Ett ödesval

Nej jag menar inte huruvida LB07 ska bli del av MFF eller ej. Jag orkar faktiskt inte engagera mig i frågan även om jag märkt att många är upprörda.

Det jag har i åtanke är betydligt allvarligare, nämligen ny/omvalet i Israel. Netanyahu misslyckades ju med att bilda regering efter det otroligt jämna valet tidigare i år. Så det blev till valurnorna igen. Idag då.

Israel ligger långt bort både fysiskt och bildligt talat och jag har i ärlighetens namn inte någon större koll på deras inrikespolitik mer än grundläggande fakta om Palestinakonflikten.

För den som undrar är jag för en palestinsk stat och att bosättningarna upphör med omedelbar verkan. Sättet den israeliska staten tillåtit annekteringen av palestinska jordbrukares mark genom att bygga murar de måste gå runt dagligen för att besöka/arbeta på sina egna åkrar för att inte förlora sin mark är så rättsvidrig att det finns inte. Ett system konstruerat för fientligt övertagande. Rent utnyttjande av de som har minst.

Och i det här valet som varit idag var alltså Netanyahus stora vallöfte att de skulle ockupera även Jordandalen på Västbanken. Det är ju inte som att han har ens tillstymmelsen till ambition om fred utan det är enbart en uppvisning i hur kall och avhumaniserande han är. Vidrigt.

Alltså det här ställningstagandet om söndagsöppet på systemet

Igår när jag körde på jobbet fick jag ickeförmånen att höra om Moderaternas nya linje i alkoholfrågan. MUF har alltså fått igenom hos moderpartiet att man aktivt ska driva frågan om söndagsöppet på Systembolaget.

Helt ärligt bryr jag mig inte så mycket. Det är öppet sex av sju dagar och till sju eller åtta flera dagar i veckan beroende på bolag. De öppettiderna har sällan ställt till det för mig. Då är det knepigare med utlämningsställena för postnord som kan vara lite hur som helst och variera oerhört från ställe till ställe.

Det som istället får mig att reagera är MUF-ordförandens uttalande om att det här är ”en viktig frihetsfråga”. Viktig frihetsfråga. För mig är en viktig frihetsfråga till exempel kvinnors trygghet i offentliga miljöer, att barn tillåts vara barn, nära och enkel tillgång till vård och läkemedel etc. Perspektiv M-ledningen, perspektiv.

Det är definitivt inte en viktig frihetsfråga att som Dousa säger ”att man som familj eller som individ ska få bestämma själv om man vill köpa en flaska vin eller en burk öl till tacomyset på söndagar”. Det kan man visst köpa (systemet är som sagt öppet mån-lör) men nog är han (och resten av moderaterna) inte en fullt så inkompetent mansbebis som inte kan planera längre än samma dag?

Om det är så är det väl en betydligt viktigare frihetsfråga att satsa på utbildning i planering så att de här stackarna som inte klarar att tänka längre än ett par timmar fram kan klara av att leva i dagens samhälle. Jag menar hur skulle Dousa klara sig på landsbygden? Där kanske mataffären (om det finns någon inom de närmsta milen) inte har öppet alls på helgen eller bara väldigt begränsade öppettider som krockar med hans padel/golf/whatever. Då får han ju ingen mat.

Att sen tala om alkohol som en viktig frihetsfråga i kombination med tacomys tillsammans med barn? Jag orkar inte.

Barn som inte är intresserade av alkohol.
En mor som planerat sitt vininköp och tar ett glas när barnen lagt sig.

Valtider

Två dagar kvar tills vallokalerna stängs och vi får veta hur våra medborgare prioriterar samhällsfrågor. Mest är man ju rädd att det ska visa sig att allt för många är motborgare och istället för att rösta för Sverige röstar mot just det som gjort oss till dem vi är och vill vara.

