Inget storslaget firande idag

Idag skulle Cissi ha fyllt 40 år. Stort kalas.En fest att slå alla tidigare fester. Planerat sen länge. Bubbel i mängd, glas som seglar genom havet av folk från när och fjärran, från nu och då, spektakulära klänningar där man dagen efter undrar var alla fläckar kom ifrån, mat, spellistor som aldrig tar slut när dansen bara fortsätter, en natt som går över i morgon och aldrig tar slut.

Istället tog det slut två år tidigare.

dsc01840

2 år idag

För två år sen ringde Lisa mig på jobbet. När jag såg hennes namn på displayen förstod jag även om vi ännu inte säkert visste då. Jag avslutade det jag höll på med så mycket man nu kan avsluta i en sådan situation och cyklade hem.

Jonas tog Arvid den kvällen och jag åkte till Kristin där vi närmaste samlades och väntade på besked. De flesta hade tagit med sig något så det fanns godis, clementiner, äpplen, kakor med mera, som ingen rörde. Vi satt i soffan och pratade, försökte förstå och bara finnas där för varandra. Ingen trodde att hon fortfarande levde, men vi hoppades. Som vi hoppades.

Till slut blev kvällen sen och sällskapet skingrades. Någon gick hem till sig, någon gick vidare till en annan och drack vin. Lisa och jag stannade hos Kristin. Och det var då, när bara vi tre var kvar, som Cissis bror ringde. Hans chock, ångest, sorg, det kommer alltid vara med mig.

Det är två år sen nu och ibland känns det som en livstid sen, andra dagar som igår, men oftast som om det inte har hänt. Det är fortfarande för overkligt.
Vi gjorde en minnesbok till Cissis familj. Här är mitt bidrag.

Det är något med hösten

Eller är det verkligen just hösten och hur långt bakåt sträcker sig kroppsminnet egentligen? Det är gråare och mörkare och dagarna och kvällarna försvinner som ingenting. Jag sover sämre eftersom jag ligger och tänker i sängen istället för att somna och om (när) jag vaknar på natten tar det längre tid att somna om. Det är liksom en krypande oro i kroppen.

Och vad jag tänker på? Mycket av lite olika. Men också på Cissi. Det är två år sen kaoset var som värst och nästa vecka är det två år sen hon dog. Hur hade det sett ut om hon varit kvar hos oss? Hade hon mått bra? Hade hon fått ordning på sitt liv? Hade vänskaper kunnat repareras? Hade tilliten vuxit tillbaka? Hade hon blivit sig själv igen, den hon var innan Elias dog?

Jag saknar henne. Hon var ju en sådan person som var så levande, som levde i ytterligheterna. Svart-vit på vissa sätt, men kunde verkligen omfamna gråzonerna också. Allt var inte bara en stram, tuperad knut på huvudet, höga skratt och ett glas rött för mycket innan heller. Jag skulle inte säga att det fanns en svärta i henne, det vore för enkelt. Nej, inte svärta, snarare ett allvar. Även i skämt och tramserier ett allvar.

Man kunde fritt samtala om saker utan att bli dömd eller vara orolig att det skulle lämna rummet. Inte mer än möjligtvis till andra nära som ändå var ok. Det förändrades med sjukdomen. Och det blev väl en problematik att hon började identifiera sig med depression och mot slutet andra diagnoser som kom på tal snarare än att bara se det som en del av sig så som hon gjort tidigare. Hon gick upp i det.

Det gick som det gick och tyvärr kan man inte göra något i efterhand. Och det är sorgligt.

Ett år av saknad

Det är ett år sen C lämnade oss idag. Ett helt år som passerat utan henne. Jag har gjort massor av saker jag hade velat prata om och diskutera med henne. Bara det att jag numera har två barn. Jag skulle berätta att jag var gravid när jag hälsade på henne till helgen var tanken. Så blev det ingen helg.

Vi hade båda ett stort intresse för mat. Ankan vi skulle laga ihop ligger fortfarande i frysen och väntar. Det kommer liksom inget bra tillfälle att plocka fram den nu. Släng den tyckte Jonas, men det känns inte heller rätt.

