Maten i Negril! (jag hittade visst ett opublicerat inlägg..)

Det var dyrt i Negril. Inte mycket som var billigare än hemma utan i regel snarare dyrare. Och det är ju en sak, men när det inte finns annat än små kiosker att handla i blir det svårt att hålla kostnaderna nere. Arvid kom i en stor hungerfas och ville äta exakt hela tiden så det blev mycket bröd med sylt mellan måltiderna för honom, något annat gick inte att få tag på riktigt. Eller jo, man hade kunnat handla till exempel patties (typ piroger) på stranden till lite vettigare priser som hade kunnat funka bra, men vi vågade inte riskera matförgiftning så det blev inte mycket av med det.

Jerk chicken var det som såldes mest överallt och det var ju gott, även om Arvid tyckte det var lite starkt ibland. Den bästa låg på andra sidan vägen och det ställde till det lite med barnen som ju då helst skulle sitta i vagnen som skulle navigeras över gatan som trafikerades av mer eller mindre fart- och droggalna bilister. Så om vi skulle korsa gatan vid trafik smet vi helst över bara en av oss och så fick barnen stanna med den andre på strandsidan under tiden.

Nu låter det som att jag bara klagar hör jag. Och det är orättvist. Vi åt mycket bra mat, det vara snarare omständigheterna med icke-barnvänligheten som ställde till det skulle jag tro. Colletas till exempel var lätt det bästa stället i Negril. Det låg också på andra sidan vägen så Jonas pep över och handlade med sig några gånger. Det såg kanske inte så mycket ut för världen och jag har heller inge bilder, men så gott det var. Maten, särskilt fisken i brown stew, tillhör absolut topplistan på mat jag ätit överhuvudtaget. Otroligt gott.

dsc01270

Om vi skulle sammanfatta året

Jag brukar ju sammanfatta det gångna året med hjälp av blogginläggen som skrivits. Först tänkte jag faktiskt hoppa det och bara svara på frågor på en av alla listor som alltid cirkulerar vid den här tiden. Men så kollade jag bak i arkivet och kände att nej, det kanske kan bli något ändå så vi plockar fram några favoritinlägg från första kvartalet:

Januari
Krissituationer för småttingar Barns motgångar ser så annorlunda ut vuxnas..
En ny era Jag hittade mitt första gråa hår, ja ni förstår ju.
Vintern i mitt hjärta Jag förstod äntligen poängen med snö under vintern.

Februari
Mamma räddade mig Vi åkte till Teneriffa och jag var hjälten i späckhuggarshowen.
Resans höjdpunkt – Loro Parque Djurparken var verkligen toppen.

Mars
Att ägna en dag åt vårdcentral och barnakut Adrian var sjuk.
Status i potträningen Det var dags att sluta med blöjor på dagtid så vi drog av plåstret.
3 år idag Arvid fyllde 3!
Morgon i ”Majka” Vi tog ett sista minuten-flyg till Jamaica och var iväg i två veckor.
Arvids födelsedag på Jamaica Arvid fick en födelsedag helt skräddarsydd efter honom.
Barnakuten med lillen och Hemma igen! Vinterkräksjuka…

Det är intressant när man tittar tillbaka hur mycket man glömmer. Januari hade vi snö och eftersom jag var mammaledig blev det en hel del pulkaåkning och kaffedrickande i backen med Malin och hennes småttingar. Adrian var småsjuk gång på gång och så även när vi tog en sista minuten till Teneriffa. Där snorade han och hade lätt feber mest hela tiden. Mars var planen att åka till Thailand som vi visste var barnvänligt, men så blev det Jamaica som inte är lika anpassat för småbarn. En härlig resa även om den också var påfrestande med alla droger och att vi blev sönderbitna av sandloppor. Arvids treårsdag var också en sån där dag som bara var så bra som en dag kan bli!

