”Så” tomater

Ni vet det där när man tänker att man ska vara en ambitiös, duktig människa och så är man ju inte det alltid och så står man på Blomsterlandet jagandes tomatplantor ett par veckor försent för att få någon vettig skörd när man inte har växthus? Det är jag när det gäller att driva upp annat än typ rädisor. Sallad gick också bra förra året i och för sig.

I år så sålde en kollega fröer åt sitt barn så som föräldrar ofta gör på jobbet och då fanns det en riktig latversion av tomatsådd som passade mig som handen i handsken:

D8CwE9kxS8qXVVZnMJMRrw_thumb_d5c8

Sagt och gjort, bara att sätta igång då kanske ni tänker. Nja. Nu var det ju det där med att man ska ta sig tiden och bara göra det också. I några veckor har jag haft de här blivande tomatplantorna (busk så man slipper tjyva) hemma, men inget har hänt. Idag dock tog Arvid och jag tag i det så med lite tur kommer vi ihåg att vattna dem och sätta ut dem i lagom tid för att få mer än en handfull gröna tomater i år.

Enkelt var det i alla fall. Man tog av locket, hällde i vatten i det och satte ner tråget med jord/torvplupparna och lät dem dra upp vattnet. Sen ställa tråget på fat, ta av plastbrickorna och sätta på locket igen. Mycket enklare blir det inte. Ni ser på bilden att fröerna är förilagda också. Är det bara det där med att komma ihåg att vattna och på sikt plantera ut.

g3jGAOGlQguQq0Cxoc304A_thumb_d5c0

Jag såg det stora bråket framför mig

Sol och underbart fin kväll idag. Barnen och Jonas svängde inom en lekplats på vägen hem och sen stack han iväg för att fixa lite ärenden medan vi stannade ute i trädgården. En del problem i och med att en viss femåring bara ville ha glass till middag vilket jag av någon outgrundlig anledning nekade honom. Men det löste sig.

Jag fick klippt ner björnbärsgrenarna jag tidigare klippt av från busken vi har växandes mot grannens garage och Arvid lade ner dem i tunnan. Sen skulle han över till grannen och leka med flickan där. Adrian tittade på Blaze. Så då passade jag på att även klippa ner kungsgranen som legat och gottat sig i ett hörn av trädgården. Stammen kvar åt Jonas att såga ner nu bara.

Där någonstans kände jag att det fick vara nog med ansträngning och istället dags för soffläge vilket barnen gick med på praktiskt nog. Och det var där och då jag kände den välbekanta trötta-barn-som-inte-klarar-motgångar-stressen byggas upp. Jag sade nämligen ja till glass och hämtade paketet med isglassar. Det fanns cola- och hallonsmak. Båda valde cola. Jag öppnar lådan och inser att pappret ser exakt likadant ut för båda smakerna. Oh no!

Ni förstår krishanteringen som var på gång. Jag ställde mig in på att tvingas äta en hallonglass trots noll sug på det för att undvika ledsna barn. Så valde Adrian först och jag kunde andas ut när pappret visade sig dölja en brun glass. Arvid så. Också en colaglass! Här kände jag mig övermodig och tog en jag med. Hallon. Fan.

Första kläderna till bebisen

Arvid och jag var på en liten shoppingrunda nyligen och tittade igenom de sista reagalgarna på bebisavdelningen. Han hittade ett par byxor och ett par shorts till bebisen som fick följa med hem. Shortsen är kanske i största laget, men vem vet det kanske blir en liten tjocksmock-buddha eller så får vi helt enkelt sommar i år och med lite tur håller den sig kvar ett tag också.

Arvid är så pepp på bebisen. På kvällen när han borde sova vill han bara prata om hur stor bebisen är nu, när den kommer i dagar och veckor, hur det är svårt att böja sig med bebis i magen etc etc. Mycket tankar kring den lilla familjemedlemmen som det plötsligt inte är så länge kvar tills den här. (Även om det bitvis känns långt bort..)

Bvj6GxV5SEGsYD9JNw+jKw_thumb_d598

När våren äntligen kom

Ni vet ju att våren kom till Skåneland i helgen, och det med besked. På lördagen drog jag på mig de vackraste kläder jag kunde hitta: Jonas fleece och ett par uppknäppta blåbyxor. De gick liksom inte att stänga, men vem bryr sig. Sen lade jag en och en halv timme på att så effektivt och ergonomiskt som möjligt (därav rejäla brallor man kan sitta i jord med) klippa ner allt som behövdes från förra året. Sen låg jag i soffan och kompenserade för ansträngningen ganska exakt hela dagen.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_d573

Söndagen behövdes ingen fleece för då var det ännu bättre väder. Men det är ni ju knappast ovetande om för även om ni har oturen att bo i andra delar av landet så lär ni ändå fått era flöden översvämmade av soldyrkande skåningar. Vi var hos Annie och firade Alexander som fyllt år med lunch och fika.

Barnen lekte som galningar i trädgården med sin farbror som var med på först pjätt och när han sen kanske inte orkade mer (vad vet jag, låter rimligt, barn är outtröttliga) plockade han fram en båt han byggt med sin morfar som barn som de seglade i dammen. Det var så klart succé! En succé som följdes upp med ett nytt båtbygge och sen var barnen sysselsatte tills de motvilligt vallades in i bilen.

