Typiskt spår av katt

Fedden är inte längre så ung. 10 år fyller hon om tre veckor. Fortfarande liten som en ungkatt, särskilt efter att hon friserades för några veckor sen och ett par hekto päls hamnade i sopen. Klippningen gjorde henne fantastiskt mer gosig och kelsjuk än på länge och nu är det inte mången kväll hon inte ska upp till mig i soffan eller ligger och väntar i sängen. Det senare låter kanske lite konstigare, men ska inte läsas annorlunda än att hon ligger och sover på Jonas plats och börjar spinna när jag kryper ner på min sida sängen. När Jonas kommer upp brukar hon hoppa ner illa kvickt. Alla i familjen är inte lika förtjusta i hennes sällskap skulle man kunna säga.

Barnen tycker desto bättre om Fedden och ”Dedde” tillhör Adrians första ord. Hon är som alla förstår ungefär lika sugen på deras sällskap som Jonas är av hennes dock. Det avskräcker inte Adrian från att försöka få tag på henne när hon gömmer sig bakom en gardin eller under sängen eller var det nu månde vara. Turligt nog är hon kanske världens snällaste katt och har aldrig rivit eller bitit ens mot barnen. Gullkatten.

På gamla dar verkar hon dock ha tagit efter Nymfen och fattat tycke för tulpaner. Spår av katt nedan alltså..

img_1454

Världens kanske oläskigaste katt

Här är en bild från vår trädgård. Tanken var att ta en bild på Fedden, katten alltså, men hon syns inte så bra. Om ni inte ser henne kan jag meddela att hon är på väg upp för trappan till altanen.  Ganska mitt i bilden så hon är inte så hemlig egentligen. Kanske mest skatan som spatserade omkring i jakt på fynd från barnen efter maten som missade henne totalt. Eller bara struntade i henne, det är ju också en möjlighet. Hon ser ju inte så skräckinjagande ut direkt. 

Fedden 9!

Fedden är ingen ung dam längre även om hon fortfarande ser ut som en ungkatt! Lite Madame-tjurighet har hon lagt sig till med, men så blir det lätt med ålderns rätt.

Tre barn har hon som hon i ärlighetens namn är rätt glad att de flyttat hemifrån: Dexter hos Daniel, Spencer hos mamma och Nilsson (tror jag han heter, har bytt ett antal gånger men från början var det Jerker) hos Boel.
Det bor en hel del katter i kvarteret, bara grannen har sex stycken! Under sommarhalvåret gör de dock bäst i att hålla sig undan vår tomt om de inte vill bli bortjagade av ett stycke pyttig men bestämd röd katt.

Spennan är tjock

Jo, vi visste ju att kattskrället inte var pinnsmal direkt, men ”Vi såg ju när vi opererade att hon redan har väldigt mycket fett i magen” är väl ändå att ta i. Eller?

Spencer har på sistone fått den fruktansvärt dåliga ovanan att tycka varhelst annars än lådan är det bästa stället att göra sina behov oavsett vilket det gäller. Just för kissning är Arvids vagn en favorit dock. Sådär poppis hos oss. Inte så sugna på att Arvid ska ligga och kräkas för att han stoppat en kattbajskorv i munnen heller.

Först tänkte vi att det var slarv med städning av kattlådan, men när beteendet fortsatte även efter grundlig rengöring samt byte av all sand och hon i ilska blivit utslängd och stått och jamat utanför ytterdörren en hel dag kändes det smått ohållbart. Så jag googlade och det är tydligen ett förhållandevis vanligt beteende när katter närmar sig/blir könsmogna. Nu är ju Spennan bara 7 månader, men vem är jag att känna hennes hormoncykler?

Veterinären och kastrering idag då alltså. Och det var då de tyckte vi skulle sätta henne på bantning eftersom hon var småfet trots sin unga ålder. Litet problem där då med Fedden som äntligen börjat få en mer hälsosam kropp efter att ha smarrat kattungsmat så länge nu. Vi får väl testa med vanlig mat och om Spencer fortsätter tjocka på sig får det kanske bli något meckigare arrangemang med bantarmat och Fedden som gullegris får extra tjockismat i smyg.