Lite väl drogliberalt måste jag säga 

Jag har normalt sett inte så mycket att komma med i drogdebatten. Tycker väl att det är upp till var och en och att ”för eget bruk” generellt är ok. Att sälja är en annan femma. Men att kriminalisera ett beroende eller medicinerande som var aktuellt i rätten precis vete sjutton. Samma sak med lite röka på fest och så. Är själv inte intresserad dock, gillar inte att känna mig långsam (korkad) i tanken.

Men så åkte vi ju till Jamaica och visst var vi inställda på att gräs skulle vara vanligt, men ärligt talat. Det var inte bara vanligt, det var pundarnivå som normaltillstånd. Inte överallt. När vi bodde på Coco La Palm som var ett trevligt familjeresort var det inte en enda i personalen som stoltserade med blodsprängda ögongulor med röda ringar runt irisen. Så det gällde inte exaxt på alla platser, men säg 90 % av alla människor man mötte var gravt påverkade dag såväl som kväll.

Nu är ju våra barn så små att de inte förstår sånt, däremot påverkas de ju desto lättare av röken vilket var en av anledningarna till att vi lite hastigt men inte särskilt lustigt bytte hotell till just Coco La Palm. Passiv cannabisrökning för bebis och treåring känns sådär helt enkelt, vilket hotels.com höll med om så vi behövde inte betala avbokningsavgiften för de resterande nätterna heller.

En del turister man pratade med tyckte det var jobbigt med alla erbjudanden om att köpa droger hela tiden, men jag var skönt nog ganska förskonad från det även om Jonas blev tillfrågad desto oftare. För det mesta hade jag ett barn i famnen och det i kombination med att vara kvinna gjorde kanske mig mindre intressant som presumtiv kund.

Prisnivån på allt var hög i Negril så det är tydligt att det är en mer välbeställd målgrupp som önskas eller vad man ska säga. Det kan dock bli svårt att expandera den internationella turismen på de villkoren med en så pass utbredd missbrukskultur som råder just nu. Jag skulle personligen inte spontant rekommendera barnfamiljer att resa dit, även om hav och strand är bland de mest barnvänliga jag stött på. Det var inte dåligt att vara där som barnfamilj, verkligen inte, snarare att om man ska åka dit är det ett gäng extra saker att tänka på innan.

IMG_6781

De här förbaskade insekterna 

Så mycket skit som bet oss alltså. Innan vi åkte köpte jag myggnät till vagnen eftersom jag läst att det kunde finnas en del mygg i Negril. Nu var dock inte myggen det stora problemet som jag nämnt tidigare utan det var sandloppor som var boven.

Sandloppor alltså. Dessa ända in i minsta partikel genomonda djur i min mening. Man ser dem inte och märker dem inte mer än som något som kliar till ungefär som ett sandkorn som irriterar till plötsligt på huden. Först alltså. En stund senare är det uppenbart att man blivit utsatt för en attack.

Det riktigt genomtaskiga med de här insekterna är också att de kommer fram vid soluppgång och solnedgång samt efter regn. När man då rest över atlanten och flyttat bak klockan sex timmar, då är det ganska naturligt att ens barn vaknar väldigt tidigt och att man själv också accepterar det (särskilt om ens boende inte inbjuder till att hänga på rummet) och stiger upp. Att då ta en promenad på den där sagolikt vackra stranden i soluppgången är ju underbart. Med det fick det bli stopp och belägg på illa kvickt. Samma sak med att strosa längs med vattnet i solnedgången eller ens äta middag på någon av restaurangerna som låg i sanden.

Nivån på kliande. När man kliar på ett myggbett är det skönt och sen går det över för att börja klia lite igen och sen känns det irriterat och man är nöjd med det. Inte så med sandloppbett. Det bara fortsätter klia och accelererar i nivå hela tiden. Man tror bokstavligen att man ska bli galen. Sen vet man att man ska låta det vara, men det är lättare sagt än gjort. Handspriten jag tog med mig smörjdes oerhört liberalt över betten och det var nog tur det för att undvika infektioner.

