Det finns hopp

Idag så äntligen vände det för Signe. Från att ha haft över 40 graders feber sen i tisdags ingen feber alls. Hon har varit bland det risigaste risiga, sämre däran än någon av pojkarna vad jag kan minnas i alla fall. Så när jag varit hemma med henne har vi mest suttit i soffan och hon har sovit/dåsat framför Bolibompa på två, ipaden, tvn eller alla tre på en gång. Själv har jag då hunnit läsa två böcker. Inga tunga böcker direkt och inte heller någon av de jag fått i julklapp- de vill jag inte behöva avbryta för att torka en deciliter snor var femte minut.

Så det har varit ganska lugna dagar, men nätterna har tyvärr inte varit lika bra. Lilltjejen har vaknat och skrikit gång på gång för att hon haft ont och värktabletterna inte hjälpt tillräckligt. Så man är ganska mör själv ändå. Men nu är det som sagt bättre så nu har jag stora förhoppningar på att bli människa snart igen. Med lite tur kanske vi till och med kan gå på Isabella och Lovisas kalas allihop imorgon. Håller tummarna!

Titta så fräsch jag såg ut i söndags innan det blev sjukstuga hemma. Kan kalla det målbild för också denna söndag.

Ska vi prata vårdcentral och vab igen? Bara för att det är så kul. Typ.

Så att. Mindre än en månad innan Signe fick öroninflammation igen. Jag hoppas innerligt att det bara är en slump och inte något som vi ska behöva kämpa med på regelbunden basis.

Jonas ringde som sagt vårdcentralen igår och försökte få in henne på Arvids tid idag, men fick nej. Imorse ringde jag och fick en tid för henne på förmiddagen. Kom därifrån med ett recept på penicillin och efter ett besök på apoteket var det dags för den alltid lika spännande detaljen att se hur medicinen ta emot av barnet.

Och ja. Kåvepeninet gick ner. Bara det att sekunden efter befann det sig tillsammans med all dryck tjejen fått i sig på sistone på henne, mig och över halva köksgolvet. Sen fortsatte hon hulka upp lite till i badkaret. Hon hade också 39,7 visade det sig så kanske inte så konstigt att kroppen gjorde uppror. En liten uppförsbacke att få ner en ny ml (bad om den koncentrerade varianten), men det gick.

Lite sömn och sen hämta Arvid för hans tid på vårdcentralen. Vi kom till samma doktor som Signe haft och han blev först lite ställd eftersom vi ju träffats bara ett par timmar tidigare. Han menade också att det inte hade varit några problem om barnen kombinerat sitt besök, men men. De har väl sina rutiner som säkert handlar om att få ut pengar per besök eller något. Vad vet jag. Allt var bra med Arvid i alla fall.

Hemma hade Signe lyckats med konststycket att nå 40,2 grader så då var det alvedon i ilfart som gällde. Arvid blev orolig. Han har tydligen hört att det är farligt när feber överstiger 40 så då fick vi prata lite med honom om det. Ändå fortsatte han upprepade gånger prata om hur vi varit tvungna att åka till sjukhuset om Signe varit noll. Liten.

Nej, så det är mest vab och rännande till vårdcentralen den här dagen präglats av. Så kan det också vara.

En lördag

Så Signe fick feber igår och var en lite hängig, men också bitvis röjig tjej. Så som barn i regel är. Idag betydligt bättre även om hon gränsat mot feber hela dagen.

Pojkarna hade dejt med Bella och Lovisa och fick på lekland. En mycket bra julklapp skulle jag säga! De var mycket nöjda när vi åkte därifrån, om än ganska trötta. Under tiden tittade Jonas och jag med Signe i släptåg på lampor och fler klädhängare till hallen.

Adrian ville följa med mig och handla när vi hämtat dem så han skulle kunna välja sitt lördagsgodis själv. Bara det att han blev väldigt trött halvvägs in i handlingen och fick sitta i vagnen och totalslocknade däri. Jag försökte väcka honom vid godiset, men icke. Lätt hänt tydligen.

Och nu har jag barnfritt hemma hos Lisa. Lisa har inte barnfritt utan försöker natta Lukas, men mitt vinglas är det bara jag som rår om. Lyx.

Jesus’ Price

Pojkarna (och Signe) fick tv-spel i julklapp. Om det var ett bra drag eller inte kan verkligen diskuteras, men kanske inte just nu. När de spelade idag i alla fall satt Arvid och upprepade ”Jesus’ Price” gång på gång när det blev lite spännande eller svårt.

Så jag börjar tänka då så klart. Jesus pris. Är det att vända kinden till och vara en orimligt god människa, alltså att priset är noll eller till och med win för den andra parten? Eller är priset att man likt Jesus spikas upp på ett kors och lämnas att dö? Lite hårdare pris.

Mycket oklart alltihop, liksom kopplingen till Mario..

Inga hurtbullar här inte

Det finns ju familjer där man älskar att vara ute i princip alltid året runt oavsett väder. Jag kan inte påstå att vi tillhör dem. Än mindre att vi är såna som gärna ger oss ut i naturen. Jag tycker att det är gött att vara inomhus i värmen och sitta på min rumpa helt enkelt. Adrian är bland det lataste på två ben och älskar ståbrädan om man inte peppar igång honom så han glömmer att han går. Arvid däremot vill verkligen röra på sig och Signe älskar att vara ute. Jonas är väl ett mellanting av oss andra.

