Första dagen på resten av hennes liv

Så var det premiär idag. Jonas tog pojkarna till skola och förskola och Signe och jag namnade lite och sydde fast hankar som lossnat i regnkläderna. Sen letade vi upp gosedjur i en flyttlåda i källaren. I brevet från föris ville de att man skulle ta med en gose eller snutte vare sig de använder det annars eller inte. Inte i Signes fall, men hon hittade en katt jag tror Ninni gett en av pojkarna en gång som hon lekte några sekunder med så den blev det.

Med en personal sjuk och ersatt av en ung tjej som aldrig varit på småbarnsavdelning tidigare och flera nya barn (bara Signe som skolades in dock) så kan man nog kalla det ganska mycket kaos. Om det varit mitt första barn hade jag nog blivit lite stressad, men nu fokuserade jag mer på hur Signe tog sig an miljön.

Hon kan ju inte gå mer än något steg än och orkar inte gå hållandes i hand alltför långt heller, men hon är snabb som attans ändå så fram kommer hon. Gräva i sandlådan i pluttisdelen av gården var toppen. Så fick Adrian syn på mig (jag hade redan spanat på hans lek) och kom sättandes. När Signe såg honom skyndade hon fram till grinden och de hade något slags konversation där. Gull. Sen när vi var på stora gården ställde hon sig bland några femåringar(?) och lekte med sand efter att ha åkt lite rutschkana. Van vid stora barn var det ja.

Lunch och hon åt gulasch, smöret på mackan och hällde ut allt sitt vatten över mig och golvet. Allt som vanligt alltså. Och sen sovdags. Sådär bra gick det att somna, men till slut tog alla intryck överhanden och hon slocknade i mitt knä. Lilla gullfian.

Och efter lite vila lekte hon fint med duplogubbar innan det var dags att gå ut igen. Nu var de på stora gården och Signe blev smått överfallen av alla Adrians kompisar som ville leka med henne. Kul, men kanske lite väl intensivt.. Ett mellis och så var det dags att hämta brorsorna. Bra första dag blir det sammantagna betyget!

Min bebis börjar föris

Så har vi nått den där milstolpen det är när ett barn ska börja förskolan och starta sitt eget liv. Alldeles för tidigt känner jag. Egentligen hade jag gärna tagit några månader föräldraledigt till nu och låtit Signe börja i början av nästa år istället.

Men det är väl lika bra att dra plåstret och försöka få till lite kortare dagar och någon ledig dag här och där istället. Jag ska gå ner till 90 % nästa vecka för att kunna lämna barnen i rimlig tid i alla fall. Vi har inte flex på mitt jobb så det är en omöjlighet att lämna tre stycken utan att minska på arbetstiden. Jonas börjar tidigare på morgonen och hämtar dem tidigare på eftermiddagen så förhoppningsvis ska dagarna bli ok långa för Signe.

Arvid klagar på att vi hämtar honom på fritids för tidigt som det är, men så är han större och har ett annat behov av socialt sammanhang utanför familjen än Adrian och Signe. Adrian hade gärna varit hemma alltid, men när han är på förskolan har han roligt så det blir bra för honom att få lite av båda världar.

Men förskolestart imorgon alltså. Nyinköpta gummistövlar och en egen mini kånken. Lilltjejen alltså.

Det är så mycket gremlin nu

Lilltjejen jobbar med att skrika hela nätterna just nu. Oklart varför tyvärr, annars hade det varit lättare att lösa. Hon är ledsen och gal vad man än gör och jag får inte sova. Inte Jonas heller för den delen. Sen ligger jag och funderar och kan inte somna helt i onödan också.

Det stora orosmomentet den här veckan var att Signe fick förskoleplats. En bra sak visserligen, men också inte eftersom det var på en annan förskola än den Adrian ska börja på. Jag ägnade därmed alldeles för mycket tid på kvällen och natten åt att fundera över hur man skulle kunna lämna alla barnen och komma i tid till jobbet utan att behöva använda ”obekväm arbetstid”-dagis. Tre ställen för lämning är ganska mycket.

