Barnen på Östers utställning

På förskolorna i öster har de ju haft ett demokratiprojekt där de under hösten har röstat. Femåringarna röstade på vilket torg av Dalaplan, Stortorget och Triangeltorget som de skulle medverka till en utställning på. Arvid röstade på Dalaplan, men när det senare visade sig att triangeln vunnit förklarade Arvid att han röstat fel och att han egentligen menat triangeln.. Jo så att. Får hoppas att kappan efter vinden minskar tills det är dags för riktigt val 2034 (om vi fortfarande har fria val med den samhällsutveckling som 17,5 % av befolkningen röstade för).

Den här veckan har de så gjort sitt bidrag på Eken, en stol med en tillhörande saga. De andra avdelningarna med storbarn på förskolan gjorde ljuslyktor. När jag hämtade på torsdagen upplyste fröknarna om detta och jag fick ett papper i handen om att det igår skulle vara den där utställningen kl sex på kvällen. Framförhållningen inte total direkt.

Jag bjöd med farmor, mormor och Bo och så satte vi oss på en buss till triangeln. Buss är ju ett äventyr i sig tycker barnen så de var oerhört pepp på detta. Dessutom var jag måttligt sugen på att tråckla runt i parkeringshus med tre barn och vagn i rusningstid. Då är det enklare att gå in i en buss och traska ut när man är framme. Lite hopp om att Signe skulle sova också hade jag. Det gjorde både hon och Adrian under bussresan..

I samband med utställningen av stolar tändes 1000 lyktor, som sagt också gjorda av östers femåringar, för att hylla barnkonventionen. Allt var uppställt framför entrén till Johanneskyrkan och lyktorna kompletterade de färgade kyrkfönstren väldigt stämningsfullt. De började tända redan vid femtiden och strax efter sex var det några representanter för förskolan som presenterade projektet.

Till Arvids stora förtjusning använde de hans avdelnings stol som exempel och höll upp för alla som var där. Det tolkade Arvid som att den vann, vilket han så klart fick göra stolt som en tupp han var.

Efteråt gick vi in på Triangeln och åt på McDonalds med Anita. I flera sekunder höll sig Signe morsgris också glad i farmors famn.

Ex9kcbLrSQukBmxwqQ7ADA_thumb_8a9a

Sen mötte vi upp fadern som varit bortrest halva veckan, men nu kom från Kastrup. Kanske inte det smartaste draget ur barnens trötthetsperspektiv att dröja kvar för det dock. Adrian ville bara följa med farmor hem och Arvid skulle tvunget jaga honom så det blev lite kaosartat som ni säkert kan föreställa er. Vi tänkte att vi skulle visa Jonas utställningen också, men kl åtta fanns inte ett spår av stolar eller lyktor kvar. En tillfällig utställning med oerhörd emfas på tillfällig skulle jag säga.

Det var en fin utställning i alla fall och jag är glad att vi gjorde ansträngningen och åkte in till stan och tittade!

 

Mer far än så här har han inte varit

Fars dag. Inget vi firat under min uppväxt. Möjligtvis ett grattis om det koms ihåg. Jag tror inte det är unikt för min familj, snarare att man idag dels tar tillfällen i akt att fira mer rent generellt, dels att denna typ av högtid kommersialiserats på ett helt annat sätt idag.

Vi uppmärksammade i alla fall dagen idag. Först fick Jonas sovmorgon och sen följde han med Arvid på fotbollsträningen med nybryggt kaffe i hand. Inte illa skulle jag säga. Att få vara stolt över sitt barns kämpaglöd är väl lite av själva essensen av fars dag.

När de kom hem igen hade vi dukat fram frukost och kort från pojkarna och ett paket. En whiskykaraff till fadern måste ju vara en bra present. Sen var jag och Signis iväg en sväng och träffade Jenny innan vi kom hem och långkokte en köttfärssås till önskematen lasagne medan vi kollade på matchen. (Yehey på den också!)

Nu är det läggning och jag tror nog att dagen får högt betyg av pappan ifråga. Med tre barn är ju alla dagar fars dag, men det är ändå fint att uppmärksamma det lite extra ibland!

Nyaste barnet förstår inte riktigt vad det är fråga om. Hon har därmed en sunt skeptisk inställning.

Mellanbarnet bara lattjar och är pappig däremellan. Som vanligt.

Och det äldsta då, vår lille fotbollstok som inte kan sitta still när MFF spelar och redan har planerat in att se alla de andra matcherna från idag imorgon..

