Legoland!

Legoland alltså! I fredags körde vi till Danmark på minisemester tillsammans med mormor och Bo. Vi åkte mitt på dagen och hade lyxen att Signe somnade och snarkade på fantastiskt länge. Säkert en och en halv, två timmar något. Adrian tog sig också en tuppis och Arvid var nöjd med att titta ut genom fönstret och rita lite när det ändå blev långtråkigt.

Vi körde i ett svep med undantag för en laddning av Bos bil och ett väldigt plötsligt påkommet akut toabesök av den yngste pojken i familjen tjugo minuter innan nämnda stopp. Så det gick bra. Signe var lite kinkig mot slutet och vi var tvungna att sjunga henne glad rätt många gånger, men det var på en helt rimlig nivå ändå.

Så kom vi fram till Claus och Ruth lagom vid middagstid. Mycket trevligt att bo hos familj och inte på hotell. Vi åt middag och satt och pratade ganska länge och pojkarna kom sent i säng, med det är inte mer än man kan förvänta sig. Signe var också en riktig nattsuddare, vilket dock inte innebar att hon sov mer.

På lördagen så var det dags för Legoland! Pojkarna var pepp, de vuxna var pepp och bebisen var bebis.

Vi började med att titta på alla legobyggnader och Arvud var mycket fascinerad av slussarna och Adrian tryckte på knappar och tyckte också det var mycket spännande. Sen åkte vi tåget och det blev en safaritur.

Sen blev det lite ledset för pojkarna ville in i spökhuset och Adrian saknade någon centimeter så fick inte komma in. Ingen annan gick heller in då, men Adrian blev smått förkrossad och ville bara vara ifred.

Då tog vi lunch och stämningen blev bättre och Adrian redo att komma till oss och äta lite han med när han druckit en halv liter läsk. Mamma var däremot lite kinkig när hon fick en almindelig öl och vi andra ipa. Det var visserligen det hon bett om, men när hon såg våra blev hon avis.

Efter lunchen vaskade pojkarna guld. Det är vad alla pratade om när jag berättade att vi skulle till legoland så det fick det bli. Arvid genomskådade dock metallvärdet och förklarade att det väl ändå inte var riktigt guld. Sen när kattguldet ”göts” till en medalj gick det hem trots allt.

Jonas och jag åkte också en hel del karuseller som inte pojkarna hade längden eller viljan att åka. Jonas var särskilt imponerad av en attraktion som skulle likna flygplan där man satt på individuella armar och hade ställt in olika program och kraft. Jag röstar alltid på bergochdalbanor när det gäller bästa karusell.

Det tar alltid lite tid för Arvid att tina upp inför att åka karuseller och det var inte förrän precis i slutet som han blev sugen på att testa läskigare saker. Det var en vi såg på håll som han ville följa med på så vi skyndade in och var sjukt nöjda med bristen på kö. Det var bara det att vi hamnat på en annan karusell. Så han blev ganska besviken (vilket han försökte dölja) från att ha varit så här förväntansfull.

Det var som sagt dåligt med tid, men vi klämde in en mindre läskig bergochdalbana istället som Adrian också ville med på. Och mormorn och pappan i familjen. Det ser till och med ut som att det var de som uppskattade karusellen mest..

Sen grillade vi och när pojkarna lagt sig tog vi en promenad i byn (alltså inte alla, vi tillhör inte dem som lämnar små barn ensamma hemma) med Signe i vagnen och Claus och Bo berättade om byns historia med Harald Blåtand i fokus. Man har ju inte så mycket relation till vikingatiden så det var intressant.

En annan häftig sak med Danmark var frukost tyckte pojkarna. Ni vet, påläggschoklad och choco pops. Det gör intryck.

Sen när det var dags för hemfärd på söndagen delade vi på oss och lämnade pojkarna i mormor och Bos händer. De åkte till Lejonparken och safari där medan vi åkte hem. Det kändes som det skulle bli för mycket för lilltjejen med det också. När vi körde över Öresundsbron slog det mig plötsligt att det kunde bli lite problem i passkontrollen för pojkarna som ju inte hade några pass med sig och inte heller var med sina föräldrar som sagt. Det gick bra dock som tur var.

