Det är så mycket gremlin nu

Lilltjejen jobbar med att skrika hela nätterna just nu. Oklart varför tyvärr, annars hade det varit lättare att lösa. Hon är ledsen och gal vad man än gör och jag får inte sova. Inte Jonas heller för den delen. Sen ligger jag och funderar och kan inte somna helt i onödan också.

Det stora orosmomentet den här veckan var att Signe fick förskoleplats. En bra sak visserligen, men också inte eftersom det var på en annan förskola än den Adrian ska börja på. Jag ägnade därmed alldeles för mycket tid på kvällen och natten åt att fundera över hur man skulle kunna lämna alla barnen och komma i tid till jobbet utan att behöva använda ”obekväm arbetstid”-dagis. Tre ställen för lämning är ganska mycket.

Så både Jonas och jag har försökt nå ansvarig för förskoleplaceringar i Lomma utan att lyckas. Idag var jag dock inställd på att ringa exakt hela tiden tills jag fick tag på henne för att höra om det kunna hjälpa ifall vi sköt på hennes förskolestart eller om inte det hur det såg ut med flyttkön och om syskonförtur funkade där med.

Men så ringde hon mig och hade lyckats få till en plats på Adrians förskola utan att jag behövde vara besvärlig en sekund. Jag blev så omåttligt glad och det lyckades jag nog förmedla i telefon också för hon verkade skina upp lite på sin sida också!

Så nu firar jag med ett glas rött och förhoppningsvis tre pinnar om 90 min.

Min lilla tjej hela 10 månader!

Så idag är min absoluta favorittjej tio månader. Helt vansinnigt. 74,5 cm lång och 8,8 kg tung. Eller lätt beroende på vad man jämför med. Adrian till exempel var 76 cm och imponerande 10,7 kg i samma ålder. Arvid i sin tur mätte 75 cm och vägde 10,4 kg. Minstingen är alltså en minsting även i den aspekten!

Signisen har fyra tänder, två uppe och två nere. Kryper gör hon som en stjärna och fort som sjutton. Två tekniker har hon: vanlig krypning och en sittvariant som funkar super till klänning. Pratar gör hon inte mycket som förstås av andra, men munnen går! ”Hej hej” är väl det hon säger egentligen och då ackompanjerat med en vinkande hand. Tack låter det som hon säger när hon får saker ibland, men det kan ju också vara rent önsketänkande att hon redan skulle uppvisa såna färdigheter i artighet.

Vad hon heter har hon stenkoll på och också vem som är Adrian resp Arvid. Det har vi testat på bild också där hon pekar på rätt person till rätt namn. Snarkandet är konstant liksom snorigheten. Mat äter och gillar hon allt, både riktig mat som jag matar i bitar från min egen tallrik och burkvarianter som hon oftast bjuds på till lunch. Gröt är toppen och välling trevligt, men inget slår tutte än.

Och apropå amning funkar det än så länge även om jag inte får sova så många timmar i sträck om natten. Förhoppningsvis minskar nattamningen naturligt snart så jag inte förvandlas till en zombie eller nåt.

En väldigt fin sida Signe uppvisat på sistone är att hon gärna vill trösta när någon är ledsen. Ett par gånger när Adrian gråtit har hon krupit fram till honom och klappat på ryggen och försökt få honom glad igen. Så empati verkar hon ha gott om gullungen.

Lite kinkigt minst sagt

Lite trött här kan man säga. En viss person som hittills bara skryter med två tänder verkar ha ett helt gäng på gång att komplettera med. Gnags, gnälls och gnisslas görs det. Tycker mig se vitt anas under tandköttet lite varstans och upptill är det ett litet hål som en spetsig, liten bissing nog snart tränger igenom. Inte lätt för en bebis (eller förälder). Söt är hon oavsett.

Min älskade Signe 9 månader

Jag har mindre än en vecka kvar av min föräldraledighet nu. Jag börjar på måndag och mjukstartar med två veckor halvtid, men sen är det business as usual. Bara det att det inte är ”som vanligt”. För nu har jag ju en liten Signe hemma. En Signe som jag anar absolut inte vill att jag ska vara på jobbet. Åtminstone inte mer än en timme eller två. Och jag vill inte vara ifrån min lilla bebis. Det är ju jag och hon. Vi är ett litet mysteam. Nu vill så klart Jonas också skapa ett litet gäng med henne så det är inga konstigheter, men jag förutspår att det kommer bli separationsångest de luxe. Jaja, det ska nog gå bra.

Signe dårå. Nio månader idag! En tjej full med bus som kryper med olika hasande metoder men också vanlig krypning i alarmerande höga hastigheter. Alarmerande eftersom vissa personer i hushållet lämnar lego och plus-plus framme i Signehöjd det vill säga på golvet och vi knappt hinner se att det hamnat där före henne. Också alarmerande eftersom inga grindar satts upp härhemma än. Jaja. Hon håller oss på tårna helt enkelt.