När livet är fotboll och sport

Jag har skrivit det innan, men Arvid har blivit så krokig man kan bli av att ha blivit böjd in i MFF av mig i snart sex år. Han får inte se hela matcher på vardagar utan det blir första halvlek och sen läggdags så kan han se klart nästa dag. (Om han får välja tv tittar han på spelade matcher i både Allsvenskan och Superettan och även höjdpunktsspecialer gång på gång på gång och är lika exalterad över målen varje gång.)

Matchen mot Örebro i veckan var inget undantag heller utan det var att lägga sig i paus som gällde, vilket gick igenom efter för lång diskussion om orättvisan i detta. Jag lovade att pausa så han kunde fortsätta titta där han var när han lade sig så han bara behövde trycka play på morgonen. Är ju störigt att hålla på att spola fram till rätt ställe så det kan jag i och för sig förstå.

Så vid fyratiden på morgonen vaknar jag av upprymda rop och spring fram och tillbaka på nedanvåningen så går ner och ser efter vad som försiggår. Då har Arvid vaknat mitt i natten och varit så spänd på resultatet i matchen att han trott det varit morgon och gått ner och startat den. Och det jag vaknade av var 3-0-målet. Rimligt.

Stockholm tur, på plats, och retur

Jag och kidsen var ju uppe i Stockholm och firade Leias sexårsdag förra helgen. Mina barn är ju reseproffs så det gick hur bra som helst att flyga. Adrian fick lite ont i öronen på väg ner, men det gick över lagom till att vi landade som tur var. Också bra att ta morgonflyg så barnen underhålls med frukost under resan.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_8994

Vi hade lyxen att bli hämtade på Bromma av Johanna (och innan dess lämnade av Jonas på Sturup). Sen hade vi väntan på att kunna hämta Leia som ju var i skolan. Elis och Naomi hade också väntat länge på att vi skulle komma och byggt kojor och polisbilar och allt möjligt under tiden. Att det tog längre tid än de hade tålamod att komma ihåg sina lekar är också en självklarhet.

När Leia äntligen hade blivit hämtad efter att jag tagit hand om fem barn (varav tre mina egna så inte så mycket att gnälla över) var det rimligt med rastning så vi promenerade till lekplats. Alltid ett säkert kort. Eftersom det inte riktigt var de här lyxiga 10-20 graderna vi vant oss vid i oktober och för all del nu november också, fick barnen varm choklad till mellanmålet när vi kom in. Mysungar.

Lördag var kalasdag – den nybakta sexåringen skulle ju firas! Jag bakade exakt inget. Det är något med att ha en bebis som inte kan sitta och möjligheterna att hjälpa till.. Erik stod däremot för pumpan och spindeln på tårtan. Allt var trevligt och gott precis som vanligt. Leia hade haft barnkalas helgen före så nu var det också ett mer rimligt antal barn på plats. Efteråt gjorde vi det lätt för oss och beställde pizza. Barnen fick ha ”picknick” på en filt framför tvn medan de vuxna plus bebisar placerade sina ändor i köket och kunde lyxa till det med lite rödvin också.

Nästa morgon fick Johanna och Erik sovmorgon medan jag var uppe med barnen alldeles för tidigt. Det här med att ställa om klockan förstår ju inte barn tyvärr.

Och sen var resten av dagen lite smått kalabalik. Eller till och med frukost gick bra, det var sen barnen satsade på kaos. Det snöade ute och mina barn hade inga mössor med sig så vi traskade iväg till Vällingby centrum för att åtgärda detta. Det gick dåligt för att uttrycka det milt. Det är något med när barn springer omkring överallt, vägrar titta på mössor och bara vill ha i bebisstorlekar (”den passar”) och åker nerför rulltrappor utan godkännande när man har en bebis i sele och inte kan hålla samma tempo.

Sen blev vi hemringda för att Leia lyckats välta ett glas när hon hoppade hopprep med ett morgonrocksskärp och skar upp tån. Så då fick vi skynda hem igen utan mössor och mötte ledsna och rädda barn. Det gav sig när de fick mat och jag övertygat dem om att det inte var någon fara med Leia och att hon skulle komma hem med Johanna och Erik snart. Medan de hängde på närakuten passade jag på att dammsuga lägenheten och torka upp blod lite varstans. Så det var fint när de kom hem. När mamma och Bo dök upp en stund senare syntes knappt några spår av den städningen dock.

Om ni undrar vad som händer på den sista bilden så är det Erik som äter ostbågar med pinnar på kvällen när barnen somnat. En sjuk människa.

