Alltså det här ställningstagandet om söndagsöppet på systemet

Igår när jag körde på jobbet fick jag ickeförmånen att höra om Moderaternas nya linje i alkoholfrågan. MUF har alltså fått igenom hos moderpartiet att man aktivt ska driva frågan om söndagsöppet på Systembolaget.

Helt ärligt bryr jag mig inte så mycket. Det är öppet sex av sju dagar och till sju eller åtta flera dagar i veckan beroende på bolag. De öppettiderna har sällan ställt till det för mig. Då är det knepigare med utlämningsställena för postnord som kan vara lite hur som helst och variera oerhört från ställe till ställe.

Det som istället får mig att reagera är MUF-ordförandens uttalande om att det här är ”en viktig frihetsfråga”. Viktig frihetsfråga. För mig är en viktig frihetsfråga till exempel kvinnors trygghet i offentliga miljöer, att barn tillåts vara barn, nära och enkel tillgång till vård och läkemedel etc. Perspektiv M-ledningen, perspektiv.

Det är definitivt inte en viktig frihetsfråga att som Dousa säger ”att man som familj eller som individ ska få bestämma själv om man vill köpa en flaska vin eller en burk öl till tacomyset på söndagar”. Det kan man visst köpa (systemet är som sagt öppet mån-lör) men nog är han (och resten av moderaterna) inte en fullt så inkompetent mansbebis som inte kan planera längre än samma dag?

Om det är så är det väl en betydligt viktigare frihetsfråga att satsa på utbildning i planering så att de här stackarna som inte klarar att tänka längre än ett par timmar fram kan klara av att leva i dagens samhälle. Jag menar hur skulle Dousa klara sig på landsbygden? Där kanske mataffären (om det finns någon inom de närmsta milen) inte har öppet alls på helgen eller bara väldigt begränsade öppettider som krockar med hans padel/golf/whatever. Då får han ju ingen mat.

Att sen tala om alkohol som en viktig frihetsfråga i kombination med tacomys tillsammans med barn? Jag orkar inte.

Barn som inte är intresserade av alkohol.
En mor som planerat sitt vininköp och tar ett glas när barnen lagt sig.

Hur det går på föris?

Det är tufft. Både för föräldrar och barn. Signisen då i synnerhet, Adrian verkar ha det hur bra som helst och har fått fina kompisar. Han ville inte till föris efter vi lämnat Arvid på skolan häromdagen men så frågade jag honom vem Oliver i så fall skulle leka med och då sade han att han bara skojade. Han behöver alltså bara en påminnelse om sina kompisar. Sen är det så klart en omställning och mycket nytt för honom med, det ska man inte glömma.

Men Signe då. Hon är för liten för att förstå varför vi bara lämnar henne där hos främlingar. Hon har ju inte ens blivit passad av mormor eller farmor mer än några minuter och nu är hon plötsligt utan oss hela dagar. Ont i hjärtat gör det.

Sen går det väl inte dåligt, men hon är ledsen till och från, särskilt när dörren öppnas och hon tror det är vi. Igår var första gången hon förstod att jag faktiskt skulle gå när jag lämnade henne och hon storgrät och sträckte sig efter mig. Fruktansvärt är det. Men fröknarna vill att man tar ett kort hej då och inte drar ut på det så då får man lita på att det är det bästa.

Rena kläder var det här!

Nu kanske ni tycker att vi tar i här borta, men vi har en tvättmaskin igen! Efter att den förra brakat ihop av oklar anledning (Jonas hittade inga stenar i den när han skruvade isär och kollade men håller det ändå inte för orimligt att det var så) stod vi där med ca tusen (nåja fem) överfulla Ikeakassar tvätt. Mammas tvättmaskin fick jobba järnet där ett tag..

Vi funderade kring olika maskiner och mitt enda önskemål var att den skulle ta minst 9 kg och Jonas ville ha något ångprogram. Efter idogt surfande beställdes en tvättmaskin som kom förra onsdagen eller om det gått en vecka till vad vet väl jag. Jag har inte själv använt den än, men Jonas har mer eller mindre flyttat in i tvättstugan och nu är vi ikapp vårt odiskreta tvättberg. Synd bara att ren tvätt inte viker sig själv och flyger ner i rätt lådor. Tur att Jonas gjort det med.

Nu är ingen föräldraledig längre dock så nu får vi se till att få till rimliga rutiner på tvätten så vi inte plötsligt står där på morgonen med alternativet att använda gårdagens underkläder eller inga alls. Det hade ingen tackat för.

Omotiverad bild på en tårta jag tydligen bakat vid oklart tillfälle.

