Baka med liten stor Arvid (som också agerat hjälte)

Vi har adventsfika på söndag och förberedelserna är igång. Mycket julgodis funkar också bra att göra med barn. Att koka knäck och kola eller gelégodis för den den tillhör kanske inte just den kategorin, men det finns mycket annat man kan göra med hjälp av små händer.

Jag frågade båda barnen om de ville vara med och baka, men det var bara Arvid som nappade. Den allra största hjälpen skedde dock innan vi alls kommit igång. Arvid utförde nämligen ett hjältedåd som jag föredömligt preppat tidigare på dagen. Inte så att jag förberett det, absolut inte, men jag hade fått till en lösning han kunde slutföra på mitt problem. En lösning som i min värld är ett rent hjältedåd.

Jag förstår att ni alla anar varåt det här barkar – ett åttabenat mardrömsscenario. Låt mig spela upp vad som hände. Signe och jag tänkte förbereda julbaket lite och göra fyllningen till mintkakorna innan pojkarna kom hem. Jag drar fram kitchen aiden och plockar upp krokar etc som ligger i skålen. Då möter en varelse vars släkte överlevt allt (inklusive dinosaurierna med råge – 400 miljoner år har de funnits) mitt öga. Helt skoningslöst mot mig och mitt hjärta har alltså en spindel intagit min, jag upprepar min, rostfria skål. Att säga att jag skrek och smått flög ut ur köket vore en underdrift. Signe bara tittade på mig från babysittern.

Naturligtvis kunde jag inte bara låta mördarkreaturet få fri lejd i köket, inte heller själv avlägsna det. Jag har ju strategier som involverar dammsugaren, men det funkade inte i detta fall då skålen stod på arbetsbänken. Några snabba funderingar senare hittar jag en lösning i att lägga en tallrik på skålen som lock. Och när jag hämtat pojkarna kunde Arvid som den duktiga kille han är bära ut och göra av med spindeln i trädgården (det var inte helt lätt för övrigt, spindeln ville bo kvar i skålen).

Efter det kunde vi baka och det gick så fint så fint. Nu blev det här visst snarare ett inlägg om min töntighet med spindlar än julbak, men det ena gjorde uppenbarligen större avtryck på min dag tyvärr.

Mördare på vift

Idag gick hela morgonen så smidigt så smidigt. Barnen kom iväg till föris utan något som hakade upp sig på vägen och Signe lät mig koka kaffe och dricka det. Fint väder ute och nattlig olycka i barnsäng så läge att tvätta. Tänkte vara ordentlig så där som man är ibland så samlade ihop all smutstvätt och sorterade till fem maskiner medan Signe magiskt låg lugn och glad i babygymmet. Tog henne på ena armen och kassen med kisstvätt på den andra och gick ner i källaren till tvättstugan.

Och där tog det stopp. Som det tog stopp också. Framför tvättmaskinen hade en stor (verkligen på riktigt stor) spindel hotfullt placerat sig. En husspindel som uppenbarligen hade åsikter om mina ambitiösa tvättplaner för dagen. Så jag vände på klacken och skyndade mig upp igen.

Sen kände jag att jag ändå gått många timmar i terapi för det här och borde kunna reda ut det här. Med reda ut menar jag naturligtvis inte att avlägsna spindeln på egen hand utan att låtsas som att den aldrig varit där och bara tvätta som vanligt. Det är den nivån jag accepterat som rimlig för mig, att kunna vistas i ett rum där det varit en spindel även om den inte tagits bort eller dödats och därmed kan gå till attack när som. Jag tror faktiskt inte att jag kan mer än så.

Så jag gick ner med Signe igen en timme senare och hoppades på att spindeln flyttat ut. Icke. Med en puls som om jag sprungit fem kilometer pausade jag tillfälligt tvättprojektet och pysslade med annat. Ett sista försök innan hämtning på förskolan gick lika dåligt. Alltså, vad är det för ondskefull varelse liksom?

Nu kanske ni tror att tvätten fortfarande står och drar sig i kiss, men jag har lugnande besked till er. Anita och Alexander kom förbi på eftermiddagen så då löste Alexander problemet och sängkläderna är nu rena. Resten av tvätten får vänta till imorgon däremot och då slipper vi förhoppningsvis fler överraskningar.

