Valtider

Två dagar kvar tills vallokalerna stängs och vi får veta hur våra medborgare prioriterar samhällsfrågor. Mest är man ju rädd att det ska visa sig att allt för många är motborgare och istället för att rösta för Sverige röstar mot just det som gjort oss till dem vi är och vill vara.

Nu lutar det ju åt att SD får fler röster än man någonsin kunnat tro. Jag tänker på tidiga till mitten av 90-talet när BSS och VAM var vanliga tags, Ultima Thule hade sin storhetstid och man undvek att åka till Lund den 30 november. Den tid då nynazismen tog plats i våra rum, då det blev stora rubriker när John Hron mördades, då vanligt folk var rädda för detta hat.

Idag röstar vanligt folk på ett parti som grundades i BSS-rörelsen och vars ledare hyllar Ultima Thule som om inte nödvändigtvis är ett nazistiskt band så åtminstone har väldigt tydliga kopplingar till nazismen. Människor med utländsk bakgrund mördas och ingen bryr sig nämnvärt – det är viktigare att resonera kring hur de istället kan skickas tillbaka till krigszoner, fattigdom, livsfarlig diskriminering.

Jag vet inte, jag blir mest matt och ledsen när jag inser hur inhumana så många i mitt land är. Men om ni tittar på slutdebatten idag, ta en extra titt på Jimmies ögon och försök se någon känsla i dem. Om du lyckas blir jag mycket förvånad.

40597833_2089356421109830_4196895591856340992_o-700x925
Illustration @dannydemon77 på instagram

 

När även nassarna bjuds in

Johanna snapade när hon var på väg till en släktings vernissage i Upplands Väsby igår. Skönt tänkte jag, då är hon inte i krokarna av NMR:s så kallade demonstration. Hennes kille var inte med dock så blev lite stressad en kort sekund innan jag kom på att jag sett att han var på svensexa.

Och det är väl här det blir så tydligt hur problematiskt det är att ge demonstrationstillstånd till nazister – det skapar rädsla. Välgrundad rädsla dessutom. Alla har rätt att uttrycka sina åsikter, hur vansinniga de än är – det är grunden för yttrandefriheten, men det innebär inte att man har rätt att hota andra människor. Inte heller rätt att begränsa folks frihet att röra sig och leva på allmän plats.

För det är ju det som förmedlas med att NMR (som för övrigt har väldigt många SD-sympatisörer – googla) tillåts demonstrera. Det ger meddelandet att deras åsikter är värda lika mycket, och det kanske de är yttrandefrihetsmässigt, men det sänder också tydliga signaler att vi som samhälle godkänner våld för deras rätt att höras. För även om det just igår inte spårade ur i fysiska våldsamheter, är det också ett slags våld när man hindrar andra människor att leva sina liv. När man begränsar deras rörlighet i och med hotet om våld.

Det psykiska våldet alltså. Det där det talas om hur vissa grupper är mindre värda, hur de inte ska tillåtas bo i vårt land oavsett om de är födda här eller kommit hit av någon annan anledning, enbart baserat på utseende eller möjligtvis religion. Det där det utlovas handgripligheter om personer inte avlägsnar sig (se bara alla rapporter från årets Almedalen om folk som hotades av nazister). Det där allt handlar om att skapa en vi och dem-mentalitet för att kunna avhumanisera ”dem” precis som gjordes före och under andra världskriget likväl som närmre i tiden i Jugoslavien på 90-talet och på massor av andra platser i världen hela tiden. Det våld som syftar till att skapa otrygghet, både för ”viet” som ska känna sig osäkra i närheten av ”dem” och för ”dem” som blir misstänkliggjorda och förminskade bara på grund av sin existens. Det våldet.

Det är val om två veckor och vi har alla ett ansvar att rösta mot högerextrema krafter. Och där ingår de som flirtar med dem också.

Blue Monday

Blue Monday kallas idag tydligen. Där ser man. Också tulpanens dag som några kollegor idag fick erfara när de fick blommor av sin chef. Inte jag och Anja då alltså.

Jag vet inte om blue monday jag dock. Tyckte förra måndagen var kämpigare eftersom det var första dagen tillbaka på jobbet efter ledigheten. Men kul är det ju inte om man jämför med att hänga med barnen och slappa runt hela dagarna.

Och det var förra veckan Sarfo fick återgå i träning mig veterligen helt utan legitim anledning så det var ju deppigast då. Idag blev det lite mer ”told you so” när det visade sig att det fanns en till målsägande i barnsexhärvan. På ett sätt ännu lite deppigare, men också upprättelse på något vis eftersom det blir så uppenbart hur fel MFF agerade när de lät honom ta på sig emblemet igen.

