Knäckebröd ftw

Som barn förstod jag inte hur man kunde vilja äta knäckebröd som förstaval. Det var en sån sak som var lika konstig som varför vuxna åt mat när det fanns godis och glass. Pappa åt alltid knäckemackor och farmor och farfar hade både hårt och mjukt bröd till frukosten. Så knäckebröd fanns alltid och jag åt det, men det var mest i brist på bättre alternativ.

Nu är det en annan sak och jag kan mycket väl äta knäcke till frukost såväl som lunch eller middag eller kvällsfika. Brungräddat helst. En knäckemacka med ost eller korv – nam nam. Och precis som när jag var barn bryter jag det i småbitar och lägger i yoghurten om det inte finns någon müsli eller flingor hemma.

En jul bakade jag eget knäckebröd och det blev vansinnigt gott så varje december har jag ambitionen att göra det igen, men det blir aldrig av. Kanske skulle göra det till en påsktradition istället. Påsken har inte så hög status hos mig och traditionerna är typ noll så det finns utrymme för det.

img_1452

Publicerat i Matligheter, Resten och allt | Märkt | Lämna en kommentar

En uuuuuunderbaaaar morgon

Låt mig berätta om min morgon. Jonas var hemma igen så han steg upp och kokade välling till kidsen. Sen släpade jag mig upp med min huvudvärk sen i tisdags (verkar ha släppt nu på kvällen) och drog på mig lite kläder. Duscha är för mesar.

Hämtade kläder på barnens rum och ner och kissa och reda ut mitt smutsiga hår och slänga på lite mascara och rouge. Mötte Jonas i trappan som var på väg upp för att hämta sin mobil innan han körde iväg till jobbet. Bråkade av Adrian sin blöja och på med en ny och passade på att byta byxor på honom. Ner på golvet med honom för att sätta på en tröja och då försvann han magiskt.

Struntade i att ett barn stuckit och borstade tänderna. Arvid kom in i badrummet och började klä på sig. Exakt allt kom bak och fram. Utom strumporna som jag hjälpte till med då. När Adrian hörde att min eltandborste var igång studsade han tillbaka eftersom han ju älskar att borsta tänderna. Eller så är det att suga i sig tandkrämen han gillar. På med tröja på minstingen och tandborstning på både honom och den stora.

Sätter in vällingflaskorna i diskmaskinen och ska hämta barnen för att åka till förskolan. Vi ligger väldigt bra på det med tiden nu och jag ser framför mig att jag kanske ska komma till jobbet med några minuters marginal till och med.

Kommer in i vardagsrummet. Inte en kudde eller dyna ligger i sofforna. Får ett smärre utbrott eftersom detta är något vi bråkar om varje dag. Inte så mycket för störigheten i att inte ha en soffa att sitta i eller att det blir stökigt utan för att Adrian när han springer i soffan flera gånger har trillat och slagit sig i karmarna så han fått näsblod och bulor i pannan. Förklarar för att Arvid att jag ska slänga sofforna medan jag städar undan. Konstruktivt värre.

Arvid sätter på sig ytterkläderna. Adrian springer rundor, men blir klädd han med till slut. Ut till bilen. Under gårkvällen snöade det ungefär en decimeter. Sen var det plusgrader innan det frös på igen. Dörrarna på bilen fastfrusna. Får inte loss Adrians dörr. Får kravla över Arvids stol med Adrian i famnen i för tighta byxor och spänner fast honom. Kravlar mig ut och Arvid sätter sig och vi kör iväg.

Bildörren fortfarande fast på förskolan så kravlingsprocessen upprepas. Smidig lämning där en av förskolefröknarna berättar att barnen är så imponerade av hennes pappa som är grek. Hon hade nämligen sagt till barnen att han hette Stavros vilket de alla hörde som Starwars.

Motorväg där bilarna kör i 80. Kan jag leva med. Är inte som att man sparar så mycket tid på att köra om och ha sig. Dessutom är det isigt mellan körfälten. Svänger av vid Lockarp och kör in i en rondell. Får sladd och halkar runt i rondellen. Inga andra bilar som tur är och lyckas hålla mig på vägen.

