Om mitt lilla hjärta

Hur det var med Signes hjärta. I somras gick jag på föräldraledigt en fredag några veckor innan Signisen skulle komma. På tisdagen därefter hade jag vanlig koll på mvc. Jonas hade mycket på jobbet och allt hade ju varit som det skulle så jag gick ensam. Annars har han varit med på i princip alla barnmorskebesök med alla tre barnen.

Så jag åkte dit på förmiddagen eller om det var mitt på dagen med en plan om en överdimensionerad glass från Lomma glassfabrik efteråt. Min vanliga barnmorska var på semester. Allt trillade i alla fall på som vanligt och hon skulle lyssna på hjärtat. Efter en liten stund undrade hon om jag hörde ”det där”. ”Det där vad?” var min respons på det. Så sade hon att hon tyckte det lät som extraslag, men skulle kolla om ultraljudsbarnmorskan var kvar.

Det var hon och jag kunde själv se på skärmen varje gång hjärtat slog dubbelt, vilket var ungefär vart fjärde slag. Det hade det inte gjort tidigare dock, varken på tillväxtultraljudet eller kontrollen däremellan. Så de ringde specialistmödravården och bokade in mig direkt.

Ut i bilen mot Lund. Innan jag körde ringde jag Jonas och grät och försökte förklara i min förvirring och rädsla för barnet. Bestämde att vi skulle mötas upp på sjukhuset. Mitt lokalsinne är någonstans mellan noll och minus, men till lasarettet hittar jag. Just den här dagen slog jag dock på gps:en för säkerhets skull. Jonas skyndade iväg från jobbet med varningsblinkersen på och parkerade på handikappsparkering och stod och stampade när jag körde in i parkeringshuset.

Sen var det väntan och olika kontroller och vi ordnade med hämtning av pojkarna från förskolan. Mycket mer än att hjärtat slog dubbelt var tredje, var fjärde slag fick vi inte veta eftersom ingen hjärtläkare var på plats. Vi fick tid till flödeskontroll nästa dag för att se att bebisen fick allt den skulle. Så vi åkte hem utan att vara mycket klokare och inte heller mindre oroliga. Från att allt var normalt och vi skulle få barn som väntat om några veckor var det upp och nervända världen.

Så det blev flödeskontroll och hjärtläkare tittade på hjärtat med ultraljud och Jonas och jag fick göra ekg. Allt såg bra ut, utom dubbelslagen då. De misstänkte omognad i retledningssystemet och att det skulle gå över när hon kom ut, men säkra kunde de inte vara. Och extraslagen kom från ena kammaren och inte förmaken som är vanligast och då är det ökad risk att de stannar kvar också. Jag minns inte hur många gånger vi var på specialistmödravården, men det kändes som att vi var där exakt hela tiden. Mina dagar där jag skulle ta det lugnt och lalla runt hemma medan pojkarna var på förskolan blev inte alls som tänkt.

De pratade om ifall man skulle ta ut henne tidigare, men eftersom vi hade ett planerat snitt så pass snart ändå beslutades att vi skulle fortsätta enligt redan satt plan med tillägget att ett ”hjärtteam” skulle vara redo när hon kom ut. Sen blev det ju inte riktigt som tänkt eftersom de inte hade kapaciteten som krävdes när snittet väl var bestämt och vi fick åka hem igen och göra det några dagar senare istället. Om det hade varit jobbigt att skjuta på det i vanliga fall är det ingenting mot när man redan är orolig för bebisen i magen dessutom.

Det gjordes i alla fall ultraljud på henne av hjärtläkare när hon var ute och hon fick göra ett 24-timmarsekg när hon var ett dygn. Slagen var kvar, men inte fullt lika frekventa så det var positivt. En månad gammal gjordes en till koll på sjukhuset och när hon var tre månader gjorde hon ett nytt 24-timmarsekg. Efter det blev hon helt ”godkänd” och friskförklarad och inga fler kontroller behöver göras. Så då firade vi med champagne och andades ut till slut. Även om jag inte oroade mig särskilt mycket eller trodde att det skulle vara några kvarstående problem var det en lättnad att också få ett medicinskt klartecken.

Signe 7 månader

Signes sjumånaders firar vi in med en mysig mjölkstockning (igen!). Jag vaknade sådär vid femsnåret av att ena bröstet pulserade och gjorde så jäkla ont. Mys. Ingen feber eller sånt trams än så länge dock så det är ok. Förhoppningsvis ger det med sig av sig självt inom ett par dar. Är exakt noll sugen på att söka vård för det igen. Denna gång hade jag inte accepterat ett nej från vårdcentralen dock. Saker man lär sig.