Så här stor var den:

Spindlar..

Jag var ju lite orolig att jag överfört min spindelrädsla på mina barn. Det är jag inte längre. För ett par dar sen hade Arvid nämligen med sig en teckning hem från förskolan. Motivet var spindlar. Han hade ritat en mammaspindel, en pappaspindel och en Arvidspindel. Men så kom han på att han glömt Adrianspindeln så då tog han med sig den tillbaka till förskolan och ritade honom också. Viktigt att alla är med.

För den som inte är synsk kan jag meddela att på den översta teckningen har vi Adrian längst upp till vänster, ett stort, avlångt spindelskelett bredvid och nedanför hittar vi Arvid. Där till höger, det är Arvids läskiga klor. På teckningen under har han ritat vårt hus och därinne uppe till vänster är jag och Jonas är den andra spindeln.

IMG_1889IMG_1890

Så om han verkligen varit rädd verkar han ha kbt:at bort det alldeles utmärkt på egen hand. Bra så.

Att vara rädd för spindlar – på riktigt 

Alltså. Jag tycker att jag har varit så duktig med att inte föra över min spindelrädsla på barnen så kommer det här:

”Jag är rädd för spindlar. Inte de stora bara små. De jagar mig. En gång kom det en spindel inne på Eken på tekniken och då blev jag rädd.”

Nu behöver det ju inte vara mitt ”fel”, men risken är påtaglig att jag har påverkat honom i den riktningen i alla fall. För hur noga man än kan vara med att bygga upp olika strategier för att undvika spindelproblem i vardagen och avdramatiserade sätt att kalla in assistans från den i det här fallet normala vuxna i familjen så är det alltid en rädsla som inte går att dölja allra först. 

Det är ju lätt att tycka att jag bara koketterar med mina spindlar när jag säger att de vill äta upp mig eller vad det nu må vara. Men det är ju framför allt ett försvar och ett sätt att ändå avdramatisera dem. 

Och det går ju bra för det mesta nuförtiden. Jag kan ju dammsuga upp dem i många fall, även om jag har lite krångliga och tidskrävande ritualer för det. Om en spindel försvinner kan jag ändå vistas i det rummet senare. Jag kan gå in i rum där Jonas avlägsnat spindlar från. Trädgårdsarbete går bra för det mesta. 

Men, och det finns ett stort men, jag är ju fortfarande väldigt rädd. Hur rädd jag faktiskt är tror jag inte man förstår om man inte varit med när mina strategier fallerat. Det är inte som förr när jag fick panik av en tecknad spindel (sant, jag var vuxen och fick presentkort på spindelterapi och Bo hade låtit en illustration ”pryda” det – inte så lyckat), men det händer fortfarande. 

I höstas hade vi en sådan incident i bilen. Inte jag som körde som tur var. Jag tror och hoppas dock att en annan nivå av överlevnadsinstinkt hade slagit in i så fall. Just bil är så obehagligt eftersom man sitter fast och inte kan fly. För fly är min metod, inte fäkta. Att vidröra en spindel är bland det mest skrämmande jag kan föreställa mig. Även att röra en spindel på bild är oerhört obehagligt. 
Det kryper fortfarande i hela kroppen på mig när jag tänker på händelsen även om jag så klart utifrån kan se att det inte var så farligt. En liten spindel i vindrutan framför mig, problem uppstår, Jonas som inte tar det på tillräckligt allvar (dvs inte gör en riskanalys av sitt handlande) försöker smälla den.

Det är ju flera uppenbara fel här. Ett, om han träffar den och slår ihjäl den, var hamnar den sen? På vad han nu slog med, på instrumentbrädan, på mig eller runt mig? Jag klarar som sagt inte ens att ta en död spindel med papper. 