Kommer till jobbet fem minuter sen. Det finns kaffe.

img_1435

Publicerat i Barn, Resten och allt | Märkt | Lämna en kommentar

Lite konst på väggarna

Min farmor var väldigt duktig på att måla. Hon hade ett eget uttryck i sin konst. Under många år var det en av veckans höjdpunkter för henne när hon på lördagmorgnarna gick iväg till lokalen bakom Domkyrkan (och på andra ställen, men det är den jag minns bäst) och målade några timmar. Flera av hennes målarkompisar blev också nära vänner till henne. Med några av dem startade hon också en matklubb där de träffades hemma hos varandra och lagade mat och drack tillsammans.

Själv har jag inget större konstintresse, men uppskattar konst. Som liten var jag med farmor på olika utställningar mest hela tiden känns det som. Om vi så bara skulle till torget och köpa lite tomater så smet vi inom Konsthallen eller det lilla galleriet precis utanför. Idag är det sällan jag går på utställningar och det var flera år sen jag var på Louisiana till och med nu. Det har i och för sig en del med barnen att göra också.

Jag gillar egentligen att teckna och måla, men har inte på många år tagit mig tiden för det så nu är väl nivån inget att skryta med direkt. En dag dock. Då ska också jag släpa mig upp på morgonen och måla någonstans, men det ligger i framtiden. Och det är väl skönt att det finns saker man vill göra och utveckla även om man inte prioriterar det just nu.

Två av farmors tavlor som jag har på väggen:

dsc01956

dsc01958

 

Publicerat i Resten och allt, Kultur typ | Märkt , | Lämna en kommentar

Kalas på friskis

Ska vi göra ett nytt försök med kalasinlägget? Det var ju kalas för Nina som fyllde fyra i lördags. Förra året höll hon det på Leos lekland. Då stannade jag hemma med Adrian som varit krasslig ett tag så vi kände att det var onödigt att utsätta honom för ca etthundrafyrtio miljoner basillusker. I år hade de hyrt en sal på Friskis & Svettis. Så smart! Nina har två storasyskon och de hade också kompisar på kalaset så det blev en rejäl hög ungar.

I salen byggdes det hinderbanor, sparkades boll, lektes med rockringar, dansades limbo, lektes pjett (hur stavar man det egentligen, spontant tänkte jag piet, men det kändes konstigt det med) med mera. Och sen åkte Marco iväg ovh hämtade pizza som det dukades upp utanför salen och tårta på det.

Adrian sov när kalaset började, men han och Jonas kom mot slutet och lekte de med. Som sagt ett riktigt smart koncept med kalas i gympasal. Barnen rastas och ens hem är inte en krigshärd när barnen gått hem. Arvid kommer ha sitt barnkalas hemma, men så har han inte önskat fler än tre kompisar från förskolan och kusinen att komma heller. Det ska vi nog klara av att ordna hemma..

 

 

Publicerat i Barn, Resten och allt | Märkt , | Lämna en kommentar

Ja men det var väl onödigt att hela inlägget försvann

Jag skrev ett blogginlägg om kalaset Arvid var på i helgen och de kalas som han ska ha sen, men så försvann det när sidan hängde sig och nu orkar jag inte. Blir lätt så när man inte fått sova på natten på grund av att man själv ligger och tänker och sen Adrian är en hostig sjukling och när alla väl sover är det dags att stiga upp nästan direkt och jobba. Jo så. Ni får hålla till godo med ett par blandade bilder istället.

Publicerat i Resten och allt | Lämna en kommentar

Att vara rädd för spindlar – på riktigt 

Alltså. Jag tycker att jag har varit så duktig med att inte föra över min spindelrädsla på barnen så kommer det här:

”Jag är rädd för spindlar. Inte de stora bara små. De jagar mig. En gång kom det en spindel inne på Eken på tekniken och då blev jag rädd.”

Nu behöver det ju inte vara mitt ”fel”, men risken är påtaglig att jag har påverkat honom i den riktningen i alla fall. För hur noga man än kan vara med att bygga upp olika strategier för att undvika spindelproblem i vardagen och avdramatiserade sätt att kalla in assistans från den i det här fallet normala vuxna i familjen så är det alltid en rädsla som inte går att dölja allra först. 

Det är ju lätt att tycka att jag bara koketterar med mina spindlar när jag säger att de vill äta upp mig eller vad det nu må vara. Men det är ju framför allt ett försvar och ett sätt att ändå avdramatisera dem. 