På måndagen märktes det än tydligare att barnen inte varit ute och sprungit av sig. Det gick liksom inte att gå ut när Leias fot skulle vila. Hon och Elis skulle nämligen till Seychellerna med Sven och sin farmor på fredagen så det gällde att tån och hoptejpningen höll så det läkte. Låt mig säga som så att den dagen hade inte gjort något om den bara raderades ur historien. Leia lyckades också med en tejphållare skära upp hakan som fick tejpas ihop med steristrips. Yey. Adrian och Elis var glada och fina till den här bilden dock. Och det var säkert fler bra stunder också, men när dagen präglas av totalt kaos glöms det lätt.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_891a

Sen eftermiddag fick vi skjuts till flyget och vi var i bra tid och om det inte varit för att Bromma är Sveriges sämsta flygplats hade mitt stresspådrag troligtvis hållit sig på en betydligt mindre omeoprazol-krävande nivå. Inget oväntat egentligen, men när man knappt ens kommer genom ingången till toaletterna med två barn (ett till i sele på kroppen), en väska och ett babyskydd börjar det inget vidare. Men så behövde ju Adrian naturligtvis kissa så fort vi skrivit ut bagagetaggarna.

Sen har de ju en stenhård policy som går ut på att inte hjälpa till överhuvudtaget. Arvid fick där med steppa upp och hjälpa mig få ner babyskyddet i plastpåsen. Det gick efter en liten stund, men sen fick vi vänta i dryga tio minuter innan någon behagade komma och hjälpa till med specialbagaget. Rimligt tycker tydligen dem. Inte jag.

Säkerhetskontrollen var som säkerhetskontroller är, det vill säga meckiga. Mannen framför i kön hjälpte till med att ge mig backar till alla våra jackor och min väska. Sen skickade jag igenom pojkarna genom bågarna och det var dags för mig och Signe. Att jag inte fick ha henne i selen på mig var jag förberedd på, men inte på att de inte skulle vilja hjälpa till att hålla henne medan jag tog av mig selen. Det gjorde de till slut efter att jag förklarade att jag inte gärna kunde lägga henne varken på golvet eller röntgenbandet medan jag tog av mig. Och då brukar jag tycka att säkerhetskontrollen är enda stället de är bra på på Bromma.

För att inte göra det för lätt för oss och undvika att barnen fick den korv med bröd jag planerat köpa till dem i väntan på flyget bytte de gate när vi kom in och den lilla vänthallen blev ett hav av oreda. Varsin banan var vad som hanns med till middag istället. Var redig nog att messa Jonas att möta upp med mat på Sturup sen dock. Flyget gick som tur var fint och barnen var mycket nöjda med sejouren i Stockholm. Tur det med tanke på att jag hade behövt en veckas sömn efteråt..

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_891f

Mota bråk i grind

Åh sån stiltje det är här just nu. Det ger sig väl med lite bättre sömn någon gång. Orkar inte gnälla om det mer nu. Aktiverade barnen till tusen idag i alla fall i ett försök att undvika alltför mycket bråk. Gick ganska bra faktiskt.

Inledde med biblioteket och lånade hem ett gäng böcker och sen körde vi till Christina och promenerade med bebisarna och pojkarna till en närliggande lekplats där killarna fick springa av sig. Fullt normalt för november slängde de av sig jackorna efter en stund och röjde vidare i t-shirts av funktionsmaterial i den 10-gradiga grådassigheten med vissa inslag av sol. Adrian matchade snyggt med att ha vantar på sig dock.

När pojkarna tyckte att höjden av kul var att kasta sand på varandra och fullständigt ignorerade mina uppmaningar att sluta upp med det lämnade jag den normal-affektiva vägen och satsade på hot istället. Det visade sig vara oerhört effektivt. Jag förklarade helt enkelt att vi skulle gå hem om de inte slutade. Då tog Adrian en rejäl näve sand som han kastade mot Arvid och konstaterade ”Då går vi hem mamma!” Jo så att.

Hemma en stund senare blev det lek med Jonathan som bor bredvid så Signe och jag fick en liten stunds lugn och ro att amma. Och nu sover alla och får gärna fortsätta med det till åtta imorgon bitti. Inget fel i att önska orimligheter.

I Stockholmo dårå

Vällingby befinner vi oss i närmare bestämt barnen och jag. I denna stund fem barn och jag medan Erik är på jobbet och Johanna hämtar det sjätte barnet i skolan.

Flyget upp gick bra tackar som frågar. Signe var lite ledsen ett par minuter och Adrian fick ont i öronen på vägen ner, men det redde upp sig. Fick också credd av en medelålders man för att jag klarade alla barnen så bra. Men så uppförde de sig fint också. Vi blev upphämtade på flygplatsen vilket är skönt med hundra barn och två ton packning (nåja, en resväska och ett babyskydd).

Nu har Signe och jag tillfälligt retirerat till de vuxnas sovrum medan barnen varvar att titta på tv, spela innebandy, bråka och skvallra på varandra. Gäller att försöka fånga de lugna minuterna när kaoset sätter in regelbundet..