Fri glass!

Vi fortsätter på vårdtemat tycker jag. En kompis bebis har varit småkass i fem dagar med förhöjd temp, utslag på kinderna, allmänt dämpad och ätit dåligt. Så hon kontaktade vårdcentralen som förklarade att ”Vi är inte så bra på små barn, du kan gå till bvc.” Nu tar ju inte bvc sjukdom (som tyckte det lät som en infektion och hänvisade tillbaka till vc) och det är ju inte som att de har läkare stand by där direkt, så det var ju en fullt rimlig hänvisning. Också betryggande att primärvården inte kan hantera barn.

Åter till vårdcentralen och telefonkö som de naturligtvis blev bortkopplade från sju gånger innan de kom fram. Det här med telefon, så härligt det är. Till slut kom de fram och fick också en tid. Lo and behold! Där kollade de allt utom blodprov och konstaterade att det troligtvis var något virus. Sen hade läkaren ett absolut lysande råd. Det är ju viktigt att bebisar får i sig näring så hon rekommenderade att han fick äta och dricka vad han ville, till exempel saft och glass. Min kompis menade på att bebisen är fem månader och mest får ersättning..

Men visst är det rimligt att vårdinstansen man ska söka sig till inte vill ta emot eftersom de inte anser sig ha kompetensen för barnen de automatiskt fått sig listade. Och sen bevisar att de verkligen inte har den när läkaren tror att en femmånaders äter glass och dricker saft. Vilken värld lever den människan i? Får man inte ens en grundkurs i barn och bebisar på läkarutbildningen (om man nu är helt verklighetsfrånvänd och aldrig stött på en bebis i likhet med vad som verkar vara fallet med detta exemplar)?

Jag tyckte och tycker att de ska anmäla dem. Det låter kanske fånigt att göra det för ett så uppenbart felaktigt råd, men det finns många som följer en doktors ord blint och plötsligt byter de då ut ersättning/amning mot fun light och bigpack tresmak. Sådär bra för bebisen va?

Det går framåt

Signis och jag var på återbesök för ett stick i fingret imorse. Det gick alldeles utmärkt. Hon var glad och mitt crp hade sjunkit till 14 så nära nog normalt värde. Jag trodde nog att det skulle vara ännu lite lägre med tanke på hur fort antibiotikan började verka. Inte tillstymmelse till feber eller kallsvettningar sen jag började ta den. Knölen nästan helt borta i bröstet också! Trött som ett as dock och känner bröstet hela tiden, ett molande liksom. Men nu ska jag bara slutföra antibiotikakuren och vila och ta det lugnt.

Pojkarna är med Jonas på lekplats så jag ligger i soffan med Signe sovandes vid tutten och låtsas som att jag inte ser behovet av dammsugning, plock av leksaker, rengöring av armstöd etc. Det ingår inte i att ta det lugnt att börja städa. Får passa på denna sista dag Jonas är hemma, imorgon är det jag och alla barnen igen så då hoppas jag ha tillbaka lite mer krafter. Får fundera ut lugna aktiviteter som inte skapar bråk i onödan. De fick dinosaurier att måla i julklapp så kanske det blir aktiviteten.

Nu kom jag på att vi inte har något bord imorgon dock eftersom Daniel lånar vårt superellips och eames-stolarna till fotografering och visning av sin lägenhet. Får be Jonas bära upp klaffbordet. Blir bra det med. Nu ska jag fortsätta läsa lite i Björnstad innan kaoset sätter igång igen. Haj haj!

Att söka vård eller mer specifikt att söka kvinnovård

Jo, mamma kom ju hit, tog bebisen och beordrade mig att ta Ipren eftersom alvedon ju inte hjälpt. Jag hade för mig att det var ett no no när man ammar, men icke. Kan ha tänkt det också för att jag är känslig för det och lätt får magkatarr.