Första dagen på resten av hennes liv

Så var det premiär idag. Jonas tog pojkarna till skola och förskola och Signe och jag namnade lite och sydde fast hankar som lossnat i regnkläderna. Sen letade vi upp gosedjur i en flyttlåda i källaren. I brevet från föris ville de att man skulle ta med en gose eller snutte vare sig de använder det annars eller inte. Inte i Signes fall, men hon hittade en katt jag tror Ninni gett en av pojkarna en gång som hon lekte några sekunder med så den blev det.

Med en personal sjuk och ersatt av en ung tjej som aldrig varit på småbarnsavdelning tidigare och flera nya barn (bara Signe som skolades in dock) så kan man nog kalla det ganska mycket kaos. Om det varit mitt första barn hade jag nog blivit lite stressad, men nu fokuserade jag mer på hur Signe tog sig an miljön.

Hon kan ju inte gå mer än något steg än och orkar inte gå hållandes i hand alltför långt heller, men hon är snabb som attans ändå så fram kommer hon. Gräva i sandlådan i pluttisdelen av gården var toppen. Så fick Adrian syn på mig (jag hade redan spanat på hans lek) och kom sättandes. När Signe såg honom skyndade hon fram till grinden och de hade något slags konversation där. Gull. Sen när vi var på stora gården ställde hon sig bland några femåringar(?) och lekte med sand efter att ha åkt lite rutschkana. Van vid stora barn var det ja.

Lunch och hon åt gulasch, smöret på mackan och hällde ut allt sitt vatten över mig och golvet. Allt som vanligt alltså. Och sen sovdags. Sådär bra gick det att somna, men till slut tog alla intryck överhanden och hon slocknade i mitt knä. Lilla gullfian.

Och efter lite vila lekte hon fint med duplogubbar innan det var dags att gå ut igen. Nu var de på stora gården och Signe blev smått överfallen av alla Adrians kompisar som ville leka med henne. Kul, men kanske lite väl intensivt.. Ett mellis och så var det dags att hämta brorsorna. Bra första dag blir det sammantagna betyget!

Min bebis börjar föris

Så har vi nått den där milstolpen det är när ett barn ska börja förskolan och starta sitt eget liv. Alldeles för tidigt känner jag. Egentligen hade jag gärna tagit några månader föräldraledigt till nu och låtit Signe börja i början av nästa år istället.

Men det är väl lika bra att dra plåstret och försöka få till lite kortare dagar och någon ledig dag här och där istället. Jag ska gå ner till 90 % nästa vecka för att kunna lämna barnen i rimlig tid i alla fall. Vi har inte flex på mitt jobb så det är en omöjlighet att lämna tre stycken utan att minska på arbetstiden. Jonas börjar tidigare på morgonen och hämtar dem tidigare på eftermiddagen så förhoppningsvis ska dagarna bli ok långa för Signe.

Arvid klagar på att vi hämtar honom på fritids för tidigt som det är, men så är han större och har ett annat behov av socialt sammanhang utanför familjen än Adrian och Signe. Adrian hade gärna varit hemma alltid, men när han är på förskolan har han roligt så det blir bra för honom att få lite av båda världar.

Men förskolestart imorgon alltså. Nyinköpta gummistövlar och en egen mini kånken. Lilltjejen alltså.

Cykla med barnen

Innan sommaren bad fröknarna på Arvids skola att föräldrarna skulle öva cykling med barnen eftersom de brukar cykla till Alnarp bland annat. En ganska bra bit dit, särskilt för sexåringar skulle jag säga. Sen bestämde Arvid att det skulle vara hans 50-dagarsutmaning att lära sig cykla (Sommarlov hade det hela sommaren). Så det var bara att sätta igång. Och det gick alldeles utmärkt. Några dagar av att inte kunna hålla balansen en meter till att nu bara behöva lite hjälp att komma igång när han ska börja.

Samtidigt har Adrian tränat med sina stödhjul. Han fick ju en cykel när han fyllde år. Hur bra som har det gått där med. Särskilt efter att Jonas upptäckt att han monterat en del fel så att det knappt gick att trampa. Innan dess klagade han och vi tyckte han var klen och skulle kämpa lite. Så provade Arvid cykeln och när han förklarade att det inte gick att cykla på den insåg vi att det kanske var något som inte stämde..

Idag så kände jag att pojkarna var redo att cykla båda två bredvid mig och premiärade också Signe i cykelsitsen. Hur det gick? Hur bra som helst. Sen är jag kanske inte alltid den där mjuka, pedagogiska mamman som man kanske kunde önska sig mer av, men det gick ändå. Alla var glada och nöjda när vi kom hem så toppen är mitt betyg på cykelturen!