Fotboll alltså

Jag kan ju ha indoktrinerat mina söner i fotbollens fagra värld. När Adrian gick på småbarnsavdelning berättade de på hans första utvecklingssamtal att den anpassning de gjort på förskolan för honom var att köpa in fler bollar. Som pyttis hade han alltid en boll klistrad runt fötterna.

Det avtog ungefär samtidigt som Arvids intresse växte. Nu är fotboll bland det bästa Arvid vet och när man hämtar honom på fritids är han alltid på plan och spelar med killar som är både ett och två huvuden högre än honom. Och han klarar det bra. Häromdagen hade en av de stora pojkarna sagt att om Arvid varit back i Fifa hade han varit 99-100 %. (Med vänlig hälsning, Skrytmorsan.)

Så det är kul att de engagerar sig. Signe är också insatt nog att börja vifta glatt med armarna när det blir mål som idag under kvalmatchen till Europa League. Arvid blir ju alltid helt stissig, men kul att Signisen också är med på bollen nu!

Ännu fler premiärer för pojkarna

Det är hela tiden något nytt som händer för killarna just nu så det är inte konstigt att de drömmer läskigheter eller är onödigt utåtagerande till och från. Idag blev Adrians inskolning klar och imorgon är det på riktigt. Arvid har gått på fritids hela veckan, även om han inte förstod att det var fritids först eftersom det är samma barn och samma personal som följer dem då med. Bra har det gått för båda med skola, förskola och fritids i alla fall.

Ikväll så var det dags för Arvid att premiärträna med Nike. Runt 60 killar och fem tränare plus lika många hjälptränare/föräldrar. Jag trodde knappt det fanns så många pojkar födda -13 i Lomma, men boll är onekligen stort här. Arvid kämpade på och gjorde mål och tyckte det var kul så nu är han medlem och onsdagar halv sex till halv sju är uppbokade. Måndagarna har han fortfarande kvar Kvarnby, men vi hoppas på att kunna fasa ut det under hösten. Så kul är det inte att åka till Malmö för fotbollsträning. Men vi får se.

Gulliga monsterungarna

Mer far än så här har han inte varit

Fars dag. Inget vi firat under min uppväxt. Möjligtvis ett grattis om det koms ihåg. Jag tror inte det är unikt för min familj, snarare att man idag dels tar tillfällen i akt att fira mer rent generellt, dels att denna typ av högtid kommersialiserats på ett helt annat sätt idag.

Vi uppmärksammade i alla fall dagen idag. Först fick Jonas sovmorgon och sen följde han med Arvid på fotbollsträningen med nybryggt kaffe i hand. Inte illa skulle jag säga. Att få vara stolt över sitt barns kämpaglöd är väl lite av själva essensen av fars dag.

När de kom hem igen hade vi dukat fram frukost och kort från pojkarna och ett paket. En whiskykaraff till fadern måste ju vara en bra present. Sen var jag och Signis iväg en sväng och träffade Jenny innan vi kom hem och långkokte en köttfärssås till önskematen lasagne medan vi kollade på matchen. (Yehey på den också!)

Nu är det läggning och jag tror nog att dagen får högt betyg av pappan ifråga. Med tre barn är ju alla dagar fars dag, men det är ändå fint att uppmärksamma det lite extra ibland!

Nyaste barnet förstår inte riktigt vad det är fråga om. Hon har därmed en sunt skeptisk inställning.

Mellanbarnet bara lattjar och är pappig däremellan. Som vanligt.

Och det äldsta då, vår lille fotbollstok som inte kan sitta still när MFF spelar och redan har planerat in att se alla de andra matcherna från idag imorgon..

Fotbollsgalningen

Arvid den lille galningen hade träning igår. Jonas var iväg i jobbet så jag hade alla barnen själv. Många hade nog ställt in den aktiviteten. Jag menar, hur lockande är det att stå vid sidan av plan i fem grader med en bebis i vagnen och en treåring otåligt stampandes i en timme..

Nu är jag ju en god mor allt som oftast dock, så vi körde bort till planerna och Arvid for som ett skott ut till de andra barnen. Inte direkt kanske eftersom vi först inte hittade gruppen som bytt plan, men när Colin kom och vi såg var det var försvann all tvekan.

Adrian var som sagt måttligt road och fick min telefon att spela på efter en stund. Signe höll sig lugn i vagnen ganska länge och jag och Linn (Colins mamma) snackade på. Det gick bra, men kombon både Adrian och Signe medan man bara väntar och det är kallt rekommenderar jag inte. Arvid var nöjd i alla fall!

När livet är fotboll och sport

Jag har skrivit det innan, men Arvid har blivit så krokig man kan bli av att ha blivit böjd in i MFF av mig i snart sex år. Han får inte se hela matcher på vardagar utan det blir första halvlek och sen läggdags så kan han se klart nästa dag. (Om han får välja tv tittar han på spelade matcher i både Allsvenskan och Superettan och även höjdpunktsspecialer gång på gång på gång och är lika exalterad över målen varje gång.)

Matchen mot Örebro i veckan var inget undantag heller utan det var att lägga sig i paus som gällde, vilket gick igenom efter för lång diskussion om orättvisan i detta. Jag lovade att pausa så han kunde fortsätta titta där han var när han lade sig så han bara behövde trycka play på morgonen. Är ju störigt att hålla på att spola fram till rätt ställe så det kan jag i och för sig förstå.

Så vid fyratiden på morgonen vaknar jag av upprymda rop och spring fram och tillbaka på nedanvåningen så går ner och ser efter vad som försiggår. Då har Arvid vaknat mitt i natten och varit så spänd på resultatet i matchen att han trott det varit morgon och gått ner och startat den. Och det jag vaknade av var 3-0-målet. Rimligt.

Fotbollskille, helg och sånt

Helgen går så fort och nu har måndagen också flugit förbi. Det har varit MFF-match, kalas för Matthias, Arvid har varit på sin andra fotbollsträning och idag har vi haft lekdejt med en familj i området. Sovit har jag när jag fått lov för Signisen på natten och det har varit för lite och det känns. För de flesta är natten en tid som även kroppen får lite återhämtning och onda ryggar etc kan bättra sig lite. Tvärtom för mig som ligger i konstiga vinklar gång på gång för att kunna ge mitt barn mat. Nog gnäll om det för stunden.

Arvid har som sagt börjat på fotboll. Det är det roligaste han har varit med om sen jag vet inte när. I onsdags gick han på sin första träning och kom hem helt i spinn trots sår på smalbenen och blåmärken lite varstans. Hans lag hade förlorat, men det gjorde inget för det var så häftigt att själv vara med och spela. Att han ville fortsätta var det ingen diskussion om och gymnastiken var det minst viktiga han hade hört talas om i sitt liv så det vara bara att sticka iväg och köpa benskydd till honom.

I söndags så följde jag och Signe med. Dessvärre fick jag inte se honom ta för sig på plan eftersom lilltjejen skulle käka då och min rygg (där kom gnället ändå) inte uppskattade ståamning så vi satte oss på en betongkant lite för långt bort för att ha koll. Men han var lika glad denna gång och om han fått möjligheten är det frågan om ifall han inte gått på träning varje dag..

En fotbollsmamma aka Malmösyster:

KV3CrP0XQTO0hnB2iWkwBA_thumb_88ca