Blue Monday

Blue Monday kallas idag tydligen. Där ser man. Också tulpanens dag som några kollegor idag fick erfara när de fick blommor av sin chef. Inte jag och Anja då alltså.

Jag vet inte om blue monday jag dock. Tyckte förra måndagen var kämpigare eftersom det var första dagen tillbaka på jobbet efter ledigheten. Men kul är det ju inte om man jämför med att hänga med barnen och slappa runt hela dagarna.

Och det var förra veckan Sarfo fick återgå i träning mig veterligen helt utan legitim anledning så det var ju deppigast då. Idag blev det lite mer ”told you so” när det visade sig att det fanns en till målsägande i barnsexhärvan. På ett sätt ännu lite deppigare, men också upprättelse på något vis eftersom det blir så uppenbart hur fel MFF agerade när de lät honom ta på sig emblemet igen.

Om jag orkat hade jag lagt mig i ett bad, men då måste jag gå ner i källaren och slå på ”tillfälligt extra varmvatten”-läget och det pallar jag helt enkelt inte. Jaja, lite glamme och sen Broen och så är det dags för kudden igen och så börjar allt om igen.

Till påsk ska vi ha det så här mysigt igen:

Annonser

Terror och småbarn

Vi var ju i Stockholm i helgen. Inte i city utan i Spånga och kom dit med god marginal före dådet. Så hände det och vi var inte i närheten utan kunde fortsätta dagen som vanligt. Eller hyfsat i alla fall. Mannen med maten var fast i stan på kontoret. Löste sig det med. En hel del prat om lastbilar och galningar under helgen dock så vi försökte förklara på ett så icke-skrämmande men tydligt sätt som det gick för Arvid och Leia.

De verkade ok med våra förklaringar och så var det bra med det. Trodde jag. Imorse när jag lämnade Arvid på förskolan kom han i kapprummet plötsligt på att han inte alls ville vara där utan hellre åka hem igen. Så pass att han blev ledsen och började gråta lite till och med. Och det var det längesen det hände. Vi talar ett år eller längre.

Så pratade vi lite och jag påminde honom om att det var påskfest idag och att han nog skulle kunna spela lite minecraft också. Han blev lite gladare och var helt med på banan att han skulle vara på föris. Då bestämde han sig för att berätta för fröken att vi varit i Stockholm i helgen och hela historien om lastbilen och tjuven som kört på människor. Uppenbarligen hade han alltså funderat vidare på detta och det var inte så okomplicerat som han gett sken av. Lillkillen.

När han berättat var han hur som helst redo att ta tag i dagen. Hans pedagog sade också att de hade diskuterat i personalgruppen hur de skulle hantera terrordådet och kommit fram till att de skulle prata lite om det med barnen i samband med att de deltog i den tysta minuten. Jag tror på det, att inte hålla undan barnen hemskheter. De hör mer än man tror och risken är bara större att de blir räddare när de inte får en ram runt det de hör som hjälper dem att förstå.

IMG_1767

Att inte vara bjuden på kalas

Det är en sån hemsk sak, att alla barn inte ska bli bjudna på kalas. Jag har varit med om det en gång när jag gick i ettan eller tvåan. Det var Katrin tror jag hon hette som fyllde år och bjöd hela klassen. Utom mig. Det blev stort rabalder bland alla barn och fröken och säkert föräldrar också. Det togs upp på klassrådet och konsensus var att det inte var ok. Så jag fick en inbjudan i efterhand och gick nog också på kalaset. Jag minns inte hur jag kände det, om jag var jättesårad, ledsen eller bara besviken.

Det jag undrar mest med just min icke-inbjudan är hur tjejens föräldrar tänkte när de exkluderade ett barn? Tänkte de att jag nog inte brydde mig eftersom jag inte brukade leka med Katrin och inte tillhörde de ”svagare” i klassen? Jag vet inte, men jag hade gärna frågat dem idag om jag träffat på dem.

När Arvid har sitt barnkalas är inte alla bjudna heller, men det är å andra sidan bara några få barn från förskolan som han velat ska komma. Och att bjuda in över 20 ungar när han bara vill ha ett litet kalas blir också konstigt. När han är större är det skillnad. Då blir det stora kalas, men än så länge räcker det gott med att bara bjuda bästisarna.

Arvid är på kalas idag och Adrian ville så gärna följa med. Han satte på sig sina stövlar och ville ha hjälp med jackan. När jag sade att han skulle vara hemma med mig och pappa gå med Arvid tog han paketet och sprang iväg och sen när Arvid gick grät han. Som tur är var han lättröstad/mutad – jag hittade några godisbitar från något lördagsgodis i en påse i skåpet och gav honom..

Medborgargarde vs lynchmobb

Jo, det skrivs och pratas en hel del om medborgargarden. Jag får dock inte ihop rapporteringen med begreppet. Min första association är Grannsamverkan mot brott. Ni vet såna skyltar som brukar komma upp i villaområden som haft problem med mycket inbrott. Grannar som går samman och är mer uppmärksamma än vanligt på främmande fordon och människor som rör sig i området. Kanske tar en lite längre promenad med hunden på kvällen.

Nästa tanke är rättslösa samhällen utan fungerande polismakt där medborgarna går samman för att skydda sig och sina. Och där är väl knappast Sverige? Ja, det finns brister och ibland till och med oerhörda brister inom polisväsendet, men det är inte samma sak som att den är icke-fungerande.

Så vad är det stora hotet som polisen enligt dessa personer inte klarar av att hantera? Tiggare och flyktingbarn. De som står allra längst ner på samhällsstegen och har tagit sig hit med förhoppningen om ett bättre liv. De är alltså det stora hotet. Men hot mot vad? Jo, oss tydligen försvarslösa, svenska kvinnor. Vi kan inte skydda oss mot de i absoluta majoriteten av fallen helt fredliga människor som rör sig på våra gator.