Idag dock tittade solen lite oväntat fram mitt i den gråa mattan som man blivit så van vid. Och Jonas föreslog att vi skulle åka till Bokskogen. Jag tittade på mina nintendogalna söner och kände att det kanske inte var helt fel att ta ut ändå, men hellre till Skrylle. Så vi packade ihop oss och slängde ner ett gäng korvar i en termos så vi kunde luncha i skogen också.

Även om jag inte är en skogsmänniska så brukar jag bli pepp när vi väl är där och så även denna gång. Naturligtvis gick vi fel i slingan vi valt, men det gick bra ändå. Adrian berättade långa historier om stentroll och trädtroll och trollkarlar och allt möjligt och vi käkade och hade det trevligt innan vi åkte hem igen. Jag hade en tanke om att vi skulle ta en sväng på lekplatsen också så att Signe fick springa av sig lite, men pojkarna var så frusna vid det laget så det fick vi hoppa över.

Var det någon som sade jul?

Det blev ju jul den här gången också. Och den kom sådär plötsligt som jag tror att den bara kan när man är vuxen. På morgonen hade tomten lämnat var sitt paket åt barnen och de vuxna. Bra tänkt av honom så att de mindre personerna i hushållet höll sig sysselsatta tills själva firandet med familj satte igång. Jag försökte också få med hela familjen på bild, men Adrian fotovägrade.

Vi var hemma hos oss under dagen och inledde med ett traditionellt julbord. Mamma och Bo kom med öl, Anita med janssons, ål (ett tag sen nu och många glada miner vid bordet så låt oss pausa ev betänkligheter kring det denna gång), sin fantastiska räktårta, skinka och säkert något mer jag glömt. Alexander hade med sig ca tusen kokta ägg, bröd och smör och Johan stod för köttbullar och prinskorvar. Jag hade gravat lax i vanlig ordning och för första gången gjort brunkål och även svängt ihop en rödkålssallad. Jonas gjorde fem sorters sill: saffran, Västerbotten, dijon, rom och brantevik. Mycket bra alltihop!

Lagom dästa blev det dags för kalle med glögg, pepparkakor med st agur och godis. Jag hade gjort fransk nougat som blev bra i smaken men inte så hård-seg som jag velat. Nougatnötter och två sorters gelégodis hade jag också fått till.

Och tro det eller ej, men vi hade visst varit snälla det här året med. Dock hade tomten en stressig dag så han bankade bara till på vardagsrumsfönstret och lämnade en säck klappar där ute. Vissa visade upp det otacksamhetens fula tryne som bara ett barn kan. Men så hade inte tomten hörsammat det tydligen enda han önskade, nämligen ännu fler fotbollsmål..

Så blev det dags att röra på sig och vi gick bort till mamma och Bo där vi skulle fira den danska julen med ankmiddag. Adrian tog sparkcykeln han otroligt nöjd fått i julklapp. Otto-familjen samt Sophie och Dave och Ann-Marie anslöt också. Så åts det igen och inte långt senare var det dags för mandel i gröten som Alexander tog hem i år. Jag anade tidigt att han hade mandeln eftersom han åt väldigt enhänt.

Paketleken är en tradition vi började med förra året. Den går till som hos de flesta med att man slår till sig paket med tärning och sen av varandra. Vad som skiljer den åt här är att det är Bo som står för alla presenterna. Eller hans olika uppdragsgivare under året. Han får ju väldigt mycket föreläsningspresenter och om han skulle behålla alla hade de fått köpa ett till hus bara för att inhysa dem. Nåja, kanske viss överdrift, men inte långt ifrån. Så han slår in ett urval av dem (med urval är det fortfarande väldigt många, och av varierande kvalitet) och vi sätter igång. Kul!

Så det var julafton för oss i år. En väldigt mysig och lugn dag där alla lade sig nöjda (fotbollsmålsbesvikelsen lade sig). Härligt!

Så det totaltystnade igen här

Låt mig spalta upp de senaste dagarna lite snabbt:

  • Nyårsafton ska firas med Stockholmarna som dock ska bo hemma hos mamma och Bo.
  • Bo får influensa och ”är döende”. Hela familjen (två vuxna och fem barn) hyses istället in hos oss hela vistelsen.
  • De hämtas upp vid tåget i Lund på nyårsafton och sen börjar firandet lite tidigare och lite rörigare än tänkt.
  • På kvällen och på nyårsdagsmorgonen känner sig Naomi lite halvdålig – bara trött tänker vi vuxna.
  • Senare på dagen kommer Gry med familj samt Daniel (Otto var sjuk och fick stanna hemma med Emma).
  • På torsdagen blir Johanna sjuk.
  • Vi ser Frost med mormor.
  • På torsdagskvällen blir Erik sjuk och är utslagen hela fredagen.
  • Pappa, Susanna och Lovisa kommer över.
  • Sent på kvällen till lördag börjar Norah kräkas och fortsätter med det ett antal gånger under natten.
  • På lördagsmorgonen mår Naomi illa.
  • Strax efter lunchtid reser hela familjen tillbaka till Stockholm.

Om det varit intensivt? Om granar barrar om man inte vattnar dem? Jo tack. Men barnen har faktiskt varit över förväntan glada och bra kompisar. Mest föräldrarna som blivit smått (eh) utmattade av ljudvolym och tusen önskemål och saker som behövs hjälp med. Barnen med för den delen. Grannpojken kom över med sin mamma en timme efter att kusinerna åkt och ville leka. ”Vi är för trötta” var Arvids svar. Talande ändå.