Hur det går på föris?

Det är tufft. Både för föräldrar och barn. Signisen då i synnerhet, Adrian verkar ha det hur bra som helst och har fått fina kompisar. Han ville inte till föris efter vi lämnat Arvid på skolan häromdagen men så frågade jag honom vem Oliver i så fall skulle leka med och då sade han att han bara skojade. Han behöver alltså bara en påminnelse om sina kompisar. Sen är det så klart en omställning och mycket nytt för honom med, det ska man inte glömma.

Men Signe då. Hon är för liten för att förstå varför vi bara lämnar henne där hos främlingar. Hon har ju inte ens blivit passad av mormor eller farmor mer än några minuter och nu är hon plötsligt utan oss hela dagar. Ont i hjärtat gör det.

Sen går det väl inte dåligt, men hon är ledsen till och från, särskilt när dörren öppnas och hon tror det är vi. Igår var första gången hon förstod att jag faktiskt skulle gå när jag lämnade henne och hon storgrät och sträckte sig efter mig. Fruktansvärt är det. Men fröknarna vill att man tar ett kort hej då och inte drar ut på det så då får man lita på att det är det bästa.

Min bebis börjar föris

Så har vi nått den där milstolpen det är när ett barn ska börja förskolan och starta sitt eget liv. Alldeles för tidigt känner jag. Egentligen hade jag gärna tagit några månader föräldraledigt till nu och låtit Signe börja i början av nästa år istället.

Men det är väl lika bra att dra plåstret och försöka få till lite kortare dagar och någon ledig dag här och där istället. Jag ska gå ner till 90 % nästa vecka för att kunna lämna barnen i rimlig tid i alla fall. Vi har inte flex på mitt jobb så det är en omöjlighet att lämna tre stycken utan att minska på arbetstiden. Jonas börjar tidigare på morgonen och hämtar dem tidigare på eftermiddagen så förhoppningsvis ska dagarna bli ok långa för Signe.

Arvid klagar på att vi hämtar honom på fritids för tidigt som det är, men så är han större och har ett annat behov av socialt sammanhang utanför familjen än Adrian och Signe. Adrian hade gärna varit hemma alltid, men när han är på förskolan har han roligt så det blir bra för honom att få lite av båda världar.

Men förskolestart imorgon alltså. Nyinköpta gummistövlar och en egen mini kånken. Lilltjejen alltså.

Nollansvarsvisionen eskalerar

Signe tar ju exakt noll ansvar för sina handlingar. Hon kan gärna påkalla ens uppmärksamhet samtidigt som hon stoppar in ett legogubbshuvud i munnen och skrattar. ”Kul” skämt. Uterummet är hennes favoritplats i huset och jag misstänker starkt att klinkers och stentrappa är en högt bidragande faktor till denna kärlek.

För att inte tala om hennes senaste påfund, att klättra upp i soffan när man vänder ryggen till och sen fortsätta upp på soffryggen med fönsterkarmen som mål. Helst när fönstret står på glänt så hon inte bara riskerar att falla baklänges ner på golvet eller in i soffbordet utan också rakt ut genom fönstret. Sen rasar allt när man lyfter ner henne därifrån. Jo så, noll ansvar var det. Och mångdubbelt för oss.

Har ni svängdörrar hemma?

Klassikern från fröken i skolan när någon inte stängde dörren efter sig i klassrummet. Svängdörrar har vi alltså inte hemma hos oss heller. Däremot har vi numera svänggrindar! Vadå svänggrindar tänker någon som inte känner till just de vi har. Det innebär alltså inte all att man bara kan gå igenom hur som helt och de tänger sig utan ansträngning.

Eller jo så är det, men ändå inte. Det är självstängande grindar. Man öppnar dem och när man släpper går de i lås utan att man behöver trycka ihop något eller passa in den i ett lås av något slag. Oerhört praktiskt med två pojkar hemma som man inte riktigt kan förvänta sig av att de ska stänga en grind efter sig och om grinden är öppen är det plötsligt ännu farligare än att inte ha en grind alls för då tror man ju att Signe är utom trappfara.

Ett tips till alla er som redan har småbarn och också bebis på gång eller i noll-ansvars-ålder!

