En kärlekshandling

Jag ska undvika allt koffein med tanke på bebisen fram tills hon kommit ut. Det innebär noll kaffe, te, choklad(!) eller cola. (Ingen energidryck heller, men vem dricker sånt skit egentligen.) Mitt kaffedrickande har minskat gradvis av sig självt så det har inte varit varit så farligt egentligen, men ändå tomt. Det svåra där är ju att det inte riktigt finns något att byta ut det mot.

Jonas köpte ett koffeinfritt nescafé, men det var så långt ifrån riktigt kaffe att jag nästan lika gärna kunde vara utan det. Så igår kom han hem och hade gjort en riktig kärlekshandling: köpt koffeinfritt nespresso-kapslar, två sorter! Och de smakar kaffe! Så nu ska jag klara mig fram till torsdag, yey!

Kaffe hände

Vi hade som bekant en fullspäckad helg inplanerad. Men det blev inte så mycket av med mycket av det på grund av kaffe.

I lördags förmiddag var vi helt redo för att åka till påskutställningen på Vellingeblomman med Anita. Barnen hade jacka och skor på och stod vid dörren, Jonas borstade tänderna i badrummet och jag gick och hämtade min telefon i vardagsrummet. I köket hade jag ställt två halvfulla pappmuggar med kaffe som Jonas och jag skulle ha i bilen. Och det var det som hände. Adrian gick ut i köket och välte ner den ena och fick skållhett kaffe över sig.

Tur i oturen var han ju ordentligt påklädd så det var bara handlederna som fick kaffet på sig, men det var inte kul ändå. Huden rullade av nästan hela vägen runt den ena handen. Så vi körde iväg illa kvickt till barnakuten istället för en trevlig förmiddag bland blommor, kycklingar och fjädrar med farmor. Arvid blev jätterädd och Adrian hade så klart väldigt ont. På vägen dit ringde Jonas Danne som vi åkte inom och fick en sjuksköterskeuppmätt mängd alvedon istället för vanliga 4-5 ml.

Omplåstrad och klar på akuten åkte vi hemåt. Arvid tyckte det var läskigt alltihop och ville hem till farmor ett par timmar så det fick han medan vi andra körde hem. Och sen fortgick eftermiddagen och kvällen hyfsat enligt plan med fotboll med Lisa och senare Joel som anslöt när Jonas hämtade hem Arvid. En stressig dag som ändå slutade trevligt. Adrian visade inte att han hade särskilt ont eller att det var så jobbigt med bandagen. Så är han satt på en liberal dos alvedon också.

Igår tog vi en lugn förmiddag, men när Adrian sovit middag var Arvid rastlös till tusen och Adrian ville också ha lite fart på dagen. Så vi tog vagnen och gick bort till Trädgårdslekplatsen där vi mötte upp med Malin och Leia och Elli och sen kom också Colin med föräldrar dit. Adrian gungade mest och sparkade lite boll. Jag ville av naturliga skäl inte ha honom i sanden eller någonstans där han kunde smutsa ner eller få grus innanför bandagen.

Kvällen blev sämre. Nu hade han ont i armarna igen och när jag tog av strumpan runt om och tittade lite under förbandet var det rött och såg inte riktigt bra ut. Jonas åkte iväg med honom till barnakuten och Arvid och jag tog det lugnt hemma. Såret var infekterat och grönt och gult och ja ni vet hur infekterade sår ser ut och detta är ju några centimeter brett och går runt hela handen. Stackars lille killen. Så det blev rengjort ordentligt (när vi tänkte efter sen gjorde de inte det när vi kom in med honom utan verkar ha nöjt sig med att vi spolat med kallt vatten), nya bandage och penicillin utskrivet att ta tre gånger om dagen.

Den stora bonusen med Adrian i allt detta är att han älskar alvedonen. Penicillinet är ett övergrepp att få i honom, men han har den mest koncentrerade dosen så det är bara att härda ut. Och han är så duktig också. I förmiddags var vi på vårdcentralen och lade om förbanden igen efter att det läckt var genom på natten och även om han grät och skrek och hade jätteont var han en liten kämpe som ändå litade på sin mamma och lät sköterskan tvätta och binda nytt bandage. På högerhanden räckte det med ett stort plåster nu, vilket är skönt, blir det lite lättare för honom att äta och röra sig med den handen.

Imorgon har vi tid på handkirurgen där de ska titta på såret och på torsdag ny tid hos distriktssköterskan. Så får vi hoppas att det läker fort! Min stackars lilla älskling som har så ont och ändå är så duktig.

Godmorgon kaffet

Den söta ungen har lagt av med den där detaljen att sova om natten. Det är lite frustrerande kan man säga. Fast han skriker inte hela tiden. Om han får en tutte i munnen stillar han sig en liten stund i alla fall. Så min nacke och rygg är helt knäckt och jag trött som en liten marsipangris som sparats sen förra julen. Arvid är däremot glad.

Igår var vi en sväng till Lomma på eftermiddag kvällen och kusinerna lekte. Eller Leia röjde runt och Arvid iakttog och stod för ackompanjemanget med slev och kastrull. Han lekte också, men det är liksom lite mer fart på Leian så när hon också är där känns det som att han bara sitter lugnt och snällt. Det gör han väl också i jämförelse med när han är själv, vi är liksom inte lika spännande som kusinen. Och det kan man ju hålla med om, jag spanar också hellre in henne än hennes föräldrar, dem känner jag sen gammalt.

Arvid visade sig ha morbrorgenen som går ut på att äta tills det är stopp och sen fortsätta ett tag till för att lite senare inte längre kunna behålla maten. Så gjorde Daniel på kalas när han var liten och Arvid igår då. Rakt över ena renfällen. Petitesser.

1386412506945
Vår lille stjärna

 

Att spela oskyldig

Sjukt nöjd som lyckats bli människa idag och då är inte klockan ens ett! Arvid halvsover i vaggan (går inte mer än så med vägarbetet utanför) och jag har satt på kaffe. Är liksom inte läge att starta upp en kanna förrän han slocknat. Dumt nog kom jag på att jag inte ätit lunch, så det får nog bli en mackvariant. Kan inte räkna med att både hinna kaffe och mat innan mister kräver sin mammas hundraprocentiga uppmärksamhet.

1366885923289
Jepp, ni ser rätt. Det är ett larm som ligger på golvet. Kan behövas för att skydda Arvid från kidnappning av sina släktingar.

Annars vill jag bara påpeka att en av Arvids favoritsysslor är att spela oskyldig. Som efter en natt där jag tvingats sova i soffan efter att han börjat gallskrika och varit otröstlig så fort vi lagt oss i sängen och sen på morgonen: ”Vadå? Skulle jag ha galt hela natten? Nej, nej, varför tror du det? Det har du nog drömt.”

DSC_0681
Om jag spärrar upp ögonen riktigt ordentligt så tror de inte att det var jag!
DSC_0686
Hehe, de gick på det… Igen..

Det här med att deklarera

Ja, det är ingen höjdare. Det skulle jag inte påstå. Å andra sidan är det egentligen inte så mycket jag som fixar med det. Det är ju sånt man har familj till. Om de bara ville betala in de där 10 000 skatteverket vill ha av mig också vore jag glad. Bättre än det beskedet var glass i solen och nyrostat kaffe när jag var i Lomma.

image