Nu lutar det ju åt att SD får fler röster än man någonsin kunnat tro. Jag tänker på tidiga till mitten av 90-talet när BSS och VAM var vanliga tags, Ultima Thule hade sin storhetstid och man undvek att åka till Lund den 30 november. Den tid då nynazismen tog plats i våra rum, då det blev stora rubriker när John Hron mördades, då vanligt folk var rädda för detta hat.

Idag röstar vanligt folk på ett parti som grundades i BSS-rörelsen och vars ledare hyllar Ultima Thule som om inte nödvändigtvis är ett nazistiskt band så åtminstone har väldigt tydliga kopplingar till nazismen. Människor med utländsk bakgrund mördas och ingen bryr sig nämnvärt – det är viktigare att resonera kring hur de istället kan skickas tillbaka till krigszoner, fattigdom, livsfarlig diskriminering.

Jag vet inte, jag blir mest matt och ledsen när jag inser hur inhumana så många i mitt land är. Men om ni tittar på slutdebatten idag, ta en extra titt på Jimmies ögon och försök se någon känsla i dem. Om du lyckas blir jag mycket förvånad.

40597833_2089356421109830_4196895591856340992_o-700x925
Illustration @dannydemon77 på instagram

 

När även nassarna bjuds in

Johanna snapade när hon var på väg till en släktings vernissage i Upplands Väsby igår. Skönt tänkte jag, då är hon inte i krokarna av NMR:s så kallade demonstration. Hennes kille var inte med dock så blev lite stressad en kort sekund innan jag kom på att jag sett att han var på svensexa.

Och det är väl här det blir så tydligt hur problematiskt det är att ge demonstrationstillstånd till nazister – det skapar rädsla. Välgrundad rädsla dessutom. Alla har rätt att uttrycka sina åsikter, hur vansinniga de än är – det är grunden för yttrandefriheten, men det innebär inte att man har rätt att hota andra människor. Inte heller rätt att begränsa folks frihet att röra sig och leva på allmän plats.

För det är ju det som förmedlas med att NMR (som för övrigt har väldigt många SD-sympatisörer – googla) tillåts demonstrera. Det ger meddelandet att deras åsikter är värda lika mycket, och det kanske de är yttrandefrihetsmässigt, men det sänder också tydliga signaler att vi som samhälle godkänner våld för deras rätt att höras. För även om det just igår inte spårade ur i fysiska våldsamheter, är det också ett slags våld när man hindrar andra människor att leva sina liv. När man begränsar deras rörlighet i och med hotet om våld.

Det psykiska våldet alltså. Det där det talas om hur vissa grupper är mindre värda, hur de inte ska tillåtas bo i vårt land oavsett om de är födda här eller kommit hit av någon annan anledning, enbart baserat på utseende eller möjligtvis religion. Det där det utlovas handgripligheter om personer inte avlägsnar sig (se bara alla rapporter från årets Almedalen om folk som hotades av nazister). Det där allt handlar om att skapa en vi och dem-mentalitet för att kunna avhumanisera ”dem” precis som gjordes före och under andra världskriget likväl som närmre i tiden i Jugoslavien på 90-talet och på massor av andra platser i världen hela tiden. Det våld som syftar till att skapa otrygghet, både för ”viet” som ska känna sig osäkra i närheten av ”dem” och för ”dem” som blir misstänkliggjorda och förminskade bara på grund av sin existens. Det våldet.

Det är val om två veckor och vi har alla ett ansvar att rösta mot högerextrema krafter. Och där ingår de som flirtar med dem också.

Blue Monday

Blue Monday kallas idag tydligen. Där ser man. Också tulpanens dag som några kollegor idag fick erfara när de fick blommor av sin chef. Inte jag och Anja då alltså.

Jag vet inte om blue monday jag dock. Tyckte förra måndagen var kämpigare eftersom det var första dagen tillbaka på jobbet efter ledigheten. Men kul är det ju inte om man jämför med att hänga med barnen och slappa runt hela dagarna.

Och det var förra veckan Sarfo fick återgå i träning mig veterligen helt utan legitim anledning så det var ju deppigast då. Idag blev det lite mer ”told you so” när det visade sig att det fanns en till målsägande i barnsexhärvan. På ett sätt ännu lite deppigare, men också upprättelse på något vis eftersom det blir så uppenbart hur fel MFF agerade när de lät honom ta på sig emblemet igen.

