Tankar och familjemys

Som jag skrivit förut så undrar jag än en gång varför och hur folk kan bry sig så mycket om alla andra. Och då menar jag inte bry sig om som i att känna ansvar, medkänsla och värme utan i att det är så viktigt för en del hur andra gör och är. Varför bry sig om vad någon annan har på sig? Tror på för eventuella gudar? Ser ut? Har för traditioner? Hur kan andra människors leverne vara av sådan betydelse för ens eget att man känner det måste fjärnas? Förstår inte.

Ha en härlig dag med familjen var som sagt planen och den har gått över förväntan.  Vi tog en lång promenad på Bulltofta med stopp på två lekplatser hela familjen. Det hör inte till vanligheterna att vi går ut allihop och gör något. Tidigare har ju inte Adrian velat åka vagn överhuvudtaget utan bara gallskrikit konstant. Nu sover han istället vilket är mycket mer behagligt. Så jag har i regel stannat hemma med lillen medan Jonas och Arvid gett sig ut på äventyr. Men idag blev det som sagt familjetur och mysigt var det som synes:

DSC00444 DSC00453 DSC00472 DSC00483 DSC00488 DSC00503

Paris i våra hjärtan 

Så vaknar man en lördag till fruktansvärda nyheter. Kaffekopp i hand, välling hos Arvid med iPaden och en skrattande bebis bredvid sig. En snabbscroll av sociala medier och redan på första bilden på instagram inser man att något hänt. Ett peacetecken som Eiffeltornet. Paris. Sydsvenskan nästa och sen DN och sen en paus. 

Det ser ut att bli en vacker höstdag och det bästa man kan göra en dag som denna är väl att njuta lite extra av dagen med sin familj. Det är man skyldig alla de som inte längre har möjligheten. 

Jag glömde visst publicera lite Paris

Sista dagen i Paris inledde vi med frukost på ett kafé i krokarna av hotellet. De hade slut på allt som stod på menyn och jag misstänker att de aldrig hade det till att börja med, men men.

Sen promenerade vi Champs-Elysées ner och Arvid smarrade en minicroissant.

Så kom vi till en park och svängde in med vagnen och där fick Arvid syn på en lekplats. Den var från tre år, men Arvid kan ju inte läsa så han hängde sig på grinden och vägrade flytta sig så det var bara att traska in ändå.

När flickan som haft leksakerna med sig skulle gå kändes det som ett utmärkt tillfälle också för oss att röra på oss. Och busa lite så vi fick fina bilder vid rosorna.

Sen somnade Arvid i vagnen och vi satte oss vid en fontän och bara var en stund innan vi gick vidare in mot stan igen och tog en bild på oss själva.

IMG_3177

Lunch och mer omkringtraskande innan vi mötte upp med Jonas farbror Zafar och vi promenerade hem till honom inklusive sex trappor upp utan hiss. Jonas kusin Latta kom också dit sen så alla kusiner träffades när vi var i Paris! Vi stannade till på en lekplats å Arvid kunde springa av sig lite mer också. Inte för att det minskade hans energinivå något dock.

Hur länge var vi i Paris egentligen?

Tre dagar var det bara, men vi tryckte in så mycket att det nästan kunde varit två veckor. Efter att vi hade varit hos Baba och Milène kände vi att en paus på ett par timmar kunde vara på sin plats. Så vi kämpade omkring i kvarteren kring hotellet och försökte få Arvid att somna. Efter närmare två timmar kunde vi vid tiotiden slå oss ner och äta middag. Äntligen lite egen vuxentid.

IMG_3121
Glad Jonas
IMG_3123
Glad Teresa
IMG_3124
Trött gullunge
IMG_3126
Anka till mig

Lagom till att vi ätit, jag anka och Jonas råbiff, kom Jonas kusin Mehdi förbi och stannade på ett par öl. Trevligt det med!

IMG_3128
Glada kusiner

Ute på landet utanför Paris

Den andra dagen vaknade jag tidigt eftersom jag klantigt nog glömt stänga av mitt larm på telefonen som ringer alla vardagar. Killarna somnade om, som de ju gör alla andra dagar också, men jag låg vaken. Gjorde inte så mycket.

Strax före nio vaknade övriga familjen och jag gjorde välling till Arvid. Sen försvann Jonas in i badrummet och då knackade det på dörren så jag slängde ett lakan om mig och öppnade och där stod Javed i dörröppningen.. Jo så att. Han fick ut och promenera en sväng innan vi kom ner och vi kunde gå och äta lite frukost innan Baba skulle hämta oss för att åka ut till honom och Milène. Zafar mötte också upp och följde med ut.

IMG_3074
Vi bad Javed ta en bild på oss med Triumfbågen i bakgrunden..
IMG_3082
Roligt hos farfar!

