Signes första AW

Ni vet hur det är att vara bebis – jobb, jobb, jobb. Först nattpasset när man ska härja runt och se till att särskilt morsan ska vara på tårna. Nu när det finns tänder både uppe och nere bör de naturligtvis testas minst en gång per natt. Om man har riktig tur ger det upphov till ett skrik också.

Så dagen då man busar järnet med alla som är hemma. Mest pappa och brorsorna då. Lattja runt med sladdar, kontakter, uttag, elementvred och annat skoj. Med lite tur hittar man smålego, plus-plus och stenar att stoppa i munnen. Spänning i tillvaron.

När mamma så kommer hem är det kel och bli buren som gäller varvat med att få tag på sånt som inte riktigt är passande för en bebis. Och sen läggning vid tutten och festen/jobbpasset börjar om.

Det är alltså arbete 24/7 för en bebis. Då kan det ju sitta fint med en after work efter dryga tio månader utan paus. Sagt och gjort tog jag med Signe på Lisas fölse-aw i fredags. Hon var pepp från start när vi bubblade på Lisas kontor. Lite för pepp bitvis när hon kröp in i andra rum.

Jag var förberedd på att ta bussen hem när det var vidare ut på middag, men mitt mönsterbarn uppvisade just mönsterkvaliteter på sådan nivå att vi följde med. Kin Long gick vi till och åt väldigt bra mat och hade himlans trevligt. Personalen var mycket förtjusta i Signe också vilket förenklade ytterligare.

Sist ut från restaurangen sprang tågfolket till stationen medan vi och en tjej som körde tog det lite lugnare. En riktigt bra kväll och lyckad premiär för Signes första aw om jag får säga det själv!

Legoland!

Legoland alltså! I fredags körde vi till Danmark på minisemester tillsammans med mormor och Bo. Vi åkte mitt på dagen och hade lyxen att Signe somnade och snarkade på fantastiskt länge. Säkert en och en halv, två timmar något. Adrian tog sig också en tuppis och Arvid var nöjd med att titta ut genom fönstret och rita lite när det ändå blev långtråkigt.

Vi körde i ett svep med undantag för en laddning av Bos bil och ett väldigt plötsligt påkommet akut toabesök av den yngste pojken i familjen tjugo minuter innan nämnda stopp. Så det gick bra. Signe var lite kinkig mot slutet och vi var tvungna att sjunga henne glad rätt många gånger, men det var på en helt rimlig nivå ändå.

Så kom vi fram till Claus och Ruth lagom vid middagstid. Mycket trevligt att bo hos familj och inte på hotell. Vi åt middag och satt och pratade ganska länge och pojkarna kom sent i säng, med det är inte mer än man kan förvänta sig. Signe var också en riktig nattsuddare, vilket dock inte innebar att hon sov mer.

På lördagen så var det dags för Legoland! Pojkarna var pepp, de vuxna var pepp och bebisen var bebis.

Vi började med att titta på alla legobyggnader och Arvud var mycket fascinerad av slussarna och Adrian tryckte på knappar och tyckte också det var mycket spännande. Sen åkte vi tåget och det blev en safaritur.

Sen blev det lite ledset för pojkarna ville in i spökhuset och Adrian saknade någon centimeter så fick inte komma in. Ingen annan gick heller in då, men Adrian blev smått förkrossad och ville bara vara ifred.

Då tog vi lunch och stämningen blev bättre och Adrian redo att komma till oss och äta lite han med när han druckit en halv liter läsk. Mamma var däremot lite kinkig när hon fick en almindelig öl och vi andra ipa. Det var visserligen det hon bett om, men när hon såg våra blev hon avis.

Efter lunchen vaskade pojkarna guld. Det är vad alla pratade om när jag berättade att vi skulle till legoland så det fick det bli. Arvid genomskådade dock metallvärdet och förklarade att det väl ändå inte var riktigt guld. Sen när kattguldet ”göts” till en medalj gick det hem trots allt.

