Sista veckan! (vecka 39)

Så är vi inne på sluttampen nu då. Bara några dagar kvar tills vi vet att det blir bebis. Det är tungt och jag är trött, men samtidigt är det så oerhört mycket mer behagligt nu än under de senaste månaderna skulle jag säga. Mina revben är nämligen hyfsat fredade nuförtiden. Underbar känsla det. Sen är det annat som är mindre trevligt som förvärkarna och stångandet, men det är ingenting i jämförelse.

Jag tillhör ju den lyckliga skaran som inte drar på mig en massa vatten så inga svullna fötter eller vader eller var det nu är vattnet sätter sig. Inte än så länge i alla fall och tror nog inte att det kommer bli så dessa sista dagar heller. Däremot måste jag skynda till toan och knipa för allt vad jag är värd mest hela tiden för att undvika olyckor. Det kan vara lite stressande om man inte befinner sig precis bredvid en toalett. Har inte behövt skämmas än så länge som tur är.

Fredag, det vill säga midsommarafton, är mitt senaste tips för nedkomst. Det känns rimligt eftersom det är den dagen som passar allra sämst. Det är lite dåligt med backup då av någon anledning. Folk firar tydligen dagen med att äta sill och dricka snaps om de inte olämpligt nog råkar befinna sig på jobbet eller är på Sicilien. Så det skulle ju inte vara någon överraskning direkt om minin väljer just då att ploppa.

En bra sak jag upptäckte när jag läste igenom pappren inför snittet idag (tänkte att det nog inte kunde skada att ha gjort det innan det är skarpt läge) är att Arvid får hälsa på när bebisen kommit! Jag trodde inte han fick det eftersom alla inklusive barnets ev syskon var portförbjudna i Ystad. Inte på SUS tydligen. Poäng till SUS alltså!

Också en bra sak jag läste var att de menade på att ordentlig smärtlindring är viktig både för att man tidigt ska kunna röra på sig för att minska risken för blodpropp och för att kunna sova bättre så läkningen förbättras. Inte den inställningen som rådde i Ystad där de tyckte att en alvedon och två diklofenak var tillräckligt för en total sfinkterruptur grad 4. Annat kunde man ju bli beroende av som en barnmorska uttryckte det. Och ”du ska ju klara dig hemma också”. Nej, det är klart att det är bättre att förlänga läkningsprocessen genom sämre blodflöde i kroppen på grund av sängläge och att inte kunna sova för smärtan. Verkligen synd att jag inte ska få nästa barn där.

38+1
38+1
Annonser

Förra gången födde jag i den här veckan (vecka 38)

För jo, det var ju så att vattnet gick vid tjugo över tre mitt i natten när graviditeten stod i 37+5. Så behöver det naturligtvis inte bli den här gången, men det skulle nog inte skada om jag åtminstone plockade ihop vad jag kan behöva inför förlossningen. Misstänker att Jonas inte är att lita på att rafsa ihop rätt saker om det skulle bli att han fick det på sitt ansvar.

Jag har ordnat det mesta nu i alla fall. Spjälsängen är bäddad och klar och nu när den är i högsta läget och står i vårt sovrum verkar inte Arvid tycka att det är hans säng längre. Ska bara köpa lite kantband att sy i där det lossnat från spjälskyddet så det sitter ordentligt. Byrå har inhandlats och monterats (jag klarar tydligen att bygga ikea-möbler nuförtiden) och fyllts med de kläder Johanna hade med sig ner sist. En rejäl laddning till lär komma nästa gång.

Vaggan är allt förberett utom att jag behöver göra en lösning för medarna där färgen släpper mot parketten och så ska jag sy nytt madrassvar. Köpte ju vaggan på blocket och överdraget var missfärgat till en nivå att det inte känns bra. Har dock ingen symaskin så har inte riktigt kommit till skott att sätta mig med nål och tråd och göra det än.

Vagnen är som sagt också monterad och klar. Fick till och med rätt på mugghållaren igår. Babyskyddet är spädbarnsinlägget tvättat och klart så där återstår bara att montera isofixen i bilen och bebben kan åka hem säkert.

Annars består förberedelserna nu mest av renovering, men det återkommer jag till i annat inlägg.

Och jag då? Jodå, det knallar. Sover uselt, det stångas och sparkas och livmodern har uppenbarligen inte förstått att den kommer skäras upp så det finns ingen anledning att öva inför värkarbete. Den stora kroppströttheten kom över mig i fredags. Det är en verklig ansträngning att resa sig och att bara vara för den delen. Men det är väl bara att förvänta.

Förra vecka 38.

37+2
37+2

Vecka 36

Nu börjar nedräkningen på allvar! Två halvdagar kvar på jobbet och max tre och en halv vecka till nedkomst.

