Typiskt spår av katt

Fedden är inte längre så ung. 10 år fyller hon om tre veckor. Fortfarande liten som en ungkatt, särskilt efter att hon friserades för några veckor sen och ett par hekto päls hamnade i sopen. Klippningen gjorde henne fantastiskt mer gosig och kelsjuk än på länge och nu är det inte mången kväll hon inte ska upp till mig i soffan eller ligger och väntar i sängen. Det senare låter kanske lite konstigare, men ska inte läsas annorlunda än att hon ligger och sover på Jonas plats och börjar spinna när jag kryper ner på min sida sängen. När Jonas kommer upp brukar hon hoppa ner illa kvickt. Alla i familjen är inte lika förtjusta i hennes sällskap skulle man kunna säga.

Barnen tycker desto bättre om Fedden och ”Dedde” tillhör Adrians första ord. Hon är som alla förstår ungefär lika sugen på deras sällskap som Jonas är av hennes dock. Det avskräcker inte Adrian från att försöka få tag på henne när hon gömmer sig bakom en gardin eller under sängen eller var det nu månde vara. Turligt nog är hon kanske världens snällaste katt och har aldrig rivit eller bitit ens mot barnen. Gullkatten.

På gamla dar verkar hon dock ha tagit efter Nymfen och fattat tycke för tulpaner. Spår av katt nedan alltså..

img_1454

Fedden 9!

Fedden är ingen ung dam längre även om hon fortfarande ser ut som en ungkatt! Lite Madame-tjurighet har hon lagt sig till med, men så blir det lätt med ålderns rätt.

Tre barn har hon som hon i ärlighetens namn är rätt glad att de flyttat hemifrån: Dexter hos Daniel, Spencer hos mamma och Nilsson (tror jag han heter, har bytt ett antal gånger men från början var det Jerker) hos Boel.
Det bor en hel del katter i kvarteret, bara grannen har sex stycken! Under sommarhalvåret gör de dock bäst i att hålla sig undan vår tomt om de inte vill bli bortjagade av ett stycke pyttig men bestämd röd katt.

Inga kattungar

Jag hade tänkt skriva ett inlägg med bilder på små ulliga kattungar idag, men så ville det sig inte. Fyra kattungar föddes, men ingen klarade sig. De första två var döda vid födseln medan den tredje levde i ungefär två timmar. Den försökte äta, men var för liten och svag. Den fjärde kom efter att vi hade gått och lagt oss, men om den levde efter födseln var det inte någon lång stund. Troligtvis kom de för tidigt. Den andre ungen såg inte riktigt färdigutvecklad ut heller och alla var små. Fyra små röda ungar som inte fick chansen. Sorgligt och hemskt. Fedden är trött idag, men verkar må bra.

Kattungar på g

Jag har nog glömt skriva om att fröken Fed är på tjocken! Plötsligt en dag eller kväll var det om man ska vara petig gosade Feddisen upp sig hos mig i soffan. Jag plockade lite tovor och kelade när jag kände något jag en sekund tänkte var en fästing (vi hade nyligen haft en sådan incident) men snabbt konstaterade att nej, det var en bröstvårta. Misstänkt. Så jag gjorde ryggreppet och kände med handen runt ryggen ner mot magen. Spinkan brukar ju gå inåt där fast nu var det en liten rundning.

Misstänkt dräktighet alltså konstaterad. Frågan nu, när var det egentligen hon löpte? Det är liksom inte lika lätt ihågkommet när hon mestadels skrikit utomhus och låtit våra öron vila. Så jag frågade Johanna som trodde det var när de varit nere så antingen i mitten av juni eller början av juli. Grannarna som också hört hennes skönsång i sina trädgårdar gissade också däromkring. Så jag har ställt mig in på början av september. Magen har rundats men inte blivit gigantisk eller börjat hänga ner mot marken så jag har tänkt att det nog dröjer en vecka till åtminstone.

Inatt då hörde jag hur Fedden kom in i sovrummet och lade sig att spinna i ett hörn. Lite senare i Arvids spjälsäng. Skrik-äta-hela-tiden-oftare-än-en-gång-i-timmen-farbrorn låg i vår säng. Jag tänkte tanken att det inte var optimalt ifall det skulle sätta igång men dels orkade inte flytta henne, dels trodde det skulle dröja lite till.