Varför vi tog bilen kan jag inte svara på just nu, känns ju underligt när det var så fint väder och vi ju bor så pass nära. Kan ha varit tidsbrist i kombination med att mina fogar inte säkert hade uppskattat den promenaden. Men det var en fin dag och helg! Och allt blir också lite bättre så fort man får lite sol och värme på kinderna!

Världens snällaste pojke

Det är Arvid det. Så snäll att man undrar var han har fått det ifrån.. Han har ju inte haft sitt barnkalas utan vi har avvaktat i väntan på vår och möjlighet att ha det i trädgården. Nu vet man ju aldrig med väder utan det kan ju lika gärna bli störtregn när vi väl satt dag, men snö ska vi väl kunna undvika i alla fall.

Det jag skulle komma till var att vi pratat en del om vilka han vill bjuda. Först ville han bara ha ett litet kalas med typ tre kompisar och det är väl fint, men som vuxen får man omedelbart dåligt samvete mot alla de barn han själv varit bjuden till det senaste året. Så vi utökade med ett gäng till. Men nu häromdagen när hoppet om solen infann sig igen tog vi upp det igen.

Denna gång var inte önskningen färre barn än handens fingrar utan nu var det stora trumman han skulle slå på. Fler och fler barn blev det och när jag frågade om han lekte med en av flickorna han ville bjuda (har aldrig hört honom prata om henne förut) så var svaret nekande. Han ville att hon skulle komma eftersom en annan av flickorna han ville bjuda brukade leka med henne. Och så var det med flera barn, att han ville bjuda dem av omtanke om sina kompisar. Han har alltså alla förutsättningar att bli den perfekta värden när han växer upp. Hur det sen blir med vilka vi bjuder får vi se. Är inte direkt sugen på att ha en hel förskoleavdelning hemma…

Sen gjorde han en present till mig också på förskolan som bara befäster hur snäll han är:

dbhaa+FpSDGfTaEGIqX5hg_thumb_d550

 

Hur gick det då med potträningen?

Vi hade ju en första dag utan blöja som var.. eh.. utmanande. Men vi tog oss igenom den och sen fortsatte vi med allt bättre resultat. På onsdagen i påskas var vi som sagt på Vellingeblomman med Anita och det var så klart ett visst stressmoment i att lämna hemmet så lång stund utan blöja, men det gick utmärkt. Han kissade på toaletten två gånger och var helt olycksfri och så har det fortsatt på det stora hela. Imponerande nog har han varit torr när han sovit middag också. Natten är det blöja som gäller. Vi gör inte gärna om det misstaget vi gjorde med Arvid där vi slutade med nattblöja för tidigt. Det fick vi sota för i över ett år..

Det enda problemet har väl i så fall varit att han ju har sett hur Arvid helst kissar, ståendes, så då har han tagit efter det i pottan. Och det kan ju vem som helst räkna ut hur bra det har gått. Men nu verkar han ha släppt det med tack och lov.

Han har varit blöjfri på förskolan hela veckan och det har gått alldeles utmärkt det med. Eller.. Det började med stor succé. Någon olycka, men inget att snacka om. Sen mot slutet av veckan blev det ett gäng påsar kläder att ta hem, men det ska väl ge sig snart igen. Duktig kille!

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_d532

DU är sötnos!

Jag fick den bästa dissen nånsin av Adrian på flyget när vi åkte till Stockholm. ”Är du min sötnos?” ”DU är sötnos!” Bam! Den visste var den tog…

Flyget gick bra också även om Adrian fick ont i öronen på slutet. Ibland undrar jag nästan om det är några egenskaper han inte fått av mig. Jag har ju jättesvårt att tryckutjämna och sitter och gör grimaser och blåser halva flygresan alltid. Snorkla kan jag knappt eftersom jag får ont i öronen bara en halvmeter under vatten. Och lock i vanliga backar eller tunnlar när man kör bil. Förhoppningsvis växer Adrians öron rätt sig så han slipper det när han blir äldre.

Hemma hos Johanna lekte barnen på riktigt fint. Men det var längesen nu som det var några egentliga bråk mellan dem. Skönt. Särskilt som en härlig migrän blommade ut hos mig under förmiddagen.

Jag hade känningar och anade varåt det barkade redan när jag vaknade på morgonen och tog direkt två alvedon. Skulle ju köra bil sen så kunde inte ta citodon. Det hjälpte ju så pass att jag kunde hantera huvudet hos barnmorskan och sen tillräckligt för att köra till Sturup. Väl där en tablett och en timme senare utan effekt en till. Huvudet blir ju inte bra, men man kan vara människa, om än en långsammare, tröttare och mindre tålmodig variant.

Och när barnen somnat tog jag en igen och avvaktade om jag behövde en till för att kunna sova bra och det räckte. Jag hoppas bara det var tillfälligt och inte början på dödshuvudet som jag haft när jag väntat pojkarna. Men det lär vi ju märka hur det blir med det.