Annars. Sju månader alltså! Favoriter är att försöka stå som sagt, och om hon har ett bord att hålla i och kan vila den söta, lilla blöjrumpan mot en soffa så klarar hon en liten stund själv. Varje gång man reser upp henne i ståendes skiner hela hon upp i världens största leende så att stå får hon gärna! Inte för att hon är svår till skrattet annars heller i och för sig.

Sitter gör Signisen som en stjärna och hon har alltmer börjat försöka komma upp i sittandes själv så när som helst kommer man väl att vakna av en bebis som sitter och drar en i håret. Just att dra i håret är något hon är ett stort fan av också. Har hon gemensamt med Arvid som gav mig kala fläckar i nacken. Adrian är inte särskilt imponerad av denna förmåga, särskilt inte imorse när hon drog till i hans kalufs så han började gråta. Ingen försiktig tjej alltså.

Mat går långsamt framåt. Det blev ju av naturliga skäl en paus där i vinterkräksjukan och nu blir det en ny tills min tutte gett med sig helt. Jag tänker inte ge henne annat än möjligen på fingret förrän hon har sugit rätt på de där tilltäppta mjölkgångarna. Någon ordning får det vara.

Ja, ungefär så ser status ut med gullfian. Charmig och bebisig precis som hon ska!

Januari – sjukornas månad tydligen

Så har vi snart avklarat årets första månad och jag vet inte om det bara är hos oss, men det känns som att någon varit sjuk mest hela tiden. Jag menar bara nu är vi inne på andra veckan av kräksjuka efter att Adrian blev dålig hos farmor igår (hoppas hon klarar sig iaf!).

Och magen är inte på topp hos flera andra i hushållet heller. Själv mår jag bra även om jag är sliten som få och fortfarande inte kunnat förmå mig att äta matigare än franskbröd och nyponsoppa än. Får se om jag kan fixa lite riktigare mat till middag.

Men alltså det här att det tar sån tid för alla att bli sjuka. Tycker att det brukar gå betydligt fortare från första utbrott till sista sänkte man..

Så det är status här, ett fortsatt gnällande om vinterkräk. Blir lätt så när det enda man gör är lever i det.

Återhämtningens tid

Vad ska man säga om det här kräkinfernot? Vi punktar lite tror jag:

  • Glädje vid gårdagens sänggående när orkar hjälpa till att bädda sängen efter Signes kaskadande tidigare på dagen
  • Oglädje när det omedelbart efter att huvudet läggs på kudden följs upp med en ny kräkstorm
  • Tydligen orimliga förväntningar på hur mycket bättre jag skulle må när jag vaknade idag
  • Försök att lukta på (inte dricka, nån måtta!) kaffe – misslyckat
  • Huvudvärkstabletter
  • Sovit själv
  • Sovit med Signis
  • Förflyttat mig till soffan och cmore
  • Pojkarna på väg till farmor

Jag tror jag tar och ropar hej

Kräkfritt i typ 42 h nu. Risken för ytterligare insjuknanden känns väldigt låg nu. Dock sportar Signe en förkylning och febrar loss. Hellre det än kräksjuka dock. Minns alltför väl när Adrian blev inlagd för det som bebis. Undviker vi väldigt gärna.

Hon är vid gott mod hög temp till trots. Hade varit skönt för henne om hon somnade nu och vilade bort förkylningen. Det är inte helt lätt att vara sjuk med två galna brorsor runt en hela tiden. Som synes på bilden kan de ha svårt att ge henne rum (Adrians huvud och Arvids hand)..

När kräksjukan slår till

Ni vet hur det går till. Man har en helt vanlig dag. En riktigt bra dag till och med (förutom det diskreta abert att barnen gjort sprickor i iPaden) så plötsligt på kvällen kaskadar en rakt ut i luften. Eller rakt ut och rakt ut. Rakt ner i ett par båtar till herrskor snarare. Och sen vidare de där sista stegen till toaletten. Ja, vi har ju alla varit där och som förälder också på den mer mottagande sidan av kräksjukan.

Adrian hade somnat när Arvid blev dålig så han slapp själva den biten (som fortsatte gång på gång en bra bit in på natten), så omedelbar exponering för honom undveks. Nu sitter Adrian, Signe och jag i en soffa och tittar på tv och Arvid sover helt utslagen i den andra. Jag hoppas hoppas hoppas att vi andra klarar oss. Stackars lilla Arviden.