Alltså det här ställningstagandet om söndagsöppet på systemet

Igår när jag körde på jobbet fick jag ickeförmånen att höra om Moderaternas nya linje i alkoholfrågan. MUF har alltså fått igenom hos moderpartiet att man aktivt ska driva frågan om söndagsöppet på Systembolaget.

Helt ärligt bryr jag mig inte så mycket. Det är öppet sex av sju dagar och till sju eller åtta flera dagar i veckan beroende på bolag. De öppettiderna har sällan ställt till det för mig. Då är det knepigare med utlämningsställena för postnord som kan vara lite hur som helst och variera oerhört från ställe till ställe.

Det som istället får mig att reagera är MUF-ordförandens uttalande om att det här är ”en viktig frihetsfråga”. Viktig frihetsfråga. För mig är en viktig frihetsfråga till exempel kvinnors trygghet i offentliga miljöer, att barn tillåts vara barn, nära och enkel tillgång till vård och läkemedel etc. Perspektiv M-ledningen, perspektiv.

Det är definitivt inte en viktig frihetsfråga att som Dousa säger ”att man som familj eller som individ ska få bestämma själv om man vill köpa en flaska vin eller en burk öl till tacomyset på söndagar”. Det kan man visst köpa (systemet är som sagt öppet mån-lör) men nog är han (och resten av moderaterna) inte en fullt så inkompetent mansbebis som inte kan planera längre än samma dag?

Om det är så är det väl en betydligt viktigare frihetsfråga att satsa på utbildning i planering så att de här stackarna som inte klarar att tänka längre än ett par timmar fram kan klara av att leva i dagens samhälle. Jag menar hur skulle Dousa klara sig på landsbygden? Där kanske mataffären (om det finns någon inom de närmsta milen) inte har öppet alls på helgen eller bara väldigt begränsade öppettider som krockar med hans padel/golf/whatever. Då får han ju ingen mat.

Att sen tala om alkohol som en viktig frihetsfråga i kombination med tacomys tillsammans med barn? Jag orkar inte.

Barn som inte är intresserade av alkohol.
En mor som planerat sitt vininköp och tar ett glas när barnen lagt sig.

Suicidpreventiva dagen

Jag såg att det var suicidpreventiva dagen igår. Det är så ofattbart när någon går bort och ännu mer så när de gör det för egen hand. De senaste åren har jag förlorat tre vänner på det viset. Fruktansvärt, hemskt och oerhört sorgligt. Det går inte att hindra någon som bestämt sig, men det finns sätt att försöka hjälpa en person att vilja stanna kvar. Suicide Zero jobbar med det och har länkar till olika hjälpinstanser.

Tidigare har jag bland annat skrivit om mina tankar här, här, här, här och här.

Grattis Sophie och Dave!

För tre år sen gifte sig Sophie och Dave och vi fick in en dansk-engelsk konstellation i familjen. De knöt sina band i Birmingham och hade Steampunk-tema på bröllopet – skoj! Det var en del meck med att ta sig dit, men ens syster gifter sig bara en gång (räknar jag kallt med – de verkar ha det hur bra som helst ihop) så vi hoppade på ett plan till London där Arvid under inflygningen började prata om hur plan kan störta. Jag blev inte nervös av det och hoppas att grannarna på planet inte var flygrädda eller förstod en uppspelt treåring.

Vi hade hyrt bil och körde iväg. Eller Jonas körde, han tycker av någon konstig anledning att det är vilsamt att köra till skillnad från mig som tycker det är gött att sitta bredvid. Eftersom Jonas inte kan det här med gps vägledde jag oss fram genom labyrinten av vägar och broar. Stor succé. Alltså inte bilen, där fick vi en mindre variant än beställt, vilket gjorde det en smula trångt sen när vi skulle ta med Daniel tillbaka till London efter bröllopet – hjärterum etc. Men vägvisningen var jag etthundra på. Viktigt att trycka på när man gör något bra ibland också.

Själva bröllopet stod så dagen efter med fest på en pub där de hyrt in sig i en del. Toaletterna var i den vanliga delen varför man fick en hel del extra konversationer med främlingar man nog inte haft annars. Det var ett himla trevligt bröllop som jag inte kan förstå att det redan gått tre år sen! Grattis till läderbröllopet!

En säng!

Jag vet inte hur ni känner inför det här med nattsömn? Om det är något ni värdesätter? Kanske också så att en positiv sak i era liv är en bekväm säng? Kanske?

En lite jobbig sak när vi flyttade till nya huset var alltså att vi inte fick upp vår säng på ovanvåningen och att inte sova på samma våningsplan som barnen var inte aktuellt. Så i över en månad sov vi på olika sätt på golvet. Först bara på bäddmadrass på golvet, sen med två av barnens extramadrasser under (de hade fortfarande madrasser i sina sängar), därefter lade vi till två gästsängsmadrasser och till sist på en uppblåsbar madrass vi lånade av mamma och Bo.

Bra blev det aldrig och obekvämt var det. Vi provade oss igenom säng efter säng i olika sängbutiker utan att riktigt hitta det vi var ute efter. Eller det är klart att om vi varit beredda att lägga fyrtio papp på en säng hade det varit löst på ett kick (plus leveranstid), men så jobbar inte vi. Istället försökte vi få till en bra deal och den började med att vi köpte en ny plymå på konkursauktion. Sen skulle vi då bara få till sängbottnar och bäddmadrass också och det visade sig vara lite knepigare än man kan tro.

