Nytt försök imorgon

Försök och försök dock. De har planerade snittdagar måndag, torsdag och fredag och snittet ska ske mellan 38+3 och 39+3 och imorgon är jag 39+2 så det blir svårt att skjuta på om de ska hålla sina riktlinjer (som ju finns av en anledning). Tror nog att det ska bli av enligt plan.

Barnen är hos Anita igen och vi har städat huset ännu en gång och om en timme drygt ska jag descutan-tvätta mig innan det blir läggdags och fasta tills jag får komma tillbaka från uppvaket. Men det viktigaste är att imorgon får vi träffa vår bebis! En liten gullig tjej! Äntligen!

Adrian pussar magen för sista gången:

Adrian-pussar-magen

Ingen bebis

Nu undrar ni var bebisbilden är och om vi bestämt namn etc. Vi ställer oss ungefär lika frågande. När vi kom till sjukhuset fick vi en slot med ungefärlig tid. Sen hade de varken vårdplats för vår lilla tjej eller barnläkare tillgängliga så då sköt de på det.

Medan vi väntade misslyckades de med att sätta nål på mig tre gånger. Fjärde gången och den andra barnmorskans andra försök gick det vägen och jag fick dropp. Hade ju fastat sen sjusnåret igårkväll.

Tiden gick och de kunde fortsatt inte lösa det. Då började de prata om att snitta mig och sen skicka iväg Jonas och bebisen till en barnavdelning i en helt annan byggnad på sjukhusområdet. Ett dygn senare skulle jag ev kunna komma och hälsa på.

Det alternativet blev det inte utan de landade i att vi fick en ny tid på måndag. Klockan två fick vi gå efter sju timmars väntan och är nu hemma igen. Så det blir inga bebisbilder idag. Ni får gärna hålla tummarna för att hon håller sig på plats dock.

Ingen bebis

Nu undrar ni var bebisbilden är och om vi bestämt namn etc. Vi ställer oss ungefär lika frågande. När vi kom till sjukhuset fick vi en slot med ungefärlig tid. Sen hade de varken vårdplats för vår lilla tjej eller barnläkare tillgängliga så då sköt de på det.

Medan vi väntade misslyckades de med att sätta nål på mig tre gånger. Fjärde gången och den andra barnmorskans andra försök gick det vägen och jag fick dropp. Hade ju fastat sen sjusnåret igårkväll.

Tiden gick och de kunde fortsatt inte lösa det. Då började de prata om att snitta mig och sen skicka iväg Jonas och bebisen till en barnavdelning i en helt annan byggnad på sjukhusområdet. Ett dygn senare skulle jag ev kunna komma och hälsa på.

Det alternativet blev det inte utan de landade i att vi fick en ny tid på måndag. Klockan två fick vi gå efter sju timmars väntan och är nu hemma igen. Så det blir inga bebisbilder idag. Ni får gärna hålla tummarna för att hon håller sig på plats dock.

Ett datum!

Det var snabbt jobbat från sjukhusets sida. Vi lämnade Lund vid halv tio igår och idag när jag kom hem hade kallelsen till kejsarsnittet kommit redan! Den 5 juli är vi inbokade så det blir födelsedagsfirande i dagarna tre där om inte bebisen bestämmer sig för att komma ut tidigare vill säga.

Och apropå bebisen. Idag har jag köpt de första riktiga kläderna. Arvid och jag köpte två byxor tidigare i vår, men i övrigt har det varit stiltje på den fronten. Också för att jag inte riktigt litat på barnmorskan om könsbestämning. Alltså, hon sade ju att hon var säker på rutinultraljudet och visade något suddigt, men ni vet, de kan ju säga vad som helst och man tror på det där i myrornas krig på skärmen.. Denna gång bad jag henne dubbelkolla och nu kunde till och med jag se att det helt klart är en liten tjej som ligger och sparkar runt därinne.

