Så vi var på ett litet kalas

Julle fyllde ett år äldre häromveckan och bjöd i helgen in de närmast sörjande på kalas lite sådär i sista sekunden. Så det var jag, Adrian, Signe, Daniel och pappa, och Julians familj så klart. En ganska lagom skara faktiskt. Lugnt och skönt.

Tårta och bullar och frukt som bonus för småtjejerna. Och de var så söta flickorna. Den här gången lekte de verkligen med varandra. Alltså, så som ettåringar leker med varandra, det vill säga bredvid varandra och härmar vad den andra gör och tittar på varandra ibland och med lite tur lägger en hand i den andras. Sötnosar var de.

Så det totaltystnade igen här

Låt mig spalta upp de senaste dagarna lite snabbt:

  • Nyårsafton ska firas med Stockholmarna som dock ska bo hemma hos mamma och Bo.
  • Bo får influensa och ”är döende”. Hela familjen (två vuxna och fem barn) hyses istället in hos oss hela vistelsen.
  • De hämtas upp vid tåget i Lund på nyårsafton och sen börjar firandet lite tidigare och lite rörigare än tänkt.
  • På kvällen och på nyårsdagsmorgonen känner sig Naomi lite halvdålig – bara trött tänker vi vuxna.
  • Senare på dagen kommer Gry med familj samt Daniel (Otto var sjuk och fick stanna hemma med Emma).
  • På torsdagen blir Johanna sjuk.
  • Vi ser Frost med mormor.
  • På torsdagskvällen blir Erik sjuk och är utslagen hela fredagen.
  • Pappa, Susanna och Lovisa kommer över.
  • Sent på kvällen till lördag börjar Norah kräkas och fortsätter med det ett antal gånger under natten.
  • På lördagsmorgonen mår Naomi illa.
  • Strax efter lunchtid reser hela familjen tillbaka till Stockholm.

Om det varit intensivt? Om granar barrar om man inte vattnar dem? Jo tack. Men barnen har faktiskt varit över förväntan glada och bra kompisar. Mest föräldrarna som blivit smått (eh) utmattade av ljudvolym och tusen önskemål och saker som behövs hjälp med. Barnen med för den delen. Grannpojken kom över med sin mamma en timme efter att kusinerna åkt och ville leka. ”Vi är för trötta” var Arvids svar. Talande ändå.

Otto-liten ett halvår!

Det är många barn i familjen nu, och just idag fyller min favoritbrorson sex månader! Ett litet gull som plötsligt blivit stor när han inte längre är minstingkusin. Och inte bara det, han kan också skryta med en tand den unge herrn!

Men alltså. Hur kan barn växa så snabbt? Det var ju alldeles precis som Daniel och Emma fick sin lille kille. Fasters gull!

Tänk också vilket järngäng om ett år eller två när alla småttingarna kommit ikapp varandra lite… Norah, Signe, Gry, Otto och Cleo…

Cleogos

Så det blev Cleogos i helgen. Och alla andra Arroy-Folkesson-Elvén-barngos. Sex barn sammanlagt och då var mina två ”stora” kvar hemma och hade fritidsgård med Jonas. Ishockeyspel, tv-spel, döda djur-mat. Ja ni hör själva. Apropå hockeyspel måste jag bara meddela att jag spelade med en hand med Signe i famnen mot Jonas och vann ikväll. 3-1. Eller 3-2 om vi räknar med stunden det var två händer mot noll.

Cleogos alltså. Och två ettåringar som äntligen träffades för första gången och lekte fint ena dagen. Den andra var barnet som är hemmahörande däruppe där de inte kan tala ordentligt på lite mer ilskt humör (kanske blev hon rädd att den här skånska typen var en permanent medlem i familjen nu, i likhet med bebisen som plötsligt dykt upp) och flickan jag hade med mig upp var en lättkränkt lipsill (lite feber och förkylning kan ha spelat in där). Söta var de i alla fall när de var vänner.

Tycker ni det ser ut som ert gamla dagis på bilderna? Det är linoleumet som gör det – festligt golv. De borde lägga det i hela huset. Synd att vi inte sparade det vi hittade när vi rev upp gamla laminat i vårt hus.

Signe var mestadels obrydd över Cleo, men om jag hade henne för länge i famnen blev det svårt att hantera.

Mormor och Bo var också och hälsade på, men dem har jag inga bilder på så ni får lita på mitt ord. Eller kolla mammas Instagram och själva avgöra om hon photoshoppat ihop bilder eller verkligen var där.

