Fyra månader idag!

Tiden går så oerhört fort. Det var ju bara igår jag gick hem från jobbet och nu är Signeliten fyra månader redan. Hon är en mestadels glad bebis som dock varken tror på sömn dagtid eller på att pausa ätande mer än en timme eller i lyckliga stunder två på natten.

Lite magont har hon ibland och det tänkte jag var nytt för mina barn tills jag kom på att jag gick och studsade fram i cirklar med Arvid i sele för att hålla honom på humör. Var väl magen där med kan jag tänka mig.

65 cm och 6,5 kg står Signis på och är därmed en normalbebbe lite på långa sidan. Hon är i en rolig fas (om än väääldigt mammig) där hon tycker det är kul att gripa efter saker och kan ta tag i och föra upp skallror till munnen. Lätt att få att skratta är hon också. Bara att tramsa lite och skratta mot henne så speglar hon snabbt.

Mest av allt är hon min underbara gulltjej som jag älskar så mycket det bara går!

Min stjärna tre månader!

Idag har vi haft lilla Signisen i ett helt kvartal! Hon skulle ha firat dagen med vaccination (nåja på firande där), besök av Theo och Millan och sen lite fika med farmor. Men så inledde Adrian denna tisdag med att kräkas och då var det bara att ställa in alla planer. Istället för en lugn dag md pojkarna på föris blev det alltså motsatsen.

Inte för att killarna (som inte uppvisade andra sjuksymptom senare mer än lite hängighet på förmiddagen) inte vill att hon ska få sova, men det är tydligen en omöjlighet att inte leka högljutt gärna med lego bredvid henne och när man äntligen fått henne att somna däruppe kommer de sättandes för att de också vill gosa. Utkörda ur sovrummet är det återigen kasta lego (olika ninjabyggen) som gäller. När de slutat med det kommer de på en ännu bättre lek som otroligt nog innefattar ännu mer oväsen (inkluderat när de blir ovänner och bråkar) nämligen att kasta Duploklossar ner för trappan.

Att inte få sova ordentligt en dag klarar väl Signisen utan problem egentligen, men nu är hon i en fas där just sömnen är knepig dagtid och hon blir för trött för att äta ordentligt och sväljer mer luft än mjölk. Det resulterar naturligtvis i en imponerande gasighet, men också magont som inte hjälper sömnen. Så att då bli väckt i onödan när väl somnat är inte optimalt.

Annars har hon de senaste dagarna upptäckt det där med att gripa tag i saker (annat än mitt hår då alltså – det har hon haft stenkoll på länge) och alla hennes tusen skallror är plötsligt riktigt populära leksaker. Inte så att hon fattar hur hon skallrar också, men om man pinglar med dem framför henne försöker hon ta tag i och förflytta dem. Mycket duktig är hon min gulltjej.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_8806

Ohemult snygg i gult

Gult är fult lärde jag mig som barn och har hållit fast vid i alla år. Men så för ett år sen köpte jag en lejongul topp och nu har jag gula gardiner och en soffkudde och hade mer än gärna prytt både mig och vårt hem i mer gult. Det kan lätt bli lite väl mycket med gult så jag har pausat. Då är det bra när Signisen får kläder i gult av andra, som tröjan från Anja i nedan stilstudie:

Signes namnkalas

Så gick Signes namnkalas av stapeln och hon fick sitt namn som Arvid såg det. Innan dess har hon tydligen varit märkligt namnlös, sitt namn och registrering hos skatteverket till trots. Skönt då att vi tog tag i att göra det officiellt..

Som synts på insta har jag ägnat senaste veckan åt att baka och dagen innan åt att laga mat. Så vad bjöds då? Lime-ört- och honungsmarinerad kycklingfilé, sallad med fetaost och granatäppelkärnor, röror på cream cheese med örter resp soltorkade tomater och sesambröd som Daniel köpte med sig från Möllan. Instavänlig mat konstaterade Anja.

