Det finns hopp

Idag så äntligen vände det för Signe. Från att ha haft över 40 graders feber sen i tisdags ingen feber alls. Hon har varit bland det risigaste risiga, sämre däran än någon av pojkarna vad jag kan minnas i alla fall. Så när jag varit hemma med henne har vi mest suttit i soffan och hon har sovit/dåsat framför Bolibompa på två, ipaden, tvn eller alla tre på en gång. Själv har jag då hunnit läsa två böcker. Inga tunga böcker direkt och inte heller någon av de jag fått i julklapp- de vill jag inte behöva avbryta för att torka en deciliter snor var femte minut.

Så det har varit ganska lugna dagar, men nätterna har tyvärr inte varit lika bra. Lilltjejen har vaknat och skrikit gång på gång för att hon haft ont och värktabletterna inte hjälpt tillräckligt. Så man är ganska mör själv ändå. Men nu är det som sagt bättre så nu har jag stora förhoppningar på att bli människa snart igen. Med lite tur kanske vi till och med kan gå på Isabella och Lovisas kalas allihop imorgon. Håller tummarna!

Titta så fräsch jag såg ut i söndags innan det blev sjukstuga hemma. Kan kalla det målbild för också denna söndag.

Öroninflammation på lilltjejen

Hon hade ju feber igår Signisen. Idag jobbade jag halvdag och sen hade jag en tid hos tandis innan jag kom hem. Allt hade varit bra och alla var glada när jag kom hem. Jonas åkte iväg och slängde återvinningen efter julen och jag skulle spela tv-spel med barnen.

Så lyfte jag upp Signe och tyckte hon luktade lite konstigt så gjorde en inspektion. Och ena örat var ett enda geggigt inferno. Hon lekte och hade ingen feber så tänkte att det nog var lugnt, men ringde ändå 1177 för att få lite tips. Ca en halv minut in i samtalet blev jag uppmanad att kontakta vårdcentralen.

Så då gjorde jag det och fick en tid direkt trots att de inte hade några tider kvar. Tydligen är varande öron något som tas allvarligt på. Packa ihop barnen och ge sig iväg. Jonas skyndade hem och tog över killarna när vi gick till vc.

Hon somnade på vägen dit och fortsatte sova när jag tog upp henne ur vagnen, satte oss i väntrummet, gick in till doktorn, han tittade långt och länge i öronen och lyssnade på lungor och hjärta. Sen fick jag kämpa för att väcka henne så han kunde titta henne i halsen också.

Öroninflammation var föga förvånandes domen. Han kunde inte se någon trumhinna så den hade nig spräckts. Fullt med var inne i örat var det i alla fall. Så nu är vi igång med penicillin (igen) och örondroppar med antibiotika. Signes första kur dock så nu håller vi tummarna att hon inte brås på mig och är allergisk. Stackars lilltjejen.

Signekalajset

Signisen fyllde ju ett i somras, precis när vi kommit hem från Mallis. Eller precis och precis – det beror på vad man jämför med. Jag fyllde ju t ex år samma dag vi reste hem och Jonas dagen efter. Men ett blev hon och kalas skulle hon ha! Dock fick hon inte ett sånt stort ettårskalas som pojkarna fått. De kalasen är ju trots allt kanske mer för föräldrarna än barnet och det var så himla mycket inplanerat den här sommaren som det var med flytt och bröllop och allt. Enhörningsbonanzan eller vad det nu blir får vänta till nästa år istället.

Bara den vanliga familjen som inte är så bara och definitivt inte fåtalig istället då. Jag tog det lugnt på kakbakarfronten och satsade bara på att göra en riktigt bra tårta. Och bra var den, en av mina bästa faktiskt, trots att moussen skar sig lite. Låt mig bara nämna lagren: Botten av oreokakor, rotad mandel och extrasaltat smör, mjölkchokladkräm med lakrits, salt karamellmousse och chokladganache. Och vädret var strålande vackert (och troligen bidrog till nämnda skurna mousse) och gästerna glada. Signe smakade allsköns sött och var kanske gladast av alla!

Vi bjöd på mat också, grillad lax med två röror, bröd och sallad. Den ena röran lovade jag Daniels Emma receptet på, men så glömde jag bort det. Det är ju det här när folk vill ha exakta mått och jag bara slängt ihop och smakat av och hällt i något annat etc. Om Emma eller någon annan läser här nu och undrar över såsen så skulle jag gissa att den var ungefär så här: 75 g rostad flagad mandel som mixas ihop med 100 g cream cheese och en burk inlagda grillade grönsaker. Det kan kanske ha varit 150 g och grönsakerna var aubergine, paprika och squash. Det borde gå lika bra att använda grönsaker man grillat själv, men då tillsätta lite olivolja också. Jag har gjort såsen på inlagd grillad paprika också och det funkar, men blir lite syrligt av de sorter jag haft hemma. Har nog slängt i lite ajvar då också för att få lite mer djup från auberginen däri. Tillsätt salt om behövs. Något sånt var receptet i alla fall.

Signisen kröp omkring och var min lilla bebis och helnöjd med att få uppmärksamhet varthän hon tittade. Grytan var så klart också där och hängde. Aldrig fel att kunna peta på någon i sin egen ålder också. Nu är hon lite kameraskygg den donnan, men ni får lite på mig när jag säger att hon var där. Otto flankerade hennes andra sida, men honom var det inte lika lugnt att trycka sina fingrar mot, är skillnad på ettåringar och sexveckorsbebisar som han var då trots allt.

Tycker ni det här inlägget kommer lite långt efter ettårsdagen? Aja, det kunde varit värre. T ex har ni Adrians att vänta vid tillfälle också..

Hur det går på föris?

Det är tufft. Både för föräldrar och barn. Signisen då i synnerhet, Adrian verkar ha det hur bra som helst och har fått fina kompisar. Han ville inte till föris efter vi lämnat Arvid på skolan häromdagen men så frågade jag honom vem Oliver i så fall skulle leka med och då sade han att han bara skojade. Han behöver alltså bara en påminnelse om sina kompisar. Sen är det så klart en omställning och mycket nytt för honom med, det ska man inte glömma.

Men Signe då. Hon är för liten för att förstå varför vi bara lämnar henne där hos främlingar. Hon har ju inte ens blivit passad av mormor eller farmor mer än några minuter och nu är hon plötsligt utan oss hela dagar. Ont i hjärtat gör det.

Sen går det väl inte dåligt, men hon är ledsen till och från, särskilt när dörren öppnas och hon tror det är vi. Igår var första gången hon förstod att jag faktiskt skulle gå när jag lämnade henne och hon storgrät och sträckte sig efter mig. Fruktansvärt är det. Men fröknarna vill att man tar ett kort hej då och inte drar ut på det så då får man lita på att det är det bästa.

Min bebis börjar föris

Så har vi nått den där milstolpen det är när ett barn ska börja förskolan och starta sitt eget liv. Alldeles för tidigt känner jag. Egentligen hade jag gärna tagit några månader föräldraledigt till nu och låtit Signe börja i början av nästa år istället.

Men det är väl lika bra att dra plåstret och försöka få till lite kortare dagar och någon ledig dag här och där istället. Jag ska gå ner till 90 % nästa vecka för att kunna lämna barnen i rimlig tid i alla fall. Vi har inte flex på mitt jobb så det är en omöjlighet att lämna tre stycken utan att minska på arbetstiden. Jonas börjar tidigare på morgonen och hämtar dem tidigare på eftermiddagen så förhoppningsvis ska dagarna bli ok långa för Signe.

Arvid klagar på att vi hämtar honom på fritids för tidigt som det är, men så är han större och har ett annat behov av socialt sammanhang utanför familjen än Adrian och Signe. Adrian hade gärna varit hemma alltid, men när han är på förskolan har han roligt så det blir bra för honom att få lite av båda världar.

Men förskolestart imorgon alltså. Nyinköpta gummistövlar och en egen mini kånken. Lilltjejen alltså.

Nollansvarsvisionen eskalerar

Signe tar ju exakt noll ansvar för sina handlingar. Hon kan gärna påkalla ens uppmärksamhet samtidigt som hon stoppar in ett legogubbshuvud i munnen och skrattar. ”Kul” skämt. Uterummet är hennes favoritplats i huset och jag misstänker starkt att klinkers och stentrappa är en högt bidragande faktor till denna kärlek.

För att inte tala om hennes senaste påfund, att klättra upp i soffan när man vänder ryggen till och sen fortsätta upp på soffryggen med fönsterkarmen som mål. Helst när fönstret står på glänt så hon inte bara riskerar att falla baklänges ner på golvet eller in i soffbordet utan också rakt ut genom fönstret. Sen rasar allt när man lyfter ner henne därifrån. Jo så, noll ansvar var det. Och mångdubbelt för oss.

Har ni svängdörrar hemma?

Klassikern från fröken i skolan när någon inte stängde dörren efter sig i klassrummet. Svängdörrar har vi alltså inte hemma hos oss heller. Däremot har vi numera svänggrindar! Vadå svänggrindar tänker någon som inte känner till just de vi har. Det innebär alltså inte all att man bara kan gå igenom hur som helt och de tänger sig utan ansträngning.

Eller jo så är det, men ändå inte. Det är självstängande grindar. Man öppnar dem och när man släpper går de i lås utan att man behöver trycka ihop något eller passa in den i ett lås av något slag. Oerhört praktiskt med två pojkar hemma som man inte riktigt kan förvänta sig av att de ska stänga en grind efter sig och om grinden är öppen är det plötsligt ännu farligare än att inte ha en grind alls för då tror man ju att Signe är utom trappfara.

Ett tips till alla er som redan har småbarn och också bebis på gång eller i noll-ansvars-ålder!

Tyvärr ger grinden lite smått kinkiga reaktioner.