IMG_6883Nu fick Arvid några rejält infekterade bett ändå. Han fick inte ens tio bett sammanlagt eftersom han ville bli buren på stranden och med framgång lyckades tjata till sig det vilket känns himla bra i efterhand. Så för honom fick vi kalla på doktor och köpa mediciner.

Jonas och mina ben såg desto värre ut, men vi är vuxna och när vi bara visste vad det var som var problemet kunde vi hantera det betydligt bättre. Särskilt Jonas som snodde lite av Arvids flytande antihistamin. Den slutade vi för övrigt ge honom illa kvickt eftersom han fick biverkningar av den. Läkaren var tveksam till att det var den som gav effekten, men efter två upprepade reaktioner efter intag av just den kände vi oss säkra på det. I annat fall var det den i kombination med penicillinet eller att det gått tolv timmar sen kortisonet.

Vad vet jag exakt om det, men vad jag vet är att Arvids temperatur sjönk till 35,5° på natten och inte var kontaktbar så vi fick tvinga honom vaken och trycka i honom godis och hålla honom uppe tills tempen steg till över 36. Sen mätte vi den en gång i halvtimme ett bra tag på natten. Det var första natten. Andra natten mätte vi tempen medan han sov och när den sjönk under 36 igen upprepade vi proceduren och sen fick det vara stopp och belägg med den medicinen. Aerius hette den. Lika bra att skriva upp också ifall man skulle behöva en påminnelse. Oerhört läskigt var det.

Arvid blev snabbt bättre i alla fall och Jonas med och när jag mot slutet smög till mig lite av Arvids kortison kunde jag också somna på kvällen. Och nu när vi är hemma är vi bra igen. Jag är fortfarande lite prickig om benen eftersom jag har sämst läkkött i familjen vad det verkar, men ge det en vecka till så ska nog inget synas längre!

Ljummet vatten som smeker kroppen

Havet i Negril saknar jag. Verkligen saknar. Så härligt det var att hoppa i och simma/flyta/plaska med barnen. Så perfekt varmt vatten. 27 grader läste jag. Varmt, men ändå svalkandes. Inga problem att simma längd efter längd i. Om det inte varit för barnen är det frågan om ifall man stigit upp ur det än.

Mitt på resan lyckades jag dock trampa på en sjöborre. Turligt nog hade jag med en pincett och kunde få bort taggen. Ett par dagar med ont i stortån men sen kände jag inte av den längre. Arvid hade badskor med sig, men de var bara 27:or (de största vi fick tag på innan resan och ja, han har väldigt stora fötter för sin ålder!) och lite trånga så det var nog bara en gång han hade dem på sig. Han klarade sig från elaka stickandes vattendjur dock.

Apropå djur så var det massor av fiskar som simmade runt i vattenbrynet varje dag. Om man stod stilla krockade de också med en så helt smarta var de inte. Man blev lite sugen på att skaffa en hov att fånga upp en med, men syftet för det får man ändå säga vara ganska oklart så det blev det inte. Inte för att det fanns bad/vattenleksaker att köpa i Negril heller.

Mycket konstig semesterort när det gällde sånt. Solglasögon, hink och spade, vykort, såna vanliga saker man brukar kunna ordna på plats saknades. Nu hade vi tur och kunde låna spadar och liknande så Arvid fick sitt grävbehov (som är stort) tillfredsställt. Vykort skickade vi via postens app och det blir ju personligare än vanliga, men lite tråkigt att inte ha en utländsk stämpel och att man inte kunde lägga till text och ramar som man ville. De vidareutvecklar väl tjänsten på sikt antar jag. Var ju praktiskt att slippa leta frimärken och brevlådor och sånt också.

IMG_6759

Arvids födelsedag på Jamaica

Nu föll det ju sig så att vi var bortresta på grabbens treårsdag. Lite tråkigt tyckte jag som ville fira med pompa och ståt och stort kalas (nåja). Kalaset får komma senare i april och dagen blev riktigt bra på bortaplan med!