Jonas och jag åkte också en hel del karuseller som inte pojkarna hade längden eller viljan att åka. Jonas var särskilt imponerad av en attraktion som skulle likna flygplan där man satt på individuella armar och hade ställt in olika program och kraft. Jag röstar alltid på bergochdalbanor när det gäller bästa karusell.

Det tar alltid lite tid för Arvid att tina upp inför att åka karuseller och det var inte förrän precis i slutet som han blev sugen på att testa läskigare saker. Det var en vi såg på håll som han ville följa med på så vi skyndade in och var sjukt nöjda med bristen på kö. Det var bara det att vi hamnat på en annan karusell. Så han blev ganska besviken (vilket han försökte dölja) från att ha varit så här förväntansfull.

Det var som sagt dåligt med tid, men vi klämde in en mindre läskig bergochdalbana istället som Adrian också ville med på. Och mormorn och pappan i familjen. Det ser till och med ut som att det var de som uppskattade karusellen mest..

Sen grillade vi och när pojkarna lagt sig tog vi en promenad i byn (alltså inte alla, vi tillhör inte dem som lämnar små barn ensamma hemma) med Signe i vagnen och Claus och Bo berättade om byns historia med Harald Blåtand i fokus. Man har ju inte så mycket relation till vikingatiden så det var intressant.

En annan häftig sak med Danmark var frukost tyckte pojkarna. Ni vet, påläggschoklad och choco pops. Det gör intryck.

Sen när det var dags för hemfärd på söndagen delade vi på oss och lämnade pojkarna i mormor och Bos händer. De åkte till Lejonparken och safari där medan vi åkte hem. Det kändes som det skulle bli för mycket för lilltjejen med det också. När vi körde över Öresundsbron slog det mig plötsligt att det kunde bli lite problem i passkontrollen för pojkarna som ju inte hade några pass med sig och inte heller var med sina föräldrar som sagt. Det gick bra dock som tur var.

En mycket trevlig helg och ett resmål jag rekommenderar!

Det är så mycket gremlin nu

Lilltjejen jobbar med att skrika hela nätterna just nu. Oklart varför tyvärr, annars hade det varit lättare att lösa. Hon är ledsen och gal vad man än gör och jag får inte sova. Inte Jonas heller för den delen. Sen ligger jag och funderar och kan inte somna helt i onödan också.

Det stora orosmomentet den här veckan var att Signe fick förskoleplats. En bra sak visserligen, men också inte eftersom det var på en annan förskola än den Adrian ska börja på. Jag ägnade därmed alldeles för mycket tid på kvällen och natten åt att fundera över hur man skulle kunna lämna alla barnen och komma i tid till jobbet utan att behöva använda ”obekväm arbetstid”-dagis. Tre ställen för lämning är ganska mycket.

Så både Jonas och jag har försökt nå ansvarig för förskoleplaceringar i Lomma utan att lyckas. Idag var jag dock inställd på att ringa exakt hela tiden tills jag fick tag på henne för att höra om det kunna hjälpa ifall vi sköt på hennes förskolestart eller om inte det hur det såg ut med flyttkön och om syskonförtur funkade där med.

Men så ringde hon mig och hade lyckats få till en plats på Adrians förskola utan att jag behövde vara besvärlig en sekund. Jag blev så omåttligt glad och det lyckades jag nog förmedla i telefon också för hon verkade skina upp lite på sin sida också!

Så nu firar jag med ett glas rött och förhoppningsvis tre pinnar om 90 min.

Skulle handlat om Legoland idag

Det är bara det att en viss tjej som var med på resan hade inte så lite ont i magen inatt och låg och skrek och var ledsen mest hela tiden. Så orken just nu är noll. Den lilla som finns får gå till badrumsplanering av toarulleshållare och sånt. Och att se GoT så klart. Kanske sleva upp lite glass. Gott nog så. Kan bjuda på några bilder så länge dock:

Min lilla tjej hela 10 månader!

Så idag är min absoluta favorittjej tio månader. Helt vansinnigt. 74,5 cm lång och 8,8 kg tung. Eller lätt beroende på vad man jämför med. Adrian till exempel var 76 cm och imponerande 10,7 kg i samma ålder. Arvid i sin tur mätte 75 cm och vägde 10,4 kg. Minstingen är alltså en minsting även i den aspekten!