Sen undrade mamma varför jag inte sökt vård, men det kändes inte lönt eftersom 1177 säger att man ska ha haft feber i två dagar för det. Och jag är en ordentlig person som följer det som står. Mamma var mer tveksam till den rekommendationen om man är så pass illa däran att man inte kan ta hand om sitt barn. Och det kan jag ju hålla med om nu när jag mår bättre och kan tänka klarare. Hon ringde i alla fall en kollega som jobbat på BB och hon rekommenderade också att jag sökte vård. Och där började det.

Jag försökte först komma fram till kk för att prata med dem. Och alla knappval måste vara för att bli av med folk. Sjuk och snurrig fanns det inte en chans att jag skulle reda ut det utan fick slå på högtalare så mamma kunde hjälpa mig att välja och inte då heller var det självklart. När jag till slut kom fram till en avdelning hänvisade hon mig till att ringa kk akut. Bara det att deras telefontid var slut sen länge.

Då ringde jag 1177 som tyckte jag skulle söka på kvällsmottagningen eftersom det inte var så akut ändå. Måttligt road av tanken på att åka dit testade jag så en nätdoktortjänst. Min Doktor var det och dem rekommenderar jag inte. Att de inte kunde hjälpa mig för att en klinisk undersökning krävdes är väl en sak, men att behöva vänta i nästan en timme på det svaret.. Helt orimligt i mina ögon.

Så då blev det att ringa kvällsmottagningen som även de hänvisade mig till kk akut. Nu vet jag inte hur det är med er, men åtminstone jag undviker gärna att åka till sjukhuset rent generellt och på kvällen när läkarna/läkaren tjänstgör överallt annars också i synnerhet. Efter iprenen kände jag mig betydligt bättre också, inte frisk alls, men bättre så beslutade att avvakta till nästa morgon.

Jonas och pojkarna kom hem och mamma och Bo som anslutit under kvällen/eftermiddagen åkte hem till sitt. Jag upprepade proceduren med bad och handmjölkning tills jag var för trött och gick upp och lade mig istället. När febern var tillbaka på 39,4 tog jag tabletter igen och de funkade även nu.

Prick klockan åtta på morgonen ringde jag min vårdcentral som hänvisade mig till kk akut. Något av en favorit det där att inte vilja ta emot mig. Så nu ringde jag kk akut som meddelade att de bara tar emot kvinnor tre månader efter förlossning. Då blev jag minst sagt uppgiven och förklarade att både kvällsmottagningen och min vårdcentral hänvisat mig dit så vart skulle jag då vända mig? Så jag fick komma ändå. Sköterskan gick särskilt iväg och meddelade att jag fått ok på att komma så jag inte skulle bli avvisad i dörren.

Vi slängde på barnen kläder och körde direkt, vilket var tur. En halvtimme senare och jag hade bokstavligen fått sitta i det där väntrummet hela dagen. De som kom då hade fortfarande inte träffat sköterska när jag kom därifrån fyra timmar senare vid ettiden.

Min sjuksköterska var jättetrevlig och gullig i alla fall. Hon hade hört att jag blivit avvisad på de andra ställena och tyckte också det var helt galet. Hon verkade dock lite tveksam till om jag skulle få behandling eftersom mitt bröst inte var hårdare/knöligare eller hade mer rodnad än det har. Hon tog lite blod och min crp var 56 så det tydde ju på infektion. Så då tog hon mjölkprov för odling. En intressant procedur att sikta bröstmjölk på en tops. Och sen var det bara att vänta på doktor.

Och väntade gjorde jag. Dryga två timmar senare blev jag äntligen kallad. Då hade jag fått påfyllt med Ipren och alvedon också även om min feber inte var tillbaka. Jag kände mig dock febrig och sköterskan konstaterade också att jag var väldigt varm på huden. In till läkaren i alla fall som gjorde ett ultraljud på bröstet för att säkra sig om att det inte var någon böld i det och det var det ju inte. Så jag fick åka hem med ett recept på antibiotika tre gånger om dagen i tio dagar och återbesök på söndag för att se att crp sjunkit.

Så det är status nu. Under behandling och känner mig bara ”vanligt sjuk”. Kul detalj om hur jag totalt saknar tidsuppfattning för tillfället är att jag försökte få Jonas att stiga upp med Signe vid halv fyra imorse. Hon sprattlade runt och var sugen på morgon och jag läste 08.31 på mobilen och reagerade inte på att det var beckmörkt. Jonas tyckte däremot att det kändes helt fel, vilket också var helt riktigt eftersom den där åttan visst var en trea. Halv fyra är det bara att somna om vare sig man vill eller inte även om man är bebis.

Det här med mjölkstockning

Jag fick ju känningar där i onsdags så hoppade ner i badkaret och duschade och handmjölkade bröstet tills karet var fullt (av vatten, inte mjölk). Sen låg jag kvar och fortsatte en stund till innan jag gick upp och parkerade i soffan.

Vi började kolla på en serie (Succession, har potential), men jag kände mig allt risigare där jag låg med frossa. Nu var det ju ändå datenight så jag ville inte gå och lägga mig även om Jonas tyckte min andning lät väldigt ansträngd. Borsta tänderna kunde jag ju göra dock tänkte jag så vinglade ut i badrummet. När jag så skulle borsta tänderna var jag tvungen att hålla med båda händerna (eltandborste som ni nog förstår) och där insåg jag att det bara var att ge upp.

Tog tempen som visade på 38,2. Inte så mycket att gnälla över, men när jag steg ner i badet hade jag 36,3 så ändå en avsevärd ökning. Skjuts i säng därmed och efter kanske en timme messade jag Jonas att komma med alvedon till mig. Då hade jag 39,9. De där pillren gjorde ingen större skillnad utan jag låg mellan 39,2 och 39,7 hela natten tills plötsligt vid femsnåret då jag var feberfri.

Trött och fortfarande ont i muskler, leder, huvud och bröstet så klart kändes det ändå ok trots allt så vi åkte på våra inbokade visningar av bröllopslokaler. Allt eftersom dagen gick sjönk mitt allmäntillstånd och när vi var hemma igen var det tillbaka till 39-40 graders feber. Kul. Så jag sov med avbrott för tankning av Signis som annars hade det gott med sin far. Sån tur för övrigt att hon släppt sin absoluta mammighet nu.

Vi var bjudna på middag hos Anita när vi hämtade pojkarna, men det fanns inte att jag skulle med när jag knappt kunde gå nerför trappan. Signe och jag flyttade till soffan och Jonas körde iväg. Min ork låg dock på ca 0,5 på en skala från 0-10 så ringde mamma som var på väg hem från jobbet, men körde av till oss istället. Och det var nog tur så kass som jag var då.

Med den ömma modern aka barnmorskan inleddes nu försök till kontakt med vårdinstans. Återkommer om den ”intressanta” upplevelsen – nu måste jag vila igen. Rekommenderar inte mjölkstockning. Tips undvik.

Vaccin

Signe vaccinerades för andra gången igår. Jag förrådde henne alltså än en gång, även om jag snarare skulle se det som det motsatta förhållandet. Tror inte Signisen såg det så dock. Det gick bra i alla fall. Hon skrek och blev ledsen, men inte lika så som förra gången.Jag har ett antal gånger skrivit om hur själviskt det är att inte vaccinera sina barn, förutom de rena riskerna man utsätter dem för då. Vad jag inte visste var hur långvariga en del av de här sjukdomarna är.

Vi tittade på det gamla Alfons-avsnittet där han är så uttråkad efter julen eftersom han inte ”har något att göra”. Anledningen till detta är att Viktor i sjuk i kikhosta och därför inte får leka på sex veckor.

SEX VECKOR! Det är ju helt sjukt länge. Tänk om man skulle först vabba ett barn i sex veckor och sen mitt i insjuknar nästa och sen nästa. Man skulle få anställa ambulerande kikhostevikarier på arbetsplatsen om man inte vaccinerade barnen.

Så att vaccinera handlar inte bara om barnens hälsa utan likväl ens egen. Tänk att vara hemma med uttråkade barn i typ två månader och då inte ens kunna gå till biblioteket eller mataffären för smittorisken. Jag hade behövt lugnande utskrivet om det var jag..

Antingen sjuk eller förgiftad

Jag hade en bra dag igår. Arvid och Adrian var ganska lugna – kan ha hjälpt att de var ute i kylan och sprang av sig en lång stund – och jag fick en hel del gjort. Tvätt i mängd (var kommer alla kläder ifrån?) sorterades, bottenplan städades, frukost, lunch och mellanmål lagades och åts. Jag gjorde till och med egna geléhjärtan vilka pojkarna också hjälpte till med, återkommer om det i annat inlägg.

Sen fick Jonas bilen såld(!) och jag var glad att jag röjt huset när de kom för att skriva papper på eftermiddagen. Lite logistiskt meck med att både Jonas och jag fick köra bort dit köparna bodde för att lämna bilen åt dem, men det gick fint och Signe och Adrian passade på att ta sig en tuppis i baksätet.

Så började jag laga mat och plötsligt kändes det inte lika bra i kroppen. Huvudet och bara allmänt. Tittade mig i spegeln och såg ca fjorton påsar under ögonen och en oroväckande rodnad precis över kinderna. Åt, men mådde lite illa. Tog en citodon efter maten ifall det skulle vara en annalkande migrän.

Jonas var ute och fixade med däcken på fiaten och när han kom in hade min blekhet tagit sig gröna toner så jag blev uppskickad att lägga mig. Han förklarade att jag antingen var sjuk eller förgiftad och vila var det därmed som gällde. Strax efter halv sju var klockan då.

Så där låg jag och kände att dagen tagit en trist vändning. Kändes bättre så länge jag låg stilla i sängen och inga problem med att leta och beställa vinterkläder till Arvid. Inget flimmer alltså. När jag reste mig för att borsta tänderna dundrade huvudet till igen och illamåendet ökade så tog en till citodon för att kunna sova. Migrän, ”kul” grej.

Tyvärr har den här dagen inte varit helt topp heller, men så är det för det mesta att det håller i sig ett par dar. Särskilt som jag inte tagit några fler tabletter – av förklarliga skäl är jag så restriktiv jag kan med sånt när jag ammar. Har fått gjort en pepparkaksdeg i alla fall, alltid något.

Tjocksmock, nätdoktor och sånt

Jag är hungrig och sötsugen och främst på kvällarna. Idag var vi på BVC och lilltjejen hade gått upp tre och ett halvt hekto på en vecka så det är inte svårt att räkna ut var mitt kaloribehov kommer från.

Innan jag åkte dit nätdoktrade jag för första gången. Arvids fot är bättre medan Adrian har ett par jobbiga, sönderkliade bett som är svullna och varma och snarare går åt det sämre hållet. Eftersom klockan var närmare tio vid tillfället var det inte lönt att ringa vår vårdcentral. Det kunde jag räkna ut med lilltånageln. Dock kom jag på att de har en nättjänst som gamla klasskompisar till mig grundat, så vi testade det. Fyllde i ca hundra frågor i ett formulär, laddade upp några bilder och sen tio minuter senare hade vi svar från doktor och kortisonsalva utskrivet. Så himla smidigt!

Annars så rullar det på. Cissi med familj är i full gång och flyttar in i Gunnels hus här bredvid oss och Arvid och Jonathan har redan hunnit leka lite. Blir annorlunda att ha en barnfamilj mot en 70+ som granne, men de ska väl uppföra sig de med..