Tre barn som alla varit två månader

Man ska inte jämföra sina barn sägs det ibland. Och det kan ju stämma, men beror också på sammanhanget. Signe är ju för liten för några större jämförelser, men lite kan vi!

Två månader gammal mätte Arvid 59,5 cm, exakt samma som Signe. Adrian mättes tydligen inte då, men två veckor tidigare var han 58 cm och två senare 62 cm så vi kan nog uppskatta att han höll sig kring samma längd som sina syskon. Viktmässigt var Adrian tungviktaren av dem med hela 6235 g. Arvid mer modest med 5505 g och Signisen är minst med 5285 g.

Sen frågan om hur lika de är syskonen.. Titta och bedöm!

Arvid två månader:

Adrian två månader:

Signe två månader:

En vecka nu!

Idag är Signe en vecka gammal redan! Känns som hon kom typ igår, och det gjorde hon ju nästan, men ändå.

Jag har varit tacksam att hon hittills varit bäst på att ta grepp vid amning av barnen. Tyvärr innebär inte det att det inte gör ont nu. Med storätare som mina kids kommer man tydligen inte ifrån sårskorpeliknande skikt oavsett hur bra de tar bröstet. Skulle säkert kunna korta ner tiden hon äter för att spara bröstvårtorna, men så länge hon vill ha tutten i munnen och äter åtminstone sporadiskt låter jag henne. Det är vad jag tror är bra och som funkat på pojkarna så det fortsätter jag med.

Varje morgon när Adrian vaknar kommer han in till oss och klättrar upp i min fotända och pratar om att Signe är en sån gullig bebis. Det hindrar inte att han leker bebis allt som oftast dock.

Bröderna känner ju att det är skillnad mot innan hon kom ut och det visar sig i fler konflikter och ”situationer” än vanligt. Men så är de gullisar allt som oftast också.

Lilltjejen alltså!

En sån gosig liten flicka vi har fått! Pojkarna tycker att hon är bäst, även om hon är lite väl skrikig ibland, särskilt när man ska sova. Skrikis tyckte Arvid vi kunde kalla henne, men jag vet inte jag.. Han har också nattat sig själv ett par kvällar sen vi kom hem, eftersom han då kunnat stänga dörren till sig, slå på fläkten på max och inte behöva höra henne. Han utarbetar sina strategier.

Adrian kommer mest fram och ska klappa lite och hämta gosedjur och säga att hon är gullig eller knasig när hon äter tutte. Det är mycket som är just knasigt i Adrians värld just nu och det kan man ju förstå med tanke på omständigheterna.

Signe har också upptäckt latamning, det vill säga att ta några sugtag och sen släppa och bara peta lite med tungan så det pärlar lite lagom. Bekvämt, behöver man knappt ha bröstvårtan i munnen ens. Mindre praktiskt för den ömma modern som riskerar ledsna bröstvårtor av utdragen amning och konstant fukt. Sånt man får leva med.

Amningen funkar alltså. De gav Signe tillägg på sjukhuset, vilket jag var måttligt nöjd med eftersom jag inte vill riskera amningen, men det behövdes tydligen vid tillfället så det är skönt att paketet vi köpte troligtvis kan skänkas vidare inom kort. Glädjen i att äta är något hon helt klart har gemensamt med brorsorna. Ett evigt pickande och en omåttlighet av rang. Bättre att kräkas lite och göra plats för mer än att ta en paus liksom. Tur man får hormonpåslag av amningen så man klarar dagen. Synd att den ruschen inte håller i sig fullt ut hela amningstiden. Ett senare problem.

Syskonkärlek

Häromdagen sade Arvid att Adrian var hans bästa kompis. Då smälter ett mammahjärta. Det är ju det man önskar sig mest av allt, att ens barn verkligen ska tycka om varandra och trivas ihop. Sen bråkar de ju stup i kvarten också, men det är ofrånkomligt i den åldern.

Båda längtar efter bebisen, Arvid som ju förstår bättre vad det innebär mest, men Adrian också. Lite då och då kommer han och vill klappa bebisen och stryker lite snabbt över magen. Tror nog det ska gå bra när den kommer, särskilt som Arvid och Adrian har varandra så nära redan nu.

 

En gullebebis

Jag träffade en liten gullis idag. En mini som ändå är stor nu i jämförelse med när han kom för sex (?!) veckor sen. Otroligt att inte ha luktat på honom förrän nu, men så har det varit sjukdomar på alla håll. Idag i alla fall gosade vi och han protesterade inte allt för mycket.

Storasyrran hade lite svårt att låta brorsan vara i fokus bara och attackerade pappas famn sekunden jag lämnade över honom.. Därav viss skepticism hos Theo.

Att ha en lillebror

Imorse när vi skulle till förskolan förklarade Arvid att han ville ha jullov igen. Jag frågade om han inte tyckte det var roligt på föris med alla kompisarna och det tyckte han ju, men det var bättre hemma. Men kompisarna? frågade jag igen. ”Jag har ju Adrian” sade han då. Gulle.

Dejt med en av de bästa!

Lovisa konfirmerades ju för sisådär hundra år sen, det vill säga i våras. Själva ceremonin var ingen höjdare, men så satt jag bakom en pelare så det enda jag såg i en och en halv timme eller hur lång tid det nu tog var just den. Men men. Lovisa fick i alla fal bio och middag i present av oss, precis som Bella fått två år tidigare. Och i fredags var det äntligen dags att lösa in presenten.

Egentligen hade jag tänkt att vi skulle äta på Pinchos, lagom tonårigt sådär, men så var det helt fullbokat så då tog vi TGI Fridays istället. Mycket underligt ställe är ju det, men funkade fint! Vi tog någon sharing platter och lade till lite extra kolhydrater och friterad ost och sen åt vi tills vi trodde vi skulle spricka och jag fick ont i magen.

Det är kul nu när småtjejerna inte är småtjejer längre utan börja närma sig vuxenålder. Bella blir ju 18 i januari och Lovisa 16 så det blir en helt annan nivå på samtal och förståelse och insikter. Och det lär ju bara bli ännu bättre på de punkterna, härligt!

Efter maten promenerade vi bort till bion och såg The Beguiled. Jag vet inte vad jag tyckte om den egentligen. Fotot var fantastiskt, men storyn vete sjutton, särskilt sista halvtimmen. En svag trea får den av mig. Sällskapet var som sagt betydligt bättre och hon hade inte heller emot när jag viskade kommentarer ibland – bra egenskap.