En mycket trevlig helg och ett resmål jag rekommenderar!

Stockholm tur, på plats, och retur

Jag och kidsen var ju uppe i Stockholm och firade Leias sexårsdag förra helgen. Mina barn är ju reseproffs så det gick hur bra som helst att flyga. Adrian fick lite ont i öronen på väg ner, men det gick över lagom till att vi landade som tur var. Också bra att ta morgonflyg så barnen underhålls med frukost under resan.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_8994

Vi hade lyxen att bli hämtade på Bromma av Johanna (och innan dess lämnade av Jonas på Sturup). Sen hade vi väntan på att kunna hämta Leia som ju var i skolan. Elis och Naomi hade också väntat länge på att vi skulle komma och byggt kojor och polisbilar och allt möjligt under tiden. Att det tog längre tid än de hade tålamod att komma ihåg sina lekar är också en självklarhet.

När Leia äntligen hade blivit hämtad efter att jag tagit hand om fem barn (varav tre mina egna så inte så mycket att gnälla över) var det rimligt med rastning så vi promenerade till lekplats. Alltid ett säkert kort. Eftersom det inte riktigt var de här lyxiga 10-20 graderna vi vant oss vid i oktober och för all del nu november också, fick barnen varm choklad till mellanmålet när vi kom in. Mysungar.

Lördag var kalasdag – den nybakta sexåringen skulle ju firas! Jag bakade exakt inget. Det är något med att ha en bebis som inte kan sitta och möjligheterna att hjälpa till.. Erik stod däremot för pumpan och spindeln på tårtan. Allt var trevligt och gott precis som vanligt. Leia hade haft barnkalas helgen före så nu var det också ett mer rimligt antal barn på plats. Efteråt gjorde vi det lätt för oss och beställde pizza. Barnen fick ha ”picknick” på en filt framför tvn medan de vuxna plus bebisar placerade sina ändor i köket och kunde lyxa till det med lite rödvin också.

Nästa morgon fick Johanna och Erik sovmorgon medan jag var uppe med barnen alldeles för tidigt. Det här med att ställa om klockan förstår ju inte barn tyvärr.

Och sen var resten av dagen lite smått kalabalik. Eller till och med frukost gick bra, det var sen barnen satsade på kaos. Det snöade ute och mina barn hade inga mössor med sig så vi traskade iväg till Vällingby centrum för att åtgärda detta. Det gick dåligt för att uttrycka det milt. Det är något med när barn springer omkring överallt, vägrar titta på mössor och bara vill ha i bebisstorlekar (”den passar”) och åker nerför rulltrappor utan godkännande när man har en bebis i sele och inte kan hålla samma tempo.

Sen blev vi hemringda för att Leia lyckats välta ett glas när hon hoppade hopprep med ett morgonrocksskärp och skar upp tån. Så då fick vi skynda hem igen utan mössor och mötte ledsna och rädda barn. Det gav sig när de fick mat och jag övertygat dem om att det inte var någon fara med Leia och att hon skulle komma hem med Johanna och Erik snart. Medan de hängde på närakuten passade jag på att dammsuga lägenheten och torka upp blod lite varstans. Så det var fint när de kom hem. När mamma och Bo dök upp en stund senare syntes knappt några spår av den städningen dock.

Om ni undrar vad som händer på den sista bilden så är det Erik som äter ostbågar med pinnar på kvällen när barnen somnat. En sjuk människa.