Så det var en helg präglad av mys och bebisgos som bara stördes av att Johanna fick mjölkstockning och blev riktigt dålig och sängliggandes större delen av lördagen. Och att jag hade ont i halsen och exakt 0,35 % röst. Och Signe som var småfebrig. Och Leia som hade haft kräksjuka hos Sven så vi var oroliga att Elis skulle blivit smittad och när som helst dela med sig av vad han ätit på sistone. Men men. Mys var det ändå!

Mosters gull

Så igår var jag ute och käkade med vänner från längesen. Det dokumenterade jag exakt noll. Men trevligt var det! Dock hände något med min röst på vägen hem och idag är det inte en självklarhet att prata överhuvudtaget.

Det gör jag naturligtvis ändå för imorse tog Signe och jag flyget till Cleo-familjen. Längre än två veckor kan man faktiskt inte vänta. Jag hade velat ha med pojkarna och Jonas också, men det gick inte att försvara kostnaden för en så kort tripp. Signe var i vanlig ordning en stjärna på planet. En snorig stjärna. Också i vanlig ordning.

Erik hämtade upp oss och sen fick vi träffa gullungen som jag har en plan om att sno med mig hem. Titta så liten och god! Mosters gull som sussade sött på mitt bröst en lång stund. Hur gör folk för att känna sig klara med bebisar?

I Stockholmo dårå

Vällingby befinner vi oss i närmare bestämt barnen och jag. I denna stund fem barn och jag medan Erik är på jobbet och Johanna hämtar det sjätte barnet i skolan.

Flyget upp gick bra tackar som frågar. Signe var lite ledsen ett par minuter och Adrian fick ont i öronen på vägen ner, men det redde upp sig. Fick också credd av en medelålders man för att jag klarade alla barnen så bra. Men så uppförde de sig fint också. Vi blev upphämtade på flygplatsen vilket är skönt med hundra barn och två ton packning (nåja, en resväska och ett babyskydd).

Nu har Signe och jag tillfälligt retirerat till de vuxnas sovrum medan barnen varvar att titta på tv, spela innebandy, bråka och skvallra på varandra. Gäller att försöka fånga de lugna minuterna när kaoset sätter in regelbundet..

Gullkusiner

Jag har dåligt med kusiner. Eller jag har ju fyra stycken, men kan inte påstå att jag har någon kusinrelation med dem. Det kan ju bero på viss åldersskillnad och geografiskt avstånd. De är väl ca 15-25 år yngre än mig och Sundsvall ligger inte direkt nästgårds med Malmö. Så kan det bli ibland. De är släkt i alla fall och om jag träffade dem oftare än någon enstaka gång per decennium och lärde känna dem skulle det säkert bli skillnad.

Mina barn har däremot lyckats tajma bättre med sina kusiner. De har alla varsin jämnårig i sina kusiner. Arvid och Leia pratar ofta om att den andra är en av deras bästa kompisar trots att de nuförtiden inte ses mer än några gånger om året. All tid de spenderade tillsammans som småttingar har helt enkelt grundat deras relation ordentligt. Adrian och Elis är inte lika nära, men de senaste gångerna de setts har de lekt fint och det kommer säkert bara bli bättre med åren. Så har vi de allra minsta, Signe och Gry. Jag kan inte med bästa vilja påstå att de ens har uppmärksammat den andras existens, men kan inte tänka mig annat än att de blir bästisar när de blir större.

Fint är det i alla fall att barnen har kusiner och lekkamrater som är självklara genom släktbanden. Det är också härligt hur nära man kan känna sig någon annans barn som sina syskons. Synd bara att Johanna ska bo så långt bort. Trevligare då att man fick en extragosstund med dem förra helgen när de kom förbi på en födelsedagsfika hos Johanna trots att det var pappadag!

Barn överallt hela dagen

Inte mycket bättre natt inatt tyvärr, men ändå varit piggare idag – tack sol och värme! Bara att hoppas att Signe rättar till nätterna snart, särskilt med tanke på höstens snara antågande.

Det har varit fullt upp idag i alla fall. Jenny och Lanja hälsade på på förmiddagen och vi drack kaffe, höll efter ettåringen och Signe åt och slumrade en liten stund. När de gått hoppades jag på att få vila ögonen ett ögonblick åtminstone innan hämtning av brorsorna, men det var tydligen att önska för mycket.

Istället kokade jag massor av kaffe till att Johanna och Erik och deras hundra ungar kom (nåja, tre barn). Som genom ett under lekte alla barn fint och blev inte stungna av getingar trots glass i hela ansiktet och konstant bortglömda skor när de gick i gräsmattan. De till och med åt bra när det var dags för middag. Inte utan att man undrar vad som hände.. Skönt med såna dagar också!

Treårskalas!