Som sig bör blev det paket och sång direkt på morgonen. Dumt nog hann Jonas ta ton först så det blev Vi gratulerar istället för Ja må han leva som jag tycker det ska vara. Det kan jag leva med dock.

IMG_6993

Arvid var uppspelt och tyckte det var absolut toppen att fylla tre. Frulle med pannkakor, rostat bröd, jerk sausage med mera föll herrn i smaken. Korven var ju lite stark, men det var ju korv så han var glad ändå. Ljus att blåsa ut i pannkakorna blev det också.

DSC01408

Det finns korallrev en bit ut från stranden i Negril och därmed också ett stort antal glasbottenbåtar. Att åka med en sådan på födelsedagen var något Arvid hade ställt in sig helt på. Nu var vi ju inte intresserade av att åka de där långturerna för alldeles för mycket pengar som annars var standard. En halvtimme bara för att titta på fiskarna kändes mer lagom. Så Jonas förhandlade loss bland de olika båtägarna och vi fick till en mer rimlig överenskommelse bara vi i familjen. Och så lyckat det var! Arvid tyckte det var otroligt spännande och kul!

Efter båtturen fick det bli lite strandhäng och vi grävde och byggde sandslott med pool i mitten som fylldes varje gång vågorna kröp lite längre upp på strandkanten. Jag kramade sandbollar att garnera murarna med och Arvid snodde dem och ”matade” havet med.

Lunchen blev en specialbeställning efter herrns önskemål: jerk sausage med pommes frites och en hel kanna ketchup. Mycket populärt var det.

Tårtan då? Jodå, det grejade vi! Ungefär tvärs över gatan från hotellet vi bodde de sista nätterna låg ett italienskt ställe. Dit promenerade vi och Arvid fick en stor bit red velvet cake medan vi nöjde oss med varsin cappuccino. Ljus i den med och idel glada miner. Hos Adrian också som blev matad med tårta av sin storebror. Så mycket för att undvika sött före sin ettårsdag.. Men det var ju så gulligt att Arvid ville dela detta för honom så stora ögonblick med sin bror!

Stranden igen sen, men nu började otåligheten göra sig påmind hos födelsedagsbarnet. Särskilt som han ju inte sovit någon middag. Det var han generellt inte så duktig på den här semestern även om han verkligen hade behövt det med alla intryck och strand och bad. Så då blev det dags för nästa punkt på önskelistan för dagen nämligen drink. En fruit punch i baren till Arvid och en öl till mamman medan Jonas och Arvid bytte blöja eller något sånt.

Och nu var klockan plötsligt mycket och vi duschade av oss och gick tillbaka till det italienska så att Arvid kunde få sin önskelistan: pasta. Vi vuxna åt pizza. Bra pizza var det till och med. Nu var vi riktigt rutinerade päron också och hade med målarbok och pennor åt honom att sysselsätta sig med medan vi väntade. Det skulle man kunna tro att vi kommit på det tricket tidigare, men icke. Effektivt var det i alla fall.

IMG_7078

En middag senare och det var välling och läggdags. Inte en födelsedag som hemma men likväl en riktigt bra sådan!

Morgon i ”Majka”

Vi åkte som sagt på en sista minuten-flygstol till Jamaica och begav oss till Negril och Seven Mile Beach. Tydligen är inte stranden 11 km utan snarare runt 7 km, men nu ska vi inte vara petiga tycker jag. Oerhört lång strand som var något alldeles fantastiskt vacker. Alltså, jag tog en bra bit över 800 bilder på semestern. Så många kan jag inte lägga upp här. Det hade blivit lite att ta i skulle jag vilja påstå. Kanske till och med att ni inte är så pass intresserade av mig och min familj heller..

Det vore lögn om jag sade att vi inte känner av jetlag nu, dock gick det alldeles utmärkt när vi åkte dit. Så pass utmärkt att barnen och därmed vi vaknade i god tid till soluppgången om morgonarna. Det var dock bara några dagar vi begav oss till stranden i gryningen eftersom det visade sig att sandlopporna också trivdes där då. Eller inte bara där – på våra fötter och ben med. Men mer om det senare.

