Signekalajset

Signisen fyllde ju ett i somras, precis när vi kommit hem från Mallis. Eller precis och precis – det beror på vad man jämför med. Jag fyllde ju t ex år samma dag vi reste hem och Jonas dagen efter. Men ett blev hon och kalas skulle hon ha! Dock fick hon inte ett sånt stort ettårskalas som pojkarna fått. De kalasen är ju trots allt kanske mer för föräldrarna än barnet och det var så himla mycket inplanerat den här sommaren som det var med flytt och bröllop och allt. Enhörningsbonanzan eller vad det nu blir får vänta till nästa år istället.

Bara den vanliga familjen som inte är så bara och definitivt inte fåtalig istället då. Jag tog det lugnt på kakbakarfronten och satsade bara på att göra en riktigt bra tårta. Och bra var den, en av mina bästa faktiskt, trots att moussen skar sig lite. Låt mig bara nämna lagren: Botten av oreokakor, rotad mandel och extrasaltat smör, mjölkchokladkräm med lakrits, salt karamellmousse och chokladganache. Och vädret var strålande vackert (och troligen bidrog till nämnda skurna mousse) och gästerna glada. Signe smakade allsköns sött och var kanske gladast av alla!

Vi bjöd på mat också, grillad lax med två röror, bröd och sallad. Den ena röran lovade jag Daniels Emma receptet på, men så glömde jag bort det. Det är ju det här när folk vill ha exakta mått och jag bara slängt ihop och smakat av och hällt i något annat etc. Om Emma eller någon annan läser här nu och undrar över såsen så skulle jag gissa att den var ungefär så här: 75 g rostad flagad mandel som mixas ihop med 100 g cream cheese och en burk inlagda grillade grönsaker. Det kan kanske ha varit 150 g och grönsakerna var aubergine, paprika och squash. Det borde gå lika bra att använda grönsaker man grillat själv, men då tillsätta lite olivolja också. Jag har gjort såsen på inlagd grillad paprika också och det funkar, men blir lite syrligt av de sorter jag haft hemma. Har nog slängt i lite ajvar då också för att få lite mer djup från auberginen däri. Tillsätt salt om behövs. Något sånt var receptet i alla fall.

Signisen kröp omkring och var min lilla bebis och helnöjd med att få uppmärksamhet varthän hon tittade. Grytan var så klart också där och hängde. Aldrig fel att kunna peta på någon i sin egen ålder också. Nu är hon lite kameraskygg den donnan, men ni får lite på mig när jag säger att hon var där. Otto flankerade hennes andra sida, men honom var det inte lika lugnt att trycka sina fingrar mot, är skillnad på ettåringar och sexveckorsbebisar som han var då trots allt.

Tycker ni det här inlägget kommer lite långt efter ettårsdagen? Aja, det kunde varit värre. T ex har ni Adrians att vänta vid tillfälle också..

Farfar 100! (om han fortfarande varit kvar)

Idag hade min fina farfar fyllt 100 år om han varit i livet. Nu lämnade han oss för åtta år sen och missade alla stora delar av det som är grunden i mitt liv nu. Jonas fick han se en bild av, men hann aldrig träffa tyvärr. Det var tufft för honom hans sista tid i livet och Jonas och jag var så nya att det inte var läge att ta med honom till farmor och farfar tyvärr.

Det är sorgligt att personer som betytt och betyder så mycket för en inte får se och vara med i det som är viktigt för en. Det är ju just att farfar hade blivit glad av att se att jag gift mig och fått tre fina barn jag hade önskat honom. Att få glädjas för andra, det var han bra på. Nu var han nog aldrig orolig för mig, men jag tror att det hade värmt att uppleva det.

Men hundra år idag hade han blivit och vem vet, jag kanske har fel om efterlivet och han har stenkoll på allt som händer.

Signe 1!

Den här underbara tjejen jag har. Ett helt år har hon blivit nu. Det är samma känsla med alla barnen: Hur har det gått till? Hur har det där lilla amningspaketet blivit en riktig person som går (med gåvan eller hållandes i t ex ett bord), bits med sina fem tänder, äter riktig mat och säger en massa ord?

Hon är den finaste lilla tjej jag känner. Signe är väldigt förtjust i sina bröder och vill följa dem i allt de gör och vart de går, vilket de kanske inte alltid är lika positivt inställda till. Men de gillar henne och stannar ofta upp och leker med henne en stund också innan de fortsätter med sitt. De blir inte ens arga på henne när hon förstör deras legobyggen – det är kärlek det.

Signe är som jag skrivit om tidigare också väldigt empatisk och vill trösta när någon är ledsen. Det är fantastiskt fint att se när hon kryper i högsta fart fram till Adrian som det oftast är och klappar på honom och försöker trösta.