Så idag på vägen hem från jobbet smet jag inom kapp ahl och köpte två små söta klänningar och ett par leggings till henne. Och jag må sukta efter blommigt, rosa och gulligull, men när jag väl stod där var det inget sånt alls jag ville ha. Istället blev det blått och vitt och ganska neutralt som synes. Ni kanske tycker att jag är galen som lägger kläderna direkt på det där översmutsiga bordet i trädgården, men de ska ändå tvättas innan användning så ingen anledning till oro.

pMHMM3T5RmiyS2+mqkCAPA_thumb_d76a

 

Snittet sju månader senare

Så har det gått sju månader sen snittet och ont gör det ju inte längre. Det har det inte gjort på väldigt länge. Däremot kliar ärret och kan vara lite ömt fortfarande. Jag tycker personligen att de har skurit ganska högt upp, särskilt på ena sidan. Det här med att det ska ligga i bikinilinjen kanske stämmer vad vet jag, jag har ingen koll på vad exakt som är bikinilinjen. Vad jag vet är att majoriteten av mina trosor kan jag inte använda eftersom troskanten hamnar rakt över ärret och skaver. Trosor med spets är av samma anledning uteslutet.

Flertalet byxor som passar kan inte heller användas utan obehag eftersom ju ärret som synes på bilden står ut. Det ser kanske inte så mycket ut, men det är så pass att det skaver mot tyget. Sjukt irriterande, men det går väl över med tiden. Den där tiden känns som att den är väldigt lång för min klena, långsamläkande kropp dock.

IMG_6076

 

Kejsarsnitt: återhämtning

Hur går det? Har allt gått bra? Folk frågar samma sak hela tiden. Och lite underförstått är det hos en hel del att om själva operationen gått bra och det går bra nu så är det inte så farligt med snitt utan ett ganska bekvämt sätt att föda barn. Gör det fortfarande ont? Ja, det beror ju på vad man jämför med.

Jag har mycket glömt hur överjävligt ont det gjorde efter Arvids förlossning. Men jag minns när mamma efter några veckor sade något om att det ju gör väldigt ont i klippet när man blivit klippt. Då svarade jag bara att jag fortfarande inte kunde känna var jag blivit klippt. Det var en sån petitess i sammanhanget att det inte kändes i allt det onda.

När jag duschade första gångerna efter förlossningen den här gången kom jag också på mig med att vara så otroligt försiktig när jag tvättade rumpan. Förra gången hade de ju opererat mig där så jag kunde inte tvätta på ”normalt” vis och det satt i nu med. Kroppsminnen alltså.

Hur länge det gjorde hur ont efter Arvid minns jag inte heller, men vet att när vi åkte till Ystad för en extra koll knappt fem månader efter förlossningen fick jag be Jonas köra försiktigare vid gupp eftersom det gjorde ont.

Bara som jämförelse.

Så snitt då. Hur farligt är det? Jag vet inte, har redan glömt de första veckorna. Morfinsprutor fick jag extra på sjukhuset och oxynorm. Hemma naproxen att boosta alvedonen och diklofenaken med. Jag har varit väldigt försiktig med att ta värktabletter eftersom jag dels inte vill att de ska överföras i mjölken i onödan, dels tänker att det är bra att bli påmind om att kroppen inte är hel så man inte överanstränger sig.

Dock när jag bar Adrian uppför altanen i början av hans andra vecka tror jag det var så var det som att hela kroppen låste sig. Det gjorde så ont att jag inte kunde ta ett steg till. Och att ropa på Jonas gick inte heller. Att ropa, skratta, nysa och annat som kräver att man tar magstödet till hjälp är uteslutet veckorna efter ett snitt, åtminstone var det så för mig (läs här för en helt annan upplevelse). Så jag bad Arvid hämta pappa med noll framgång. Efter ett tag insåg han (liggandes i hängmattan) att jag försökte påkalla hans uppmärksamhet och kom och tog Adrian så jag kunde stappla mig in. Då började jag fuska med min ordination och bytte ut en alvedon mot en citodon så jag inte skulle hamna i samma situation igen.

För det är ju dumt att underbehandla mot smärta också. Det skällde de nästan på mig för när jag var inlagd också. Jag tyckte det kändes ok så länge jag låg ner (och då knappt rörde mig) så det var inte förrän jag behövde komma upp för att kissa och byta en blöja på Adrian som jag insåg att det gjorde så ont att det var en omöjlighet att ens närma sig sängkanten. Jonas var hemma och lämnade Arvid till Daniel för passning. Så jag fick snällt ringa på klockan och be om medicin och hjälp. Och då tyckte de jag väntat alldeles för länge med att be om mer smärtlindring när jag ju hade så ont. Det är så svårt att veta vad som räknas som tillräckligt ont för medicin bara. Särskilt som de i Ystad nästan skällde på mig när jag ville ha hjälp där och hade minst lika ont.

