Världens finaste stortjejer ännu större!

Småflickorna har jag kallat Isabella och Lovisa i många år. Och det är väl just det många år som säger en hel del om hur bra den benämningen funkar idag.. Lovisa fyllde 17 för mindre än två veckor sen och Bella blir 19 idag.

Det är så galet att de blivit så stora! När jag fyllde 19 bodde jag utomlands och hade ett eget vuxenliv. Det var en på många sätt omogen tid jovisst, men ändå så att boende, jobb och räkningar skulle lösas. Just att inte vara i Sverige skyndade också på en del saker. När systemet är annorlunda och ingen kan hjälpa en blir man tvungen att växa upp lite. Jag menar, det var inte som att jag kunde ringa mamma och fråga hur skattesystemet fungerade eller hur man skaffade ett elabonnemang.

Nu går ju dagens fölsegris fortfarande i skolan så hon kan så klart inte jobba underbetalt på någon sunkig pub och prioritera att lägga sina småslantar på barrundor framför ordentlig mat. Vi får väl se vad det blir av henne när hon tar studenten i sommar, men jag har en känsla av att det blir något mer uppstyrt än de äventyr jag och mina vänner gav oss av på. På gott och ont så klart. Det ska bli spännande att se oavsett!

Men Bellas födelsedag idag alltså och Lovisas alldeles precis. Två stora, smarta och duktiga tjejer. (Och snygga, men det behöver de nog inte höra mer – lär de vara väl medvetna om.) De bästa småsystrar man kan ha och riktiga hjältar som alltid hjälper till med pojkarna om de kan när det behövs!

Jag vet kodet mamma

Alltså det här med barn och skärmar. Jag är ganska liberal och tycker att det är smått underbart att pojkarna kan underhålla sig själva en stund på morgonen så man inte måste vara ett vrak exakt varje dag. TV:n klarar båda att sätta igång och byta kanaler och allt vad de gör. Adrian har också lyckats ladda ner appar.. Det går dock bara med appar man haft nedladdade tidigare, annars krävs lösen. Youtube raderades dock i samma sekund som vi upptäckte att han hämtat ner det igen.

iPaden har vi haft kod på hela tiden så att de måste be om hjälp för att kunna titta eller spela. Så lärde sig Adrian koden och det var sabbat. Vi lät det vara ett tag, skönt under julledigheten när de åtminstone ibland kunde nöja sig med att dela upp tv resp iPad utan att bråka på morgonen. Men så blev det överkonsumtion som det så lätt blir. Så vi bytte kod helt enkelt.

Åter till att be om koden för att kunna titta då. Adrian fick den och det räckte tydligen med den gången för att han skulle lära sig den.. Sifferminne på den killen visade det sig. Mycket nöjd över detta var han också. Arvid har fortfarande inte lärt sig koden. Tror jag i alla fall..

Brödbakstips

Jag bakar ju bröd en hel del och följer ytterst sällan specifika recept på grund av pallar inte. Istället kör jag på ett paket jäst, 5 dl degvätska, ca 3 msk matfett och lite salt och lagom med mjöl. Jag fattar att det är oklart vad detta innebär om man inte är van att baka bröd, men så länge man inte har för mycket mjöl och större mängden av det är vetemjöl blir det sällan konstigt.

Så här. Degvätska funkar lika bra med vatten som mjölk eller yoghurt. Eller vad man nu har hemma. Man kan till exempel göra apelsinbröd med apelsinjuice eller använda vassla eller det sista i kesoburken. Sur mjölk är utmärkt också. Degspadet ska inte vara varmare än 37 grader, alltså fingervarmt. Om man har kallt degspad förlängs jästiden, men smaken blir oftare djupare på brödet. Observera att du inte kan kalljäsa med torrjäst (har i och för sig inte provat, men så sägs det).

Fett är också lite man tager vad man haver Smör, olja, smörolja. Ta vad du har hemma! Det blir olika karaktär på brödet beroende på val av fett och degvätska, men nu är det mer funktionen vi är inne på här. Om man glömmer fett är det inte hela världen, men brödet blir torrt snabbare då.