Mat äter hon allt. Det är ytterst få saker hon spottat ut. Grapefrukt är nog det enda jag kommer på spontant och det tycker jag är en fullt rimlig reaktion för en ettåring. Som ni förstår på det exemplet låter vi henne smaka på i princip allt och anpassar inte efter henne på det viset. Sen får hon en hel del burkmat också av praktiska skäl. Och tutten är fortfarande guld tycker Signisen.

Sova hela nätter är något jag dagdrömmer om för på natten ges inte tillräckliga möjligheter för drömmande, men så är det och kommer väl ge sig det med vad det lider. Vad som däremot är väldigt positivt vad gäller sömn är att hon börjat sova lite på dagarna också. En halvtimme på förmiddagen och en på eftermiddagen något. Det kanske låter lite för den som har barn som sover, men när man är van vid max tio minuter en eller två gånger om dagen är det himmelriket.

Pratar gör hon gärna och mycket även om det inte är mycket som är så uppenbart vad hon menar. Mamma, pappa, Arvid, Adrian, titta, där, gröt, tack sägs många gånger om dagen i alla fall. Eller kanske inte gröt så himla ofta – vi ger ju henne mat så det är inte som att hon gal efter det hela tiden. Mest på morgonen när hon stiger upp. Välling dricker hon en liten eller stor slurk om hon är sugen, men det är helt beroende på dagsform.

En söt tjej är hon som jag älskar så mycket att det inte finns annat!

Stort grattis fantastiska Daniel!

Jag har alltid tyckt att det varit en självklarhet att skaffa flera barn så att det blir en liten syskonskara. Alla tänker inte så utan ser ett (eller inget) barn som optimalt av olika anledningar. Själv är jag ju uppvuxen med många syskon och har dessutom haft turen att tycka väldigt mycket om dem. Det är inte alltid fallet har jag förstått hos en del vänner.

Och apropå just syskon så fyller Daniel 40 år idag! Och sån tur att jag fick honom till bror! Visst, jag har minnen av hur han riktigt förbannad en gång tryckte upp mig mot en vägg när jag kanske var tio och han tretton och höll fast mig så hårt att jag fick blodvite i ena tumnageln. Också hur han kunde retas med en och vara så störig som bara ett syskon kan. Men det är ju undantagen i det jag minns.

För det allra mesta som barn och alltid som vuxen har han varit en fantastisk vän som alltid ställt upp när man bett om det eller när han har märkt att det behövts. Inte bara med praktiska saker som flyttar, tapetsering eller liknande utan också som medmänniska och stöd när livet har varit tufft.

När vardagen har rullat på har han också alltid varit där och vi har i allra högsta grad frivilligt umgåtts och firat högtider som nyår tillsammans. Att ringa Daniel kräver dock ofta förberedelse i form av tid för när han sätter igång kan ett kort telefonsamtal lätt vara en bra bit över en timme. Men så är det ju när man har mycket att prata om och trivs ihop!

Och idag fyller han alltså 40 år och ska firas! Stort grattis Daniel!

Pokémonkalas!

Så var det dags för Arvids födelsedagskalas för släkten äntligen. Det blev ju lite framskjutet på grund av husförsäljningen, men så igår bar det av. Mycket folk och massor av fina presenter och härlig stämning som sig bör på firanden!

Temat höll jag hemligt för Arvid fram till lördagen eller om det var till söndagen när jag insåg att det skulle bli knepigt att hålla födelsedagsbarnet ur vägen ända till kalasstart. Förutom bullar (denna gång mandel och vanilj som Arvid snurrade de flesta!) och mördegskakor som barnen hjälpt till att baka blev det två tårtor och macarons.

Macarons hade jag aldrig gjort innan så var kopiöst noggrann med första satsen. Inte ett gram eller en grads avsteg från receptet. Den andra som skulle vara röd (så de liknade pokeballs) var jag tvungen att göra små ändringar för att få till. Jag använde gelfärg men tycker att även den är för rinnig att använda i känsliga recept så de blev inte så knallröda som jag egentligen velat. Nu tror jag inte på färg utan koppling till smak så hade köpt frystorkade hallon jag mixade till pulver och blandade i. Det gick jättebra i alla fall och den sista plåten spritsade jag riktigt jämna och fina rundlar också. Fyllningen blev citronsmörkräm.

Tårtorna var som sagt två. Den första som jag dekorerade som en pokeball (samma problem med röda färgen här med) bestod av tre olika bottnar smaksatta med pistage, vit choklad och hallon. Fyllningen och spacklingen av tårtan var vit chokladganache och sen marsipan runt alltihop.