Om jag orkat hade jag lagt mig i ett bad, men då måste jag gå ner i källaren och slå på ”tillfälligt extra varmvatten”-läget och det pallar jag helt enkelt inte. Jaja, lite glamme och sen Broen och så är det dags för kudden igen och så börjar allt om igen.

Till påsk ska vi ha det så här mysigt igen:

Terror och småbarn

Vi var ju i Stockholm i helgen. Inte i city utan i Spånga och kom dit med god marginal före dådet. Så hände det och vi var inte i närheten utan kunde fortsätta dagen som vanligt. Eller hyfsat i alla fall. Mannen med maten var fast i stan på kontoret. Löste sig det med. En hel del prat om lastbilar och galningar under helgen dock så vi försökte förklara på ett så icke-skrämmande men tydligt sätt som det gick för Arvid och Leia.

De verkade ok med våra förklaringar och så var det bra med det. Trodde jag. Imorse när jag lämnade Arvid på förskolan kom han i kapprummet plötsligt på att han inte alls ville vara där utan hellre åka hem igen. Så pass att han blev ledsen och började gråta lite till och med. Och det var det längesen det hände. Vi talar ett år eller längre.

Så pratade vi lite och jag påminde honom om att det var påskfest idag och att han nog skulle kunna spela lite minecraft också. Han blev lite gladare och var helt med på banan att han skulle vara på föris. Då bestämde han sig för att berätta för fröken att vi varit i Stockholm i helgen och hela historien om lastbilen och tjuven som kört på människor. Uppenbarligen hade han alltså funderat vidare på detta och det var inte så okomplicerat som han gett sken av. Lillkillen.

När han berättat var han hur som helst redo att ta tag i dagen. Hans pedagog sade också att de hade diskuterat i personalgruppen hur de skulle hantera terrordådet och kommit fram till att de skulle prata lite om det med barnen i samband med att de deltog i den tysta minuten. Jag tror på det, att inte hålla undan barnen hemskheter. De hör mer än man tror och risken är bara större att de blir räddare när de inte får en ram runt det de hör som hjälper dem att förstå.

IMG_1767

Att inte vara bjuden på kalas

Det är en sån hemsk sak, att alla barn inte ska bli bjudna på kalas. Jag har varit med om det en gång när jag gick i ettan eller tvåan. Det var Katrin tror jag hon hette som fyllde år och bjöd hela klassen. Utom mig. Det blev stort rabalder bland alla barn och fröken och säkert föräldrar också. Det togs upp på klassrådet och konsensus var att det inte var ok. Så jag fick en inbjudan i efterhand och gick nog också på kalaset. Jag minns inte hur jag kände det, om jag var jättesårad, ledsen eller bara besviken.

Det jag undrar mest med just min icke-inbjudan är hur tjejens föräldrar tänkte när de exkluderade ett barn? Tänkte de att jag nog inte brydde mig eftersom jag inte brukade leka med Katrin och inte tillhörde de ”svagare” i klassen? Jag vet inte, men jag hade gärna frågat dem idag om jag träffat på dem.

När Arvid har sitt barnkalas är inte alla bjudna heller, men det är å andra sidan bara några få barn från förskolan som han velat ska komma. Och att bjuda in över 20 ungar när han bara vill ha ett litet kalas blir också konstigt. När han är större är det skillnad. Då blir det stora kalas, men än så länge räcker det gott med att bara bjuda bästisarna.

Arvid är på kalas idag och Adrian ville så gärna följa med. Han satte på sig sina stövlar och ville ha hjälp med jackan. När jag sade att han skulle vara hemma med mig och pappa gå med Arvid tog han paketet och sprang iväg och sen när Arvid gick grät han. Som tur är var han lättröstad/mutad – jag hittade några godisbitar från något lördagsgodis i en påse i skåpet och gav honom..

Medborgargarde vs lynchmobb

Jo, det skrivs och pratas en hel del om medborgargarden. Jag får dock inte ihop rapporteringen med begreppet. Min första association är Grannsamverkan mot brott. Ni vet såna skyltar som brukar komma upp i villaområden som haft problem med mycket inbrott. Grannar som går samman och är mer uppmärksamma än vanligt på främmande fordon och människor som rör sig i området. Kanske tar en lite längre promenad med hunden på kvällen.

