2015 – del 2

2015 präglades av naturliga skäl av graviditet och ny bebis. Däremellan hanns en hel del arbete med huset med också. Som sagt fixades golven där direkt i januari, men sen har jag gett mig på att måla trappan, tapetsera klart kontoret (nåja, en halv våd kvar ungefär), måla om sovrummet, måla om allrummet, måla om väggar och tak i trappan och måla om den gröna hallen. Ett par småsaker är kvar tills det är årsstopp på renoveringar. Om vi kan hålla fingrarna i styr alltså. Förutom lite lister som ska bytas ut och sättas upp har jag också tänkt måla om hallen. Sen kan det vara dags att inreda klart istället för att renovera. Inget fel med att ha ett skrivbord på kontoret till exempel. Eller en soffa med tv i allrummet där uppe. Sånt blir projekt för 2o16.

April
Vi hälsade på den nya kusinen och resten av familjen i Stockholm över påsken. Barnen hade hur kul som helst och Elis var så söt så söt. Sen var det kolla MFF, bygga plank och tycka att det började bli lite stressigt att vi inte hade fixat en större bil än. Jag blev halvtidssjukskriven för min migrän också. Svårt att komma ihåg hur jobbig en sån sak är när det gått en tid, man minns för det mesta sånt som mindre i efterhand.

Maj
Första maj firades som vanligt, men det blev för mycket för farmor som fick problem med hjärtat igen efter kalaset. Det har varit bra sen dess (eller bra är det ju inte, men inga fler turer till akuten har behövts) och det får vi verkligen hoppas håller i sig. Jag blev ledsen över människors brist på medmänsklighet och det är en känsla som dessvärre snarare förstärkts än minskats sen dess. Arvid tog ett språkligt hopp och började säga fyraordsmeningar. Kejsarsnittet bokades och vi fick veta att Adrian var en snoppbebis på tillväxtultraljudet. Kombi köptes och jag gick på föräldraledighet lagom till juni.

Juni
Det var mycket förberedelser inför bebisens ankomst. Vagnen beställdes sent, men kom i tid vilket var oerhört skönt. Jag kokade saft så det stod härliga till. För den som undrar kan jag meddela att den i princip är slut nu och det sen länge. Jonas och jag lämnade Arvid hos momor och Bo och åkte på minisemester till spahotell i Torekov och det var så härligt att jag ville göra det igen direkt vi kommit hem. I juni kom så Adrian äntligen. Jag trodde att han i likhet med sin bror skulle komma tidigt, men det blev enligt plan vilket i och för sig var en vecka tidigare än beräknat datum. Jag bloggade inte om det direkt utan höll mig till lite instagram och facebook. Hade inget nät på sjukhuset så det var väl därför. Eller helt enkelt att prioriteringarna fullt naturligt sade annorlunda.

Annonser

Kejsarsnitt: återhämtning

Hur går det? Har allt gått bra? Folk frågar samma sak hela tiden. Och lite underförstått är det hos en hel del att om själva operationen gått bra och det går bra nu så är det inte så farligt med snitt utan ett ganska bekvämt sätt att föda barn. Gör det fortfarande ont? Ja, det beror ju på vad man jämför med.

Jag har mycket glömt hur överjävligt ont det gjorde efter Arvids förlossning. Men jag minns när mamma efter några veckor sade något om att det ju gör väldigt ont i klippet när man blivit klippt. Då svarade jag bara att jag fortfarande inte kunde känna var jag blivit klippt. Det var en sån petitess i sammanhanget att det inte kändes i allt det onda.

När jag duschade första gångerna efter förlossningen den här gången kom jag också på mig med att vara så otroligt försiktig när jag tvättade rumpan. Förra gången hade de ju opererat mig där så jag kunde inte tvätta på ”normalt” vis och det satt i nu med. Kroppsminnen alltså.

Hur länge det gjorde hur ont efter Arvid minns jag inte heller, men vet att när vi åkte till Ystad för en extra koll knappt fem månader efter förlossningen fick jag be Jonas köra försiktigare vid gupp eftersom det gjorde ont.

Bara som jämförelse.

Så snitt då. Hur farligt är det? Jag vet inte, har redan glömt de första veckorna. Morfinsprutor fick jag extra på sjukhuset och oxynorm. Hemma naproxen att boosta alvedonen och diklofenaken med. Jag har varit väldigt försiktig med att ta värktabletter eftersom jag dels inte vill att de ska överföras i mjölken i onödan, dels tänker att det är bra att bli påmind om att kroppen inte är hel så man inte överanstränger sig.