Det var lagom ljummet i luften och havet likaså mot benen. Det smekte en vinterfrusen svensk själ minst sagt. Och soluppgången alltså… Ja ni ser själva, fantastisk.

Att boka bara flyg till andra sidan Atlanten bara sådär

Det känns ju ganska gött skulle man kunna säga. Jag har ju varit i Karibien förut. Då åkte jag liknande den här gången. Bokade ena dagen och nästa dag satt jag på ett tåg till Stockholm för att flyga vidare i gryningen dagen därpå. Lite oturligt nog var tåget försenat så jag inte kunde komma vidare till Arlanda och fick spendera natten på en hotellbar tills jag kunde åka vidare till flygplatsen.

När jag satt på planet kom jag på att jag inte talade spanska och att jag inte hade en aning om vart jag skulle. En lonely planet jag akutinköpt var vad jag hade i princip. Så jag fick börja socialisera lite och snart var det en medelålders man från Dominikanska boendes i Stockholm som tog mig under sina vingar. Jag följde med honom till hans gamla mamma (en bit över 80) och syster på södra ön i Santo Domingo. Där bodde också hans son, i min ålder, som hade bott i Sverige i många år innan.

Han och jag reste runt lite på ön tills jag tröttnade på att han hade större förhoppningar än att bara vara ressällskap så kände att jag hellre ville resa själv. Han respekterade att jag inte var intresserad, men det blev ändå lite konstigt då klart. Detaljen att anledningen till att han inte bodde kvar i Sverige var att hans familj hade skickat tillbaka honom till släkten på Dominikanska för att han mest var in och ut ur finkan var ju också sådär när det kom fram. Så jag tog mig vidare själv och åkte till ett par ställen till och det var bara så härligt. Alla var så vänliga och hjälpsamma och det var en fantastisk resa. Jag skrev en resedagbok på nätet också som tyvärr gått förlorad någonstans vad det verkar.

Nu är det lite annorlunda när man har familj. Vi har bokat våra hotell och styrt upp på ett helt annat sätt även om mycket fortfarande hänger lite i luften. Det går ju inte att veta när man inte varit där. Thailand hade varit enklare för där vet man så många som har varit och kan få ett antal hotell rekommenderade och likaså taxitjänster och annat praktiskt. Men nu är det Jamaica som gäller och det kommer bli hur bra som helst, det är jag övertygad om!

Ibland råkar man ju bara boka en resa till Jamaica

Ja, ni vet hur det är. Man slösurfar runt och så bokar man ett flyg. 

Nåja. Riktigt så var det inte. Vi skulle ju rest till Krabi idag enligt planen. Jag hade hållit stenkoll på restresorna och när flygen gått ner i pris. Så i måndags skulle vi boka men så visade det sig att någon som inte är jag eller barnen i den här familjen inte hade kollat sitt pass. Med utgånget pass kommer man inte långt dessvärre. Nytt sådant ordnades men var inte klart förrän igår och då var Thailand att glömma. Inga resor kvar. 

Så vart kunde man då åka? Jo, Mauritius, Cancun och Jamaica. Vi snurrade runt på resesajterna för hotell för de olika resmålen en bra stund innan det slog oss att kolla väderprognoserna. Och de visade på regn en vecka fram för både Mauritius och Mexiko. Jamaica var kvar då och idag slog vi slag i saken!

Vår lördagskväll kommer därmed tillägnas att boka hotell och idogt surfande på hotels.com, booking.com, tripadvisor, momondo, expedit etc. Och söndagen blir packning, lämna katt på kollo hos Daniel och akutinköp av myggnät och dylikt. 

Daniel ska också ha en extra eloge för att han skjutsar oss till och från Kastrup trots att solen med god marginal ännu inte gått upp någon av gängorna. Bra man han!