Så både Jonas och jag har försökt nå ansvarig för förskoleplaceringar i Lomma utan att lyckas. Idag var jag dock inställd på att ringa exakt hela tiden tills jag fick tag på henne för att höra om det kunna hjälpa ifall vi sköt på hennes förskolestart eller om inte det hur det såg ut med flyttkön och om syskonförtur funkade där med.

Men så ringde hon mig och hade lyckats få till en plats på Adrians förskola utan att jag behövde vara besvärlig en sekund. Jag blev så omåttligt glad och det lyckades jag nog förmedla i telefon också för hon verkade skina upp lite på sin sida också!

Så nu firar jag med ett glas rött och förhoppningsvis tre pinnar om 90 min.

Barnen på Östers utställning

På förskolorna i öster har de ju haft ett demokratiprojekt där de under hösten har röstat. Femåringarna röstade på vilket torg av Dalaplan, Stortorget och Triangeltorget som de skulle medverka till en utställning på. Arvid röstade på Dalaplan, men när det senare visade sig att triangeln vunnit förklarade Arvid att han röstat fel och att han egentligen menat triangeln.. Jo så att. Får hoppas att kappan efter vinden minskar tills det är dags för riktigt val 2034 (om vi fortfarande har fria val med den samhällsutveckling som 17,5 % av befolkningen röstade för).

Den här veckan har de så gjort sitt bidrag på Eken, en stol med en tillhörande saga. De andra avdelningarna med storbarn på förskolan gjorde ljuslyktor. När jag hämtade på torsdagen upplyste fröknarna om detta och jag fick ett papper i handen om att det igår skulle vara den där utställningen kl sex på kvällen. Framförhållningen inte total direkt.

Jag bjöd med farmor, mormor och Bo och så satte vi oss på en buss till triangeln. Buss är ju ett äventyr i sig tycker barnen så de var oerhört pepp på detta. Dessutom var jag måttligt sugen på att tråckla runt i parkeringshus med tre barn och vagn i rusningstid. Då är det enklare att gå in i en buss och traska ut när man är framme. Lite hopp om att Signe skulle sova också hade jag. Det gjorde både hon och Adrian under bussresan..

I samband med utställningen av stolar tändes 1000 lyktor, som sagt också gjorda av östers femåringar, för att hylla barnkonventionen. Allt var uppställt framför entrén till Johanneskyrkan och lyktorna kompletterade de färgade kyrkfönstren väldigt stämningsfullt. De började tända redan vid femtiden och strax efter sex var det några representanter för förskolan som presenterade projektet.

Till Arvids stora förtjusning använde de hans avdelnings stol som exempel och höll upp för alla som var där. Det tolkade Arvid som att den vann, vilket han så klart fick göra stolt som en tupp han var.

Efteråt gick vi in på Triangeln och åt på McDonalds med Anita. I flera sekunder höll sig Signe morsgris också glad i farmors famn.

Ex9kcbLrSQukBmxwqQ7ADA_thumb_8a9a

Sen mötte vi upp fadern som varit bortrest halva veckan, men nu kom från Kastrup. Kanske inte det smartaste draget ur barnens trötthetsperspektiv att dröja kvar för det dock. Adrian ville bara följa med farmor hem och Arvid skulle tvunget jaga honom så det blev lite kaosartat som ni säkert kan föreställa er. Vi tänkte att vi skulle visa Jonas utställningen också, men kl åtta fanns inte ett spår av stolar eller lyktor kvar. En tillfällig utställning med oerhörd emfas på tillfällig skulle jag säga.

Det var en fin utställning i alla fall och jag är glad att vi gjorde ansträngningen och åkte in till stan och tittade!

 

Arvid har också röstat

I Öster har man ett demokratiprojekt bland femåringarna där de alla får prova på att rösta och påverka på sin nivå. Under valveckan har en buss åkt till alla förskolor och barnen har fått lämna sin röst.