Jag tänker ofta på henne, men försöker undvika ”om-tänket”. Det är som det är. Jag tror dock inte att det var meningen att hon skulle dö som läkaren som inte ville halvtidssjukskriva mig utan bara trycka mig full med sömntabletter menade på.

Graven har jag inte besökt än. Tanken är att åka upp över dagen en helg och passa på att träffa Rolf (morfar) och Gullvi då också. Kanske att de kan hänga med i alla fall Arvid medan vi är på kyrkogården. Det är så lätt att hitta anledningar att inte åka bara. Adrian som hatar att åka bil och allt som redan står i kalendern. Samtidigt är det ju högt på prioritetslistan. Hade nog varit särskilt bra eftersom vi ju låg däckade i vinterkräksjukan under begravningen.

En sorg över någons frånfälle går ju inte över, utan förändras bara med tiden. Det akut onda som blir en saknad som poppar upp då och då. Arvid tittar ju på Rorri Racerbilar så fort han får chansen. Så plötsligt frågar han: ”Var är Cissi? Cissi borta.” Han syftar på den rosa racerbilen som är Rorris kompis och åker vilse i en storm, men varje gång tänker jag att han undrar efter min vän. Och det han säger stämmer ju så bra. Att hon inte är här är ju så konstigt, likaså konstaterandet att hon är borta.

Så fort saker ändras.

IMG_4503

Att inte orka leva längre

Jag fick ett dödsbesked i tisdags. En vän som inte orkade leva längre. Och det är så obegripligt. Både att personen inte finns mer och att man kan må så dåligt att man tycker att det är ett bättre alternativ att inte finnas. Det måste ju vara en sån tomhet. Bara tänk på nyfikenheten. Jag är så nyfiken på vad som ska hända med alla runtom mig, hur de ska utveckla sig. Hur det ska gå med deras drömmar, karriärer, sidoprojekt. Vilka av mina vänner som får barn och med vem? Vad de barnen kommer vara för personer? Och min släkt och familj. Inte minst Arvid. Där finns det bara inte att inte få veta hur han och hans liv blir. Den nyfikenheten måste ju ha varit helt borta hos min vän eller åtminstone varit så fruktansvärt låg. Uttrycken att leva genom eller för någon annan, vad är så fel på dem egentligen? Det kan ju vara ett första steg för att senare att leva genom sig själv. Att vilja veta vad som händer en annan ger ändå en drivkraft att finnas själv.

Det är ju tomheten det måste ha hängt på. Det fanns inga utlösande faktorer vad jag känner till. Hans studier gick bra. Han var omtyckt och älskad av vänner och familj. Han såg till att träffa alla de viktigaste tiden innan och det kan jag inte tänka mig att han hade gjort om det inte var för att han ville säga ett farväl till dem, för att han ville visa att de var viktiga för honom och att han älskade dem. Sen kan en sådan ”turné” kännas magstark i efterhand, men jag väljer att se det som ett bakvänt sätt visa kärlek, att han visste att han var älskad och ville ge något sista.

Samtidigt, varför inte söka hjälp? Det borde inte ha varit främmande för honom. Han hade ju haft samtalskontakter genom åren och pratade också om sitt mående med sina vänner. Självmord var absolut förbjudet, det fanns alltid andra vägar var hans inställning både till sig själv och andra. Som kroniskt deprimerad skulle man se depressionen som en del av sin personlighet och se till att ta hand om sig fysiskt såväl som psykiskt för att mota de värsta dalarna.

Varför gjorde han då såhär? Vad hände? Det enda jag kan tänka mig är att han även om han visste att han kunde bli bättre igen var övertygad om att han förr eller senare skulle träffa botten igen och inte orkade göra resan ännu en gång. Att det var för tungt att ta sig uppför branten medan han var säker på att han ändå skulle trilla ner igen.

Och det är så sorgligt. Så outsägligt sorgligt.