Men kakor dårå. Det bidde Stockholmskakor (ett slags mördegssyltkaka med ägg i degen som farmor önskade till sin 90-årsdag och jag då letade över halva internet efter) som Adrian sprang iväg och hämtade Alfonsboken med kakorna hos farmor och konstaterade att det var Alfonskakor, kokosdrömmar, chokladmuffins med hallonmarängsmörkräm på ganache av vit choklad, bullar med kokos och rosenvatten och slutligen mandeltårta med vit chokladkräm och hallonmousse. Och sen hade Anita som till pojkarna köpt en gigantisk spettkaka till Signisen.

Nu var det inte bara mat och kakor utan också massor av gäster. 47 pers tror jag vi blev till slut med bebisar. Några stycken. Så vi hoppades på att kunna vara utomhus, men vädergudarna spelade lite spel med oss. Tjugo minuter innan kalaset skulle börja öppnade sig himlen och det fullkomligt vräkte ner. Tio minuter senare sprack himlen upp och solen torkade upp tillräckligt för att vi skulle kunna duka upp där ute trots allt!

Så folk kom och åt och socialiserade. Det är kul nu när alla har träffats vid ett antal tillfällen så även om gästerna inte umgås med varandra annars känner de eller är åtminstone bekanta med varandra och det märks i hur mycket mer avslappnat och trevligt det är. Också att det är hundra barn som springer omkring nuförtiden.

Foton från själva kalaset tog jag noll, vilket väl syntes ovan där tårtan inte ens är färdig på bilden. Alexander hade med sig kameran dock så det kommer fler bilder senare. Här är tre som Bo tog i alla fall:

Signisen fick massor av fina presenter av väldigt snälla gäster också! Tack så mycket! Till exempel fick hon ett armband graverat med #signeftw av Julian och Christina och det nämner jag mest för att förtydliga att ftw primärt står för ”for the win” och inte ”fuck the world” som det visserligen också är en förkortning för. Dock är jag (eller Signe) kanske inte så tuff att jag använder fuck i samband med min dotter..

Sammanfattningsvis tack till alla som kom och firade vår lilla sötnos!

Signe två månader

Kärleken till ens barn, den är så fantastisk. Och den är så extra påtaglig när man har en så liten som Signe. Allt man gör är för henne. Äta så hon ska få mat. Sova så man ska orka bära henne. Städa så man inte ska snubbla på leksaker och tappa henne. Tvätta så hon ska ha kläder. Etc etc.

Så är det ju med de större barnen också, men inte på samma sätt. Kärleken är lika stor, men självständigheten, både ens egen och barnens, är också större. De klarar sig ju själva och vill ofta inte alls bara kramas och gosa, inte en längre stund i alla fall.

Med Signe får man såna ögonblick av total intensitet, där uppmärksamheten verkligen är helt fäst på varandra som när hon halvligger/sitter i ens knä och skrattar mot en bara för att man är där. Underbart är det.

En månad idag!

En månad har Signisen varit på utsidan nu. En liten bebis som gör bebissaker som att äta, sova, bajsa – ungefär samma som den där filmen. Värmen påverkar henne inte så mycket som många andra bebisar vad det verkar vilket är väldigt skönt. Jag minns de tre varma dagarna sommaren 2015 när Adrian föddes. Han fick värmeutslag över hela kroppen och vi fick hålla oss inomhus. Nu har vi kunnat sitta i skuggan och ha det skönt.

En sak dock som inte måste ha med värmen att göra är hennes vakenhet om natten. Det är inte alla nätter hon är vaken precis hela tiden, men flera (som inatt) har hon inte kunnat somna om efter att hon har ätit (vilket är långa sessioner i sig). Efter typ en timmes försök att natta om henne har jag gett upp och vi har gått ner på nedanvåningen och ibland också ut en runda i trädgården och traskat runt och också vattnat den stackars nyplanterade häcken som inte fått något vatten på hela sommaren. Jag har varit lite väl följsam till påbudet att undvika bevattning. Sen när vi kommit in igen har hon kunnat somna om efter en stund. Skönt för henne som kan sova ikapp när hon vill, vilket sällan är på morgonen. Mindre skönt för mig som bara har fönstret för tupplurar när pojkarna är på förskolan.

Hon växer som en galning och mätte 56 cm häromdagen och en bit över fyra kilo. Stor liten tjej! Och söt som socker! Min lilla älskling.

LGnIIpWKQ1aci%XzppcaxA_thumb_dced