Tjocksmock, nätdoktor och sånt

Jag är hungrig och sötsugen och främst på kvällarna. Idag var vi på BVC och lilltjejen hade gått upp tre och ett halvt hekto på en vecka så det är inte svårt att räkna ut var mitt kaloribehov kommer från.

Innan jag åkte dit nätdoktrade jag för första gången. Arvids fot är bättre medan Adrian har ett par jobbiga, sönderkliade bett som är svullna och varma och snarare går åt det sämre hållet. Eftersom klockan var närmare tio vid tillfället var det inte lönt att ringa vår vårdcentral. Det kunde jag räkna ut med lilltånageln. Dock kom jag på att de har en nättjänst som gamla klasskompisar till mig grundat, så vi testade det. Fyllde i ca hundra frågor i ett formulär, laddade upp några bilder och sen tio minuter senare hade vi svar från doktor och kortisonsalva utskrivet. Så himla smidigt!

Annars så rullar det på. Cissi med familj är i full gång och flyttar in i Gunnels hus här bredvid oss och Arvid och Jonathan har redan hunnit leka lite. Blir annorlunda att ha en barnfamilj mot en 70+ som granne, men de ska väl uppföra sig de med..

Mina barn är underbara

Alla tre är fantastiska barn. Men de retar mig stundtals till vansinne också. Arvid har excellerat i gnäll hela dagen. Till viss del befogat eftersom han igårkväll trampade på något skit som bet honom på tå och fot så långtån idag består av två vätskefyllda blåsor som sträcker sig runt hela tån över varandra och var och en är lika stora som den. Och insidan ner mot foten har en likadan blåsa på säg 2×1 cm. Så han kan inte gå utan Jonas har fått bära honom hela dagen. Det känns bara som att han maxar sin onda fot och inget annat då heller kan vara bra. Det känns så, inte att det nödvändigtvis är så.

Adrian var på treårskontroll på morgonen och Jonas hade med en bild på Arvids fot han rådfrågade barnläkaren om. Doktorn tyckte vi skulle boka tid på vårdcentralen för en sköterska att titta på betten, men de hade i vanlig ordning inga tider. Adrian själv är helt sönderbiten över kroppen med rejäla svullnader och sönderkliad på sina håll så läkaren konstaterade att båda pojkarna nog är överkänsliga mot bett. Att jag är det mot getingar har jag ju kunnat konstatera så ingen chock där egentligen (kan gå nästan helt bra igen nu efter att ha stuckit blåsan igår, synd man inte får göra det på Arvid bara). Halv tablett loratadin per pojke rekommenderades. Och de svalde tabletten så himla bra, blev orimligt imponerad med tanke på att jag inte lärde mig svälja tabletter förrän i tonåren.

Men det är inte kli av bett eller liknande hos Adrian som retat gallfeber på mig, utan den där härliga fasen så många barn i hans ålder har där allt är tvärtom. Det i kombination med att plötsligt få en ny familjemedlem och därigenom dra på extra mycket för att få uppmärksamhet oavsett om den är positiv eller negativ, ja ni fattar.

Och minstingen, hon gör ju definitivt inget med mening eller tanke bakom, men när man inte får en sekund utan den övermysiga kroppen tryckt mot sig blir man ändå smått galen. Nyäten och nybytt lämnade jag henne i sin fars famn och tänkte gå på toaletten. Innan rumpan ens träffat sittringen satte hon igång och sen eskalerade det tills det bara var att skynda ut igen. Man vill ju inte hon ska få en panikattack och börja hyperventilera och det var tydligt den gränsen som balanserades. Inga lugna stunder i skuggan med henne snusandes i vagnen idag alltså. Istället ett överjordiskt sjätte sinne som aktiverades sekunden jag andades ut och tänkte typ hämta dricka eller som sagt gå på toa.

Att jag sen inte sover lysande av naturliga skäl och som sagt idag inte ens kunde gå på toaletten i lugn och ro när Jonas ändå var hemma hjälper ju inte direkt upp situationen. Jag är kanske inte känd för att inneha världens bästa tålamod till att börja med (även om det har tränats upp något fantastiskt) och därmed kanske jag inte alltid styr skutan åt ett mer lågaffektivt håll heller.

Så nu hoppas vi på en bättre natt för alla familjemedlemmar och att barnens stick och bett och särskilt Arvids fot bättrar sig till imorgon. Han har planerat party för familjen imorgon med discokulan, dillchips och dip, lördagsgodis och uppdatering av sin spellista. Det gäller alltså att han kan dansa lite till dess i alla fall!

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_dbcb

Getingar alltså

Jag vet inte hur det är med folk generellt, men i den här familjen verkar vi vuxna åtminstone vara ganska klena med getingar. Förra året svartnade ju min fot och jag kunde överhuvudtaget inte stödja på den på närmare en vecka som jag minns det efter att jag trampat på en geting. Jonas hade en liknande upplevelse som dock inte var lika långvarig. Min fot såg för jäklig ut i typ en månad efter också. Men det var normalt enligt vårdcentralen som rådde mig att ta på mig lite större skor. Vad jag skulle med det till när jag inte kunde stå upp är oklart dock.

