Signe 2 – stortjejen!

Så iförrgår blev vår lilla Signis två år gammal. Det är helt vansinnigt hur fort tiden går, särskilt där i början. För ett år sen kunde hon inte gå, än mindre springa, klättra och hoppa, och nu är hon en stjärna på allt. Hon gör kullerbyttor in i studsmattan och så fort hon får chansen kastar hon sig ut för vad för henne motsvarar rena stup. Dansa är toppen och Kokobäng kan man minsann lyssna på ca hundra gånger i rad. Särskilt ananas-låten.

Och när vi pratar om allt hon kan så är just prata något hon verkligen excellerar i. Hon berättar saker, frågar, ljuger friskt (”Mamma putta Signe mig”) och har också börjat använde både bestämd form och imperfekt om än lite hipp som happ. För mig som är väldigt språklig är det fantastiskt skönt att kunna kommunicera och få bekräftat att hon är med på banan när man vill något.

Bästa böckerna är Axel och Omar och Barbapappa (en bok där de bygger vatten-, vind- och solkraftverk bland annat), men också klassiska böcker med djur och djurungar och en Alfons-pekbok. Just att läsa på kvällen är toppen och om hon fick välja hade vi läst tills hon somnade av ren utmattning.

Mat äter hon det mesta, tomater så pass att vi måste förvara dem utom syn- och räckhåll för att hon inte ska sätta sig i allihop. Korv valde hon som födelsedagsmat och pizza är också en favorit. Russin tror hon fortfarande är godis även om hon snor åt sig av pojkarna om hon får chansen.

Hon är en riktig puss- och kramtjej när hon vill, vilket som tur är ofta. Att det alltid är en sträng snor under näsan får man snabbt parera innan det ska pussas dock. Det går liksom inte att säga nej till henne när hon är på det humöret. Och apropå humör är det något hon har ett gott förråd av. Om hon inte får som hon vill eller något går emot henne märks det så att säga.

Viktigast av allt är dock att hon är vår och vi hennes – vår älskade lilla Signis som inte är fullt så himla liten längre.

Min lilla tjej

Otto fyllde ett igår (gullpojken!) och det betyder ju att Signe snart är två. Hon är alltså en snart-tvååring och inte ett och ett halvt som jag tänker. Och det märks ju också i allt hon snackar om och gör. Så fort hon vaknar på morgonen och får veta att det är en förskoledag säger hon ”Klaja” klart och tydligt. Dagens mål fixat – leka med bästisen.

Jag tror att Corona är det bästa som hänt Signe eftersom det innebär att de är ute i princip hela tiden på föris och om det är något den tjejen gillar är det att vara utomhus. Vara ute och om inte det titta på Pippi, det är livet.

Tyvärr innebär inte att vara utomhus att man kan få saker gjort i trädgården. Istället ska man sitta i sandlådan och göra sandkakor hon kan slå sönder, sitta på muren ner till garaget och ta emot blommor att sätta mellan hennes fingrar, hoppa från en stubbe eller gunga henne i gungan som är upphängd alldeles för lågt så farten stoppas av hennes fötter precis hela tiden.

Läggning är.. ehm.. tidsödande. Vi påbörjar nattningen en timme innan pojkarna och ändå somnar hon ofta efter dem. Tusen böcker läser vi och det är alltid en som är favorit och ska läsas hur många gånger som helst samma kväll om det inte ska bli bråk och skrik och ilskna tårar. Som tur är varierar det från kväll till kväll eller åtminstone vecka i alla fall.

Nätterna sen undrar ni? Om hon sover? Jo, det gör hon. Men inte hela nätter. Trots att hon alltid haft upphöjd sängända är det ett evigt snarkande och andningsuppehåll och grejer så det är inte så konstigt att hon sover så dåligt. Bäst sover hon när hon ligger kloss intill. Och det är ju mysigt när det inte innebär att hon ligger med huvudet på sin far och sparkar på mig. Jaja.

Signespecial!

Idag var det påskfest på föris. Signisen skulle vara påskkärring och var ganska välvilligt inställd flera sekunder. Hättan rök innan jag hann ta en icke-suddig bild och när jag hämtade henne på eftermiddagen var sminket också borta.

Så var det hämtning och sedvanlig önskan om att leka i sandlådan. Om ni undrar vad det innebär så är det att jag gör sandkaka på sandkaka åt Signe att riva. Mycket roligt tycker vissa.

Och sen på kvällen var det dags för dryga timmen av läggning. En del inblandade tyckte att hoppa i sängen och kasta sig mot stupet och leka med allt man kunde få tag i var målet, andra höll inte med.

Jepp, så såg Signes dag ut förutom när hon var på förskolan då. Varsågoda!

Signedag extra allt!

Alltså Signe och jag har haft en så himla mysig dag. Vi inledde dagen med ett webbmöte där hon satt i mitt knä med en flaska välling och jag planerade upp veckan med mina kollegor. Sen gräddade vi surdegsfrallor från degen jag förberett dagen innan:

Därefter blev det lite frukostmys i soffan framför tv:n för henne och datorn framför mig. Fick in lite drygt två timmar där faktiskt! För den som tycker att jag är en usel förälder som låter min dotter sitta framför tv:n så länge när hon är sjuk, jajajaja.

