Vecka 34

En smått irriterande sak nu när det är varmt är att alla och då menar jag precis alla ska kommentera hur jobbigt det måste vara med högsommarvärmen för mig. Det är det inte. Jag har inte lagt på mig någon vikt att tala om och drar inte heller på mig vätska mer än någon icke-gravid så det känns värmemässigt som vanligt.

Däremot gör mitt revben så ont att jag vill gråta ibland, särskilt om jag sitter upp, står upp och allra värst när jag plockar från golvet och fyller/tömmer diskmaskinen eller tvättmaskinen. Bäst är alltså horisontalläge, vilket ju också är det bästa mot mina sammandragningar. Sämst när jag måste böja mig. Och nattetid när man vaknar av det och inte kan ligga utan att bebisen buffar eller sparkar mot det. En månad lite drygt kvar bara.

5g+vvr+qSCq7E7HcpMkQ4g_thumb_d7ac

När jag nu skummar igenom tidigare vecka 34 verkar det här med revbenet varit ett riktigt gnälligt problem då med. Med Arvid resp Adrian.:

Ännu mer gnäll

Alltså, jag kan verkligen inte tänka mig att bebishan stannar i magen ända till den 22 juni. Känns helt orimligt. Så som han stångas från och till verkar det som att han försöker ta sig ut enbart med skallen. Och en del dagar är det så mycket sammandragningar att jag börjar fundera över om det är mer på gång. Särskilt när de gör riktigt ont.

Hittills stannar han i alla fall och det är jag glad för även om jag börjar bli riktigt trött på att ha ont. Den här krabaten är värre än Arvid på revbensmos. Kan i och för sig ha att göra med att det fortfarande inte läkt helt från honom när han började massakrera. Nu kan jag vakna på natten av att det gör ont och ligga där och försöka somna om i timme efter timme. Tre och en halv timmes sömn som minst och sex timmars sömn som mest ligger det på nu. Tur att jag för det mesta kan sova någon timme på eftermiddagen.

Förkylningen är mycket bättre nu dock. Naturligtvis gör pollenallergin ett ryck då. (Om Arvid ser ansträngd ut på bilden kan det bero på prutten som släpptes direkt efter bilden..)

  

Ska vi (jag) gnälla lite igen?

Det snöar igen. Massa snö. Eller det ser så ut om inte annat eftersom det är halv storm ute. Jag tänkte att det hade varit trevligt med en fem, sex plusgrader och sol i veckan. Det verkar vara en fåfäng önskedröm. Att blåsten inte är lika ihärdig som sades igårkväll är alltid något. Trädet och buskarna Jonas tagit ner ska till tippen idag är det tänkt och vi har hyrt ett släp som förhoppningsvis inte ska få för sig att välta i vinden. Jag ska mest vara moraliskt stöd och sällskap och sitta bredvid. Kanske att jag bär en grenbit. Kanske. Inte så troligt.

Gjorde en miss när vi kom hem från Ninni och André i fredagskväll/natt – knuffsparkade upp den ena garagedörren rakt åt sidan med högerbenet. Stort misstag. Fogen där vill smått döda mig sen dess. Döda är att överdriva, men det gör ont.

Annars förstår jag inte varför jag inte ska få sova. Natten till igår sov jag hyfsat, vaknade vid halv åtta, men lyckades somna om och gav inte upp sömnen förrän telefonen ringde vid kvart i elva. Fantastiskt var det, att vara utvilad. Så ska man inte ha det alltför ofta dock. Inatt gjorde det ont igen och jag var uppe och kissade kanske fem, sex gånger innan jag vid halv fem istället för att snarka till igen fick gott om tid att stirra i taket innan jag gick upp en stund för att lägga mig igen vid halv sju och sen vakna igen en bit före nio. Till saken hör att bebben dansade cha cha de där timmarna också. Så nu är jag trött och känner att risken för gnällighet är påtaglig. Underbart.

Regngnäll

Det är lunchtid och det regnar. Imorse var det strålande sol. Det är det alltså inte längre.

Positivt med att det regnar:

  • Jag kan känna mig nöjd med att jag valde att hänga upp tvätten inomhus och inte i trädgården imorse.
  • Jag kan känna mig nöjd med att jag tog på mig en kofta imorse.
  • Jag kan handla mat till ikväll eftersom jag har bilen här.