Nu har jag i alla fall gjort det igen, trampat på en geting. Med tån den här gången så inte lika illa. Dock reagerar jag på samma vis som då med att svullna mer och mer efterhand när man tror att det snarare ska gå ner efter dryga dygnet så vi får väl se. Jag hörde med min kära mor om råd igår och fick följande respons:

Att ha barn hemma en dag

Idag var barnen lediga från förskolan. Inte för att jag är pigg och glad och med glädje jagar ifatt en småtting som lämnar hemmet på grund av oklar orsak, men i regel för att han inte fått som han vill. Nej, pojkarna skulle ju ha sovit över hos Anita så vi hade tagit ledigt för dem från förskolan och nu när Arvid fortfarande var sjuk så var båda hemma.

Det gick över förväntan tack vare tv och iPad även om Adrian så att säga tar sig en del friheter när storebrorsan är utslagen. Tio över sex väckte Arvid mig förtvivlad för att Adrian tagit alla yoghurtar. Det var alltså såna små sockerbomber som mamma hade lämnat här när de åkte på semester. En dyr present för oss visade det sig när jag gick ner och kunde konstatera att Adrian nog klättrat sig upp på hyllorna i kylskåpsdörren i jakt på dem. En hylla var i alla fall trasig och bodde nu på golvet.

Gick och lade mig igen och när jag steg upp dryga timmen senare var det lugnt därnere, men det berodde på att Adrian plötsligt hittat leran och nu tryckt in färgglada klumpar i matta, soffa, soffkuddar och filtar. Kul.

Men i perioder var det lugnt och jag hann göra klart bebisens hörna. För den som undrar, tydligen en hel del av instagram att döma, så är det inga som helst problem att komma åt byrån eftersom spjälsängen kommer att stå i kloss med vår säng. Den sidan är dessutom sänkbar så bebisen kommer ligga helt intill mig även när hon inte ligger hos oss i vår säng.

Liten sjukling

Adrian for upp som ett skott när han vaknade imorse och klädde på sig i rekordfart och försökte inte ens mygla sig undan tandborstning och solkräm. Det första han sade till mig var också att farmor skulle hämta tidigt på förskolan och att de skulle sova över hos henne. Vad han då inte kände till var vad Arvids feber skulle leda till..

Farmor hämtade mycket riktigt tidigt på förskolan, men någon övernattning blev det inte utan hon passade pojkarna när vi var på bebiskontroll. När Adrian insåg detta var besvikelsen total. Han grät och grät och kunde bara tröstas med en klubba, men inte ens det varade länge utan plötsligt hade han rymt hemifrån och skulle väl gå hem till farmor eller något. Då lyckades jag få hem honom med löfte om glass, men det var på håret.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_d90c

Vi får se om det blir farmor imorgon istället. Arvid hade 39,7° här på kvällen så det är frågan om den febern hinner gå över till imorgon. Stackars lillkille.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_d90b

DU är sötnos!

Jag fick den bästa dissen nånsin av Adrian på flyget när vi åkte till Stockholm. ”Är du min sötnos?” ”DU är sötnos!” Bam! Den visste var den tog…

Flyget gick bra också även om Adrian fick ont i öronen på slutet. Ibland undrar jag nästan om det är några egenskaper han inte fått av mig. Jag har ju jättesvårt att tryckutjämna och sitter och gör grimaser och blåser halva flygresan alltid. Snorkla kan jag knappt eftersom jag får ont i öronen bara en halvmeter under vatten. Och lock i vanliga backar eller tunnlar när man kör bil. Förhoppningsvis växer Adrians öron rätt sig så han slipper det när han blir äldre.

Hemma hos Johanna lekte barnen på riktigt fint. Men det var längesen nu som det var några egentliga bråk mellan dem. Skönt. Särskilt som en härlig migrän blommade ut hos mig under förmiddagen.

Jag hade känningar och anade varåt det barkade redan när jag vaknade på morgonen och tog direkt två alvedon. Skulle ju köra bil sen så kunde inte ta citodon. Det hjälpte ju så pass att jag kunde hantera huvudet hos barnmorskan och sen tillräckligt för att köra till Sturup. Väl där en tablett och en timme senare utan effekt en till. Huvudet blir ju inte bra, men man kan vara människa, om än en långsammare, tröttare och mindre tålmodig variant.

Och när barnen somnat tog jag en igen och avvaktade om jag behövde en till för att kunna sova bra och det räckte. Jag hoppas bara det var tillfälligt och inte början på dödshuvudet som jag haft när jag väntat pojkarna. Men det lär vi ju märka hur det blir med det.

Så inleder vi veckan med vabb

Veckan inleddes i lagom takt när förskolan ringde på morgonen och jag fick åka och hämta Adrian som hade jätteont i magen och förbrukade blöjor på löpande band. Gulligt när jag kom dit var att Arvid hade sett mig genom fönstret på sin avdelning och sprang över till Adrians för att berätta allt om hur Adrian mådde. Bra koll hade han. Och skönt nog ville han stanna kvar när vi åkte hem.

TV, välling, sova middag i soffan och TV igen är vad Adrian och jag kör på. Bakat frallor och snarkat en halvtimme har jag också. Exakt noll sjukdomstecken på Adrian så det finns god chans att det här går över fort.

Ett monster som fyller fem om en vecka väckte mig med en smocka i sömnen inatt också vilket resulterade i att jag låg vaken tre timmar så just idag var en ovanligt bra dag att ta det lugnt hemma med en gullunge också.