IMG_1117
Moderiktig body fick hon också istället för tratt

 

Fed in da house!

Jo så. Jag tog mig ut på äventyr igår. Förstår inte varför det ska vara sånt gnäll om det hemma? Har aldrig ni känt för att dra någon annanstans när ni blir väckta en miljon gånger om nätterna av en liten bebis? En bebis som jag för övrigt inte blev tillfrågad om ifall han skulle komma till världen. Det bara bestämdes över mitt huvud. Också ett sätt egentligen. Det funkar ganska bra med honom dock, även om mina människor verkar glömma att också jag behöver gos och klapp lite då och då. Då får man göra en markering så som jag gjorde i deras säng för ett tag sen. Kan de ha.

Men för att återgå. Jag smet ut igår eftermiddag och kom tillbaka idag på eftermiddagen. Vad är grejen med det? Det pratades så igår och förrgår om att jag skulle få halsband med kontaktuppgifter i så jag valde att sticka iväg en sväng och visa att jag visst klarar mig själv och att all sån övervakning är onödig. Jag är ingen bebis liksom. Det finns det andra som är ju. Förhoppningsvis lägger de av med det snacket nu.

/Da Fed

DSC_1099
Jag hänger lite i min sittdel på mitt rum däruppe. Gött är det.

 

Var är Fedden?

Feddisen smet ut igår eftermiddag. Vi hade bestämt att vi skulle köpa ett halsband till henne så vi försökte undvika att hon gick ut till dess, men det är inte det lättaste. Om en katt vill, gör hon. Men så såg vi inte till henne på hela eftermiddagen och så kom kvällen. Vanligtvis brukar hon komma in för att äta och kissa lite och man ser henne hänga vid soptunnorna eller komma farandes över gräsmattan. Inte igår, inte ett spår efter henne. När vi lade oss hade hon fortfarande inte kommit hem. På natten när jag var uppe med Arvid passade jag på att kolla både altan- och ytterdörren, men inget resultat. Och hon är fortfarande borta. Vår lilla Fed.

DSC_1038 DSC_1039 DSC_1040

Slagsmål på gatan

Malmö sägs, särskilt av utomsocknes, vara en farlig stad och tro inte att villakvarteren är bättre än miljonprojekten. Nej då, här där vi bor i Riseberga är det minsann action här med. Och då syftar jag inte på de läskiga tonåringarna som hänger runt sina bilar på vår gata. Nej, nej, de har hittills inte gjort något värre än att tvätta bilen på uppfarten,  spela musik på kvällen och hälsa artigt. Det kan vi leva med.

Värre är det med allt bråk som sker över tomtgränserna. Sedan vi lät familjens i storlek minsta medlem vara ute på egen hand har det bitvis varit ett himla skrikande och jagande. Fedden visar ingen nåd; så fort hon får syn på en grannkatt flyger hon med ett yl efter den! Stora skogisar likväl som små bonnisar, ingen urskillning. Det behöver ju inte sägas att hon sett nöjd ut om kvällarna, eller dagarna när hon kommit in för lite käk, dricka och toabesök.

Men så igår när jag kom hem från Älmhult anade jag plötsligt oråd. Det låg röda pälstussar lite varstans. Inte såna som jag pillat loss när jag rett ut tovor, utan rejäla saker med rot och allt. Så jag letade rätt på tjejen som låg gömd under sängen. Från ögat och en bit nerför nosen ett rejält rivsår och torkat blod i halva ansiktet. Lösa hårtussar på kroppen och en stor kal fläck på hjässan. Stackars Feddis!

Veterinär eller inte var den omedelbara frågan, men jag bedömde att vänta och se till idag. Och idag ser det inte värre ut tycker jag, även om det ser obehagligt ut, så vi avvaktar lite till och ser om hon läker av sig själv utan infektion. Så länge får hon stanna inne. Inte för att hon visat intresse av att gå ut än, men ändå.

DSC_1017
Inte lika kaxig längre