Dock när jag bar Adrian uppför altanen i början av hans andra vecka tror jag det var så var det som att hela kroppen låste sig. Det gjorde så ont att jag inte kunde ta ett steg till. Och att ropa på Jonas gick inte heller. Att ropa, skratta, nysa och annat som kräver att man tar magstödet till hjälp är uteslutet veckorna efter ett snitt, åtminstone var det så för mig (läs här för en helt annan upplevelse). Så jag bad Arvid hämta pappa med noll framgång. Efter ett tag insåg han (liggandes i hängmattan) att jag försökte påkalla hans uppmärksamhet och kom och tog Adrian så jag kunde stappla mig in. Då började jag fuska med min ordination och bytte ut en alvedon mot en citodon så jag inte skulle hamna i samma situation igen.

För det är ju dumt att underbehandla mot smärta också. Det skällde de nästan på mig för när jag var inlagd också. Jag tyckte det kändes ok så länge jag låg ner (och då knappt rörde mig) så det var inte förrän jag behövde komma upp för att kissa och byta en blöja på Adrian som jag insåg att det gjorde så ont att det var en omöjlighet att ens närma sig sängkanten. Jonas var hemma och lämnade Arvid till Daniel för passning. Så jag fick snällt ringa på klockan och be om medicin och hjälp. Och då tyckte de jag väntat alldeles för länge med att be om mer smärtlindring när jag ju hade så ont. Det är så svårt att veta vad som räknas som tillräckligt ont för medicin bara. Särskilt som de i Ystad nästan skällde på mig när jag ville ha hjälp där och hade minst lika ont.

Att be om hjälp ligger inte för mig, men är något jag ska se till att verkligen bli bättre på, särskilt om det blir en tredje liten krabat på sikt och då snitt igen. För de var ju verkligen hjälpsamma och såg det inte som minsta problem när jag ringde på dem. Undersköterskan tog hand om blöjbytet utan minsta min efter att hon hjälpt mig upp ur sängen så jag kunde gå på toaletten (och jag fått en ny spruta). Det är väl bara hos en själv det är jobbigt att be om hjälp. Känns ju inte hundra att faktiskt inte kunna ta hand om sitt barn heller. Även om det ju inte är konstigt när hela magen skurits upp alldeles precis.

Att inte överanstränga sig är däremot svårt eftersom man sällan känner det i stunden utan det kommer några timmar senare. Framåt kvällen kan det göra ont att bara sitta upp och då särskilt att böja sig fram. Och det känns hela tiden. Även nu när jag sitter med datorn i knät är det påtagligt. Inte så att det är någon direkt smärta, men det känns.

Jag trodde att det skulle göra ont mest i själva snittet man ser på magen, men där har det inte varit så farligt egentligen. Det är området mellan bikinisnittet och naveln som gjort ont. Beröring, även den allra lättaste, gör också fortfarande väldigt ont. Det är som att känseltrådarna har lagt sig på huden. Inte trevligt när ens bebis gärna vill sparka mot en där. Eller ens stora kille ville kramas.

En annan obehaglig sak är känslan av att magen inte följer med. Det är bättre nu, men för bara några dagar sen var det väldigt mycket mer påtagligt. När man vänder sig i sängen eller bara plötsligt när man går är det som att magen stannar kvar i ursprungsläget. Så jag har hållit mig mycket om magen när jag gjort ”vändrörelser” för att minska den känslan.

Mamma och Johanna tipsade om att testa att linda magen mot det ”kvällsonda”. Kan säkert hjälpa mot just känslan att magen inte följer med också. Kan vara idé just mot kvällen att få lite avlastning av magen då.

Sammantaget är återhämtningen oerhört mycket snabbare och bättre efter snitt än sfinkterruptur, men det är väl inte så förvånandes egentligen. Jämfört med en mer vanlig förlossning vet jag som sagt inte, men efter vad jag sett och hört från andra skulle säga att det är betydligt lindrigare att göra på vanligt vis. Jag trodde dock att det skulle göra mindre ont kortare tid, men det är ju så individuellt. En irriterande detalj som inte har med själva skärandet i sig att göra är att jag fortfarande har ont vid beröring efter att de satte katetern. Det om något känns onödigt.

