Stort grattis fantastiska Daniel!

Jag har alltid tyckt att det varit en självklarhet att skaffa flera barn så att det blir en liten syskonskara. Alla tänker inte så utan ser ett (eller inget) barn som optimalt av olika anledningar. Själv är jag ju uppvuxen med många syskon och har dessutom haft turen att tycka väldigt mycket om dem. Det är inte alltid fallet har jag förstått hos en del vänner.

Och apropå just syskon så fyller Daniel 40 år idag! Och sån tur att jag fick honom till bror! Visst, jag har minnen av hur han riktigt förbannad en gång tryckte upp mig mot en vägg när jag kanske var tio och han tretton och höll fast mig så hårt att jag fick blodvite i ena tumnageln. Också hur han kunde retas med en och vara så störig som bara ett syskon kan. Men det är ju undantagen i det jag minns.

För det allra mesta som barn och alltid som vuxen har han varit en fantastisk vän som alltid ställt upp när man bett om det eller när han har märkt att det behövts. Inte bara med praktiska saker som flyttar, tapetsering eller liknande utan också som medmänniska och stöd när livet har varit tufft.

När vardagen har rullat på har han också alltid varit där och vi har i allra högsta grad frivilligt umgåtts och firat högtider som nyår tillsammans. Att ringa Daniel kräver dock ofta förberedelse i form av tid för när han sätter igång kan ett kort telefonsamtal lätt vara en bra bit över en timme. Men så är det ju när man har mycket att prata om och trivs ihop!

Och idag fyller han alltså 40 år och ska firas! Stort grattis Daniel!

Pokémonkalas!

Så var det dags för Arvids födelsedagskalas för släkten äntligen. Det blev ju lite framskjutet på grund av husförsäljningen, men så igår bar det av. Mycket folk och massor av fina presenter och härlig stämning som sig bör på firanden!

Temat höll jag hemligt för Arvid fram till lördagen eller om det var till söndagen när jag insåg att det skulle bli knepigt att hålla födelsedagsbarnet ur vägen ända till kalasstart. Förutom bullar (denna gång mandel och vanilj som Arvid snurrade de flesta!) och mördegskakor som barnen hjälpt till att baka blev det två tårtor och macarons.

Macarons hade jag aldrig gjort innan så var kopiöst noggrann med första satsen. Inte ett gram eller en grads avsteg från receptet. Den andra som skulle vara röd (så de liknade pokeballs) var jag tvungen att göra små ändringar för att få till. Jag använde gelfärg men tycker att även den är för rinnig att använda i känsliga recept så de blev inte så knallröda som jag egentligen velat. Nu tror jag inte på färg utan koppling till smak så hade köpt frystorkade hallon jag mixade till pulver och blandade i. Det gick jättebra i alla fall och den sista plåten spritsade jag riktigt jämna och fina rundlar också. Fyllningen blev citronsmörkräm.

Tårtorna var som sagt två. Den första som jag dekorerade som en pokeball (samma problem med röda färgen här med) bestod av tre olika bottnar smaksatta med pistage, vit choklad och hallon. Fyllningen och spacklingen av tårtan var vit chokladganache och sen marsipan runt alltihop.

Den snyggaste tårtan var dock pikachu-tårtan! Fyra vaniljbottnar med hål i mitten på de två mellanbottnarna som fylldes med hallon och blåbär (vi kan låtsas att det var ursprungstanken med denna grotta och inte resultatet av bristfällig gräddning). Ett generöst lager hallonmousse mellan varje botten och sen citronmarängsmörkräm spritsat med två olika tyllar runt hela tårtan.

Bilder: Emma H och Daniel.

Överraskningskalas för Johanna

I helgen fyllde Johanna 32 och då får man överraskningsfest i present – det är sen gammalt. (Har en kompis som också fick det i somras så tydligen är det en grej.) Det var inte det minsta svårt att hålla tyst om det, kanske särskilt eftersom vi ju inte ses till vardags utan bara kommunicerar via Snapchat, sms och sånt nära modernt ni vet.

Enda gången jag behövde tänka till var på själva dagen det begav sig. Man vill ju dokumentera Signisens första flygresa och det gör man ju så klart på instastories. Det hade dock varit en smula olämpligt med tanke på just överraskningsmomentet så jag sparade bilderna i telefonen tills kalaset var igång.