Det var barnmorskebesök igår och bebisen är numera fixerad. Undrar om det inte var vid den här tiden Arvid också gjorde detsamma? Magen växer på och citat ”Hur ska det här sluta?” känns inget att oroa sig över eftersom han ju ändå inte ska ut den vanliga vägen. Allt var bra som vanligt och vi pratade mest om vad som är att vänta efter snittet.

Det hade tydligen skvallrats om att jag var gnällig hemma hos mor min när Gunilla (min bm) varit där i helgen. Så hon undrade hur det var egentligen. Och ja, det är väl mest på bloggen jag gnäller och i lite mail då. Det är ju inget som är konstigt. Att förvärkar gör ont är ju av naturen och samma sak med migrän (jinxade till mig det igen förra veckan efter att ha förklarat att det var mycket bättre nu för en kompis som hade det illa på den fronten). Lite ont i ryggen har ju också sin förklaring och kommer mest till och från.

Det som är jobbigast dock är revbenssmärtan och den är ju inte så mycket att göra åt heller. Någon natt har jag inte somnat förrän vid halv fyra för att det gör så ont och andra vaknar jag minst en gång i timmen av det eller ligger och stirrar i taket timme ut och timme in. Gunilla tyckte jag skulle testa att ta en citodon så jag fick sova lite. Gjorde jag innan jag lade mig igår. Gav exakt noll effekt. Lika ont och lika mycket vakenhet. Bara att vänta ut de närmsta veckorna och försöka hitta sätt att stå/sitta/ligga som gör mindre ont dagtid i alla fall så länge.

En kollega förklarade sig vara fascinerad av att jag såg så oförskämt fräsch ut trots att jag är så långt gången nu. Jag menade på att det bara är gener och inte överensstämmer med verkligheten överhuvudtaget. Kan själv konstatera att jag ser bättre ut den här graviditeten än förra. Oklart varför dock.

Förra vecka 36.

35+2
35+2

Behöver inte längre köpa hem mjölk till kaffet om ni tar det (vecka 35)

Nämnde jag att alla mina bh:ar och amningslinnen (slappar jag runt i när bara folk som kommer hem till mig ser) har mörkgulorangea fläckar numera? Och lakanen i sängen större mjölkfläckar? Att jag vaknade av att jag var alldeles blöt över hela armen ner i armhålan häromnatten för att jag läckte loss? Bröstmjölk ska ju vara ett universalmedel vad det än gäller, men mina armhålor kliar trots detta. Vill verkligen inte börja använda amningsinlägg redan, de där runda märkena de ger på alla kläder är måttligt skoj. Och det är ju inte hela tiden det rinner heller.

Foglossningen undrar ni naturligtvis över eftersom jag inte klagat över den på sistone. Det finns det ett naturligt skäl till, nämligen att den försvann igen. Nu har jag inte kört några längre sträckor och inte heller promenerat i onödan så det kan ju vara en bidragande orsak. Viktigast är nog att jag inte bär Arvid alls dock. Jag får ju inte lyfta honom efter snittet så nu är det att lära honom att det bara är pappa som bär om det behövs. Vi har till exempel ägnat långa stunder åt att krypa ner baklänges för trappan tillsammans (sjukt jobbigt för övrigt) och nu kan han det. Han har också vant sig vid att jag är mer immobil än vanligt och vill gärna hjälpa mig genom att dra upp mig ur soffan eller från golvet om jag sitter där med honom. Duktig kille.

Annars så, är det nu man räknas som höggravid? Jag bestämmer det i alla fall. Av den enkla anledningen att det känns så. Max 34 dagar kvar i alla fall och bara 7 halvdagar kvar på jobbet! Förra vecka 35.

I bakgrunden på veckans bild kan ni även se mitt projekt att klä om stolsitsarna. Går ganska bra, men långsamt.

34+1
34+1
Såg att en mag-magbild figurerade på Arvids vecka 35. Som jämförelse mot då kan jag presentera en bild från förra veckan också:

IMG_2618
En smula större denna gång ja..

Känner mig gnällig (vecka 34)

Ont mest hela tiden och svanken har börjat värka också. Har klarat mig från ryggont fram till nu annars. Mina revben är på nivån att jag i regel ligger vaken några timmar varje natt för att det gör så ont och det inte hjälper att vända på sig. Har provat att gå upp och gå lite och hoppa runt för att få bebisen att flytta sig lite så det blir lite mer plats just där, men icke. Inkilad som sagt.

