Kusinhelg

Vi åkte som sagt till Stockholmo i fredags. Tog en extra dag påskledigt och flög så vi var framme strax efter lunch. Mina barn är bra på att flyga även om Adrian verkar ha ärvt mitt problem med tryckutjämning. När jag tryckte in nappen i munnen på honom bättrade det sig dock. Vet inte vad man har för alternativ riktigt när nappen är avvänjd senare. Äta något kanske? Lite väl mycket smaskande om man som jag ägnar typ en halvtimme åt att försöka lätta på trycket. Jaja, framtida problem.

Det gick i alla fall bra som sagt även om Adrian ska spexa runt så fort han får några minuter av väntetid och på Sturup ägnade han dem åt att kravla runt på golvet. Middagsluren tog han påpassligt nog lagom till att hjulen slog i marken och vi taxade in.

Sen hämtade Johanna oss och vi fick en stund att inspektera lägenheten medan hon hämtade Leia och Elis på förskolan. Och den var förvånansvärt bra planerad och ljus och trevlig och allt det där man hoppas på med lägenheter. Det enda var väl att barnens sovrum var så pass ljust att Adrian tyckte det var dags att stiga upp vid tjugo över fem och fick med sig sin bror och sina kusiner på den banan också..

Johanna bakade till Elis kalas medan jag mest satt och tittade på och kände mig tjock. På lördagen var vi i och för sig på badhuset med barnen också, men den utmaningen får allt ha ett eget inlägg. Låt oss säga som så att jag kände mig mindre mobil efter den strapatsen än före.

Chokladbollstårta bjöds det på och alla vuxna som uttryckt viss tveksamhet inför den blev positivt överraskade. Kladdkaka, cookie dough och chokladbollssmet varvat och sen deokorerat. Dumlekolasnittar, hallongrottor och kanelbullar också. Lagom mycket folk, men inte så många bilder eftersom jag glömde fråga föräldrarna om deras barn fick läggas ut på nätet.

Efter kalaset var Adrian en smula trött och somnade på golvet medan han lekte.. En liten powernap innan vi skulle med planet hem helt enkelt. En trevlig helg som gärna fått vara någon dag till, åtminstone om barnen förstått att sova bättre på morgonen.

 

Adrian 2 år!

Alltså, min lilla minsting Adrian aka sötenöten är två år idag! Hur gick det till? Hur går man från att vara en sparkande liten krabat i magen till ett riktigt barn som springer omkring (med en arm tryckt mot sidan och en svingandes i högsta hugg) och pratar i evigheter om Greta Gris, glass och godis? Hur det blir så är obegripligt, men att det är så är bara faktum.

Vi inledde firandet med välling och chokladmuffin på sängen. Lite paket och födelsedagskort på det innan det var dags att skynda iväg till föris. Där sprang han in hur glad som helst och skulle krama sina fröknar. Gull. Skönt också att vi bara har halvdag dagen före midsommarafton så kunde hämta redan vid halv tre.

Sen drog vi runt först i trädgården och sen inne tills Jonas kom hem och vi åt lite tårta innan vi åkte iväg och käkade pizza på Vapiano på Emporia. Och även om Adrian är stor nu i mina ögon märker man så tydligt hur stor skillnad det är på att vara två år äldre. Adrian har så mycket spring i benen och tålamod minus fyrtiotre medan Arvid glatt kan sitta vid bordet och se vad som händer runtom honom. Sen är ju det så klart en personlighetsgrej också. Arvid har alltid varit mer iakttagande medan Adrian mer kör på och har noll impulskontroll.

Han är en fin kille i alla fall som tar för sig av talet allt mer och mycket väl vet vad han vill och INTE vill så det är ju skönt för honom att kunna uttrycka det.. Och ikväll var han rädd när han skulle lägga sig påstod han. Det är hans standardkort när han inte vill något att säga att han är rädd. Det är ju svårt att tvinga någon som är rädd till något.. Smart kille. Så nu blev det att titta på lite mer Greta Gris och mysa i sitt nya tipitält innan läggning. Älskade Adrian.

IMG_1331

 

Ett år närmare 40

Inte jag alltså. Eller jo, det är man ju för varje år som går tills man plötsligt är där. Men det var inte mig jag syftade på utan Daniel som fyllde 38 i veckan och hade kalas idag. Hans önskelista var som följer: Kastruller men visste inte vilka, stekpanna men visste inte vilken, tallrikar men visste inte vilka. Sådär lätt då. Presentkort kanske någon tänker då, men vad gäller tallrikarna åtminstone så antar jag att han har tittat på de vanligaste ställena utan framgång och därför blir det lite ovärt.

Så pratade jag med Julian som inte heller visste vad han skulle ge så då bestämde vi oss för att slå våra penningpungar ihop och köpa växter till hans balkong. Det gjorde vi alltså idag strax före kalaset och sen kom vi dit med ett träd, en kruka till trädet, en jordgubbsampel, fyra kryddväxter, två påsar frön med sommarblommor och två påsar jord. Förhoppningsvis överlever växterna och det blir en bra present. Annars får vi önska oss och honom bättre lycka nästa år.

IMG_0040

Trevligt kalas var det med kladdkaketårta, bullar, saft och kaffe. Och folk kom lite i omgångar i alla fall så det fanns plats för barnen att springa av sig all fikan innan de plockade på sig mer.

På ett kalas för många, många år sen var småflickorna (som är stora nu) oerhört besvikna. Det var nämligen inte ett riktigt kalas de hade blivit bjudna till visade det sig. Varför inte undrade vi andra som tyckte att tårta, bullar och presenter var tydliga kalasindikationer. Ballonger. Det fanns inga ballonger. Visa av detta finns det numera alltid ballonger om barn är bjudna. Så även denna gång. I modell större måste man säga. Det var så vi började fundera på om Arvid och Adrian hade fått plats inuti en.

Elis 2!

Idag är det den här gullungens 2-årsdag! Grattis Elis!

Arvid och Leia har verkligen en jättefin relation trots det geografiska avståndet och jag hoppas verkligen att Adrian och Elis också får det. Det är ju en härlig grej med kusiner. Familj som alltid finns, men som man slipper de vardagliga bråken och konflikterna med. Jag har aldrig haft några kusiner när jag vuxit upp, men har alltid tyckt att det verkat så kul. Och nu har mina barn kusiner i samma ålder till och med. Yey på den!

Min älskade Arvid fyra år

Idag har det gått fyra år sen vi fick Arvid. En otroligt lycklig dag. Känslan att få sitt barn upp till bröstet är så omvälvande. I synnerhet sitt första barn på sätt och vis för då har man inte någon föreställning om hur det kommer att kännas. Själva känslan, med kärleken, beskyddarinstinkten och allt vad som bubblar upp var densamma med Adrian, men överraskningsmomentet i att det skulle kännas så mycket och så starkt var inte där. Så därför var det ännu mer speciellt med just Arvid.

Och nu fyra år senare. Ett helt liv senare. Allt är detsamma och allt är annorlunda. Arvid är inte en bebis längre och har inte varit det på länge heller utan är en liten kille med sin egen personlighet och tankar och klokhet. Han är i en fas där han funderar mycket och vill lära sig allt. Han har stenkoll på dinosaurier och kommenterade till exempel idag att det var konstigt att två dinosaurieleksaker han fick av mormor och Bo kom i samma förpackning eftersom de var från olika tidsåldrar.

Han gillar alla färger utom lila och tycker inte om svamp. Korv, köttbullar, pizza och nuggets är toppen och nu när han fyllt fyra är han för gammal för välling, men det är fortfarande väldigt gott. Han delar gärna med sig av sitt godis, men tv:n där är det bara hans ”gram” som gäller.

Arvid tycker väldigt mycket om sin lillebror och saknar honom när han varit ifrån honom ett par timmar. Samtidigt vill han gärna smita upp på sitt rum och vara själv en stund ibland när det blir för intensivt. Integritet är viktigt och han bestämmer själv om han vill kramas och gosa eller ha soffan och filten själv. Än så länge är han fortfarande väldigt närhetstörstande dock och vill sova med oss eftersom han inte vill vara själv på natten.

Han är en helt enkelt en underbar liten kille som inte kunde vara bättre, min älskade Arvid!

IMG_1580

Ettåringens dag!

Så där ja. Nu kör vi födelsedagssvepet. Den sötaste, finaste, gladaste och mysigaste bebisen fyllde ju ett år och är nu i gränslandet mellan bebis och barn. Vi började med att fira honom med lite bubbel kvällen innan efter att vi (läs jag) städat och kalasdekorerat lite.

Han måste varit spänd på sin första födelsedag med tanke på hur tidigt han vaknade. Som vanligt. Morgonpigg kille är det vi talar om.

IMG_8370

Dagen började som sagt med att Adrian ville upp långt innan rimligheten och eftersom det var hans dag fick han som han ville. Vi var snälla nog och lät de stora killarna snarka vidare. Välling och kaffe och mysa runt var vad vi satsade på istället. Sen gick vi upp och ”somnade” så det kunde bli väckning med paket och sång.

En bobby car i porschemodell fick han av oss och ett fint kort med generös peng av gammelmorfar och Gullvi. Arvid hade valt ut en boll som han gav. Kusinerna hade också lämnat paket, en fin träbläckfiskgrej.

Lunch på stan och sen kom barnens farmor och firade gullungen och gav honom ett gäng böcker. Vi hade förbokat en tårta så att lillkillen äntligen skulle få smaka sin första sötsak. Nu är det kanske att ta i eftersom han ju har en väldigt givmild storebrorsa som ha stuckit till honom lite ibland, men en egen bit var det första gången för. Och inte bara det, utan han åt Arvids också..

Det var en härlig dag med bara glada miner. Som jag minns det i alla fall och då troligtvis barnen med och det är gott nog för mig. Underbara söta lilla barn.

Älskade ettåring

Idag fyller min underbara, finfinaste lillpojke ett år. Ett helt år. Ett absolut fantastiskt år har jag haft med min blonda, lockiga grabb. Han är en sån glad liten kille som skiner upp så fort brorsan springer (enda sättet att transportera sig om man är tre) in i rummet eller det kommer en låt på radion.


Brorsan är som sagt den stora idolen. Det finns inget han gör som inte är att apa efter, även om det inte alltid går så bra. Tur då att Arvid är en sån snäll storebror som gärna hjälper till.


Han gungvingelstår så gott han kan och hade nog klarat att ta sina första steg på egen hand om han bara inte tänkte på vad han gjorde. Snart så kommer det nog. 


Jordgubbar är bland det godaste som finns tycker han och säger nam nam så fort han ser ett rött bär. Reaktionen när det blir tårta idag lär vara snarlik, om han inte visar ännu mer entusiasm vill säga!


Lille Adrian har vuxit så fort. Det går knappt att ta in att han knappt är en bebis längre. Mitt älskade lilla barn!