Att använda händelserna i Köln som utgångspunkt för att bygga upp denna sorts verksamhet blir ju också oerhört skevt. Där talades det om väldiga mängder människor samlade på en plats, inte slumpvis mörkhyade pojkar/män som rör sig på offentlig plats efter mörkrets inbrott.

Att attackera människor som inte gjort något mer än att existera har inget med medborgargarden att göra. Det är vad vi i dagligt tal kallar för lynchmobbar. Där är man inte så nogräknad med att härröra eventuell skuld eller sätta händelser i proportion till mängden våld. När det är så uppenbara rasistiska motiv är skulden i och för sig inte relevant eftersom den är medfödd i och med nyans på hår, ögon och hud.

Medborgargarden är tänkta att vara en extra skyddande instans i komplement till polisverksamhet. Skyddande. Inte attackerande. Om man ska beskydda någon och visa sin solidaritet med svenska kvinnor som hävdats här är det mycket underligt att man maskerar sig. Då är man väl stolt över sin insats och försöker inte gömma sig som eventuella gelikar i vita dräkter med spetsiga hattar i amerikanska södern?

Nu är det säkert en del som tänker att det väl inte var så farligt, att det bara spårade ur litegrann, och att de menade väl egentligen de här männen som ansåg sig ha rätt att misshandla barn på grund av deras härkomst. Då vill jag bara påpeka hur lätt det är att det spinns vidare och tråden blir tjockare och taggigare allt eftersom. För om det på något litet hörn finns en acceptans för dåden generellt blir det väldigt svårt om något egentligt brott också har skett. Då är det med samma logik plötsligt okej att själv utmäta straffet och det måste ju vara mycket hårdare än det som utdelats utan anledning. Och dit vill nog inte någon. Inte ens de som glatt delar länkar till rasistiska artiklar och förfasar sig på facebook. Och då är det väldigt farligt när vi låter våra ord försköna handlingar och journalister benämner rasistiskt våld från lynchmobbar som medborgargarden där det spårat ur lite. Dit vill vi inte, dit där vi normaliserar människofientligt beteende.

2015 – del 3

Livet förändras när man får barn. Mest av det första barnet. När det andra kommer är det mesta redan på plats och anpassat för småbarnsliv. Istället förundras man över hur man kunde tycka att det var tufft med bara ett barn. Nu är det plötsligt som semester när Arvid är borta några timmar. Man har så mycket tid och det är så lätt att få saker gjorda.

Juli
Adrian var fortfarande alldeles ny och jag hade ont efter operationen. Sommarens enda varma dagar inföll i början av månaden och gav den nye familjemedlemmen värmeutslag stackarn. Vi firade våra födelsedagar i tre dagar. Tanken att folk skulle komma olika dagar funkade inte utan istället kom nästan alla varje dag istället. Mysigt tyckte jag som gillar att ha folk runt mig. Det var fler som fyllde år och vi var på bröllopsfest. Lillen blev förkyld också. Alexander målade om vårt garage och jag funderade kring Cissi.

Augusti
Arvid började förskolan igen och Jonas var tillbaka på jobbet. Jag blev sjuk och Arvid fick också åka en sväng till helgmottagningen. Namngivningskalas blev det ändå även om det var på håret att vi fick ställa in. Fotbollen var pepp och jag var trött som alla andra månader det här året känns det som.

September
Vi lajvade friluftsliv och åkte till Bokskogen en kväll. Enda gången vi var där 2015. Hemskt trevligt var det i alla fall. Jag funderade kring folks falskhet kring flyktingfrågan och bristen på solidaritet i samhället. Adrian fick eksem som tack och lov gick över, men det var jobbigt där ett tag och vi blev tvungna att ge honom penicillin för att få bukt med det till och med.

Tankar och familjemys

Som jag skrivit förut så undrar jag än en gång varför och hur folk kan bry sig så mycket om alla andra. Och då menar jag inte bry sig om som i att känna ansvar, medkänsla och värme utan i att det är så viktigt för en del hur andra gör och är. Varför bry sig om vad någon annan har på sig? Tror på för eventuella gudar? Ser ut? Har för traditioner? Hur kan andra människors leverne vara av sådan betydelse för ens eget att man känner det måste fjärnas? Förstår inte.

Ha en härlig dag med familjen var som sagt planen och den har gått över förväntan.  Vi tog en lång promenad på Bulltofta med stopp på två lekplatser hela familjen. Det hör inte till vanligheterna att vi går ut allihop och gör något. Tidigare har ju inte Adrian velat åka vagn överhuvudtaget utan bara gallskrikit konstant. Nu sover han istället vilket är mycket mer behagligt. Så jag har i regel stannat hemma med lillen medan Jonas och Arvid gett sig ut på äventyr. Men idag blev det som sagt familjetur och mysigt var det som synes:

DSC00444 DSC00453 DSC00472 DSC00483 DSC00488 DSC00503

Paris i våra hjärtan 

Så vaknar man en lördag till fruktansvärda nyheter. Kaffekopp i hand, välling hos Arvid med iPaden och en skrattande bebis bredvid sig. En snabbscroll av sociala medier och redan på första bilden på instagram inser man att något hänt. Ett peacetecken som Eiffeltornet. Paris. Sydsvenskan nästa och sen DN och sen en paus. 

Det ser ut att bli en vacker höstdag och det bästa man kan göra en dag som denna är väl att njuta lite extra av dagen med sin familj. Det är man skyldig alla de som inte längre har möjligheten.