Och så kommer vi till mjöl. Mitt favoritvetemjöl är ju Ramlösa kvarns manitoba cream, men det kostar dubbelt så mycket som vanlig kärnvete. Mängden mjöl ska vara så att degen inte är kletig när man arbetar den, men den ska vara smidig utan att vara torr. Om man använder hushållsassistent är det lagom mängd när degen släpper från kanterna efter en stunds bearbetning. Man kan göra glutentest etc också om man orkar.

Om man då vill ha lite nyttigare mjöl eller det bara visar sig att man hade sämre med vete än man trodde är det ett par saker att tänka på. Ett bröd enbart bakat på grovt mjöl blir lätt kompakt och inte alls gott om man följer grundreceptet jag utgår ifrån här. Följ ett riktigt då.

Men om man blandar mjölsorter och har i säg en dl havregryn och en grovt rågmjöl och lite vetekli som jag idag går det alldeles utmärkt. Om man vill lyxa, tillsätt en halv deciliter baksirap. Det blir fint till det lite grövre mjölet. Men mitt bästa tips och anledningen till att jag skriver det här alls egentligen är att låta det grövre mjölet svälla i degvätskan när jästen lösts upp. Brödet blir lätt torrt annars. De här grynen sväller nämligen en del och om de bara arbetas in i degen som vanligt kommer de att svälla när brödet jäser och torka ut degen. En kvarts svällande räcker långt.

Jästider, utbakning etc? Förstajäsning ca 40 min. Sen knåda degen och antingen baka ut till två limpor eller 16 frallor. 16 bara för att det är enkelt att dela. Man behöver inte mecka med att rulla perfekta bullar heller utan bara skära och slänga på plåten. Låt jäsa säg en halvtimme oavsett bröd eller frallor. Sen in i ugnen på 200 grader för limporna och då i 20-30 min tills de har fin färg och låter ihåligt när knackar på dem. Frallorna 225 grader i 8-10 min.

Tillbaka i trötthetssörjan

Den här lilla tjejen är ju inte så svår. Skulle vara att hon inte sover på dagarna mer än skvättvis och då väldigt korta stunder. Men det är ju som det är.

En sak som seglat upp på sistone dock är att hon inte är lika ätig som förr på dagarna utan helst vill äta ikapp rejält på nätterna. Och då vill jag sova. Hon halvslumrar gärna vid tutten samtidigt som hon äter bra. Gång på gång.

Jag känner hur jag har ont i käkarna av att jag biter ihop tänderna så hårt i frustration. Och ryggen av mindre ergonomiska amningsställningar. Bara att hoppas att det är övergående.

Slut på gnäll för denna gång.

Ibland vill man bara göra en liten förändring

Ni vet hur det är. Man går omkring och drar hela dagarna och sminkar sig en gång i månaden, föräldraledig helt enkelt. Så känner man hur håret är långt och trist. På mig sträcker det sig ner till midjan när jag drar ut det. Så stannar det ju inte som bekant – det växer i omvägar och håller sig därmed strax under skulderbladen som regel.

Men så känns det lite trist när man ser sig i spegeln och har åtta, nio månaders utväxt sen senaste slingningen. Visserligen ser den naturlig ut, men med en bebis som inte verkar ha några planer på att acceptera att vara ifrån sin mor längre än en halvtimme på ett bra tag, är det inte direkt på kartan att sätta sig i frisörstolen och få håret fixat i en tre, fyra timmarssesion.

Så jag gjorde vad jag inte gjort på 22(?) år och köpte hårfärg. Senast gick jag i högstadiet och tänkte att jag ju har mörka ögonbryn och ögon (mitt hår blev inte så mörkt som det är idag förrän efter jag fick barn, alltså i 30-årsåldern) så varför inte färga håret svart? Eller inte färga, tona. En toning som skulle gå ut inom 4-6 veckor. Icke så.