Signisen har fyra tänder, två uppe och två nere. Kryper gör hon som en stjärna och fort som sjutton. Två tekniker har hon: vanlig krypning och en sittvariant som funkar super till klänning. Pratar gör hon inte mycket som förstås av andra, men munnen går! ”Hej hej” är väl det hon säger egentligen och då ackompanjerat med en vinkande hand. Tack låter det som hon säger när hon får saker ibland, men det kan ju också vara rent önsketänkande att hon redan skulle uppvisa såna färdigheter i artighet.

Vad hon heter har hon stenkoll på och också vem som är Adrian resp Arvid. Det har vi testat på bild också där hon pekar på rätt person till rätt namn. Snarkandet är konstant liksom snorigheten. Mat äter och gillar hon allt, både riktig mat som jag matar i bitar från min egen tallrik och burkvarianter som hon oftast bjuds på till lunch. Gröt är toppen och välling trevligt, men inget slår tutte än.

Och apropå amning funkar det än så länge även om jag inte får sova så många timmar i sträck om natten. Förhoppningsvis minskar nattamningen naturligt snart så jag inte förvandlas till en zombie eller nåt.

En väldigt fin sida Signe uppvisat på sistone är att hon gärna vill trösta när någon är ledsen. Ett par gånger när Adrian gråtit har hon krupit fram till honom och klappat på ryggen och försökt få honom glad igen. Så empati verkar hon ha gott om gullungen.

Första föräldramötet på skolan

Vi var ju på föräldramöte för Arvid på hans blivande skola förra veckan. Barnen går i F-1 och sen 2-3 innan de flyttar över till grannskolan. En kul grej är att alla klasser har namn efter träd, precis som avdelningarna på barnens förskola nu har! Arvid kommer hamna i flädern, ett träd som inte finns på Junibacken. Dock är hämtning och lämning på eken som hans avdelning nu också heter!

De har två förskolelärare i hans klass, en man och en kvinna, och nu ska ni få höra: De är bara 14 barn! I ettan är det 13 barn till, men de har ett eget klassrum och egna lärare så det är fantastiskt bra. Samarbetet mellan grupperna är stort, det är ju en F-1-klass, så det bästa från båda världar skulle jag säga. Vi fick verkligen en jättebra känsla av både skolmiljön och pedagogerna så det är otroligt skönt. Man vet ju aldrig om man gör rätt när man flyttar, men det känns väldigt bra i magen så jag tror nog att det varit helt rätt beslut det här!

Stort grattis fantastiska Daniel!

Jag har alltid tyckt att det varit en självklarhet att skaffa flera barn så att det blir en liten syskonskara. Alla tänker inte så utan ser ett (eller inget) barn som optimalt av olika anledningar. Själv är jag ju uppvuxen med många syskon och har dessutom haft turen att tycka väldigt mycket om dem. Det är inte alltid fallet har jag förstått hos en del vänner.

Och apropå just syskon så fyller Daniel 40 år idag! Och sån tur att jag fick honom till bror! Visst, jag har minnen av hur han riktigt förbannad en gång tryckte upp mig mot en vägg när jag kanske var tio och han tretton och höll fast mig så hårt att jag fick blodvite i ena tumnageln. Också hur han kunde retas med en och vara så störig som bara ett syskon kan. Men det är ju undantagen i det jag minns.

För det allra mesta som barn och alltid som vuxen har han varit en fantastisk vän som alltid ställt upp när man bett om det eller när han har märkt att det behövts. Inte bara med praktiska saker som flyttar, tapetsering eller liknande utan också som medmänniska och stöd när livet har varit tufft.

När vardagen har rullat på har han också alltid varit där och vi har i allra högsta grad frivilligt umgåtts och firat högtider som nyår tillsammans. Att ringa Daniel kräver dock ofta förberedelse i form av tid för när han sätter igång kan ett kort telefonsamtal lätt vara en bra bit över en timme. Men så är det ju när man har mycket att prata om och trivs ihop!

Och idag fyller han alltså 40 år och ska firas! Stort grattis Daniel!