Den snyggaste tårtan var dock pikachu-tårtan! Fyra vaniljbottnar med hål i mitten på de två mellanbottnarna som fylldes med hallon och blåbär (vi kan låtsas att det var ursprungstanken med denna grotta och inte resultatet av bristfällig gräddning). Ett generöst lager hallonmousse mellan varje botten och sen citronmarängsmörkräm spritsat med två olika tyllar runt hela tårtan.

Bilder: Emma H och Daniel.

Överraskningskalas för Johanna

I helgen fyllde Johanna 32 och då får man överraskningsfest i present – det är sen gammalt. (Har en kompis som också fick det i somras så tydligen är det en grej.) Det var inte det minsta svårt att hålla tyst om det, kanske särskilt eftersom vi ju inte ses till vardags utan bara kommunicerar via Snapchat, sms och sånt nära modernt ni vet.

Enda gången jag behövde tänka till var på själva dagen det begav sig. Man vill ju dokumentera Signisens första flygresa och det gör man ju så klart på instastories. Det hade dock varit en smula olämpligt med tanke på just överraskningsmomentet så jag sparade bilderna i telefonen tills kalaset var igång.

Signe var en stjärna precis som väntat. Lite kinkigt till och från, men fullt rimlig nivå skulle jag (och våra medpassagerare tror jag) säga. Som synes hade vi Daniel med oss. Emma kunde tyvärr inte följa med, men hon skjutsade oss till flyget vilket jag var mycket tacksam för eftersom Jonas var i Paris och inte kunde hjälpa mig med den biten. Anita och Julian delar upp barnpassandet fram tills han kom hem.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_882d

Av naturliga skäl blev vi inte upphämtade på flygplatsen utan fick ta oss kollektivt till Vällingby, vilket så klart inte var några problem. Signe är faktiskt det enda av mina barn som åkt tunnelbana för övrigt. Arvid har åkt buss i Stockholm dock. När jag tänker efter kan i och för sig Arvid ha åkt tunnelbana i Paris, men det minns jag inte i så fall.

När vi kom fram till Johannas lägenhet (gissa hur nöjd jag var med att jag hittade dit direkt från tunnelbanan) snapade jag en bild till henne på mig utanför porten. Jag kunde inte låta bli, även om hon så klart inte kunde se var jag var på bilen. Därinne hade Ylva och Zari med hjälp av Petter börjat styra upp kalaset. Det tog jag inga bilder på eftersom jag hade fullt upp med oklart vad.

Folk trillade in efterhand och till slut också Johanna:

Överraskad blev hon. Och glad! Så det var ju tur. Kan vara lite vanskligt det där med överraskningar. Sen dracks det i alla fall bubbel, åts lyxig smördegspizza och två(!) sorters tårta i ett antal timmar innan festen delade på sig och en del följde med ut. Vi åkte iväg och käkade och gick sen på cocktailbar. Signisen hade kanske inte åldern inne, men blev inte leggad som tur var där hon låg mot mitt bröst i sjalen större delen av kvällen.

Trääävlit kalas och bra uppstyrt alltihop! Mer av sånt!

Födelsedag nummer två

Inte bebisens då alltså, hon höll sig på plats även om jag undrade lite igårkväll ifall så verkligen skulle bli fallet. Hon stannade kvar i alla fall och just nu känns det lovande att att snittet blir som tänkt imorgon, förutsatt att sjukhuset gör sin del.

Nej, det var Jonas födelsedag som firades igår. Han vill alltid ha kakfrukost på sängen när han fyller år, något jag säkert hade älskat som barn, men som vuxen inte alls förstår. Barnen uppskattade det dock och Adrian åt väl två stora bullar på fem minuter.. Jag tycker ”Ja må han leva” är den riktiga sången att sjunga på morgonen, men Jonas föredrar ”Vi gratulerar” och den har han också indoktrinerat kidsen i så den fick det bli igår. (Ett år när jag bodde hemma invaderade mamma, Johanna och Julian mitt rum skrålandes ”Teresa fyller år idag!” gång på gång. Inte så trevligt.)

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_d99cAnnars var det en väldigt lugn födelsedag hemma där vi mest myste i trädgården. Jag svidade om från linne och shorts till klänningen jag köpte på min födelsedag vid lunch. Man kan ju faktiskt göra en ansträngning när ens partner fyller år. 39+0 är jag på denna bild då. Blir intressant at se hur den sitter ”på riktigt” när magen är borta.

7FoVbUp2ReibiHMugBuDHA_thumb_d99f

Vi kollade lite fotboll på eftermiddagen, dock var jag en smula trött skulle man kunna säga och somnade i soffan i första halvlek innan England gjort mål ens och matchen fortfarande levde. Ändå bra jobbat att ta sig till kvartsfinal. MFF följde jag bara lite halvt på livescore och Sydsvenskans liverapportering, men där verkar de ha skött sig.

Och nu en sista dag utan bebis håller vi tummarna för!