På måndagen märktes det än tydligare att barnen inte varit ute och sprungit av sig. Det gick liksom inte att gå ut när Leias fot skulle vila. Hon och Elis skulle nämligen till Seychellerna med Sven och sin farmor på fredagen så det gällde att tån och hoptejpningen höll så det läkte. Låt mig säga som så att den dagen hade inte gjort något om den bara raderades ur historien. Leia lyckades också med en tejphållare skära upp hakan som fick tejpas ihop med steristrips. Yey. Adrian och Elis var glada och fina till den här bilden dock. Och det var säkert fler bra stunder också, men när dagen präglas av totalt kaos glöms det lätt.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_891a

Sen eftermiddag fick vi skjuts till flyget och vi var i bra tid och om det inte varit för att Bromma är Sveriges sämsta flygplats hade mitt stresspådrag troligtvis hållit sig på en betydligt mindre omeoprazol-krävande nivå. Inget oväntat egentligen, men när man knappt ens kommer genom ingången till toaletterna med två barn (ett till i sele på kroppen), en väska och ett babyskydd börjar det inget vidare. Men så behövde ju Adrian naturligtvis kissa så fort vi skrivit ut bagagetaggarna.

Sen har de ju en stenhård policy som går ut på att inte hjälpa till överhuvudtaget. Arvid fick där med steppa upp och hjälpa mig få ner babyskyddet i plastpåsen. Det gick efter en liten stund, men sen fick vi vänta i dryga tio minuter innan någon behagade komma och hjälpa till med specialbagaget. Rimligt tycker tydligen dem. Inte jag.

Säkerhetskontrollen var som säkerhetskontroller är, det vill säga meckiga. Mannen framför i kön hjälpte till med att ge mig backar till alla våra jackor och min väska. Sen skickade jag igenom pojkarna genom bågarna och det var dags för mig och Signe. Att jag inte fick ha henne i selen på mig var jag förberedd på, men inte på att de inte skulle vilja hjälpa till att hålla henne medan jag tog av mig selen. Det gjorde de till slut efter att jag förklarade att jag inte gärna kunde lägga henne varken på golvet eller röntgenbandet medan jag tog av mig. Och då brukar jag tycka att säkerhetskontrollen är enda stället de är bra på på Bromma.

För att inte göra det för lätt för oss och undvika att barnen fick den korv med bröd jag planerat köpa till dem i väntan på flyget bytte de gate när vi kom in och den lilla vänthallen blev ett hav av oreda. Varsin banan var vad som hanns med till middag istället. Var redig nog att messa Jonas att möta upp med mat på Sturup sen dock. Flyget gick som tur var fint och barnen var mycket nöjda med sejouren i Stockholm. Tur det med tanke på att jag hade behövt en veckas sömn efteråt..

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_891f

Att ha en skuggig lekplats nära till hands på semestern

Det är ju guld. När barnen är lite väl solstänkta, men man inte vill utsätta sig för kaoset det innebär att hålla dem inomhus på liten yta är det smått fantastiskt när det finns en lekplats i skugga till och med precis bredvid hotellet.

Adrian åkte mest rutschkana, men Arvid klättrade och hade sig desto mer.

Jonas hade också kul…

Ja, nu är det snart nog med inlägg från Mallis skulle jag tro. Någon måtta. Lite moln och regn från Skåneland istället..

After beach på Mallis

Ni kanske inte kände till att mina söner är partydjur? När vi har fest hemma ska det vara disco och då drar vi igång Arvids spellista på spotify och dansar. Ibland ackompanjerar Arvid med trummor, men dans blir det alltid. På Mallis var vi på after beach en kväll på slutet av semestern. Om jag vetat från början vilken succé det skulle bli hade jag nog tagit med mig kidsen och svettats loss fler gånger.

Barnen har lite olika danstekniker visade det sig. Arvid följde dem på scenen och gjorde alla rörelser och sjöng och skrek med efter instruktioner. Adrian körde mer sitt eget race som visade sig vara breakdance. På riktigt breakdance. Ner på alla fyra och snurra runt med ben och armar och ha sig. Mycket underhållande, men en smula opraktiskt då han tvunget skulle göra detta i en trappa där folk skulle förbi hela tiden. Gulligt ändå.

Party all night long på Mallis

Eller inte. Det är något med att ha småbarn i släptåg som gör att det liksom inte blir partybussen till Magaluf. Däremot promenader längs stranden och på stranden, lekplatser och trädklättring. Det senare lite mer hjärtat i halsgropen och därmed en vaktande föräldrahand väldigt nära intill.