Lite tvätt och sånt varvades under dagen innan vi tog oss ut och gick till lekplats. Signe hade mycket bestämda idéer om vad hon ville göra och det växlade ganska ofta skulle jag säga. Sandlådan varade en bra stund dock. Solen sken och det blåste inte så det var härligt.

Lunch var som lunch är med ett och ett halvtåringar som upptäcker att det ligger en docka på golvet vid stolen, alltså en måltid som övergår i lek. Dockan åt bra och med hela kroppen och Signe hyfsat hon med.

Att ta hand om bebisar så som Signe gjorde innebar naturligtvis en stor trötthet och inte långt senare somnade hon och jag kunde beta av lite jobb till. En väldigt mysig dag som jag ändå hann få in ganska mycket jobb på och fortfarande har energi att få undan något mer ikväll, pluspoäng på det!

Hemma med Signeliten

Så man är hemma en dag med sin lilla. Ca hundra tvättmaskiner, två levain på diskbänken (påbörjade baket redan när vi kom hem igår) och ett antal avsnitt Pippi senare (alltså, som den här tjejen älskar Pippi!), tänker man på det där med att man ska passa på att mysa när det blir så här. Det är inte så lätt bara när allt annat pockar på. Särskilt inte när vissa små personer väckte en för dagen kl fem dessutom.

Adrian förstod inte alls varför inte Signe fick vara på föris, ”Men småbarn är ju alltid snoriga.” Ingen annan som förstår det heller. Antar att tjänstemännen bara vill visa sig handlingskraftiga.

Men vet ni, snart är det helg och när Signe vaknat (hon somnade äntligen efter hundra försök, faktiskt lagom till att jag kunde göra en översättning till jobbet lite snabbt – hon är för arbetslinjen till skillnad från de borgerliga politikerna i Lomma) tänkte jag ta en promenad med henne och hamstra lite vin på systemet. Man vill inte riskera stå där när klockan slagit barnen-sover en fredag och ha tomt i skåpen.

Hon är en sån minsting

Signe är ju vår lilla plutt. Och pluttig är hon minst sagt. Vi var på BVC för ett och ett halvtårskontroll och vaccination. Hon var en fena på att klottra på papper, bygga med klossar och lägga pussel. Hon visade också upp att hon är långt fram med språket när hon började babbla och säga ko och gris om djuren i pusslet. Att hästen kanske inte hade så mycket likheter med grisen är inte så noga dock..

81,5 cm och 10 kg mäter hon idag. Som jämförelse vägde Arvid 12,4 och var 85 lång och Adrian 12,9 resp 85,5 när de var i samma ålder. Arvid var närmare nio månader när han vägde tio kg och Adrian hade passerat tio med marginal när han var åtta månader. Så en minsting alltså.

Så nu när vi har gått igenom att pojkarna och Signe verkar ha tagit efter sin far resp mor i kroppsbyggnad kan vi fortsätta att göra en jämförelse utseendemässigt:

Det finns hopp

Idag så äntligen vände det för Signe. Från att ha haft över 40 graders feber sen i tisdags ingen feber alls. Hon har varit bland det risigaste risiga, sämre däran än någon av pojkarna vad jag kan minnas i alla fall. Så när jag varit hemma med henne har vi mest suttit i soffan och hon har sovit/dåsat framför Bolibompa på två, ipaden, tvn eller alla tre på en gång. Själv har jag då hunnit läsa två böcker. Inga tunga böcker direkt och inte heller någon av de jag fått i julklapp- de vill jag inte behöva avbryta för att torka en deciliter snor var femte minut.

Så det har varit ganska lugna dagar, men nätterna har tyvärr inte varit lika bra. Lilltjejen har vaknat och skrikit gång på gång för att hon haft ont och värktabletterna inte hjälpt tillräckligt. Så man är ganska mör själv ändå. Men nu är det som sagt bättre så nu har jag stora förhoppningar på att bli människa snart igen. Med lite tur kanske vi till och med kan gå på Isabella och Lovisas kalas allihop imorgon. Håller tummarna!

Titta så fräsch jag såg ut i söndags innan det blev sjukstuga hemma. Kan kalla det målbild för också denna söndag.

Öroninflammation på lilltjejen

Hon hade ju feber igår Signisen. Idag jobbade jag halvdag och sen hade jag en tid hos tandis innan jag kom hem. Allt hade varit bra och alla var glada när jag kom hem. Jonas åkte iväg och slängde återvinningen efter julen och jag skulle spela tv-spel med barnen.

Så lyfte jag upp Signe och tyckte hon luktade lite konstigt så gjorde en inspektion. Och ena örat var ett enda geggigt inferno. Hon lekte och hade ingen feber så tänkte att det nog var lugnt, men ringde ändå 1177 för att få lite tips. Ca en halv minut in i samtalet blev jag uppmanad att kontakta vårdcentralen.