På morgonen då ligger hon fortfarande och spinner i spjälsängen och har fläckat ner lakanet (praktiskt med plastfrotté ja). Så det där med att göra iordning ett kattbebisrum blev lite mer akut! Jag hade börjat röja i blivande gästrummet/kontoret men inte fixat med låda och så än. Bara att göra! Jonas hämtade och vek ihop en flyttlåda och jag frigjorde ett hörn i rummet och lade in filt och handdukar. Hennes igloo och puff runtom så var förlossningsrum och bb klart.

Så nu är det bara att vänta. Hon spinner och är lugn när jag är hos henne, men när jag försvann ner i tvättstugan ett par minuter mötte Jonas henne på väg ut från rummet. Så här sitter jag med henne och ser hur värkarna böljar fram över kroppen.

image
Kattförlossningssäng eller spjälsäng..
image
Förlossningsrum
image
Kattsaccosäck?

Fed in da house!

Jo så. Jag tog mig ut på äventyr igår. Förstår inte varför det ska vara sånt gnäll om det hemma? Har aldrig ni känt för att dra någon annanstans när ni blir väckta en miljon gånger om nätterna av en liten bebis? En bebis som jag för övrigt inte blev tillfrågad om ifall han skulle komma till världen. Det bara bestämdes över mitt huvud. Också ett sätt egentligen. Det funkar ganska bra med honom dock, även om mina människor verkar glömma att också jag behöver gos och klapp lite då och då. Då får man göra en markering så som jag gjorde i deras säng för ett tag sen. Kan de ha.

Men för att återgå. Jag smet ut igår eftermiddag och kom tillbaka idag på eftermiddagen. Vad är grejen med det? Det pratades så igår och förrgår om att jag skulle få halsband med kontaktuppgifter i så jag valde att sticka iväg en sväng och visa att jag visst klarar mig själv och att all sån övervakning är onödig. Jag är ingen bebis liksom. Det finns det andra som är ju. Förhoppningsvis lägger de av med det snacket nu.

/Da Fed

DSC_1099
Jag hänger lite i min sittdel på mitt rum däruppe. Gött är det.

 

Var är Fedden?

Feddisen smet ut igår eftermiddag. Vi hade bestämt att vi skulle köpa ett halsband till henne så vi försökte undvika att hon gick ut till dess, men det är inte det lättaste. Om en katt vill, gör hon. Men så såg vi inte till henne på hela eftermiddagen och så kom kvällen. Vanligtvis brukar hon komma in för att äta och kissa lite och man ser henne hänga vid soptunnorna eller komma farandes över gräsmattan. Inte igår, inte ett spår efter henne. När vi lade oss hade hon fortfarande inte kommit hem. På natten när jag var uppe med Arvid passade jag på att kolla både altan- och ytterdörren, men inget resultat. Och hon är fortfarande borta. Vår lilla Fed.

DSC_1038 DSC_1039 DSC_1040

Slagsmål på gatan

Malmö sägs, särskilt av utomsocknes, vara en farlig stad och tro inte att villakvarteren är bättre än miljonprojekten. Nej då, här där vi bor i Riseberga är det minsann action här med. Och då syftar jag inte på de läskiga tonåringarna som hänger runt sina bilar på vår gata. Nej, nej, de har hittills inte gjort något värre än att tvätta bilen på uppfarten,  spela musik på kvällen och hälsa artigt. Det kan vi leva med.

Värre är det med allt bråk som sker över tomtgränserna. Sedan vi lät familjens i storlek minsta medlem vara ute på egen hand har det bitvis varit ett himla skrikande och jagande. Fedden visar ingen nåd; så fort hon får syn på en grannkatt flyger hon med ett yl efter den! Stora skogisar likväl som små bonnisar, ingen urskillning. Det behöver ju inte sägas att hon sett nöjd ut om kvällarna, eller dagarna när hon kommit in för lite käk, dricka och toabesök.

Men så igår när jag kom hem från Älmhult anade jag plötsligt oråd. Det låg röda pälstussar lite varstans. Inte såna som jag pillat loss när jag rett ut tovor, utan rejäla saker med rot och allt. Så jag letade rätt på tjejen som låg gömd under sängen. Från ögat och en bit nerför nosen ett rejält rivsår och torkat blod i halva ansiktet. Lösa hårtussar på kroppen och en stor kal fläck på hjässan. Stackars Feddis!

Veterinär eller inte var den omedelbara frågan, men jag bedömde att vänta och se till idag. Och idag ser det inte värre ut tycker jag, även om det ser obehagligt ut, så vi avvaktar lite till och ser om hon läker av sig själv utan infektion. Så länge får hon stanna inne. Inte för att hon visat intresse av att gå ut än, men ändå.

DSC_1017
Inte lika kaxig längre