Om jag orkat hade jag lagt mig i ett bad, men då måste jag gå ner i källaren och slå på ”tillfälligt extra varmvatten”-läget och det pallar jag helt enkelt inte. Jaja, lite glamme och sen Broen och så är det dags för kudden igen och så börjar allt om igen.

Till påsk ska vi ha det så här mysigt igen:

Terror och småbarn

Vi var ju i Stockholm i helgen. Inte i city utan i Spånga och kom dit med god marginal före dådet. Så hände det och vi var inte i närheten utan kunde fortsätta dagen som vanligt. Eller hyfsat i alla fall. Mannen med maten var fast i stan på kontoret. Löste sig det med. En hel del prat om lastbilar och galningar under helgen dock så vi försökte förklara på ett så icke-skrämmande men tydligt sätt som det gick för Arvid och Leia.

De verkade ok med våra förklaringar och så var det bra med det. Trodde jag. Imorse när jag lämnade Arvid på förskolan kom han i kapprummet plötsligt på att han inte alls ville vara där utan hellre åka hem igen. Så pass att han blev ledsen och började gråta lite till och med. Och det var det längesen det hände. Vi talar ett år eller längre.

Så pratade vi lite och jag påminde honom om att det var påskfest idag och att han nog skulle kunna spela lite minecraft också. Han blev lite gladare och var helt med på banan att han skulle vara på föris. Då bestämde han sig för att berätta för fröken att vi varit i Stockholm i helgen och hela historien om lastbilen och tjuven som kört på människor. Uppenbarligen hade han alltså funderat vidare på detta och det var inte så okomplicerat som han gett sken av. Lillkillen.

När han berättat var han hur som helst redo att ta tag i dagen. Hans pedagog sade också att de hade diskuterat i personalgruppen hur de skulle hantera terrordådet och kommit fram till att de skulle prata lite om det med barnen i samband med att de deltog i den tysta minuten. Jag tror på det, att inte hålla undan barnen hemskheter. De hör mer än man tror och risken är bara större att de blir räddare när de inte får en ram runt det de hör som hjälper dem att förstå.

IMG_1767

Att inte vara bjuden på kalas

Det är en sån hemsk sak, att alla barn inte ska bli bjudna på kalas. Jag har varit med om det en gång när jag gick i ettan eller tvåan. Det var Katrin tror jag hon hette som fyllde år och bjöd hela klassen. Utom mig. Det blev stort rabalder bland alla barn och fröken och säkert föräldrar också. Det togs upp på klassrådet och konsensus var att det inte var ok. Så jag fick en inbjudan i efterhand och gick nog också på kalaset. Jag minns inte hur jag kände det, om jag var jättesårad, ledsen eller bara besviken.

Det jag undrar mest med just min icke-inbjudan är hur tjejens föräldrar tänkte när de exkluderade ett barn? Tänkte de att jag nog inte brydde mig eftersom jag inte brukade leka med Katrin och inte tillhörde de ”svagare” i klassen? Jag vet inte, men jag hade gärna frågat dem idag om jag träffat på dem.

När Arvid har sitt barnkalas är inte alla bjudna heller, men det är å andra sidan bara några få barn från förskolan som han velat ska komma. Och att bjuda in över 20 ungar när han bara vill ha ett litet kalas blir också konstigt. När han är större är det skillnad. Då blir det stora kalas, men än så länge räcker det gott med att bara bjuda bästisarna.

Arvid är på kalas idag och Adrian ville så gärna följa med. Han satte på sig sina stövlar och ville ha hjälp med jackan. När jag sade att han skulle vara hemma med mig och pappa gå med Arvid tog han paketet och sprang iväg och sen när Arvid gick grät han. Som tur är var han lättröstad/mutad – jag hittade några godisbitar från något lördagsgodis i en påse i skåpet och gav honom..