Nästa tanke är rättslösa samhällen utan fungerande polismakt där medborgarna går samman för att skydda sig och sina. Och där är väl knappast Sverige? Ja, det finns brister och ibland till och med oerhörda brister inom polisväsendet, men det är inte samma sak som att den är icke-fungerande.

Så vad är det stora hotet som polisen enligt dessa personer inte klarar av att hantera? Tiggare och flyktingbarn. De som står allra längst ner på samhällsstegen och har tagit sig hit med förhoppningen om ett bättre liv. De är alltså det stora hotet. Men hot mot vad? Jo, oss tydligen försvarslösa, svenska kvinnor. Vi kan inte skydda oss mot de i absoluta majoriteten av fallen helt fredliga människor som rör sig på våra gator.

Att använda händelserna i Köln som utgångspunkt för att bygga upp denna sorts verksamhet blir ju också oerhört skevt. Där talades det om väldiga mängder människor samlade på en plats, inte slumpvis mörkhyade pojkar/män som rör sig på offentlig plats efter mörkrets inbrott.

Att attackera människor som inte gjort något mer än att existera har inget med medborgargarden att göra. Det är vad vi i dagligt tal kallar för lynchmobbar. Där är man inte så nogräknad med att härröra eventuell skuld eller sätta händelser i proportion till mängden våld. När det är så uppenbara rasistiska motiv är skulden i och för sig inte relevant eftersom den är medfödd i och med nyans på hår, ögon och hud.

Medborgargarden är tänkta att vara en extra skyddande instans i komplement till polisverksamhet. Skyddande. Inte attackerande. Om man ska beskydda någon och visa sin solidaritet med svenska kvinnor som hävdats här är det mycket underligt att man maskerar sig. Då är man väl stolt över sin insats och försöker inte gömma sig som eventuella gelikar i vita dräkter med spetsiga hattar i amerikanska södern?

Nu är det säkert en del som tänker att det väl inte var så farligt, att det bara spårade ur litegrann, och att de menade väl egentligen de här männen som ansåg sig ha rätt att misshandla barn på grund av deras härkomst. Då vill jag bara påpeka hur lätt det är att det spinns vidare och tråden blir tjockare och taggigare allt eftersom. För om det på något litet hörn finns en acceptans för dåden generellt blir det väldigt svårt om något egentligt brott också har skett. Då är det med samma logik plötsligt okej att själv utmäta straffet och det måste ju vara mycket hårdare än det som utdelats utan anledning. Och dit vill nog inte någon. Inte ens de som glatt delar länkar till rasistiska artiklar och förfasar sig på facebook. Och då är det väldigt farligt när vi låter våra ord försköna handlingar och journalister benämner rasistiskt våld från lynchmobbar som medborgargarden där det spårat ur lite. Dit vill vi inte, dit där vi normaliserar människofientligt beteende.

2015 – del 3

Livet förändras när man får barn. Mest av det första barnet. När det andra kommer är det mesta redan på plats och anpassat för småbarnsliv. Istället förundras man över hur man kunde tycka att det var tufft med bara ett barn. Nu är det plötsligt som semester när Arvid är borta några timmar. Man har så mycket tid och det är så lätt att få saker gjorda.

Juli
Adrian var fortfarande alldeles ny och jag hade ont efter operationen. Sommarens enda varma dagar inföll i början av månaden och gav den nye familjemedlemmen värmeutslag stackarn. Vi firade våra födelsedagar i tre dagar. Tanken att folk skulle komma olika dagar funkade inte utan istället kom nästan alla varje dag istället. Mysigt tyckte jag som gillar att ha folk runt mig. Det var fler som fyllde år och vi var på bröllopsfest. Lillen blev förkyld också. Alexander målade om vårt garage och jag funderade kring Cissi.

Augusti
Arvid började förskolan igen och Jonas var tillbaka på jobbet. Jag blev sjuk och Arvid fick också åka en sväng till helgmottagningen. Namngivningskalas blev det ändå även om det var på håret att vi fick ställa in. Fotbollen var pepp och jag var trött som alla andra månader det här året känns det som.

September
Vi lajvade friluftsliv och åkte till Bokskogen en kväll. Enda gången vi var där 2015. Hemskt trevligt var det i alla fall. Jag funderade kring folks falskhet kring flyktingfrågan och bristen på solidaritet i samhället. Adrian fick eksem som tack och lov gick över, men det var jobbigt där ett tag och vi blev tvungna att ge honom penicillin för att få bukt med det till och med.