Signe var en stjärna precis som väntat. Lite kinkigt till och från, men fullt rimlig nivå skulle jag (och våra medpassagerare tror jag) säga. Som synes hade vi Daniel med oss. Emma kunde tyvärr inte följa med, men hon skjutsade oss till flyget vilket jag var mycket tacksam för eftersom Jonas var i Paris och inte kunde hjälpa mig med den biten. Anita och Julian delar upp barnpassandet fram tills han kom hem.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_882d

Av naturliga skäl blev vi inte upphämtade på flygplatsen utan fick ta oss kollektivt till Vällingby, vilket så klart inte var några problem. Signe är faktiskt det enda av mina barn som åkt tunnelbana för övrigt. Arvid har åkt buss i Stockholm dock. När jag tänker efter kan i och för sig Arvid ha åkt tunnelbana i Paris, men det minns jag inte i så fall.

När vi kom fram till Johannas lägenhet (gissa hur nöjd jag var med att jag hittade dit direkt från tunnelbanan) snapade jag en bild till henne på mig utanför porten. Jag kunde inte låta bli, även om hon så klart inte kunde se var jag var på bilen. Därinne hade Ylva och Zari med hjälp av Petter börjat styra upp kalaset. Det tog jag inga bilder på eftersom jag hade fullt upp med oklart vad.

Folk trillade in efterhand och till slut också Johanna:

Överraskad blev hon. Och glad! Så det var ju tur. Kan vara lite vanskligt det där med överraskningar. Sen dracks det i alla fall bubbel, åts lyxig smördegspizza och två(!) sorters tårta i ett antal timmar innan festen delade på sig och en del följde med ut. Vi åkte iväg och käkade och gick sen på cocktailbar. Signisen hade kanske inte åldern inne, men blev inte leggad som tur var där hon låg mot mitt bröst i sjalen större delen av kvällen.

Trääävlit kalas och bra uppstyrt alltihop! Mer av sånt!

Födelsedag nummer två

Inte bebisens då alltså, hon höll sig på plats även om jag undrade lite igårkväll ifall så verkligen skulle bli fallet. Hon stannade kvar i alla fall och just nu känns det lovande att att snittet blir som tänkt imorgon, förutsatt att sjukhuset gör sin del.

Nej, det var Jonas födelsedag som firades igår. Han vill alltid ha kakfrukost på sängen när han fyller år, något jag säkert hade älskat som barn, men som vuxen inte alls förstår. Barnen uppskattade det dock och Adrian åt väl två stora bullar på fem minuter.. Jag tycker ”Ja må han leva” är den riktiga sången att sjunga på morgonen, men Jonas föredrar ”Vi gratulerar” och den har han också indoktrinerat kidsen i så den fick det bli igår. (Ett år när jag bodde hemma invaderade mamma, Johanna och Julian mitt rum skrålandes ”Teresa fyller år idag!” gång på gång. Inte så trevligt.)

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_d99cAnnars var det en väldigt lugn födelsedag hemma där vi mest myste i trädgården. Jag svidade om från linne och shorts till klänningen jag köpte på min födelsedag vid lunch. Man kan ju faktiskt göra en ansträngning när ens partner fyller år. 39+0 är jag på denna bild då. Blir intressant at se hur den sitter ”på riktigt” när magen är borta.

7FoVbUp2ReibiHMugBuDHA_thumb_d99f

Vi kollade lite fotboll på eftermiddagen, dock var jag en smula trött skulle man kunna säga och somnade i soffan i första halvlek innan England gjort mål ens och matchen fortfarande levde. Ändå bra jobbat att ta sig till kvartsfinal. MFF följde jag bara lite halvt på livescore och Sydsvenskans liverapportering, men där verkar de ha skött sig.

Och nu en sista dag utan bebis håller vi tummarna för!

Jonas överraskningskalas

Det har varit mycket lur och kalas på sistone. Jonas fick ju sig ett överraskningskalas på min födelsedag också! Han hade inte heller anat något. Jag hade handlat allt på mina luncher på jobbet och förvarade också dricka och dylikt på kontoret. Städat som attans kvällen innan min födelsedag med förevändningen att jag gärna vill ha det fint när jag fyller år. Vilket också var sant. Kanske att jag annars inte hade bett Jonas torka golven och se till att det fortfarande var fint när jag kom hem också dock..

När jag kom hem från jobbet fick jag skicka iväg honom att handla bubbel och jordgubbar till mig så jag fick en liten stund att ställa i ordning. En halvtimme senare hade de flesta gästerna hunnit komma och vi kunde överraska honom genom att välkomna honom hem med att sjunga ja må han leva! Ett lyckat kalas med en förvånad Jonas!