Negativt med att det regnar:

  • Jag kan inte gå min lunchpromenad. Igår var det sol. Då satt jag på en gräsplätt och åt min lunch lyssnandes på Lena Sundströms vinterprat. Hon är så smart den kvinnan. Om jag skulle bli kär i en kvinna vore det nog hon.
  • Jag tänker bara på att det regnar och kommer inte på något att köpa när jag irrar omkring på Citygross.

 

Tur i ensamheten till ensamheten på Maxi

Jag berättade nyligen om hur det kan gå till när Jonas och jag handlar. Nu är han i Japanland eller åtminstone på väg dit. Dåligt av honom eller av hans jobb. Välj själv. Jag uppskattar det inte i alla fall. Särskilt inte som inte ens Fedden är hemma. Det blir väldigt tomt. Och en massa saker som behöver fixas och donas med. Apropå det, någon som vet en bra besiktningsman?

Det var det här med att handla. Nu när Jonas är i långtbortistan tänker jag att jag måste passa på att trycka i mig kolhydrater eftersom han är lite rädd för dem och jag därför tvingas äta äcklig broccoli istället för min favorit potatis. Tvingas är kanske ett lite väl hårt ord, men ni fattar. Så idag när jag efter att ha jobbat över som vanligt svängde in med lilla aygon på maxis parkering, konstaterade att p-skivan fortfarande var försvunnen och skrev 18.30 på en lapp och lade i vindrutan, var jag helt inställd på just potatis.

Med bestämda steg travade jag över parkeringen in i affären och tog en korg. Det fula paret som behövde banta stod i vägen vid potatisen och jag fick otåligt vänta. Om det är något som får mig på dåligt humör förutom alltför mycket stress är det, i likhet med de flesta andra, lågt blodsocker. Medan paret slängde ner tjockhydrater efter tjockhydrater i sin påse passade jag på att langa ner vindruvor i min korg. Sen öppnade jag lådan med bakpotatis, 2 för 12, och döm om min besvikelse när först den översta, sen den andra och till sist den tredje lådan bara hade skrumpna, groddiga bakisar i sig.

Som ni förstår var besvikelsen på topp och om någon ställt mig en dum fråga då hade jag inte velat vara den personen. Jag tog dock ett par djupa andetag och sansade mig. Maxi är ju stort, det går att hitta alternativ till exempel i frysdisken. Pommes frites – bra grejer. Nu äter ju jag typ aldrig pommes så då tänkte jag att jag skulle kombinera det med béarnaise för det gillar ju folk. Så jag tog en burk i disken vid alla döda grisar och kor. Pommes fritesen jag valde var inte frites utan någon flashigare variant som hette något med salt and pepper, jag vet inte.

Praktiskt nog stod chips uppställda bredvid frysdisken så jag behövde inte anstränga mig för att plocka ner en påse. Inte heller för att ta två flaskor påskmust. Ännu bättre var det när jag närmade mig kassorna och ett berg japp hasselnöt tornade upp sig framför mig med den glada uppmaningen att köpa 5 för 20. Det gjorde jag inte, en fick räcka. Med den var jag också nöjd och betalade.

Jag förstår att ni nu är nyfikna på resultatet av min storslagna middag! Sympatiskt nog tänker jag också dela med mig av den:

  • Japp hasselnöt – Fantastisk! Som min favvo Topic på Irland. Rekommenderas särskilt på väg ut till bilen från affären om man är dödstrött och vet att man måste jobba lite till sen på kvällen.
  • Béarnaise – Sorten hette Lohmans eller något liknande och var av en chilivariant. Kass säger jag. Om jag ska äta bea i fortsättningen tänker jag göra den själv. Det är ju faktiskt äckligt annars.
  • Pommes frites – Inget vidare. De blev liksom sega i ugnen. Isch.
  • Kyckling – Jag vet, jag är full av överraskningar! Jag nämnde inget om det innan! Det var för att den redan fanns tinad hemma i min kyl. Den var helt ok.
  • Chips – Double Red Onion var det jag köpte. Perfekt att äta som först förrätt och sen efterrätt.

Tre saker att rekommendera om man saknar hjärnceller

Det finns så mycket man bör undvika:

  1. Att ha en löpande katt hemma hos sig. Det är inte bra om man vill sova om natten eller ha lite lugn och ro om dagen. Fast om man tillhör psykfallen som tycker att det är skoj med ett djur som pressar sig mot golvet och skriker tills hon inte vet vart hon ska bli av kan det så klart vara en idé. Fedden ska till Igor i eftermiddag. Tack och lov.
  2. Att lämna in kläder på kemtvätten på Amiralsgatan där bredvid Perugina. Eller, om man tycker att ens kläder kunde må bra av en blekning i färg och lyster eller bara byte av kläder fullständigt kan jag uppmana att gå dit. Det här med att de försöker lämna tillbaka en helt annan jacka än den man lämnat in är lite spännande. Ett uppsving i vardagen kanske. En bonus. Sen när man får kappan de får betalt för att tvätta och det är samma jacka, men som sagt förändrad i färg och lyster och smutsen som bonus är kvar då är det ren lycka. Samma sak med klänningar som från att ha varit tråkigt, klassiskt svarta återlämnas i lite mer vågat färgschema med brunt som extra inslag i detaljerna som tidigare var just svarta. Bra ställe. Verkligen.
  3. Att äta pizza från Västra Hamnens pizzeria. Nyöppnad och dan med en standard som skulle göra att stället gick omkull om det så var den enda pizzerian i Malmö. Jonas beställde en med salami och mozzarella, men mozzarellan verkade de ha hoppat över i förmån för någon ”gratängmix” eller någon annan typ av låtsasost som bara innehåller margarin, färgämnen, artificiella smakämnen och potatismjöl. Denna gegga låg över korven som möjligtvis hade passerat som salami för någon som aldrig ätit kött. Själv valde jag som jag brukar fyra ostar. Jag anade oråd redan när jag öppnade kartongen och sen började bortplockandet av ”fetaosten”. Jag vet inte vad jag ska säga mer än aldrig mer. Den såg godare ut kall och stelnad än nybakad. Men om man hatar mat är det ett stort tips att äta därifrån.

Nyckellösa

Det finns en del saker man inte skämtar om. Den första april tror folk i allmänhet att det är fritt fram att ljuga om vad som helst. En del hävdar att de ska börja hålla på andra lag, en del blir gravida, en del låter sina ungar fara i backen så det blir akut till sjukan, en del blir plötsligt religiösa etc. Tramsigt och osmakligt om vartannat.

Mina syskon och jag brukade som små och för det mesta också som stora alltid fira påsken i Skillinge med farmor och farfar. Om första april sammanföll med detta inledde farfar alltid dagen med att öppna gardinerna och hävda att det snöade. Det gjorde det ibland varpå man skulle kunna säga att vi blev dubbellurade eftersom vi först trodde honom, sedan kom på att han ljög och till slut insåg att han talat sanning. Sånt internt som är roligt i en familj, men inte för så många andra.

Första april i år började dock som ett aprilskämt. Ett mindre lyckat sådant. Vi var på bröllopsefterfest för Danne och Malin i Svedala den sista mars. Trevligt kalas på alla sätt. Det var mat, det var vin, det var dans. Allt som sig bör helt enkelt. Så tog vi taxin hem. Det kan eventuellt ha varit så att en del alkohol valsade omkring i blodet. Särskilt hos en i sällskapet, den som hade ansvar för nycklarna eftersom den andra bara hade med sig en kuvertväska som inte rymde några. Det gick i alla fall alldeles utmärkt att ta sig hem till vh. Det var när vi skulle in i byggnaden vi stötte på problem. Någon, fortfarande inga namn nämnda, kunde nämligen inte hitta nycklarna. Den spännande var-kan-nycklarna-vara-leken var i full gång. Leta i byxorna, leta i innerfickan på kavajen, leta i innerfickan på rocken, leta i de vanliga fickorna på kavajen. Utan resultat.

Inga nycklar alltså. Vem hade snott våra nycklar i natten? Vem ville sova hemma hos oss? Någon som ville träffa Fedden på småtimmarna? Så många frågor. Konstigt, konstigt. Men det fanns naturligtvis en förklaring. Den där någon hade nämligen inte tagit sin egen rock utan en annan persons på festen. Det blev ett par samtal till festen i försök att få rocken till Malmö. Det gick sådär.

Så det blev att med måttligt nöjda steg sätta den ena klackbeklädda foten framför den andra Västra Varvsgatan upp till hotellet mittemot Maxi. Förnedringen i att personalen skulle tro att vi hookat upp på fyllan och checkade in på hotell för att vara hemliga mot våra respektive uteblev dock. Den ena av oss stod nämligen som ett åskmoln och vägrade tilltala personen med fel rock. Ett sådär roligt aprilskämt alltså. Icke att upprepas.