Att be om hjälp ligger inte för mig, men är något jag ska se till att verkligen bli bättre på, särskilt om det blir en tredje liten krabat på sikt och då snitt igen. För de var ju verkligen hjälpsamma och såg det inte som minsta problem när jag ringde på dem. Undersköterskan tog hand om blöjbytet utan minsta min efter att hon hjälpt mig upp ur sängen så jag kunde gå på toaletten (och jag fått en ny spruta). Det är väl bara hos en själv det är jobbigt att be om hjälp. Känns ju inte hundra att faktiskt inte kunna ta hand om sitt barn heller. Även om det ju inte är konstigt när hela magen skurits upp alldeles precis.

Att inte överanstränga sig är däremot svårt eftersom man sällan känner det i stunden utan det kommer några timmar senare. Framåt kvällen kan det göra ont att bara sitta upp och då särskilt att böja sig fram. Och det känns hela tiden. Även nu när jag sitter med datorn i knät är det påtagligt. Inte så att det är någon direkt smärta, men det känns.

Jag trodde att det skulle göra ont mest i själva snittet man ser på magen, men där har det inte varit så farligt egentligen. Det är området mellan bikinisnittet och naveln som gjort ont. Beröring, även den allra lättaste, gör också fortfarande väldigt ont. Det är som att känseltrådarna har lagt sig på huden. Inte trevligt när ens bebis gärna vill sparka mot en där. Eller ens stora kille ville kramas.

En annan obehaglig sak är känslan av att magen inte följer med. Det är bättre nu, men för bara några dagar sen var det väldigt mycket mer påtagligt. När man vänder sig i sängen eller bara plötsligt när man går är det som att magen stannar kvar i ursprungsläget. Så jag har hållit mig mycket om magen när jag gjort ”vändrörelser” för att minska den känslan.

Mamma och Johanna tipsade om att testa att linda magen mot det ”kvällsonda”. Kan säkert hjälpa mot just känslan att magen inte följer med också. Kan vara idé just mot kvällen att få lite avlastning av magen då.

Sammantaget är återhämtningen oerhört mycket snabbare och bättre efter snitt än sfinkterruptur, men det är väl inte så förvånandes egentligen. Jämfört med en mer vanlig förlossning vet jag som sagt inte, men efter vad jag sett och hört från andra skulle säga att det är betydligt lindrigare att göra på vanligt vis. Jag trodde dock att det skulle göra mindre ont kortare tid, men det är ju så individuellt. En irriterande detalj som inte har med själva skärandet i sig att göra är att jag fortfarande har ont vid beröring efter att de satte katetern. Det om något känns onödigt.

Just nu ser jag mest fram emot att kunna ta i och göra saker på riktigt. Inte hela tiden behöva tänka på hur jag böjer kroppen, hur mycket något väger, vara försiktig i kontakten med Arvid etc. Tanken att kunna springa, rensa ogräs, handla och lyfta in kassar i bilen, hjälpa upp Arvid i bilen, ta honom i famnen när han är ledsen, själv kunna bära upp vagnen. Sånt vardagligt som inte riktigt går nu.

IMG_3477
Men alltså kolla hur söt gullplutten är!

Förlossningsberättelse: Kejsarsnitt

Det blev ju planerat kejsarsnitt eftersom jag fick en förlossningsskada med Arvid, läs här och här. Inget jag ville egentligen, men vad jag fick mig rekommenderat. För den som minns var jag på specialistmödravården förra våren och bad läkaren titta på ärrvävnaden. Jag lade fram det som att jag helst ville föda ”naturligt”, men inte om det var risk för framtida problem. Det var alltså inte fråga om att övertala sig till ett snitt inför framtiden. Hon kollade med ultraljud och tyckte att snitt helt klart var att föredra i mitt fall. Så det skrev hon in i min journal så att det inte skulle uppkomma någon diskussion om det när det gällde.