Baba och Milène bor någonstans jag inte minns vad det heter åt Versailleshållet utanför Paris. Arvid somnade föredömligt i mitt knä efter att ha hoppat rundor en stund. Det var välbehövligt med tanke på energinivån han skulle uppvisa sen. Det är något med bostäder där det inte brukar vara ettåringar som springer omkring. Det finns så mycket saker på så rolig höjd enligt Arvid, vilket totalt tröttar ut de stackars föräldrarna som får springa som vilsna hönor i försök att förebygga och stoppa i sista minuten precis hela tiden.

IMG_0993
Milène med minstingsysslingen Benjamin. Lite för liten för att vara riktigt intressant tyckte Arvid.

Arvid var så glad att komma till en trädgård så han kunde springa lite mer fritt. Helt fritt var det så klart inte eftersom det var lite fritt fall-vibbar och annat obarnvänligt lite varstans, men i jämförelse med stan var det himmelriket för en liten grabb.

IMG_1006
Klappa hundarna var både läskigt och spännande.
IMG_1011
Bäst att hålla pappas kusin Mikael (eller hur det nu stavas ) i handen.
IMG_1009
Springa springa!
IMG_3115
Arvidhus eller hundkoja?

De har tydligen lite andra idéer om mat till barn i Frankrike. Till exempel att det inte är några som helst problem med att ge dem kex som är sötare än att suga på en sockerbit eller att ge dem söt juice att dricka. Vi tog seden dit vi kom och lät Arvid gå upp i världens sockerchocksstim. Mat äter tydligen ettåringar helt puréad också så Arvid fick helt slätt potatismos med smått, smått skuren kyckling att äta innan den riktiga maten till de vuxna var klar. När vi sen gav Arvid riktiga bitar av den också tyckte de att vi var lite konstiga märkte man.

IMG_3086
Spännande att titta när det lagas mat.
IMG_0996
Jättegod mat. Jonas kusin (Benjamins mamma) Nadesh till höger och Baba i högsätet.
IMG_1004
Arvid provade Zafars hatt..
IMG_3088
En sån snygg kille! Bäst jag hånglar upp honom!
IMG_3099
Från uteplatsen var det ett par meter ner till marken. Kanske läge att bygga på med något slags staket/mur innan Benjamin börjar ta sig fram på egen hand..

Det var jättetrevligt, men som hela den här resan väldigt intensivt. Skönt för Arvid att få ut och röra lite på sig, även om han kanske hade klarat det lite bättre med lite mindre socker..

Fransk syssling eller ännu en krulltott

Sist vi var i Paris trodde folk att vi hade förlovat oss där och den här gången var det en som menade på att det var bröllopsresa. Nu är det ju snarare så att Jonas har sin pappa och halva släkt där och då får man ju åka och hälsa på. Särskilt med tanke på Arvid som ju måste få träffa sin farfar lite nu när han inte är riktigt fit att komma till oss.

Så det har varit ett enda flängande med nya människor och platser varje dag och stackars Arvid har inte förstått någonting. Som tur är så är han väldigt enkel och accepterar det mesta utan större protester.

IMG_0984
Fika ”aka” springa runt med farfar
IMG_3051
Trist att sitta i vagnen hela tiden när de tråkiga vuxna bara ska promenera runt hela tiden

Framåt eftermiddagen promenerade vi i småregnet till Jonas kusin Shanti som bodde i långtbortistan i förhållande till vårt hotell. Att ta sig hem till folk innebär att man ser andra delar än man annars gör som vanlig turist. Det var också en av anledningarna till att vi valde att gå och inte ta bussen eller metron, att vi vill se staden på riktigt. Och det fick vi. Vi gick mer eller mindre raka vägen och hamnade i kvarter vi nog aldrig skulle ha råkat förbi annars.

IMG_3060
Kusiner och sysslingar
IMG_3068
Sötungarna tävlade i lockighet

Rummet!

Jag säger bara det: Rummet! Det finns rum och det finns rum. En del är fräscha, andra är äckliga. En del är skokartonger, andra är slott. En del är toppmoderna, en del undrar vad renovering är för något. Etc.

Vårt rum var nog en skrubb som de slagit ihop med lite hall och bestämt sig för att kunna ta en massa betalt för eftersom hotellet låg alldeles precis vid triumfbågen. Det var inte det att rummet saknade charm, verkligen inte, det var hur sött som helst på sitt sätt. Men det var också helkonstigt.

Bjälkar i taket i all sin ära, men att kunna stänga om sig när man går på toa utan att behöva flytta sängen är också bra. Att badrummet är helt nykaklat och omgjort är också en bra sak, men när man inte åtgärdat vattenskadan bakom kaklet  och det bara stinker mögel blir det ändå lite fel.

Hotellet var enkelt, men fint. Matsalen där vi åt frukost var i betydligt bättre skick än vårt rum och de får stort plus i kanten för att de hade en ny, fin barnstol för Arvid att sitta på vid frukosten.

Paris började dramatiskt (för oss)

Det var ju lite stressigt när vi skulle åka iväg. Det var det ju. Blir så när man ska åka i princip sekunden man kommer hem från jobbet och har varit i Göteborg hela helgen innan. Men jag hade packat allt jag kunnat kvällen innan så vi var redo.

Lite gråt och oro på bussen till triangeln när lillkillen vad det verkade var rädd att bussen skulle börja köra karusell när som helst. En fullt legitim rädsla när vi talar Malmö stadstrafik, men ändå inte. Tåget gick bra och Kastrup var smidigt. Ni vet man får ta med sig sin vagn ända fram till gaten, hur praktiskt som helst!

Men så var det dramatiken. Vi i likhet med de flesta andra föräldrar jobbar ganska hårt med att ha åtminstone några fasta rutiner så att Arvid ska klara sig i de flesta lägen. En av dessa är att han alltid har nappen och Nalle Kanin när han ska sova. Och det var där vi plötsligt insåg att gosedjuret låg kvar hemma i sängen. Hjärtklappningen i den stunden!

Istället för att lägga lite mer tid på att välja någon bra mat (det blev riktigt dålig pizza) till oss tre skyndade vi iväg på jakt efter en ny kompis till Arvid. Ganska snabbt hittade vi Steffi Kanin som inte var i närheten av lika bra som Nalle, men ändå fick duga som substitut. Vi har inte introducerat de tu för varandra än, men man kan ju hoppas att de fattar tycke för varandra.

Flyget ville Arvid bara upp från mitt knä och mecka runt, vilket han inte fick, så det var lite sisådär. Han varken skrek eller fick några utbrott så sammantaget måste jag ändå ge honom högsta betyg. Vi kom med den sista bussen från flygplatsen och kunde checka in på hotellet vid midnatt och somnade som små stockar.

IMG_0973
Lillkillens handbagage
IMG_0975
Hjälpa mamma stänga väskan
IMG_0978
Steffi Kanin kramas med resebubblet

Nej men är vi i Paris?

Ja, det är vi ju! Kom fram till hotellet lagom till midnatt i tisdags. Vi hade anmält sen ankomst, men ändå alltid lika spännande att se om det hörsammats eller om vi skulle välkomnas till en låst dörr. Det gick bra och vi kunde lägga oss att sova i vår skrubb till rum. Men vi ska inte klaga, vi betalade i allra högsta grad rimligt för att bo precis vid triumfbågen skulle jag säga. Ska se om jag kan dokumentera rummet till senare, men en vink om storleken är att man får skjuta lite på sängen för att kunna stänga badrumsdörren..

Alla i familjen utom jag sussar sött. Hade glömt att stänga väckarklockan och kunde inte somna om till skillnad från killarna som ju gör det varje dag.

Vi kör en blandning av miljöer när vi är här, turistvarianten kombinerad med att hälsa på familj lite varstans. Idag ska vi till exempel till Jonas farbror i deras hus och igår var vi hos hans kusin och Arvids syssling i Montmartre.

Ska bättra på mitt bloggande igen så det kommer det kommer!

Mina fantastiska språkkunskaper eller hur det nu var

Jag läste franska i högstadiet och gymnasiet. Tur var väl det. Halva Jonas släkt bor i Paris och kommunicerar på antingen enbart franska eller med extravalet urdu. Nu är ju min urdu tiptop om man med det menar att jag kan räkna till fem och säga potatis och blomkål. Det är visserligen en vokabulär som kommer väl till pass allt som oftast, men kan ses som lite otrevligt mot andra icke-urdutalande personer (företrädesvis gemåler till de av indisk/pakistansk börd) så då blir det liksom bara franska kvar.

Men som sagt, sex års studier av franska i tonåren har satt sina spår. Det har också hjälpt att jag besökt Lisa när hon bott i Bryssel och att vi låtit två semestrar bära till Frankrike. Samt att jag läst en del romaner på franska. Så jag är något av en stjärna på språket om man jämför med någon som valde tyska i sjuan och aldrig varit i ett fransktalande land.

I alla fall. Jonas farbror med fru tog sig lite semester och kom till Malmö och hängde med Arvid när de inte sightseeade stan med Anita i mestadels solen. Och jag talade franska så gott det gick och imponerades än en gång av hur väl Jonas talar det. Tillsammans kunde vi efteråt också komplettera varandra och fylla i förståelseluckor i samtal, mycket praktiskt. Den inte optimala kommunikationen i mitt tycke gör att jag än en gång föresätter mig att börja läsa lite på franska igen. Får se hur det blir med det, men man kan ju alltid ha ambitionen.