Vi promenerade bort till hamnen och tittade på lite båtar. Inte en sån lång, skön promenad längs marinan som först kanske tänkt med tanke på att barn med oerhört mycket spring i benen så fort svalare kvällstemperatur nalkades, men ändå. Arvid konstaterade snabbt att vi var i Lomma. Referensramar..

Annars var det som sagt mycket spring i benen och farande fram och tillbaka längs strandkanten om kvällarna.

Men också lugn och mys.

Lollobööni-time!

Så att det var Lollo och Bernie alltså. Jag förstår inte hur barn direkt bara kan veta vad sånt är. Mig veterligen hade Arvid och Adrian aldrig hört talas om dem förrän en vecka innan vi åkte när vi tittade på en film på youtube med dem hemma hos Anita. Men så fort vi kom fram till hotellet och det fanns såna där figurer man kan sticka ut huvudet genom så var det som att Lollo och Bernie hade varit idolerna i alla tider.

IMG_0645

Sen kom Lollo och Bernie (de heter både Lollobööni enligt Adrian) till Miniland där de ju bor och man kunde ta foto med dem så då var det bara att ställa sig i kön. Om jag tyckte det var varmt vill jag inte veta hur stackarna i dräkterna hade det..

Vi var på minidisco också och där visade det sig att Arvid antingen redan kunde rörelserna till alla möjliga sånger/låter eller att han bara snappade upp dem som ingenting. Adrian körde mer sitt eget race och uppvisade imponerande breakdance-färdigheter.

Och lite kramsession med favvisarna efteråt.

Stor bonus när Lollo och Bernie bara dök upp lite varstans på hotellområdet ibland också och man kunde få sig en gosekram också. Jag fick aldrig någon, men så hade det känts konstigt på alla plan också..

Det Adrian pratade om mest på resan förutom Fabbo Gris till Alexander var just Lollobööni så vi avslutar med en bild till när Arvid sticker ut huvudet igen. Det var också vad de, särskilt Adrian, sprang fram och gjorde varje gång vi kom nerför hissen.

IMG_1269

Birmingham del 2 dårå

Visst det har gått lite tid… Men det får väl bli en uppföljning när jag nu namnade förra inlägget som del 1. Vi stressade som sagt runt som små djur innan vi alla kom till bröllopsfesten lite lagom försenade och sen var det bara trevligt och härligt. Så som det brukar vara på bröllopsfester. Barnen var galningar, men det gick bra. Och det har jag ju redan skrivit om.

Dagen efter var vi förvånansvärt pigga när det var dags att stiga upp. Barnen sov förhållandevis länge också som jag minns det. En bonus att Leia kom förbi och hämtade upp Arvid så vi kunde göra oss iordning klart sen. Sen spatserade vi ner till restaurangen och Leia hakade på eftersom hennes föräldrar var långsammare än vi.

Efter frullen lekte barnen i solskenet innan det var dags för kusinerna med föräldrar att påbörja resan hemåt. Samma sak för de andra. Bara vi och Daniel som stannade kvar. Så vi knödde in oss i Fabian alla fem, inklusive bilbarnstolar, och körde iväg och åt riktigt bra nepalesiskt i Studley.

Sen åkte vi till Stratford upon Avon och strosade runt i solskenet. Vi hamnade mitt i något indiskt firande med dans och mat och en liten matfestival och allt möjligt annat som var på gång just den söndagen. Otroligt vackert att köra runt på den engelska landsbygden. Det är så kul med England, att det verkligen ser ut precis som i valfri Jane Austenproduktion!

När vi kom tillbaka och hade vilat lite på våra rum försökte Jonas supa Arvid under bordet, eller smaka på skummet i alla fall, men det gick som synes inte hem alls… En mysig kväll där vi satte oss under infravärmen och låtsades att det var varmare än det var.

En fin liten minisemester och England känns definitivt som ett möjligt resmål för hela familjen igen!