Vad de fått att välja på är vilket torg i Malmö de själva senare i höst ska utsmycka. Alternativen var Stortorget, Triangeltorget (det är platsen vid bussarna och citytunnelnedgången va?) eller Dalaplan. Före röstningen har de fått se små filmer om torgen.

Arvid funderade mycket och var länge inne på Triangeltorget, men när det väl gällde var det inte lika självklart längre. Kompisarna röstade på Triangeln och Stortorget, men själv kände han starkare för Dalaplan. Personligen ser jag gärna att något av de andra torgen vinner. Det är liksom lite roligare att åka och titta på barnens utsmyckning där än mitt i en av Malmös största korsningar.. Men men, vi får se när rösterna är räknade!

Luciafirande i dagarna tre

Tidigare år har Eken och Björken gått luciatåg tillsammans , men i år bestämde de sig för att dela upp firandet så vi har haft en lång lucia nu. I tisdags började det med Björken och alla småbarnen var mer eller mindre lusseklädda. Adrian till exempel vägrade allt utom tärnljuset. Han lyckades också på oklart sätt hamna i knät på en av de två fröknarna trots att det fanns både mindre och kinkigare barn på plats. Men det är kanske först till kvarn som gäller helt enkelt.

Barnen satt i ring med sina fröknar och tittade på varandra, föräldrarna och pedagogerna och var knäpptysta. Efter ett par sånger uppmanades föräldrarna sjunga med också. Arvid satt med och tittade och tyckte inte att det var ett riktigt luciatåg och att en av höjdpunkterna var när ett av barnen ropade mamma mitt i sången..

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_cf8d

Igår på själva luciadagen kom barnens farmor hit och vi åt middag och sen var det dags för lussetåg. Adrian var visst helt slut efter dagens anspänning och ville sova istället dock så det blev en enmanshow. Men vem behöver mer när Lucia kommer sjungandes och river av hela repertoaren själv?

Och idag då var det finalen när Arvids avdelning hade sitt lussetåg. Betydligt mer ordnat än småttingarna av någon outgrundlig avdelning. Arvid sade efteråt att han varit lite blyg med sjungit högt på Sankta Lucia-sången. Söta som attans också.

IMG_3825

 

Terror och småbarn

Vi var ju i Stockholm i helgen. Inte i city utan i Spånga och kom dit med god marginal före dådet. Så hände det och vi var inte i närheten utan kunde fortsätta dagen som vanligt. Eller hyfsat i alla fall. Mannen med maten var fast i stan på kontoret. Löste sig det med. En hel del prat om lastbilar och galningar under helgen dock så vi försökte förklara på ett så icke-skrämmande men tydligt sätt som det gick för Arvid och Leia.

De verkade ok med våra förklaringar och så var det bra med det. Trodde jag. Imorse när jag lämnade Arvid på förskolan kom han i kapprummet plötsligt på att han inte alls ville vara där utan hellre åka hem igen. Så pass att han blev ledsen och började gråta lite till och med. Och det var det längesen det hände. Vi talar ett år eller längre.

Så pratade vi lite och jag påminde honom om att det var påskfest idag och att han nog skulle kunna spela lite minecraft också. Han blev lite gladare och var helt med på banan att han skulle vara på föris. Då bestämde han sig för att berätta för fröken att vi varit i Stockholm i helgen och hela historien om lastbilen och tjuven som kört på människor. Uppenbarligen hade han alltså funderat vidare på detta och det var inte så okomplicerat som han gett sken av. Lillkillen.

När han berättat var han hur som helst redo att ta tag i dagen. Hans pedagog sade också att de hade diskuterat i personalgruppen hur de skulle hantera terrordådet och kommit fram till att de skulle prata lite om det med barnen i samband med att de deltog i den tysta minuten. Jag tror på det, att inte hålla undan barnen hemskheter. De hör mer än man tror och risken är bara större att de blir räddare när de inte får en ram runt det de hör som hjälper dem att förstå.

IMG_1767