Jag såg ut som ett spöke som hade trillat ner i en hink med klorin. Fick klippa av mig alltihop till slut. Och lockigt hår som klipps kort kräver styling och jag tillhör inte dem som pallar gå upp ens fem minuter tidigare än jag måste på morgnarna. Om man sover som en liten gris från att huvudet landar på kudden tills klockan ringer kanske det inte är några problem att ställa den lite tidigare och fippla runt med olika curl creams allt vad det finns. Men så är det alltså inte för mig.

Svart var oavsett inte ett alternativ för mig, men nervös var jag när jag masserade in en ”mellan askblond” nyans i håret med avsikten att färga över slingorna och få en jämnare färg över hela håret. Man vet liksom inte om det kommer gå åt skogen och man man får skämmas sig in i salongen, med en skrikande bebis, och klippa av alltihop.

Nu är det här ett tag sen (slutet av november?), men det gick som tur var bra och det syns inte att jag färgat håret och är mörkare än jag nånsin varit förutom när jag färgade håret senast, då i tidigare tonåren.

Bada bada bada!

Vi har ju haft det lite knepigt här hemma med just badandet. Arvid blev rädd för vatten när han var ca året kanske och sen ville han absolut inte bada förrän för dryga året sen kanske. Tricket då var badfärg och sprakpulver och sånt.

Adrian å sin sida hade såna problem med huden som liten att vi inte ville bada honom. Ett bad innebar mer eller mindre garanterat en påföljande kortisonkur. Inte så värt. Så han var inte heller så positiv till bad eftersom han inte hade vant sig vid det.

Signe har badat en gång. Hon hade nog fått bada mer om det inte var för att jag fortfarande har det avprogrammerat i mig att bada bebisar sen Adrian. Hon har duschats av vid behov ett par gånger dock.

Nu går det som sagt bra med pojkarna dock och de tillåter till och med hårtvätt ibland. I julklapp så fick Adrian bajskorvar och en fiskehåv att leka med i badet av Julian och Christina. Mycket värdig present, men poppis! Särskilt i kombination med badfärg. Tänk själva drömmen att bada i pissgult vatten med korvar som flyter omkring… Eller blodrött vatten med bajs.. (Att Julian var avsändare av just den klappen var särskilt passande eftersom jag fortfarande har tydliga minnen av när han som liten fick bada med mig och bajsade i vattnet..)

Själv är jag en badare av rang och hade nog kunnat bada varje dag om jag haft mer tid. Det tog också Anita fasta på och gav mig badbomber från Lush till jul. Mycket härligt!

Nyårsmål

Det kom visst lite mjölkstockning och sånt emellan (allt bra nu tack, ska bara ta antibiotika några dar till), så mina nyårsmål fick visst dröja lite. Men nu så!

Inga löften, sånt sysslar jag som bekant inte med. Föresatser ja dock, alltså av typen att man ska vara fortsatt fabulös. Fast i år tänkte jag göra ett mellanting: Nyårsmål. Inget fancy där jag blir besviken om jag inte når det, men en allvarligt menad ambition i alla fall. Jag tänkte mig att jag ska springa en mil detta år. Det behöver inte bli mer än en gång, men jag vill bevisa för mig själv att jag klarar det. 

Nu har jag ju varit gravid eller ammande i sex och ett halvt år mer eller mindre. Det senare kommer jag väl vara ca ett halvår till i och för sig, men vi ska inte hänga upp oss på detaljer. Jag tänker därmed börja väldigt lugnt, typ en kilometer. Det är ju hela det här med bäckenbotten och att hålla tätt så om jag inte går ut alltför hårt ska jag inte riskera några olyckor hoppas jag. Man vet liksom inte hur statusen är förrän man faktiskt anstränger sig.

Jag funderar också på att sätta upp delmål i form av typ Blodomloppet i maj. Så fixa fem km till dess och sen kanske Midnattsloppet och ta den där milen i september. Något sånt kan det nog bli. Så där har ni mitt mål för 2019!