Mer far än så här har han inte varit

Fars dag. Inget vi firat under min uppväxt. Möjligtvis ett grattis om det koms ihåg. Jag tror inte det är unikt för min familj, snarare att man idag dels tar tillfällen i akt att fira mer rent generellt, dels att denna typ av högtid kommersialiserats på ett helt annat sätt idag.

Vi uppmärksammade i alla fall dagen idag. Först fick Jonas sovmorgon och sen följde han med Arvid på fotbollsträningen med nybryggt kaffe i hand. Inte illa skulle jag säga. Att få vara stolt över sitt barns kämpaglöd är väl lite av själva essensen av fars dag.

När de kom hem igen hade vi dukat fram frukost och kort från pojkarna och ett paket. En whiskykaraff till fadern måste ju vara en bra present. Sen var jag och Signis iväg en sväng och träffade Jenny innan vi kom hem och långkokte en köttfärssås till önskematen lasagne medan vi kollade på matchen. (Yehey på den också!)

Nu är det läggning och jag tror nog att dagen får högt betyg av pappan ifråga. Med tre barn är ju alla dagar fars dag, men det är ändå fint att uppmärksamma det lite extra ibland!

Nyaste barnet förstår inte riktigt vad det är fråga om. Hon har därmed en sunt skeptisk inställning.

Mellanbarnet bara lattjar och är pappig däremellan. Som vanligt.

Och det äldsta då, vår lille fotbollstok som inte kan sitta still när MFF spelar och redan har planerat in att se alla de andra matcherna från idag imorgon..

Fotbollsgalningen

Arvid den lille galningen hade träning igår. Jonas var iväg i jobbet så jag hade alla barnen själv. Många hade nog ställt in den aktiviteten. Jag menar, hur lockande är det att stå vid sidan av plan i fem grader med en bebis i vagnen och en treåring otåligt stampandes i en timme..

Nu är jag ju en god mor allt som oftast dock, så vi körde bort till planerna och Arvid for som ett skott ut till de andra barnen. Inte direkt kanske eftersom vi först inte hittade gruppen som bytt plan, men när Colin kom och vi såg var det var försvann all tvekan.

Adrian var som sagt måttligt road och fick min telefon att spela på efter en stund. Signe höll sig lugn i vagnen ganska länge och jag och Linn (Colins mamma) snackade på. Det gick bra, men kombon både Adrian och Signe medan man bara väntar och det är kallt rekommenderar jag inte. Arvid var nöjd i alla fall!

När livet är fotboll och sport

Jag har skrivit det innan, men Arvid har blivit så krokig man kan bli av att ha blivit böjd in i MFF av mig i snart sex år. Han får inte se hela matcher på vardagar utan det blir första halvlek och sen läggdags så kan han se klart nästa dag. (Om han får välja tv tittar han på spelade matcher i både Allsvenskan och Superettan och även höjdpunktsspecialer gång på gång på gång och är lika exalterad över målen varje gång.)

Matchen mot Örebro i veckan var inget undantag heller utan det var att lägga sig i paus som gällde, vilket gick igenom efter för lång diskussion om orättvisan i detta. Jag lovade att pausa så han kunde fortsätta titta där han var när han lade sig så han bara behövde trycka play på morgonen. Är ju störigt att hålla på att spola fram till rätt ställe så det kan jag i och för sig förstå.

Så vid fyratiden på morgonen vaknar jag av upprymda rop och spring fram och tillbaka på nedanvåningen så går ner och ser efter vad som försiggår. Då har Arvid vaknat mitt i natten och varit så spänd på resultatet i matchen att han trott det varit morgon och gått ner och startat den. Och det jag vaknade av var 3-0-målet. Rimligt.

Fotbollskille, helg och sånt

Helgen går så fort och nu har måndagen också flugit förbi. Det har varit MFF-match, kalas för Matthias, Arvid har varit på sin andra fotbollsträning och idag har vi haft lekdejt med en familj i området. Sovit har jag när jag fått lov för Signisen på natten och det har varit för lite och det känns. För de flesta är natten en tid som även kroppen får lite återhämtning och onda ryggar etc kan bättra sig lite. Tvärtom för mig som ligger i konstiga vinklar gång på gång för att kunna ge mitt barn mat. Nog gnäll om det för stunden.