Sängbutiker vill gärna bara sälja hela sängar och inte att man ska kunna plocka lite här och där så som vi ju nu ville göra. Så det drog ut på tiden (också för att vi hade ett hus att packa upp, tre barn att ta hand om och att jag jobbade) och vi blev snedare och snedare i ryggen allteftersom. Till slut löste det sig dock och efter säg sex veckor kunde vi lägga våra arma kroppar i en säng anpassad efter oss. Underbart var det. Är det.

Nu ser jag bara fram emot att Signe ska acceptera åtminstone några timmar varje natt i sin säng så jag får ligga på min sida någon gång också. Den förändringen får komma lite längre fram dock. Man behöver inte maxa nya saker för henne hemma också när förskolan är så ny. Men en säng har vi och det är gött!

Mina tänder

Har jag skrivit om hur jag är hos tandläkaren mest hela tiden just nu? Det började med att jag insåg att jag nog inte blivit kallad till tandläkaren på i alla fall tre år, kanske fyra till och med. Hur missar man det tänker kanske ni. Men det är ju inte som att jag inte varit hos tandis på den tiden. Jag har en tand där fyllningen gärna trillar ut ibland så jag har varit där, bara det att jag inte fått någon kontroll av övriga tänder.

När jag så insåg detta ringde jag folktandvården och såg till att få en tid. Väntetid så klart. Hade blivit någon miss när jag listat om mig. Så kom jag dit och eftersom min fyllning lossnat under väntetiden fick jag en provisorisk lagning av den och sen en ny tid för att laga en annan tand där fyllningen spruckit. Två eller tre månaders väntetid för den. Och sen när jag skulle laga den ville de boka in en tid för en annan tand där lagningen också börjat gå sönder. Någon månads väntan där med. Och då ännu en tand de ville fixa etc etc.

Varje gång jag varit hos tandläkaren de senaste åren har jag tagit upp att jag gnisslar tänder och besvären jag har av det (ont i huvudet, i käkarna, i nacken, i axlarna och sen tänderna då). Får alltid frågan om jag använder bettskena och det har jag ju gjort ca 363-365 dagar om året de senaste tjugo åren. Sen är det inte mycket mer än så. Senaste gångerna har jag lagt till frågan om botox i käkmusklerna som jag hört om ska kunna hjälpa, men inte fått några direkta svar. Eller jo, förrförra gången var det en ung ganska nyexad tjej som också hade hört talas om det, men som inte fått någon kunskap om det genom utbildningen. Hon tipsade inofficiellt om en läkare på något skönhetstjosanställe.

När jag så var hos tandis senast och lagade en fyllning jag gnisslat av en bit från frågade jag som vanligt och denna gång lyssnade tandläkaren också. Kanske för att han faktiskt tittade på mina röntgenbilder från i februari och på mina tänder och såg att alla mina problem (alltså jag har inte problemtänder men ni fattar) härstammar från just tandgnissling. Så om ett par veckor ska jag göra en bettfysiologisk undersökning och sen få remiss vidare för att se om man kan få till en lösning utan nervgift. Jag håller er uppdaterade!

Hur det går på föris?

Det är tufft. Både för föräldrar och barn. Signisen då i synnerhet, Adrian verkar ha det hur bra som helst och har fått fina kompisar. Han ville inte till föris efter vi lämnat Arvid på skolan häromdagen men så frågade jag honom vem Oliver i så fall skulle leka med och då sade han att han bara skojade. Han behöver alltså bara en påminnelse om sina kompisar. Sen är det så klart en omställning och mycket nytt för honom med, det ska man inte glömma.

Men Signe då. Hon är för liten för att förstå varför vi bara lämnar henne där hos främlingar. Hon har ju inte ens blivit passad av mormor eller farmor mer än några minuter och nu är hon plötsligt utan oss hela dagar. Ont i hjärtat gör det.

Sen går det väl inte dåligt, men hon är ledsen till och från, särskilt när dörren öppnas och hon tror det är vi. Igår var första gången hon förstod att jag faktiskt skulle gå när jag lämnade henne och hon storgrät och sträckte sig efter mig. Fruktansvärt är det. Men fröknarna vill att man tar ett kort hej då och inte drar ut på det så då får man lita på att det är det bästa.

Rena kläder var det här!

Nu kanske ni tycker att vi tar i här borta, men vi har en tvättmaskin igen! Efter att den förra brakat ihop av oklar anledning (Jonas hittade inga stenar i den när han skruvade isär och kollade men håller det ändå inte för orimligt att det var så) stod vi där med ca tusen (nåja fem) överfulla Ikeakassar tvätt. Mammas tvättmaskin fick jobba järnet där ett tag..

Vi funderade kring olika maskiner och mitt enda önskemål var att den skulle ta minst 9 kg och Jonas ville ha något ångprogram. Efter idogt surfande beställdes en tvättmaskin som kom förra onsdagen eller om det gått en vecka till vad vet väl jag. Jag har inte själv använt den än, men Jonas har mer eller mindre flyttat in i tvättstugan och nu är vi ikapp vårt odiskreta tvättberg. Synd bara att ren tvätt inte viker sig själv och flyger ner i rätt lådor. Tur att Jonas gjort det med.

Nu är ingen föräldraledig längre dock så nu får vi se till att få till rimliga rutiner på tvätten så vi inte plötsligt står där på morgonen med alternativet att använda gårdagens underkläder eller inga alls. Det hade ingen tackat för.

Omotiverad bild på en tårta jag tydligen bakat vid oklart tillfälle.