På fredag fyller Adrian 3, men vi hade en känsla av att just midsommarafton kunde vara en svår dag att samla alla för födelsedagskalas. Plus detaljen att då räknas också min graviditet som fullgången och risken/chansen att det skulle sätta igång av sig självt ökar för varje dag. Så vi hade helt enkelt kalaset igår istället.

Jag var uppe tidigt på morgonen, inte så mycket för att jag hade så mycket att göra även om det var en hel del, utan för att jag sovit så dåligt av fröken bebis som hade kickfest mot mitt revben. Så det var lika bra att stiga upp och röra på sig och hoppas på att hon skulle byta läge. Det gjorde hon endast marginellt och minutvis dock.

De förberedelserna jag hade på min lista tog som en följd av min trötthet och att det gjorde så ont ca dubbelt så lång tid som vanligt. Dubbla tiden eftersom jag inte hade normalt fokus och allt blev misslyckat och fick göras om. Jag hade tänkt garnera med kanderade rosenblad och hittade ett recept i fredags där man lade rosenblad i sockerlag över natten och sen torkade dem på en tallrik i micron. Det började ok, men slutade med att bladen var fasttorkade i tallriken.

Sen visade det sig att jag inte hade så många muffins i frysen som jag trodde så fick ställa mig att baka. Jag gjorde exakt antal som också blev bra. Sen en marängsmörkräm smaksatt med hallonpuré. Och här gick det åt pipsvängen som Ronja hade sagt. Den blev bara en rinnande sörja. Var jag gjorde fel vet jag inte, men det var någonstans mellan att vispa marängen, montera smöret och reda ut morgonens tusende konflikt mellan Arvid och Adrian. Så det var bara att hälla ut. Inget att rädda. Gjorde en ny sats. Som skar sig. Den kunde jag rädda dock.

Här var det stopp dock eftersom jag skulle göra chokladganache och inte hade tillräckligt med choklad efter att jag bränt choklad när jag smält den dagen innan. Så det fick vänta tills Jonas steg upp. Gjorde klart bullarna istället och penslade med sockerlag och hällde på glasyr. Sen fick jag min choklad (och färska hallon) och gjorde de här tjusiga kreationerna.

Tårtan var enkel med pavlovabottnar jag hällt i smält choklad och sen grädde, jordgubbar och mandelspån. 21 personer fick vi plats med på altanen, varav fem barn vid eget bord. Att göra altanen förra sommaren kändes som ett väldigt bra drag. Nog för att vi kunnat sitta på gräset också, men ändå skönt att ha så nära till köket under tiden. Bilder här lite blandad kompott från Johanna, mamma, mig och Emma.

Folk var glada (jag kanske lite grinig, men blir lätt så när man är trött och har ont) och det var ett trevligt kalas. Barnen kunde avlägsna sig från sitt bord och smita iväg och leka som de ville med korta besök tillbaka för påfyllning i sockerdepåerna och de vuxna ta det förhållandevis lugnt. Skönt när barnen är så pass stora. Om inte alltför länge är det två nya bebisar och tre år av mindre organiserat kaos framför oss. Blivande kusiner:

ARz82S32WfwohON7AjQ_thumb_d881

 

DU är sötnos!

Jag fick den bästa dissen nånsin av Adrian på flyget när vi åkte till Stockholm. ”Är du min sötnos?” ”DU är sötnos!” Bam! Den visste var den tog…

Flyget gick bra också även om Adrian fick ont i öronen på slutet. Ibland undrar jag nästan om det är några egenskaper han inte fått av mig. Jag har ju jättesvårt att tryckutjämna och sitter och gör grimaser och blåser halva flygresan alltid. Snorkla kan jag knappt eftersom jag får ont i öronen bara en halvmeter under vatten. Och lock i vanliga backar eller tunnlar när man kör bil. Förhoppningsvis växer Adrians öron rätt sig så han slipper det när han blir äldre.

Hemma hos Johanna lekte barnen på riktigt fint. Men det var längesen nu som det var några egentliga bråk mellan dem. Skönt. Särskilt som en härlig migrän blommade ut hos mig under förmiddagen.

Jag hade känningar och anade varåt det barkade redan när jag vaknade på morgonen och tog direkt två alvedon. Skulle ju köra bil sen så kunde inte ta citodon. Det hjälpte ju så pass att jag kunde hantera huvudet hos barnmorskan och sen tillräckligt för att köra till Sturup. Väl där en tablett och en timme senare utan effekt en till. Huvudet blir ju inte bra, men man kan vara människa, om än en långsammare, tröttare och mindre tålmodig variant.

Och när barnen somnat tog jag en igen och avvaktade om jag behövde en till för att kunna sova bra och det räckte. Jag hoppas bara det var tillfälligt och inte början på dödshuvudet som jag haft när jag väntat pojkarna. Men det lär vi ju märka hur det blir med det.