Nu blev det inget av dessa alternativ, tyvärr får jag säga. Istället träffade han den inte utan den försvann. Jag skrev ovan att jag kan hantera att en spindel försvunnit från ett rum, men i ett stängt utrymme där den är någonstans väldigt nära mig – inte samma sak. Så jag börjar försöka lösa problemet på mitt sätt. Jag ser inte spindeln någonstans. Handväskan åker bak på golvet till barnen och jag undviker kontakt med golvet. Jonas blir sur för att han tycker jag överdriver (och har fötterna på sätet). 

Så långt bra, men det är nu de verkliga problemen börjar. Jag sitter där i min kappa redan uppstressad med fokus på att vi ska komma fram. Då lokaliserar jag spindeln. Svårt att undvika annat då den kryper på mitt ben. Det är ju det att jag är fast i en bil och kan inte fly. Och jag får panik. Hur det exakt yttrar sig vet jag inte eftersom det blir blankt för mig. 

Blankt, alltså som att allt runt en svartnar och det enda som finns är ångesten över spindeln. Det finns inte utrymme får någon rationalitet utan det är basala instinkter där allt kretsar kring hur man ska ta sig ur situationen. 

Vi har precis kommit av motorvägen i alla fall så Jonas svänger in på en busshållplats och jag formligen flyger ur bilen och kastar av mig kappan som jag slår bort spindeln med. Sen står jag där en bit ifrån med armarna om mig och trampar, hoppar -adrenalinpåslaget måste arbetas ur kroppen. Gråter vet jag inte, jag är som sagt inte medveten på det viset. Tårar dock. 

Barnen kvar i bilen och helt ovetandes om mitt drama. Fördel med bakåtvända stolar och bilradio. Till slut undrar Jonas om jag kan försöka komma tillbaka in i bilen. Och det gör jag. Kappan med pincettgrepp in i bakluckan (direkt in i tvättmaskinen när vi kom hem) och jag huttrandes in i framsätet igen. Kan fortfarande inte prata. Jonas kör inom någon hamburgerrestaurang och handlar mat till alla. Jag äter och det känns bättre, men bra kan jag inte säga. Och bara nu när jag skriver om det är det jobbigt och det är flera månader sen nu. 

Så jag hoppas att Arvids nyfunna spindelrädsla är övergående och jag kommer fortsätta hävda att spindlar är snälla och inte farliga till honom, även om jag själv inte kan efterleva det. 

Fedden – en mycket god spindeljägare. 

Det som inte får hända

Det finns en del saker man bara vet kommer att hända. Hur mycket man än försöker går de inte att undvika. Imorse hände en sån sak som jag fasat för. Klockan (mobilen, man är ju modern ändå..) ringde och man tvingade sig upp. Arvid snarkade sött inne hos sig och Jonas gjorde sitt bästa att ignorera att jag lämnade sängen. Lite kläder i handen, ner för trappan, känner som en tråd som kittlar på benet. Tittar ner, inget där, så kittlar det till på baksidan av vaden och nu inser mitt undermedvetna vad som faktiskt pågår och jag slår bort med handen och ett i mitt tycke mycket diskret skrik låter sig undslippas. Jonas var tydligen inte lika övertygad om min diskretion utan for upp för att kolla hur det gått med mig när jag som han trodde hade trillat ner för trappan. Icke. Istället var det en ondsint spindel som smet iväg in till katterna och en med största sannolikhet omedelbar död. Det förtjänade den.

IMG_0961
Bild på sötungen första gången han får smaka en mer istället för attackmördardjuret.

Spindeldrömmar

Den uppmärksamme (åtminstone på twitter och i den mån inläggen letat sig vidare till facebook) har iakttagit att jag drömt mardrömmar om spindlar allt som oftast på sistone. Häromnatten mindes jag det inte på morgonen förrän Jonas berättade det för mig. Illa när jag till och med väcker honom av mardrömmar.

Huset har de största, äckligaste spindlar i källaren jag ev sett nånsin. I Sverige alltså. Tvättstugan är i källaren så man kommer inte undan heller. Jag funderar kring Anticimex. Camilla tipsar mig om någon elektronisk avskräckare man sätter i eluttaget. Jag har Fedden. Ändå. Anticimex kanske. Men då ligger det kanske döda spindlar överallt sen och det har hänt att jag inte gått över en tröskel för att det har varit en död spindel där.

