Min älskling 11 månader

Ni kanske undrar om Signe inte blev en månad äldre den här månaden? Jo, så var det visst, men bloggen har liksom legat högt upp på icke-priolistan på sistone. 11 hela månader är hon nu, inte alls långt kvar till året. Tiden går för fort. Alldeles för fort. Tänkte på det bara innan idag, att jag hade velat ha tillbaka tiden när Arvid var så liten.

Det är svårt att njuta av det när man är mitt uppe i det, men jag tror nog att man (eller jag i alla fall) blir bättre på det för vart barn. Med Signe är det inte alls lika stressande att tvingas upp i ottan när man verkligen hade behövt den där extra timmen sömn för att komma upp i åtminstone sex, sju timmars avbruten sömn.

Jag har inte alls lika bråttom att hon ska bli stor och testa allt nytt som ska komma för henne. Där är man alldeles för snart ändå. Nu reser hon sig upp mot precis allt och försöker stå själv ibland, men tveksamt resultat. Gå runt bord är inget att snacka om tycker Signis. Och apropå att prata så säger hon gröt när hon är sugen på morgonen. Fortfarande tackar hon artigt, så det var nog inte inbillning trots allt. Pappa är hon väldigt bra på att säga. Inte mamma än dock, även om jag gärna vill tro att det är det hon försöker få fram när hon säger babba eller mabba. Pappa kommer nämligen med ett tydligt p. Jaja, det blir mamma sen också.

Maten tuffar på. Hon äter stora bitar och ingen är gladare än hon om hon hittar en torr brödbit att gnaga på när hon kryper omkring. Tutte ska det dock vara på natten och kvällen och kanske allra viktigast när jag kommer hem från jobbet.

Stor tjej alltså, och snart året gammal som sagt. Vansinne.

Min älskade Signe 9 månader

Jag har mindre än en vecka kvar av min föräldraledighet nu. Jag börjar på måndag och mjukstartar med två veckor halvtid, men sen är det business as usual. Bara det att det inte är ”som vanligt”. För nu har jag ju en liten Signe hemma. En Signe som jag anar absolut inte vill att jag ska vara på jobbet. Åtminstone inte mer än en timme eller två. Och jag vill inte vara ifrån min lilla bebis. Det är ju jag och hon. Vi är ett litet mysteam. Nu vill så klart Jonas också skapa ett litet gäng med henne så det är inga konstigheter, men jag förutspår att det kommer bli separationsångest de luxe. Jaja, det ska nog gå bra.

Signe dårå. Nio månader idag! En tjej full med bus som kryper med olika hasande metoder men också vanlig krypning i alarmerande höga hastigheter. Alarmerande eftersom vissa personer i hushållet lämnar lego och plus-plus framme i Signehöjd det vill säga på golvet och vi knappt hinner se att det hamnat där före henne. Också alarmerande eftersom inga grindar satts upp härhemma än. Jaja. Hon håller oss på tårna helt enkelt.

Stå är också en favoritsyssla, vare sig hon reser sig upp själv mot soffan eller håller någon i handen. Skrattar rakt ut gör hon ofta då. Ibland liksom råkar hon ta något steg också och blir ännu gladare!

Det är fortfarande tutte som gäller framför allt, men senaste veckan har jag lite mer aktivt börjat introducera mat som ett delmål och inte bara smakbitar med tanke på jobbstarten. Idag åt hon till exempel kyckling, broccoli, pärlcouscous, syrlig vitlökssås och baba ganoush till middag (ja jag skrev ut exakt vad som lite vardagsskryt) och kunde knappt sluta äta. Jag är alltså inte orolig att hon ska svälta när jag är på jobbet.

Prata ska jag inte påstå att hon gör något som är annat än bebisspråk även om jag tycker att det låter som att hon härmar mig när jag frågar henne om hon vill ha tutte. Vad det betyder vet hon oavsett mycket väl liksom vem som heter vad i familjen. Sitt eget namn är det inte heller någon tvekan om vem det tillhör. Kanske allra mest så när man säger till henne när hon är på sladdar eller liknande..

Världens bästa Signis!