Illamående är jag också. Inte som i tidigt gravidillamående utan snarare som att man har ätit för mycket så att maten står en upp i halsen. Och det är inte beroende av matintag. Värre ju längre dagen går. Lite svårt att äta då. Har därför börjat göra smoothies till kvällen så kan jag äta lite med Arvid och Jonas till middagen, tycker det är viktigt att alla äter samma sak tillsammans, och sen när Arvid lagt sig suger jag i mig en blandning på avocado, yoghurt, bär och juice/mjölk. Får man i sig vitaminer och bra fetter i alla fall. Och så klart när bebisen inte ligger så där dumt passar jag på och äter så mycket jag kan.

Mer på gnälltapeten är att jag blivit förkyld. Började med ett munsår på söndagsmorgonen och sen har det gått utför. När jag kom till jobbet i måndags undrade min vikarie varför jag inte stannat hemma. Snor och host och den där vaga ont-i-kroppen-känslan. Och sen nu jätteont i bröstet så man knappt kan hosta ens. Ingen röst heller. Det är väldigt synd om mig. Så ni vet.

Förra vecka 34.

  

Har du varit ute och sprungit eller? (vecka 33)

Ehm nej, det hade jag inte vid tillfället jag fick frågan av Jonas. Däremot hade jag varit i tvättstugan och fyllt en maskin och det är ansträngning nog för att jag ska flåsa en bra stund efter. Det där med ergonomi och tvättmaskiner är inget vi jobbar på i den här familjen. I så fall skulle man väl ha en toppmatad antar jag. Det hade vi faktiskt när vi flyttade in, men så gick Jonas mormors sönder så då fick hon vår och vi tog över en annan av en av Jonas kompisar. Så var det med det.

Bebishen gör mig inte bara andfådd utan verkar ha en agenda mot min sömn också. Precis som Arvid hade. Om det inte räckt med att vakna av sammandragningar och huvudvärk (migränen har bättrat sig sen jag jobbar mindre) så har jag ju den där tjatiga revbensproblematiken också. Nu gör det verkligen ont ont ont mest hela tiden. Svårast är det när man inte kan ligga på något sätt eftersom foten sitter välplacerad i revbenet och det är inget att rekommendera. Kanske därför Arvid hade svårt att komma ut, för att foten fastnat i revbenet..

Nu ska det inte vara något problem med just att komma ut för bebishen. När man läser om ”problem” vid kejsarsnitt dock kommer det ofta upp att det kan vara svårt/svårare att komma igång med amningen. Jag är inte orolig. Här läcks det mjölk sen en vecka tillbaka så det ska nog reda sig ut problem. Inga större mängder alltså, men visst är tuttarna redo för bebis. Så ni behöver inte känna er stressade över det.

  

Hudkräm i armhålorna? Jomenvisst! (vecka 32)

Jag har ju beklagat mig över böjveckseksem här innan. De kommer och går. Att man blir kliig om kroppen som preggo är inte heller konstigt. Men nivån på kliet i mina armhålor på sistone är imponerande. Jag använder Vichys parfymfria deo just för att den är skonsam mot klen hud, men nu märks inget av det av. Det är bara kli kli kli. Och för den som undrar kan jag meddela att rakhyveln har fått långledigt sen det började klia så ingen irritation på grund av rakning.

Nu är jag inte en svettig person i mig själv utan svett brukar vara symptom på att något inte står rätt till i kroppen, såvida jag inte anstränger mig eller det är 30° varmt och jag ligger i solen vill säga. Jonas brukar också säga att det är onödigt att jag ens använder deo, men av någon anledning vill jag inte gärna testa bara sådär. Nu blev det liksom nödvändigt. Och för att boosta huden (som inte känns torr när man rör vid den) kletade jag in rejält med hudkräm och sen gick jag deolös hela dagen. Gick alldeles utmärkt och kliet minskade också lite. Så nu ingår det i min efter-dusch-rutin att smörja in armhålorna också. Det känns lite fel, men så får det helt enkelt vara tills jag blivit normal igen.

Annars då? Jo, jag tycker att sammandragningarna inte är lika frekventa eller gör lika ont sen jag blev halvtidssjukskriven så det är positivt. Min livmoder är mer eller mindre konstant lite småhård, men det i sig är ju ingen fara. Bebishen stångas ibland så det strålar ut i hela härligheten, inte mysigt alls. Migränen fortsätter och min barnmorska tyckte jag skulle överväga att öka på sjukskrivningsgraden om det inte blev bättre snart. Det är jag dock inte sugen på såvida det inte blir värre.

Förra vecka 32. Tycker jag är större nu än då, men mitt sf-mått är bara 1 cm större nu och jag väger 3 kg mindre än då så det är nog snarare en kombination av klädsel och att magen kanske satt sig lite mer som en kula den här gången.