En boost hos Leif kanske skulle vara på sin plats tänker någon. Eller att det ger sig säkert när jag bott i huset ett tag. För det senare alternativet vill jag bara påpeka att jag är uppvuxen i hus och berätta att när jag var säg 14 kanske såg jag två spindlar på mitt rum. De försvann in i ett hål i garderoben. Eftersom ingen av naturliga skäl kunde garantera att de inte fanns kvar och skulle komma ut igen (och attackera mig – det garanterades iof även om vi alla förstår att det var lögn) gjorde jag det enda vettiga. Jag flyttade in till mina småsyskon och sov inne hos dem i två veckor. Shitty fick hämta sådant jag behövde från mitt rum eftersom jag vägrade gå in där.

Så åter till Leif då. Jag har ju lagt ett antal timmar på det här med spindlandet med honom så nu är jag väldigt bra i mitt tycke. Jag har inte panikgråtit av en spindel på över ett år (Öland med Shitty, Svenne och annat löst folk förra sommaren) och jag accepterar generellt sett att de finns och om de inte är för aggressiva kan jag tillåta att de är där de är tills någon (Jonas eller Fedden) kan ta bort dem. Det kanske inte har blivit bättre sen jag spindlade med Leif, men så mycket sämre har det väl ändå inte blivit tror jag. Snarare det att det är fler spindlar i min omgivning nu än det var i lägenheten och då ökar naturligtvis problemen.

Eller problem och problem. Jag tänkte att det säkert finns en förklaring till mitt irrationella beteende till de här åttabenade ondskans kryp. Åtminstone till mina drömmar. Så nu när jag packade ner de sista av böckerna i hyllorna såg jag en bok jag fick av Daniel för en tjugo år sen: Drömlexikon. Perfekt! Så nu kan jag berätta att drömmarna egentligen handlar om: ”ofta de känslor av beroende och konflikt man känner sig ‘fångad i’ i förhållande till modern; alla känslor du inte vill ‘handskas’ med, som de som uppkommer då en partner lämnar en.” Jonas har inte lämnat mig vilket leder till slutsatsen: Allt är mammas fel. Bra, då var det avklarat och jag kan gå vidare.

Varför jag bor i vh

Det kan man fråga sig och allt som oftast frågar folk mig det. Tydligen är Sorgenfri mer naturligt. Och jag kan inte annat än hålla med egentligen. Så varför då?

Havet? Jo, det är fint med hav utanför fönstret när man sitter och äter eller slappar i soffan. Praktiskt att kunna gå ner och bada på sommaren vid fint väder. Synd bara att det regnar och blåser alltid. Roligast har det dock varit när det var storm i vintras och vattnet slog upp nästan ända till oss.

Lugnet. Jo, förvisso, men man missar ju spännande saker som när det kastas strykjärn genom fönstret i bråk i fastigheten mitt emot. Inga polisutryckningar efter skottlossning på svartklubben på gatan som skapar lite variation i vardagslunket. Å andra sidan får man sin adrenalinkick varje gång någon idiot i bmw eller merca försöker krocka med en i flaskhalsen ut ur hamnen på morgonarna.

Kärleken. Jo, den får man väl ge höga poäng i det här, men om den är nummer ett eller två på listan är oklart. Punkten som står som största konkurrent är nämligen:

Kognitiv beteendeterapi mot spindlar. Att bo i vh är synonymt med att bo med spindlar. De är överallt. ÖVERALLT. För några dar sen var det en i fönstret på balkongen som var, med benen, ca 8 cm i diameter. Helt orimligt. Jonas avlägsnade den. Allt som oftast på balkongen känner man något som stoppar en, spindelnätstrådar vävda rakt över allt. Man måste alltid inspektera omgivningen innan man sätter sig så man inte råkar ut för obehagligheter. När man tittar på havet har man alltid några ondsinta åttabeningar i förgrunden. Igårkväll räknade jag till nio stycken. Och de är inte små och diskreta utan de är av typen med tjocka, kompakta, äckliga kroppar. Inte så avslappnande som man kanske skulle kunna tro. Fedden hjälper väl till att ha kål på en del, men tom hon verkar ha tröttnat och gett upp.