Just nu ser jag mest fram emot att kunna ta i och göra saker på riktigt. Inte hela tiden behöva tänka på hur jag böjer kroppen, hur mycket något väger, vara försiktig i kontakten med Arvid etc. Tanken att kunna springa, rensa ogräs, handla och lyfta in kassar i bilen, hjälpa upp Arvid i bilen, ta honom i famnen när han är ledsen, själv kunna bära upp vagnen. Sånt vardagligt som inte riktigt går nu.

IMG_3477
Men alltså kolla hur söt gullplutten är!

Förlossningsberättelse: Kejsarsnitt

Det blev ju planerat kejsarsnitt eftersom jag fick en förlossningsskada med Arvid, läs här och här. Inget jag ville egentligen, men vad jag fick mig rekommenderat. För den som minns var jag på specialistmödravården förra våren och bad läkaren titta på ärrvävnaden. Jag lade fram det som att jag helst ville föda ”naturligt”, men inte om det var risk för framtida problem. Det var alltså inte fråga om att övertala sig till ett snitt inför framtiden. Hon kollade med ultraljud och tyckte att snitt helt klart var att föredra i mitt fall. Så det skrev hon in i min journal så att det inte skulle uppkomma någon diskussion om det när det gällde.

Jag har alltså haft en bit över ett år på mig att ställa in mig på att bli uppskuren för nästa bebis. Det gjorde det inte mindre skrämmande dock. För två och en halv vecka sen var det då dags. Fasta från tolv på natten, men ok att dricka klara drycker inkl kaffe fram till klockan sex. Vi lade oss i tid, men det behövs knappast en hjärnfysiker för att inse att jag inte sov många minuter den natten. Jonas snarkade på för glatta livet dock. Upp strax före halv sex och in i duschen för att desinfektionstvätta av hela mig än en gång med deskutan. Hade jag gjort kvällen innan också. Sen på med nytvättade kläder och lägga ner det allra sista i förlossningsväskan. Kaffekopp i handen strax före sex och sätta sig i soffan innan Anita kom för att passa Arvid och vi åka iväg till Lund.

Sista kaffet före bebisutplockning
Sista kaffet före bebisutplockning

Vi hade bestämt att vi skulle väcka Arvid innan vi åkte så han inte bara blev ”övergiven” hur som helst. Nu vaknade han av sig själv när Jonas klädde på sig och förstod precis att allt var upp och ner och bara grät och grät. Fruktansvärt var det att åka när man visste att det skulle dröja ett par dar tills man kom hem igen och han var så ledsen.

Klockan sju var vi på avdelningen och togs emot av vår barnmorska som gav oss snygga kläder och berättade hur det skulle gå till. På med utstyrslarna, fylla i något papper till och ta något mer blodprov och sen iväg och sätta kateter. Det är inte kul att göra. Det gör ont och är sjukt obehagligt. Finns värre saker dock. Till exempel att göra kejsarsnitt.

Fashion!
Fashion!

Sen var klockan plötsligt åtta och vi i operationssalen redo för snittet. Eller redo är kanske att ta i, men så pass redo man kan vara för en sån sak. Narkosläkaren var dansk och jag var så stressad att jag fick be honom upprepa allt han sade säkert tre, fyra gånger innan jag hörde vad han sade. Narkossköterskan var en stjärna och pratade lugnande med mig hela tiden. Jonas var så klart där och stöttade också, men han försvann ju iväg med bebisen när han kom ut så då var det skönt att han var så sympatisk.

För jag tyckte ju att det var så hemskt med snittet. Jag började gråta när de skulle lägga bedövningen och fortsatte med det tills Adrian var ute och kommit tillbaka till mig. Jag fick koncentrera mig så jag var stilla när de stack mig i ryggen. Sen kunde jag gråta vidare. Inga plötsliga blodtrycksfall, illamående eller liknande. Däremot spände jag mig så mycket att jag fick typ kramp i axeln. Gjorde fasligt ont och tog flera dagar innan axeln var bra igen.

När bedövningen satt in gick det fort, säg fem minuter tills han var ute med världens skrik. Det här med att man känner beröring och hur de drar och sliter inne i en märkte jag knappt av. Inget jag minns i alla fall. Hade fullt upp med att vara rädd. Jag har en vag minnesbild av att jag fick se Adrian innan de skyndade in i rummet bredvid. Ca tio minuter var de borta och då skrek han konstant så att lungorna funkade bra visste jag direkt. Allt annat var också bra och han fick tre tior till och med.

Under tiden fortsatte de greja med mig och jag koncentrerade mig på att försöka få ordning på min axel. Sen kom de tillbaka och jag fick äntligen träffa mitt barn.

13 min gammal Adrian
13 min gammal Adrian

Ett par minuter ihop och sen fick Jonas honom medan de sydde ihop mig och därefter rullade bort mig till uppvaket. En till tre timmar var uppskattningen hur länge jag skulle få ligga där. Jag började jobba på att röra tårna direkt och efter en halvtimme kunde jag dra upp båda benen och var klar att åka till min familj. Lite logistiskt klydd följde, men inte mer än en timme utan mina killar blev det till slut.

Allt gick alltså jättebra och det var inga konstigheter. Bara jag som tyckte det var fruktansvärt och inte alls ser fram emot en repris om det skulle bli ett barn till. Men att få en sån fining som vi fick gör det så klart värt det.

Tankar inför snittet

Det här med kejsarsnitt är ju inget som jag hade valt primärt om jag hade haft ett rimligt val. Och med rimligt menar jag ifall specialisten på sfinkterskador jag gick till hade tyckt att det inte skulle vara något problem att föda vaginalt och att kejsarsnitt mer hade varit aktuellt ifall jag var orolig inför en vanlig förlossning. Nu tyckte hon ju att snitt var det bästa alternativet med tanke på min ärrvävnad och då följer man naturligtvis det rådet.

Samtidigt hade jag velat ha en normal förlossning där allt slutar bra. Dels för att det är betydligt kortare återhämtning om allt går som det ska, dels för att det hade känts bra att få en förlossning som lite negerar den förra. Sen tyckte jag ju inte att det var så farligt som jag trodde det skulle vara att föda barn. Det var bara krystfasen som var riktigt jobbig och det eftersom barnmorskorna inte kommunicerade med mig och för att det inte funkade så klart och blev så mycket komplikationer efteråt.

När jag fick Arvid var jag så glad att jag redan var 8 cm öppen när de kollade mig första gången så att det var försent för epidural och det inte behövde bli ett alternativ. Jag ogillar ju nålar till att börja med och att sticka i ryggen ville jag gärna undvika om möjligt. Nu blir det ju spinalbedövning den här gången. Även om det känns väldigt obehagligt och läskigt så tar jag hellre det än att bli sövd och inte få träffa min lille kille direkt. För det är ju för honom jag gör det här. Det är honom jag vill träffa och ha hos mig.

Efter Arvid blev jag ivägrullad, nedsövd och opererad när moderkakan kommit ut och Jonas fick ha honom de första timmarna där medan jag vaknade till. Så blir det den här gången med, att pojken efter att ha fått säga hej till mig är hos sin pappa timmarna det tar tills bedövningen har släppt och jag kan vifta ordentligt på tårna igen. Nu kommer jag dock att vara vaken under tiden så det kommer bli en helt annan nivå på längtet.

Jag är inte rädd för själva operationen egentligen, men det är klart att man ändå är orolig för det är ju obehagligt och läskigt och jag tycker trots allt att det känns ”fel”. ”Fel” kanske mest eftersom det ändå är så stigmatiserat med att göra snitt och att man alltid måste förklara varför man ska göra det. Jag kan bara tänka dem som inte har medicinska skäl och ”måste” förklara sig stup i kvarten. Är inte avundsjuk.

Förhoppningsvis läker min kropp snabbt så att man kan vara som vanligt igen inte allt för långt efteråt. Sen måste jag klart låta det ta den tid det tar även om det känns bra i stunden. Är inte värt att riskera en bra läkning för att man vill kunna göra saker för tidigt. Det tråkigaste med den biten är så klart Arvid, att inte kunna göra allt med honom som han vill. Sedan dryga månaden har jag inte burit på honom och han blir fortfarande ledsen när jag säger nej till att till exempel hjälpa honom ner för trappan och det är klart en oro att han inte ska se skillnaden på att jag inte ens kommer kunna lyfta honom på ett bra tag medan bebisen alltid kan vara i famnen.

Arvid är som sagt mest i fokus nu och det känns jobbigt med de nätter jag kommer behöva spendera på sjukhuset. Han förstår ju inte varför jag (och Jonas om vi har turen att få ett eget rum) är borta. Han kommer säkert fixa det galant och ska ju också få hälsa på lillebror på plats, men det är ändå sånt man oroar sig över, att han ska känna sig övergiven.

Allt kommer säkert att gå bra och all oro som ligger och kurar innanför bröstet visa sig vara onödig, men det är inte så lätt att låtsas bort. Får försöka rikta tankarna mot att vi snart ska få träffa vår underbara lilla bebis och hoppas att det går bra att sova inatt. Stor dag imorgon.

DSC_0426
Arvid en dag. Kommer nästa se likadan ut?

Sista veckan! (vecka 39)

Så är vi inne på sluttampen nu då. Bara några dagar kvar tills vi vet att det blir bebis. Det är tungt och jag är trött, men samtidigt är det så oerhört mycket mer behagligt nu än under de senaste månaderna skulle jag säga. Mina revben är nämligen hyfsat fredade nuförtiden. Underbar känsla det. Sen är det annat som är mindre trevligt som förvärkarna och stångandet, men det är ingenting i jämförelse.

Jag tillhör ju den lyckliga skaran som inte drar på mig en massa vatten så inga svullna fötter eller vader eller var det nu är vattnet sätter sig. Inte än så länge i alla fall och tror nog inte att det kommer bli så dessa sista dagar heller. Däremot måste jag skynda till toan och knipa för allt vad jag är värd mest hela tiden för att undvika olyckor. Det kan vara lite stressande om man inte befinner sig precis bredvid en toalett. Har inte behövt skämmas än så länge som tur är.

Fredag, det vill säga midsommarafton, är mitt senaste tips för nedkomst. Det känns rimligt eftersom det är den dagen som passar allra sämst. Det är lite dåligt med backup då av någon anledning. Folk firar tydligen dagen med att äta sill och dricka snaps om de inte olämpligt nog råkar befinna sig på jobbet eller är på Sicilien. Så det skulle ju inte vara någon överraskning direkt om minin väljer just då att ploppa.

En bra sak jag upptäckte när jag läste igenom pappren inför snittet idag (tänkte att det nog inte kunde skada att ha gjort det innan det är skarpt läge) är att Arvid får hälsa på när bebisen kommit! Jag trodde inte han fick det eftersom alla inklusive barnets ev syskon var portförbjudna i Ystad. Inte på SUS tydligen. Poäng till SUS alltså!

Också en bra sak jag läste var att de menade på att ordentlig smärtlindring är viktig både för att man tidigt ska kunna röra på sig för att minska risken för blodpropp och för att kunna sova bättre så läkningen förbättras. Inte den inställningen som rådde i Ystad där de tyckte att en alvedon och två diklofenak var tillräckligt för en total sfinkterruptur grad 4. Annat kunde man ju bli beroende av som en barnmorska uttryckte det. Och ”du ska ju klara dig hemma också”. Nej, det är klart att det är bättre att förlänga läkningsprocessen genom sämre blodflöde i kroppen på grund av sängläge och att inte kunna sova för smärtan. Verkligen synd att jag inte ska få nästa barn där.

38+1
38+1

Göra listor

Jag har svårt för att bara tagga ner och göra ingenting. Jag tycker också ofta att jag inte gjort någonting även om jag egentligen kanske fått en massa småsaker ur vägen. Så jag har börjat göra listor på mina planer för vad som ska göras under dagarna. Där står allt smått med som att köpa kantband till spjälskyddet, dammsuga ovanvåningen, vika tvätten (fyra ikeakassar just nu) med mera. Så kan jag bocka av och känna att jag inte slösar bort min tid även om tiden egentligen är vikt åt att vila. Det är tillfredsställande att se att man kommer framåt.

Idag kanske jag tar tag i finpillet med trappan och skär bort resterna av maskeringstejpen och skrapar bort den färg som läckt igenom. Kanske. Beror på hur trött jag är och hur förvärkarna uppför sig. Igår var de aktiva som attans så jag lade mig i ett bad. Fem minuter senare ringde det på dörren och där stod mamma som var i krokarna och körde inom. Hon åkte och jag lade mig i badet igen. Ett par minuter senare var dörrklockan igång igen. Upp än en gång och nu stod Jonas och Arvid där. ”Va, ligger du i badet?” Mm, menade jag på som ju messat och förvarnat om det och att det ju var därför Jonas hämtade lillkillen. ”Men jag såg svärmor köra härifrån precis så jag tänkte att du nog inte badade då.” Precis.

Vart tog det fina vädret vägen?
Vart tog det fina vädret vägen?