”Jag har så stor kärlek för dig mamma”

Före Signe brukade Jonas och jag dela upp läggningarna så att han tog Adrian och jag Arvid. Efter att hon kom har han nattat båda pojkarna däruppe medan jag gjort detsamma med Signisen i vardagsrummet. Det har funkat bra, men ibland har Arvid gärna velat att jag ska lägga honom och vi har försökt med blandade resultat. Signe vill gärna bli runtvaggad och tuttad till sömns och det är knepigt att göra samtidigt som saga ska läsas eller vaggsånger sjungas.

Så vi har fortsatt haft det uppdelat för det mesta. Arvid och jag brukar ha mysiga stunder annars där han lite då och då öppnat upp om saker han tycker är jobbiga eller funderar på och så. Han är inte den som bara fläker ur sig sitt innersta så det har varit bra för honom att ha det fönstret också. Snart nog är Signe förhoppningsvis redo för att låta sin far natta henne också istället för att bara gala allt högre och högre och bli mer och mer förtvivlad på bottenplan när jag är hos pojkarna.

Häromkvällen gjorde vi dock ett försök igen eftersom Arvid gärna ville ha mig där och Adrian var kräkis och hade somnat i soffan bredvid sin far som inte heller mådde hundra direkt. Det gick en stund, men till slut var jag tvungen att gå ner och ta hand om Signe. Det var ju inte som att Arvid kunde somna ändå med hennes skrik och totala övergivenhet och ensamhet där i sin fars famn. Innan dess hann vi dock ha några fina ögonblick tillsammans. Arvid var så glad att jag var där och sade som rubriken till inlägget säger: ”Jag har så stor kärlek till dig mamma. Jag tycker så mycket om dig.” Och så pussade han på mig. Så himla fint. Så vi satt/låg där och pratade om hur mycket vi tyckte om varandra alltid, även när vi var arga på varandra. Jag ser fram emot när fler såna läggningar kan bli verklighet.

Min bästa nyårsdag

Den var för åtta år sen. Jonas och jag hade träffats några veckor tidigare och haft några dejter under december. Så slöt han upp med oss på nyårsafton eller snarare nyårsdagen för tolvslaget hade nog passerat eller så hade det inte det, vem minns såna detaljer.

Nyårsdagen spenderade vi i alla fall nerbäddade i min soffa och halvkollade på tv och sov. Första gången jag såg Ivanhoe då också även om jag i ärlighetens namn missade en hel del. Vi köpte pizza från Perugina. Jag tog en Quattro Formaggio och Jonas någon med nåt dött djur på som de skivat typ en hel gul lök över. 

Sen stannade han kvar natten därefter med och där någonstans skulle jag i efterhand säga att det var ganska tydligt att det var vi. Alltså den bästa nyårsdagen!

Se så unga vi var där våren 2011!

Att ha parent skills

Ibland betvivlar man sin föräldraförmåga, särskilt när man kanske av en eller annan anledning fått ett inte helt motiverat utbrott på sina barn. Jag säger inte att det någonsin hänt mig. Jag är ju lugn som en filbunke alltid. Men det kan ju hända andra.

Ikväll har i alla fall Arvid bekräftat mig med ”Du är den bästa mamma man kan ha” vid läggning, så jag har mitt på det torra. Kan vara bra att ha nedtecknat till en dag när tålamodet kanske inte är på topp. Om nu det mot all förmodan skulle hända.

En månad

Tiden. Denna underliga abstraktion som i all sin linjaritet mest upplevs som ett enda stort böljande hav. Den veckas, sköljs framåt i stora vågor, drar sig tillbaka och står stilla någon sekund.

En månad kunde lika gärna vara en dag, en vecka, ett år. När man tittar in i den lilles ögon är det en evighet man ser, en stund utan början och slut. När dagen är till ända förstår man inte vart den tagit vägen. Den har bara passerat i all sin vardaglighet.

Men det är en månad vi har haft Adrian hos oss idag. En månad som har gått så fort att man inte kan förstå det. Självklarheten med vilken han trätt in i våra liv och bara varit en del i familjen. Glädjen över honom hos hans storebror som hela tiden vill pussa, klappa, krama och leka med honom. Kärleken hos oss. Förälskelsen som förlåter alla skrikmorgnar och kroppsvätskor som konstant hamnar överallt. 

Vår lilla älskade pojke. En hel månad redan. 

  

Livet som det ska vara

Sekunderna, minuterna, timmarna, dagarna går. Allt flyter samman i ett enda tillstånd av kärlek. En kärlek som är så självklar och befriat ovillkorad. Att titta på den lilla munnen när Arvid drömmer om mat, pannan som rynkar sig när mer ovälkomna tankar tar sig in i medvetandet, leendena som lyser upp hans och våra ansikten. En aldrig sinande mimik. Så tydligt en liten, liten människa som är precis som vi. Fast mycket bättre. Så otroligt mycket bättre.

Att man kan sitta och betrakta någon så länge utan att vilja, knappt kunna, släppa honom med blicken.

Så fort den lilla pickpickmunnen öppnar sig är det bara att ta fram bröstet och låta honom använda all kraft som finns i nacken till att ta sats och kasta sig över sin mat. Den här underbara bebisen med sina så exakt inställda instinkter. Tryggheten i att sutta hos mamma trots att hungern lagt sig för längesen. Bara låta munnen ligga kvar och se sig storögt omkring tills tröttheten tvingar igen ögonen. Sen några nya tag bara så att man försäkrar sig om att få ligga kvar.

En varm kropp som inget vill hellre än att ligga nära. Som det ska vara.