Tre barn som alla varit två månader

Man ska inte jämföra sina barn sägs det ibland. Och det kan ju stämma, men beror också på sammanhanget. Signe är ju för liten för några större jämförelser, men lite kan vi!

Två månader gammal mätte Arvid 59,5 cm, exakt samma som Signe. Adrian mättes tydligen inte då, men två veckor tidigare var han 58 cm och två senare 62 cm så vi kan nog uppskatta att han höll sig kring samma längd som sina syskon. Viktmässigt var Adrian tungviktaren av dem med hela 6235 g. Arvid mer modest med 5505 g och Signisen är minst med 5285 g.

Sen frågan om hur lika de är syskonen.. Titta och bedöm!

Arvid två månader:

Adrian två månader:

Signe två månader:

Att hålla efter ett hus med hundra barn

En del saker är bara evighetsgöra, som att x antal gånger om dagen slänga ner alla leksaker i vardagsrummet i barnens låda. Nu undrar någon som antingen har onaturligt skötsamma barn eller inga alls varför jag inte sorterar sakerna och lägger i fina lådor så allt håller sig ordnat och bra. Då kan jag meddela att mina barn i likhet med 99,9999% av alla andra barn (den där hundradels promillen lär ha andra problem) inte bryr sig ett dugg om smarta och praktiska förvaringslösningar. Av någon oklar anledning är det tydligen mycket mer tillfredsställande att tömma allt på golvet oavsett om man ska ha något ur lådan eller ej. Därav kör jag numera samma metod tillbaka. (Alltså inte med lego, böcker och pussel – någon gräns tår det vara.)

Andra saker är mer smygande och i stunden inte lika störiga, men skapar desto större problem på sikt. För ett tag sen hittade jag plötsligt pilar på väggarna här och var. Mycket mystiskt.. Arvid var huvudmisstänkt, men han förnekade å det grövsta. Adrian var skurken enligt honom. Om jag trodde på det? Nja va.

Lite senare började det dyka upp bokstäver.

Också Adrian sades det. Avancerat att skriva Ä när man inte annars uppvisat någon skrivförmåga skulle jag säga. Sen var det ett A som samme lillebror tydligen smyckat huvudändan av Arvids säng med..

Som sagt var Arvid helt oskyldig till allt detta. Så igårmorse gick jag in på Arvids rum och såg rumsinnehavaren avsluta denna bilbana (lägg märke till MFF-skölden han ritar på teckningen till vänster):

Nu blev det lite svårare att hävda sin oskuld när han stod där med tuschpennan i högsta hugg. Och jag fick bara inse att ommålning av hans rum nog får ske lite snarare än jag först tänkt. Yey.

Mamma, det är panik nu!

Med de en pyttesmula dramatiska orden kom Arvid upp vid sju imorse. Panik! Jaså, på vad sätt skulle det vara just panik undrade jag naturligtvis. Och det var det så klart inte utan ”Pappa ska åka nu så du måste ta mer ansvar för oss.” Jo så att.

Det var bara att förklara med tutten i Signes alltid giriga mun att jag hade koll på tiden och att jag tänkte ligga kvar en stund till eftersom jag kände mig lite sjuk. Ändå två timmar tills de skulle till föris så ingen brådska direkt. Och definitivt ingen panik.

Medan barnen var på förskolan var Signe och jag på bvc och jag bakade 80 bullar. 80 är kanske lite i överkant till namnkalaset, men 40 känns snålt. För den som ska komma och förväntar sig kanel- eller vanilj/mandelbullar förvarnar jag redan nu om att det blir annan smaksättning. Säkrast att säga till i förväg – min familj har en tendens att bli väldigt gnälliga om man avviker från standardvarianterna av bullar.

Sen hämtade vi sötnosarna och då kommer jag på att vi behöver åka till Ikea. Någon nattlig olycka för mycket har renderat Arvids madrass obrukbar konstaterade jag på morgonen så det var bara att ta alla tre barnen och köra till Svågertorp. Hur det gick? Nästa gång checkar jag nog in pojkarna..

Nu sätta på plåster och röja lego och när barnen lagt sig ett bad och tidig kväll. Förhoppningsvis slipper jag ont i kropp och tänder med lite extra sömn. Och att bli ren kan ju aldrig vara fel.

Arvid har också röstat

I Öster har man ett demokratiprojekt bland femåringarna där de alla får prova på att rösta och påverka på sin nivå. Under valveckan har en buss åkt till alla förskolor och barnen har fått lämna sin röst.

Vad de fått att välja på är vilket torg i Malmö de själva senare i höst ska utsmycka. Alternativen var Stortorget, Triangeltorget (det är platsen vid bussarna och citytunnelnedgången va?) eller Dalaplan. Före röstningen har de fått se små filmer om torgen.

Arvid funderade mycket och var länge inne på Triangeltorget, men när det väl gällde var det inte lika självklart längre. Kompisarna röstade på Triangeln och Stortorget, men själv kände han starkare för Dalaplan. Personligen ser jag gärna att något av de andra torgen vinner. Det är liksom lite roligare att åka och titta på barnens utsmyckning där än mitt i en av Malmös största korsningar.. Men men, vi får se när rösterna är räknade!

Mitt hjärtas gull

Jag måste säga att tre år är en väldigt bra ålder att bli storasyskon. Nu är det ju så klart olika med personligheter, tryggheten i att ha sin storebrorsa och även vår inställning, men om man jämför med när Arvid blev storebror vid två mot Adrians tre är det stor skillnad.

Självständigheten (och jakten på den.. ”Kan själv!” ”Inte!” ”Nej mamma!”), den egna önskan att sova borta eller bara hänga med mor- eller farföräldrarna ett par timmar (Adrian blir sur när det är dags att komma hem igen) är bara två saker som förenklar väldigt. Man behöver inte ha lika dåligt samvete för att man inte har samma tid för pojkarna nu heller eftersom de båda förstår och är ok med att lillasyster har första tjing på mamma nu. Arvid var så klart också en jätteduktig storebror från start, men ett år gör onekligen skillnad (bara att slippa två blöjbarn samtidigt).

Sen får man ju inte glömma bort de stora pojkarna heller. Arvid blev så himla glad och somnade lugn och mysig när jag första kvällen efter Signe kom nattade honom med bokläsning och lite prat om dagen som varit. Nu går ju inte det att lösa varje kväll utan hänger på Signe och hennes humör, vakenhet etc, men bara man får till det ibland (och förhoppningsvis betydligt oftare efterhand) är värt fantastiskt mycket. Adrian och jag åkte och handlade lite snabbt en kväll också och han var så glad hela tiden. Det krävs liksom inte så mycket, bara att de blir sedda för sig själva också, även om Signe oftast hänger på armen då med, men uppmärksamheten är på dem.