Jag har alltså haft en bit över ett år på mig att ställa in mig på att bli uppskuren för nästa bebis. Det gjorde det inte mindre skrämmande dock. För två och en halv vecka sen var det då dags. Fasta från tolv på natten, men ok att dricka klara drycker inkl kaffe fram till klockan sex. Vi lade oss i tid, men det behövs knappast en hjärnfysiker för att inse att jag inte sov många minuter den natten. Jonas snarkade på för glatta livet dock. Upp strax före halv sex och in i duschen för att desinfektionstvätta av hela mig än en gång med deskutan. Hade jag gjort kvällen innan också. Sen på med nytvättade kläder och lägga ner det allra sista i förlossningsväskan. Kaffekopp i handen strax före sex och sätta sig i soffan innan Anita kom för att passa Arvid och vi åka iväg till Lund.

Sista kaffet före bebisutplockning
Sista kaffet före bebisutplockning

Vi hade bestämt att vi skulle väcka Arvid innan vi åkte så han inte bara blev ”övergiven” hur som helst. Nu vaknade han av sig själv när Jonas klädde på sig och förstod precis att allt var upp och ner och bara grät och grät. Fruktansvärt var det att åka när man visste att det skulle dröja ett par dar tills man kom hem igen och han var så ledsen.

Klockan sju var vi på avdelningen och togs emot av vår barnmorska som gav oss snygga kläder och berättade hur det skulle gå till. På med utstyrslarna, fylla i något papper till och ta något mer blodprov och sen iväg och sätta kateter. Det är inte kul att göra. Det gör ont och är sjukt obehagligt. Finns värre saker dock. Till exempel att göra kejsarsnitt.

Fashion!
Fashion!

Sen var klockan plötsligt åtta och vi i operationssalen redo för snittet. Eller redo är kanske att ta i, men så pass redo man kan vara för en sån sak. Narkosläkaren var dansk och jag var så stressad att jag fick be honom upprepa allt han sade säkert tre, fyra gånger innan jag hörde vad han sade. Narkossköterskan var en stjärna och pratade lugnande med mig hela tiden. Jonas var så klart där och stöttade också, men han försvann ju iväg med bebisen när han kom ut så då var det skönt att han var så sympatisk.

För jag tyckte ju att det var så hemskt med snittet. Jag började gråta när de skulle lägga bedövningen och fortsatte med det tills Adrian var ute och kommit tillbaka till mig. Jag fick koncentrera mig så jag var stilla när de stack mig i ryggen. Sen kunde jag gråta vidare. Inga plötsliga blodtrycksfall, illamående eller liknande. Däremot spände jag mig så mycket att jag fick typ kramp i axeln. Gjorde fasligt ont och tog flera dagar innan axeln var bra igen.

När bedövningen satt in gick det fort, säg fem minuter tills han var ute med världens skrik. Det här med att man känner beröring och hur de drar och sliter inne i en märkte jag knappt av. Inget jag minns i alla fall. Hade fullt upp med att vara rädd. Jag har en vag minnesbild av att jag fick se Adrian innan de skyndade in i rummet bredvid. Ca tio minuter var de borta och då skrek han konstant så att lungorna funkade bra visste jag direkt. Allt annat var också bra och han fick tre tior till och med.

Under tiden fortsatte de greja med mig och jag koncentrerade mig på att försöka få ordning på min axel. Sen kom de tillbaka och jag fick äntligen träffa mitt barn.

13 min gammal Adrian
13 min gammal Adrian

Ett par minuter ihop och sen fick Jonas honom medan de sydde ihop mig och därefter rullade bort mig till uppvaket. En till tre timmar var uppskattningen hur länge jag skulle få ligga där. Jag började jobba på att röra tårna direkt och efter en halvtimme kunde jag dra upp båda benen och var klar att åka till min familj. Lite logistiskt klydd följde, men inte mer än en timme utan mina killar blev det till slut.

Allt gick alltså jättebra och det var inga konstigheter. Bara jag som tyckte det var fruktansvärt och inte alls ser fram emot en repris om det skulle bli ett barn till. Men att få en sån fining som vi fick gör det så klart värt det.