Stå är också en favoritsyssla, vare sig hon reser sig upp själv mot soffan eller håller någon i handen. Skrattar rakt ut gör hon ofta då. Ibland liksom råkar hon ta något steg också och blir ännu gladare!

Det är fortfarande tutte som gäller framför allt, men senaste veckan har jag lite mer aktivt börjat introducera mat som ett delmål och inte bara smakbitar med tanke på jobbstarten. Idag åt hon till exempel kyckling, broccoli, pärlcouscous, syrlig vitlökssås och baba ganoush till middag (ja jag skrev ut exakt vad som lite vardagsskryt) och kunde knappt sluta äta. Jag är alltså inte orolig att hon ska svälta när jag är på jobbet.

Prata ska jag inte påstå att hon gör något som är annat än bebisspråk även om jag tycker att det låter som att hon härmar mig när jag frågar henne om hon vill ha tutte. Vad det betyder vet hon oavsett mycket väl liksom vem som heter vad i familjen. Sitt eget namn är det inte heller någon tvekan om vem det tillhör. Kanske allra mest så när man säger till henne när hon är på sladdar eller liknande..

Världens bästa Signis!

Jag måste tydligen ta hand om mina barn

Så kände jag att jag förtjänade ett bad efter middagen. Vanligtvis brukar jag bada efter att alla barn somnat men tyckte det kunde vara trevligt att få lite kväll också. Hopp ner, hårtvätt och balsam i att götta in sig riktigt länge. Spotify och läsa bok. Lugnt och skönt.

Sen börjar rännandet. Inte så farligt som det kan vara ibland, men ändå barn som springer ut och in och lämnar dörren öppen efter sig. När Jonas kommer och meddelar klockan inser man att tiden börjar rinna ut även om jag själv inte tycker timman är något att bråka om.

Då börjar Signe gala och jag uppmanar till att koka välling. Jag börjar ju jobba snart så hon måste börja äta annat än tutte lite mer nu. Tjutandet tilltar och Arvid kommer in och förklarar att jag faktiskt måste gå upp och ta hand om Signe nu. Hon klarar ju sig inte själv..

Och nu ligger hon gosig och mätt och sover i min famn. Tur jag tog mitt ansvar.

En av livets eftermiddagar

En sån härlig eftermiddag vi hade idag. Efter föris åkte vi till Lomma och gick på kafé istället för att bara trava hem och äta mellis som vanligt. Pojkarna fick välja vad de ville och valet föll på en choklad- och en jordgubbsdonut. Vi vuxna körde på semla och Signe smaskade på sin leksak.

När vi skulle gå därifrån började Adrian gråta för att han var så hungrig.. Jo så att. Som de godhjärtade föräldrarna trots allt är köpte vi med oss varsin vetebulle till dem att äta på promenaden vi sen tog.

I sol, vårkänsla och med glada barn gick vi runt och njöt och stannade också till en stundom en lekplats. Och där fick Signe gunga för första gången någonsin – succé!

Och sen hem och årets första uteträning på fotbollen för Arvid. På vägen hem hämtade vi upp pizza och nu har vi kollat någon konstig tecknad film och slappat loss lagom till läggning. En riktigt fin dag!

Signe 7 månader

Signes sjumånaders firar vi in med en mysig mjölkstockning (igen!). Jag vaknade sådär vid femsnåret av att ena bröstet pulserade och gjorde så jäkla ont. Mys. Ingen feber eller sånt trams än så länge dock så det är ok. Förhoppningsvis ger det med sig av sig självt inom ett par dar. Är exakt noll sugen på att söka vård för det igen. Denna gång hade jag inte accepterat ett nej från vårdcentralen dock. Saker man lär sig.

Annars. Sju månader alltså! Favoriter är att försöka stå som sagt, och om hon har ett bord att hålla i och kan vila den söta, lilla blöjrumpan mot en soffa så klarar hon en liten stund själv. Varje gång man reser upp henne i ståendes skiner hela hon upp i världens största leende så att stå får hon gärna! Inte för att hon är svår till skrattet annars heller i och för sig.

Sitter gör Signisen som en stjärna och hon har alltmer börjat försöka komma upp i sittandes själv så när som helst kommer man väl att vakna av en bebis som sitter och drar en i håret. Just att dra i håret är något hon är ett stort fan av också. Har hon gemensamt med Arvid som gav mig kala fläckar i nacken. Adrian är inte särskilt imponerad av denna förmåga, särskilt inte imorse när hon drog till i hans kalufs så han började gråta. Ingen försiktig tjej alltså.

Mat går långsamt framåt. Det blev ju av naturliga skäl en paus där i vinterkräksjukan och nu blir det en ny tills min tutte gett med sig helt. Jag tänker inte ge henne annat än möjligen på fingret förrän hon har sugit rätt på de där tilltäppta mjölkgångarna. Någon ordning får det vara.

Ja, ungefär så ser status ut med gullfian. Charmig och bebisig precis som hon ska!