Och det går ju bra för det mesta nuförtiden. Jag kan ju dammsuga upp dem i många fall, även om jag har lite krångliga och tidskrävande ritualer för det. Om en spindel försvinner kan jag ändå vistas i det rummet senare. Jag kan gå in i rum där Jonas avlägsnat spindlar från. Trädgårdsarbete går bra för det mesta. 

Men, och det finns ett stort men, jag är ju fortfarande väldigt rädd. Hur rädd jag faktiskt är tror jag inte man förstår om man inte varit med när mina strategier fallerat. Det är inte som förr när jag fick panik av en tecknad spindel (sant, jag var vuxen och fick presentkort på spindelterapi och Bo hade låtit en illustration ”pryda” det – inte så lyckat), men det händer fortfarande. 

I höstas hade vi en sådan incident i bilen. Inte jag som körde som tur var. Jag tror och hoppas dock att en annan nivå av överlevnadsinstinkt hade slagit in i så fall. Just bil är så obehagligt eftersom man sitter fast och inte kan fly. För fly är min metod, inte fäkta. Att vidröra en spindel är bland det mest skrämmande jag kan föreställa mig. Även att röra en spindel på bild är oerhört obehagligt. 
Det kryper fortfarande i hela kroppen på mig när jag tänker på händelsen även om jag så klart utifrån kan se att det inte var så farligt. En liten spindel i vindrutan framför mig, problem uppstår, Jonas som inte tar det på tillräckligt allvar (dvs inte gör en riskanalys av sitt handlande) försöker smälla den.

Det är ju flera uppenbara fel här. Ett, om han träffar den och slår ihjäl den, var hamnar den sen? På vad han nu slog med, på instrumentbrädan, på mig eller runt mig? Jag klarar som sagt inte ens att ta en död spindel med papper. 

Nu blev det inget av dessa alternativ, tyvärr får jag säga. Istället träffade han den inte utan den försvann. Jag skrev ovan att jag kan hantera att en spindel försvunnit från ett rum, men i ett stängt utrymme där den är någonstans väldigt nära mig – inte samma sak. Så jag börjar försöka lösa problemet på mitt sätt. Jag ser inte spindeln någonstans. Handväskan åker bak på golvet till barnen och jag undviker kontakt med golvet. Jonas blir sur för att han tycker jag överdriver (och har fötterna på sätet). 

Så långt bra, men det är nu de verkliga problemen börjar. Jag sitter där i min kappa redan uppstressad med fokus på att vi ska komma fram. Då lokaliserar jag spindeln. Svårt att undvika annat då den kryper på mitt ben. Det är ju det att jag är fast i en bil och kan inte fly. Och jag får panik. Hur det exakt yttrar sig vet jag inte eftersom det blir blankt för mig. 

Blankt, alltså som att allt runt en svartnar och det enda som finns är ångesten över spindeln. Det finns inte utrymme får någon rationalitet utan det är basala instinkter där allt kretsar kring hur man ska ta sig ur situationen. 

Vi har precis kommit av motorvägen i alla fall så Jonas svänger in på en busshållplats och jag formligen flyger ur bilen och kastar av mig kappan som jag slår bort spindeln med. Sen står jag där en bit ifrån med armarna om mig och trampar, hoppar -adrenalinpåslaget måste arbetas ur kroppen. Gråter vet jag inte, jag är som sagt inte medveten på det viset. Tårar dock. 

Barnen kvar i bilen och helt ovetandes om mitt drama. Fördel med bakåtvända stolar och bilradio. Till slut undrar Jonas om jag kan försöka komma tillbaka in i bilen. Och det gör jag. Kappan med pincettgrepp in i bakluckan (direkt in i tvättmaskinen när vi kom hem) och jag huttrandes in i framsätet igen. Kan fortfarande inte prata. Jonas kör inom någon hamburgerrestaurang och handlar mat till alla. Jag äter och det känns bättre, men bra kan jag inte säga. Och bara nu när jag skriver om det är det jobbigt och det är flera månader sen nu. 

Så jag hoppas att Arvids nyfunna spindelrädsla är övergående och jag kommer fortsätta hävda att spindlar är snälla och inte farliga till honom, även om jag själv inte kan efterleva det. 

Fedden – en mycket god spindeljägare. 

Publicerat i Resten och allt | Märkt , , | Lämna en kommentar

Att titta på tv med en snart fyraåring

”Jag vill inte se det grammet. Det är så fula människor.”

Publicerat i Resten och allt, Barn | Märkt , | Lämna en kommentar