Så då gjorde jag det och fick en tid direkt trots att de inte hade några tider kvar. Tydligen är varande öron något som tas allvarligt på. Packa ihop barnen och ge sig iväg. Jonas skyndade hem och tog över killarna när vi gick till vc.

Hon somnade på vägen dit och fortsatte sova när jag tog upp henne ur vagnen, satte oss i väntrummet, gick in till doktorn, han tittade långt och länge i öronen och lyssnade på lungor och hjärta. Sen fick jag kämpa för att väcka henne så han kunde titta henne i halsen också.

Öroninflammation var föga förvånandes domen. Han kunde inte se någon trumhinna så den hade nig spräckts. Fullt med var inne i örat var det i alla fall. Så nu är vi igång med penicillin (igen) och örondroppar med antibiotika. Signes första kur dock så nu håller vi tummarna att hon inte brås på mig och är allergisk. Stackars lilltjejen.

Signekalajset

Signisen fyllde ju ett i somras, precis när vi kommit hem från Mallis. Eller precis och precis – det beror på vad man jämför med. Jag fyllde ju t ex år samma dag vi reste hem och Jonas dagen efter. Men ett blev hon och kalas skulle hon ha! Dock fick hon inte ett sånt stort ettårskalas som pojkarna fått. De kalasen är ju trots allt kanske mer för föräldrarna än barnet och det var så himla mycket inplanerat den här sommaren som det var med flytt och bröllop och allt. Enhörningsbonanzan eller vad det nu blir får vänta till nästa år istället.

Bara den vanliga familjen som inte är så bara och definitivt inte fåtalig istället då. Jag tog det lugnt på kakbakarfronten och satsade bara på att göra en riktigt bra tårta. Och bra var den, en av mina bästa faktiskt, trots att moussen skar sig lite. Låt mig bara nämna lagren: Botten av oreokakor, rotad mandel och extrasaltat smör, mjölkchokladkräm med lakrits, salt karamellmousse och chokladganache. Och vädret var strålande vackert (och troligen bidrog till nämnda skurna mousse) och gästerna glada. Signe smakade allsköns sött och var kanske gladast av alla!

Vi bjöd på mat också, grillad lax med två röror, bröd och sallad. Den ena röran lovade jag Daniels Emma receptet på, men så glömde jag bort det. Det är ju det här när folk vill ha exakta mått och jag bara slängt ihop och smakat av och hällt i något annat etc. Om Emma eller någon annan läser här nu och undrar över såsen så skulle jag gissa att den var ungefär så här: 75 g rostad flagad mandel som mixas ihop med 100 g cream cheese och en burk inlagda grillade grönsaker. Det kan kanske ha varit 150 g och grönsakerna var aubergine, paprika och squash. Det borde gå lika bra att använda grönsaker man grillat själv, men då tillsätta lite olivolja också. Jag har gjort såsen på inlagd grillad paprika också och det funkar, men blir lite syrligt av de sorter jag haft hemma. Har nog slängt i lite ajvar då också för att få lite mer djup från auberginen däri. Tillsätt salt om behövs. Något sånt var receptet i alla fall.

Signisen kröp omkring och var min lilla bebis och helnöjd med att få uppmärksamhet varthän hon tittade. Grytan var så klart också där och hängde. Aldrig fel att kunna peta på någon i sin egen ålder också. Nu är hon lite kameraskygg den donnan, men ni får lite på mig när jag säger att hon var där. Otto flankerade hennes andra sida, men honom var det inte lika lugnt att trycka sina fingrar mot, är skillnad på ettåringar och sexveckorsbebisar som han var då trots allt.

Tycker ni det här inlägget kommer lite långt efter ettårsdagen? Aja, det kunde varit värre. T ex har ni Adrians att vänta vid tillfälle också..

Hur det går på föris?

Det är tufft. Både för föräldrar och barn. Signisen då i synnerhet, Adrian verkar ha det hur bra som helst och har fått fina kompisar. Han ville inte till föris efter vi lämnat Arvid på skolan häromdagen men så frågade jag honom vem Oliver i så fall skulle leka med och då sade han att han bara skojade. Han behöver alltså bara en påminnelse om sina kompisar. Sen är det så klart en omställning och mycket nytt för honom med, det ska man inte glömma.

Men Signe då. Hon är för liten för att förstå varför vi bara lämnar henne där hos främlingar. Hon har ju inte ens blivit passad av mormor eller farmor mer än några minuter och nu är hon plötsligt utan oss hela dagar. Ont i hjärtat gör det.

Sen går det väl inte dåligt, men hon är ledsen till och från, särskilt när dörren öppnas och hon tror det är vi. Igår var första gången hon förstod att jag faktiskt skulle gå när jag lämnade henne och hon storgrät och sträckte sig efter mig. Fruktansvärt är det. Men fröknarna vill att man tar ett kort hej då och inte drar ut på det så då får man lita på att det är det bästa.