Arvid har som sagt börjat på fotboll. Det är det roligaste han har varit med om sen jag vet inte när. I onsdags gick han på sin första träning och kom hem helt i spinn trots sår på smalbenen och blåmärken lite varstans. Hans lag hade förlorat, men det gjorde inget för det var så häftigt att själv vara med och spela. Att han ville fortsätta var det ingen diskussion om och gymnastiken var det minst viktiga han hade hört talas om i sitt liv så det vara bara att sticka iväg och köpa benskydd till honom.

I söndags så följde jag och Signe med. Dessvärre fick jag inte se honom ta för sig på plan eftersom lilltjejen skulle käka då och min rygg (där kom gnället ändå) inte uppskattade ståamning så vi satte oss på en betongkant lite för långt bort för att ha koll. Men han var lika glad denna gång och om han fått möjligheten är det frågan om ifall han inte gått på träning varje dag..

En fotbollsmamma aka Malmösyster:

KV3CrP0XQTO0hnB2iWkwBA_thumb_88ca

 

Bajsnödig ”sport”

Många klagar på fotboll, mig inkluderat, eftersom spelarna faller så lätt och klagar över minsta smäll. En av mina vanligaste fraser under match är någon variant på ”upp med dig, sjåpa dig inte så mycket”.

När jag bodde på Irland var vi på hurling en gång. En helt annan typ av klagnivå där de kanske snarare borde anamma lite av fotbollsspelarnas gnällighet. I ligafinalen var det en spelare som bröt ett ben i handen så det stack ut och han spelade vidare efter att ha fått handen lite snabbt omlindad. Det är dock att ta det lite långt åt andra hållet skulle jag säga.

Men fotboll är sina brister till trots (behöver knappast rada upp fler så här i vm-tider när folk ointresserade av boll så gärna delar med sig av dessa) ändå en riktig sport. Det är inte golf. Jonas spelar golf, inte så aktivt nuförtiden som förr, men ett par rundor per säsong brukar han få till. Jag förstår det inte. Om man gillar natur och promenader finns det ju sätt att få det tillgodosett till exempel i en skog eller en vandringsled någonstans. En golfbana är aldrig naturskön som riktig natur.

Istället är golf mest trams om man frågar mig och det här är ju min blogg så att. Det ska gärna vara särskilda kläder, medlemskap i klubbar, kosta en massa att överhuvudtaget spela etc etc. Bajsnödigt helt enkelt. Och hur bajsnödig den här så kallade sporten är insåg jag igår när Jonas av oklar anledning slog på någon golfkanal på cmore. Golfspelarna ser ju precis ut som barn som står och bajsar. Den där lätta framåtböjen och koncentrationen – tydliga bajstecken.

Vecka 31

Jahaja, så är vi inne på sluttampen av ännu en vecka. Förra veckan var allt så hoppsan hejsan. Idag är jag mindre positiv. Senaste veckan har medfört skojsiga saker som att jag vaknar av smärtsamma sammandragningar om nätterna så jag ligger vaken några timmar, mitt revben verkar vilja allt annat än att sitta i min kropp och idag har varit en citodondag. Så det är sådär kul.

Hjälper inte heller att Malmö verkar ha glömt vad en fotboll är, eller åtminstone hur man hanterar den. Man tycker att om det är ens jobb att sparka mål och göra mål kan man begära mer än ett avslut på mål i en cupfinal. Därav viss tveksamhet i blick nedan. Vackert med paradisäppelträdet i bakgrunden dock.

GXVy%RPdRXuHU0G43dIx5w_thumb_d6c4

Vikarie för mig är klar och börjar nästa vecka i alla fall så det är bra. Och det har varit soligt idag och de senaste dagarna. Ser ut att bli en härlig sval regnperiod snart igen, men jag hoppas innerligt på en bättre sommar i år än förra. Min mage så:

whF%9K4WTJqAtF+fqJ1KYw_thumb_d6d1

Förra gången med Arvid resp Adrian: