Legoland!

Legoland alltså! I fredags körde vi till Danmark på minisemester tillsammans med mormor och Bo. Vi åkte mitt på dagen och hade lyxen att Signe somnade och snarkade på fantastiskt länge. Säkert en och en halv, två timmar något. Adrian tog sig också en tuppis och Arvid var nöjd med att titta ut genom fönstret och rita lite när det ändå blev långtråkigt.

Vi körde i ett svep med undantag för en laddning av Bos bil och ett väldigt plötsligt påkommet akut toabesök av den yngste pojken i familjen tjugo minuter innan nämnda stopp. Så det gick bra. Signe var lite kinkig mot slutet och vi var tvungna att sjunga henne glad rätt många gånger, men det var på en helt rimlig nivå ändå.

Så kom vi fram till Claus och Ruth lagom vid middagstid. Mycket trevligt att bo hos familj och inte på hotell. Vi åt middag och satt och pratade ganska länge och pojkarna kom sent i säng, med det är inte mer än man kan förvänta sig. Signe var också en riktig nattsuddare, vilket dock inte innebar att hon sov mer.

På lördagen så var det dags för Legoland! Pojkarna var pepp, de vuxna var pepp och bebisen var bebis.

Vi började med att titta på alla legobyggnader och Arvud var mycket fascinerad av slussarna och Adrian tryckte på knappar och tyckte också det var mycket spännande. Sen åkte vi tåget och det blev en safaritur.

Sen blev det lite ledset för pojkarna ville in i spökhuset och Adrian saknade någon centimeter så fick inte komma in. Ingen annan gick heller in då, men Adrian blev smått förkrossad och ville bara vara ifred.

Då tog vi lunch och stämningen blev bättre och Adrian redo att komma till oss och äta lite han med när han druckit en halv liter läsk. Mamma var däremot lite kinkig när hon fick en almindelig öl och vi andra ipa. Det var visserligen det hon bett om, men när hon såg våra blev hon avis.

Efter lunchen vaskade pojkarna guld. Det är vad alla pratade om när jag berättade att vi skulle till legoland så det fick det bli. Arvid genomskådade dock metallvärdet och förklarade att det väl ändå inte var riktigt guld. Sen när kattguldet ”göts” till en medalj gick det hem trots allt.

Jonas och jag åkte också en hel del karuseller som inte pojkarna hade längden eller viljan att åka. Jonas var särskilt imponerad av en attraktion som skulle likna flygplan där man satt på individuella armar och hade ställt in olika program och kraft. Jag röstar alltid på bergochdalbanor när det gäller bästa karusell.

Det tar alltid lite tid för Arvid att tina upp inför att åka karuseller och det var inte förrän precis i slutet som han blev sugen på att testa läskigare saker. Det var en vi såg på håll som han ville följa med på så vi skyndade in och var sjukt nöjda med bristen på kö. Det var bara det att vi hamnat på en annan karusell. Så han blev ganska besviken (vilket han försökte dölja) från att ha varit så här förväntansfull.

Det var som sagt dåligt med tid, men vi klämde in en mindre läskig bergochdalbana istället som Adrian också ville med på. Och mormorn och pappan i familjen. Det ser till och med ut som att det var de som uppskattade karusellen mest..

Sen grillade vi och när pojkarna lagt sig tog vi en promenad i byn (alltså inte alla, vi tillhör inte dem som lämnar små barn ensamma hemma) med Signe i vagnen och Claus och Bo berättade om byns historia med Harald Blåtand i fokus. Man har ju inte så mycket relation till vikingatiden så det var intressant.

En annan häftig sak med Danmark var frukost tyckte pojkarna. Ni vet, påläggschoklad och choco pops. Det gör intryck.

Sen när det var dags för hemfärd på söndagen delade vi på oss och lämnade pojkarna i mormor och Bos händer. De åkte till Lejonparken och safari där medan vi åkte hem. Det kändes som det skulle bli för mycket för lilltjejen med det också. När vi körde över Öresundsbron slog det mig plötsligt att det kunde bli lite problem i passkontrollen för pojkarna som ju inte hade några pass med sig och inte heller var med sina föräldrar som sagt. Det gick bra dock som tur var.

En mycket trevlig helg och ett resmål jag rekommenderar!

Att ha en skuggig lekplats nära till hands på semestern

Det är ju guld. När barnen är lite väl solstänkta, men man inte vill utsätta sig för kaoset det innebär att hålla dem inomhus på liten yta är det smått fantastiskt när det finns en lekplats i skugga till och med precis bredvid hotellet.

Adrian åkte mest rutschkana, men Arvid klättrade och hade sig desto mer.

Jonas hade också kul…

Ja, nu är det snart nog med inlägg från Mallis skulle jag tro. Någon måtta. Lite moln och regn från Skåneland istället..

After beach på Mallis

Ni kanske inte kände till att mina söner är partydjur? När vi har fest hemma ska det vara disco och då drar vi igång Arvids spellista på spotify och dansar. Ibland ackompanjerar Arvid med trummor, men dans blir det alltid. På Mallis var vi på after beach en kväll på slutet av semestern. Om jag vetat från början vilken succé det skulle bli hade jag nog tagit med mig kidsen och svettats loss fler gånger.

Barnen har lite olika danstekniker visade det sig. Arvid följde dem på scenen och gjorde alla rörelser och sjöng och skrek med efter instruktioner. Adrian körde mer sitt eget race som visade sig vara breakdance. På riktigt breakdance. Ner på alla fyra och snurra runt med ben och armar och ha sig. Mycket underhållande, men en smula opraktiskt då han tvunget skulle göra detta i en trappa där folk skulle förbi hela tiden. Gulligt ändå.

Party all night long på Mallis

Eller inte. Det är något med att ha småbarn i släptåg som gör att det liksom inte blir partybussen till Magaluf. Däremot promenader längs stranden och på stranden, lekplatser och trädklättring. Det senare lite mer hjärtat i halsgropen och därmed en vaktande föräldrahand väldigt nära intill.

Vi promenerade bort till hamnen och tittade på lite båtar. Inte en sån lång, skön promenad längs marinan som först kanske tänkt med tanke på att barn med oerhört mycket spring i benen så fort svalare kvällstemperatur nalkades, men ändå. Arvid konstaterade snabbt att vi var i Lomma. Referensramar..

Annars var det som sagt mycket spring i benen och farande fram och tillbaka längs strandkanten om kvällarna.

Men också lugn och mys.

Lollobööni-time!

Så att det var Lollo och Bernie alltså. Jag förstår inte hur barn direkt bara kan veta vad sånt är. Mig veterligen hade Arvid och Adrian aldrig hört talas om dem förrän en vecka innan vi åkte när vi tittade på en film på youtube med dem hemma hos Anita. Men så fort vi kom fram till hotellet och det fanns såna där figurer man kan sticka ut huvudet genom så var det som att Lollo och Bernie hade varit idolerna i alla tider.

IMG_0645

Sen kom Lollo och Bernie (de heter både Lollobööni enligt Adrian) till Miniland där de ju bor och man kunde ta foto med dem så då var det bara att ställa sig i kön. Om jag tyckte det var varmt vill jag inte veta hur stackarna i dräkterna hade det..

Vi var på minidisco också och där visade det sig att Arvid antingen redan kunde rörelserna till alla möjliga sånger/låter eller att han bara snappade upp dem som ingenting. Adrian körde mer sitt eget race och uppvisade imponerande breakdance-färdigheter.

Och lite kramsession med favvisarna efteråt.

Stor bonus när Lollo och Bernie bara dök upp lite varstans på hotellområdet ibland också och man kunde få sig en gosekram också. Jag fick aldrig någon, men så hade det känts konstigt på alla plan också..

Det Adrian pratade om mest på resan förutom Fabbo Gris till Alexander var just Lollobööni så vi avslutar med en bild till när Arvid sticker ut huvudet igen. Det var också vad de, särskilt Adrian, sprang fram och gjorde varje gång vi kom nerför hissen.

IMG_1269

Före och efter en vecka på Alcudia

Vi åkte ju på den mest organiserade resa jag varit på någonsin. Anita fyllde 60 i våras och det firades genom att hon (!) bjöd oss alla på en resa till Mallis. Och det var förbokad parkering på Sturup, transfer ordnat, all inclusive, välkomstpaket på hotellet, långgrund barnvänlig strand direkt utanför hotellet, Lollo och Bernie, uppvärmd barnpool med rutschkanor, incheckning av bagage på hotellet, transfer till flygplatsen och sen var man plötsligt hemma igen. En jättefin resa som gav följande resultat:

Birmingham del 2 dårå

Visst det har gått lite tid… Men det får väl bli en uppföljning när jag nu namnade förra inlägget som del 1. Vi stressade som sagt runt som små djur innan vi alla kom till bröllopsfesten lite lagom försenade och sen var det bara trevligt och härligt. Så som det brukar vara på bröllopsfester. Barnen var galningar, men det gick bra. Och det har jag ju redan skrivit om.

Dagen efter var vi förvånansvärt pigga när det var dags att stiga upp. Barnen sov förhållandevis länge också som jag minns det. En bonus att Leia kom förbi och hämtade upp Arvid så vi kunde göra oss iordning klart sen. Sen spatserade vi ner till restaurangen och Leia hakade på eftersom hennes föräldrar var långsammare än vi.

Efter frullen lekte barnen i solskenet innan det var dags för kusinerna med föräldrar att påbörja resan hemåt. Samma sak för de andra. Bara vi och Daniel som stannade kvar. Så vi knödde in oss i Fabian alla fem, inklusive bilbarnstolar, och körde iväg och åt riktigt bra nepalesiskt i Studley.

Sen åkte vi till Stratford upon Avon och strosade runt i solskenet. Vi hamnade mitt i något indiskt firande med dans och mat och en liten matfestival och allt möjligt annat som var på gång just den söndagen. Otroligt vackert att köra runt på den engelska landsbygden. Det är så kul med England, att det verkligen ser ut precis som i valfri Jane Austenproduktion!

När vi kom tillbaka och hade vilat lite på våra rum försökte Jonas supa Arvid under bordet, eller smaka på skummet i alla fall, men det gick som synes inte hem alls… En mysig kväll där vi satte oss under infravärmen och låtsades att det var varmare än det var.

En fin liten minisemester och England känns definitivt som ett möjligt resmål för hela familjen igen!

Att åka på långweekend, del 1 (eller 2 om man tycker bröllopsinlägget är 1 men det kan man ju tycka som man vill om)

Det var ju inte bara bröllop i Birmingham. Vi gjorde det till en långweekend och åkte dit på fredagen och hem på måndagen. Nu var det inte som att det blev så mycket lång av långweekenden eftersom hela fredagen och måndagen gick åt till att resa och lördagen var det fix med present till brudparet och hämta Johannafamiljen vid tåget, vilket var lättare sagt än gjort visade det sig.

Vi kom i alla fall fram till London på fredagseftermiddagen efter en smidig flygning. Våra barn är såna mönsterbarn när det kommer till att flyga. Mycket turligt för oss. Och våra medresenärer. Där skulle vi hämta vår hyrbil, men eftersom bilbarnstolarna vi beställt extra inte var på plats när de skulle hämta upp oss fick de åka tillbaka till Sixt och montera dem innan vi åkte med någonstans. Någon ordning får det vara. Som alltid med biluthyrningsfirmor är allt bluff och båg så bilen som skulle vara motsvarande en Peugeot 308 visade sig vara en Fabia. Viss skillnad i storlek. Särskilt som ju Daniel skulle åka med oss på söndagen och måndagen..

Det gick förhållandevis smidigt att ta sig ut ur London och till Birmingham. Jonas körde (smart nog hade vi sett till att ha automatare) på fel sida av vägen och jag guidade genom google maps. Det är inte ett helt enkelt uppdrag när det finns ca en miljon avfarter åt alla möjliga håll och vägar som går parallellt och över varandra kors och tvärs så man knappt vet vad som är vad på kartan. Nu är jag en ganska god kartläsare även om folk tror att jag är inkompetent bara för att jag inte vet vilket håll jag kom ifrån när jag går ut ur affären. Jag vill bara påpeka att lokalsinne och att kunna läsa mönster (som ju kartläsning faktiskt är) är helt olika saker så det gick alldeles utmärkt.

Väl på hotellet var restaurangen fullbokad, men de ordnade fram ett bord åt oss en halvtimme, trekvart efter att vi kommit fram. Då var det sent och barnen trötta och hungriga. Det blev inte en helt harmonisk stund, men det gick fint. Jonas var fantastisk nog och gick ut med dem med vagnen medan vi väntade på maten också. Då passade jag på att dricka min öl.

Till frukosten på lördagen var personalen gulliga nog att plocka fram kritor och små bilderböcker till barnen. Det var tyvärr enda gången de gjorde det. Hade inte varit fel med lite distraktion till kidsen annars också..

img_9789

Efter frukost gick allt som sagt i ett och det var inte förrän vi var tillbaka på hotellet på natten efter festen som man kunde andas lite igen.

 

Lite väl drogliberalt måste jag säga 

Jag har normalt sett inte så mycket att komma med i drogdebatten. Tycker väl att det är upp till var och en och att ”för eget bruk” generellt är ok. Att sälja är en annan femma. Men att kriminalisera ett beroende eller medicinerande som var aktuellt i rätten precis vete sjutton. Samma sak med lite röka på fest och så. Är själv inte intresserad dock, gillar inte att känna mig långsam (korkad) i tanken.

Men så åkte vi ju till Jamaica och visst var vi inställda på att gräs skulle vara vanligt, men ärligt talat. Det var inte bara vanligt, det var pundarnivå som normaltillstånd. Inte överallt. När vi bodde på Coco La Palm som var ett trevligt familjeresort var det inte en enda i personalen som stoltserade med blodsprängda ögongulor med röda ringar runt irisen. Så det gällde inte exaxt på alla platser, men säg 90 % av alla människor man mötte var gravt påverkade dag såväl som kväll.

Nu är ju våra barn så små att de inte förstår sånt, däremot påverkas de ju desto lättare av röken vilket var en av anledningarna till att vi lite hastigt men inte särskilt lustigt bytte hotell till just Coco La Palm. Passiv cannabisrökning för bebis och treåring känns sådär helt enkelt, vilket hotels.com höll med om så vi behövde inte betala avbokningsavgiften för de resterande nätterna heller.

En del turister man pratade med tyckte det var jobbigt med alla erbjudanden om att köpa droger hela tiden, men jag var skönt nog ganska förskonad från det även om Jonas blev tillfrågad desto oftare. För det mesta hade jag ett barn i famnen och det i kombination med att vara kvinna gjorde kanske mig mindre intressant som presumtiv kund.

Prisnivån på allt var hög i Negril så det är tydligt att det är en mer välbeställd målgrupp som önskas eller vad man ska säga. Det kan dock bli svårt att expandera den internationella turismen på de villkoren med en så pass utbredd missbrukskultur som råder just nu. Jag skulle personligen inte spontant rekommendera barnfamiljer att resa dit, även om hav och strand är bland de mest barnvänliga jag stött på. Det var inte dåligt att vara där som barnfamilj, verkligen inte, snarare att om man ska åka dit är det ett gäng extra saker att tänka på innan.

IMG_6781

De här förbaskade insekterna 

Så mycket skit som bet oss alltså. Innan vi åkte köpte jag myggnät till vagnen eftersom jag läst att det kunde finnas en del mygg i Negril. Nu var dock inte myggen det stora problemet som jag nämnt tidigare utan det var sandloppor som var boven.

Sandloppor alltså. Dessa ända in i minsta partikel genomonda djur i min mening. Man ser dem inte och märker dem inte mer än som något som kliar till ungefär som ett sandkorn som irriterar till plötsligt på huden. Först alltså. En stund senare är det uppenbart att man blivit utsatt för en attack.

Det riktigt genomtaskiga med de här insekterna är också att de kommer fram vid soluppgång och solnedgång samt efter regn. När man då rest över atlanten och flyttat bak klockan sex timmar, då är det ganska naturligt att ens barn vaknar väldigt tidigt och att man själv också accepterar det (särskilt om ens boende inte inbjuder till att hänga på rummet) och stiger upp. Att då ta en promenad på den där sagolikt vackra stranden i soluppgången är ju underbart. Med det fick det bli stopp och belägg på illa kvickt. Samma sak med att strosa längs med vattnet i solnedgången eller ens äta middag på någon av restaurangerna som låg i sanden.

Nivån på kliande. När man kliar på ett myggbett är det skönt och sen går det över för att börja klia lite igen och sen känns det irriterat och man är nöjd med det. Inte så med sandloppbett. Det bara fortsätter klia och accelererar i nivå hela tiden. Man tror bokstavligen att man ska bli galen. Sen vet man att man ska låta det vara, men det är lättare sagt än gjort. Handspriten jag tog med mig smörjdes oerhört liberalt över betten och det var nog tur det för att undvika infektioner.

IMG_6883Nu fick Arvid några rejält infekterade bett ändå. Han fick inte ens tio bett sammanlagt eftersom han ville bli buren på stranden och med framgång lyckades tjata till sig det vilket känns himla bra i efterhand. Så för honom fick vi kalla på doktor och köpa mediciner.

Jonas och mina ben såg desto värre ut, men vi är vuxna och när vi bara visste vad det var som var problemet kunde vi hantera det betydligt bättre. Särskilt Jonas som snodde lite av Arvids flytande antihistamin. Den slutade vi för övrigt ge honom illa kvickt eftersom han fick biverkningar av den. Läkaren var tveksam till att det var den som gav effekten, men efter två upprepade reaktioner efter intag av just den kände vi oss säkra på det. I annat fall var det den i kombination med penicillinet eller att det gått tolv timmar sen kortisonet.

Vad vet jag exakt om det, men vad jag vet är att Arvids temperatur sjönk till 35,5° på natten och inte var kontaktbar så vi fick tvinga honom vaken och trycka i honom godis och hålla honom uppe tills tempen steg till över 36. Sen mätte vi den en gång i halvtimme ett bra tag på natten. Det var första natten. Andra natten mätte vi tempen medan han sov och när den sjönk under 36 igen upprepade vi proceduren och sen fick det vara stopp och belägg med den medicinen. Aerius hette den. Lika bra att skriva upp också ifall man skulle behöva en påminnelse. Oerhört läskigt var det.

Arvid blev snabbt bättre i alla fall och Jonas med och när jag mot slutet smög till mig lite av Arvids kortison kunde jag också somna på kvällen. Och nu när vi är hemma är vi bra igen. Jag är fortfarande lite prickig om benen eftersom jag har sämst läkkött i familjen vad det verkar, men ge det en vecka till så ska nog inget synas längre!