Tyvärr ger grinden lite smått kinkiga reaktioner.

Signe 1!

Den här underbara tjejen jag har. Ett helt år har hon blivit nu. Det är samma känsla med alla barnen: Hur har det gått till? Hur har det där lilla amningspaketet blivit en riktig person som går (med gåvan eller hållandes i t ex ett bord), bits med sina fem tänder, äter riktig mat och säger en massa ord?

Hon är den finaste lilla tjej jag känner. Signe är väldigt förtjust i sina bröder och vill följa dem i allt de gör och vart de går, vilket de kanske inte alltid är lika positivt inställda till. Men de gillar henne och stannar ofta upp och leker med henne en stund också innan de fortsätter med sitt. De blir inte ens arga på henne när hon förstör deras legobyggen – det är kärlek det.

Signe är som jag skrivit om tidigare också väldigt empatisk och vill trösta när någon är ledsen. Det är fantastiskt fint att se när hon kryper i högsta fart fram till Adrian som det oftast är och klappar på honom och försöker trösta.

Mat äter hon allt. Det är ytterst få saker hon spottat ut. Grapefrukt är nog det enda jag kommer på spontant och det tycker jag är en fullt rimlig reaktion för en ettåring. Som ni förstår på det exemplet låter vi henne smaka på i princip allt och anpassar inte efter henne på det viset. Sen får hon en hel del burkmat också av praktiska skäl. Och tutten är fortfarande guld tycker Signisen.

Sova hela nätter är något jag dagdrömmer om för på natten ges inte tillräckliga möjligheter för drömmande, men så är det och kommer väl ge sig det med vad det lider. Vad som däremot är väldigt positivt vad gäller sömn är att hon börjat sova lite på dagarna också. En halvtimme på förmiddagen och en på eftermiddagen något. Det kanske låter lite för den som har barn som sover, men när man är van vid max tio minuter en eller två gånger om dagen är det himmelriket.

Pratar gör hon gärna och mycket även om det inte är mycket som är så uppenbart vad hon menar. Mamma, pappa, Arvid, Adrian, titta, där, gröt, tack sägs många gånger om dagen i alla fall. Eller kanske inte gröt så himla ofta – vi ger ju henne mat så det är inte som att hon gal efter det hela tiden. Mest på morgonen när hon stiger upp. Välling dricker hon en liten eller stor slurk om hon är sugen, men det är helt beroende på dagsform.

En söt tjej är hon som jag älskar så mycket att det inte finns annat!

Min älskling 11 månader

Ni kanske undrar om Signe inte blev en månad äldre den här månaden? Jo, så var det visst, men bloggen har liksom legat högt upp på icke-priolistan på sistone. 11 hela månader är hon nu, inte alls långt kvar till året. Tiden går för fort. Alldeles för fort. Tänkte på det bara innan idag, att jag hade velat ha tillbaka tiden när Arvid var så liten.

Det är svårt att njuta av det när man är mitt uppe i det, men jag tror nog att man (eller jag i alla fall) blir bättre på det för vart barn. Med Signe är det inte alls lika stressande att tvingas upp i ottan när man verkligen hade behövt den där extra timmen sömn för att komma upp i åtminstone sex, sju timmars avbruten sömn.

Jag har inte alls lika bråttom att hon ska bli stor och testa allt nytt som ska komma för henne. Där är man alldeles för snart ändå. Nu reser hon sig upp mot precis allt och försöker stå själv ibland, men tveksamt resultat. Gå runt bord är inget att snacka om tycker Signis. Och apropå att prata så säger hon gröt när hon är sugen på morgonen. Fortfarande tackar hon artigt, så det var nog inte inbillning trots allt. Pappa är hon väldigt bra på att säga. Inte mamma än dock, även om jag gärna vill tro att det är det hon försöker få fram när hon säger babba eller mabba. Pappa kommer nämligen med ett tydligt p. Jaja, det blir mamma sen också.

Maten tuffar på. Hon äter stora bitar och ingen är gladare än hon om hon hittar en torr brödbit att gnaga på när hon kryper omkring. Tutte ska det dock vara på natten och kvällen och kanske allra viktigast när jag kommer hem från jobbet.

Stor tjej alltså, och snart året gammal som sagt. Vansinne.