Det här med mat under sommaren

Jag vet inte hur ni gör, om ni plötsligt blir fantastiskt duktiga eller om ni är mer som vi och har ett smått krismöte inför varje måltid. Kanske inte att det är så illa, men enkelt är det inte. Att bara servera yoghurt till lunch eller middag funkar inte heller eftersom det är vad pojkarna äter i mängd till mellis. De är i en fas, eller särskilt Arvid, där det bara äts och äts utan stopp. En morgon visade det sig att Arvid hade tryckt i sig åtta mackor till frukost..

Nu har jobb börjat igen och snart är det skola och förskola så det börjar bli läge att få till lite rutiner. Bara det att storhandling kommer igång så man inte står där utan krossade tomater eller ris eller vad det nu är för något grundläggande som saknas i skåpen. Snart så!

Ikväll grillade vi (Jonas har införskaffat en gasolgrill och är kär) och till serverade vi melon- och fetaostsallad och några ledsna pommes frites längst ner i påsen från frysen. Succé bland alla barn. Signe åt så mycket vattenmelon att vi ev får byta blöja mitt i natten..

Nollansvarsvisionen eskalerar

Signe tar ju exakt noll ansvar för sina handlingar. Hon kan gärna påkalla ens uppmärksamhet samtidigt som hon stoppar in ett legogubbshuvud i munnen och skrattar. ”Kul” skämt. Uterummet är hennes favoritplats i huset och jag misstänker starkt att klinkers och stentrappa är en högt bidragande faktor till denna kärlek.

För att inte tala om hennes senaste påfund, att klättra upp i soffan när man vänder ryggen till och sen fortsätta upp på soffryggen med fönsterkarmen som mål. Helst när fönstret står på glänt så hon inte bara riskerar att falla baklänges ner på golvet eller in i soffbordet utan också rakt ut genom fönstret. Sen rasar allt när man lyfter ner henne därifrån. Jo så, noll ansvar var det. Och mångdubbelt för oss.

Har ni svängdörrar hemma?

Klassikern från fröken i skolan när någon inte stängde dörren efter sig i klassrummet. Svängdörrar har vi alltså inte hemma hos oss heller. Däremot har vi numera svänggrindar! Vadå svänggrindar tänker någon som inte känner till just de vi har. Det innebär alltså inte all att man bara kan gå igenom hur som helt och de tänger sig utan ansträngning.

Eller jo så är det, men ändå inte. Det är självstängande grindar. Man öppnar dem och när man släpper går de i lås utan att man behöver trycka ihop något eller passa in den i ett lås av något slag. Oerhört praktiskt med två pojkar hemma som man inte riktigt kan förvänta sig av att de ska stänga en grind efter sig och om grinden är öppen är det plötsligt ännu farligare än att inte ha en grind alls för då tror man ju att Signe är utom trappfara.

Ett tips till alla er som redan har småbarn och också bebis på gång eller i noll-ansvars-ålder!

Tyvärr ger grinden lite smått kinkiga reaktioner.

Signe 1!

Den här underbara tjejen jag har. Ett helt år har hon blivit nu. Det är samma känsla med alla barnen: Hur har det gått till? Hur har det där lilla amningspaketet blivit en riktig person som går (med gåvan eller hållandes i t ex ett bord), bits med sina fem tänder, äter riktig mat och säger en massa ord?

Hon är den finaste lilla tjej jag känner. Signe är väldigt förtjust i sina bröder och vill följa dem i allt de gör och vart de går, vilket de kanske inte alltid är lika positivt inställda till. Men de gillar henne och stannar ofta upp och leker med henne en stund också innan de fortsätter med sitt. De blir inte ens arga på henne när hon förstör deras legobyggen – det är kärlek det.

Signe är som jag skrivit om tidigare också väldigt empatisk och vill trösta när någon är ledsen. Det är fantastiskt fint att se när hon kryper i högsta fart fram till Adrian som det oftast är och klappar på honom och försöker trösta.

Mat äter hon allt. Det är ytterst få saker hon spottat ut. Grapefrukt är nog det enda jag kommer på spontant och det tycker jag är en fullt rimlig reaktion för en ettåring. Som ni förstår på det exemplet låter vi henne smaka på i princip allt och anpassar inte efter henne på det viset. Sen får hon en hel del burkmat också av praktiska skäl. Och tutten är fortfarande guld tycker Signisen.

Sova hela nätter är något jag dagdrömmer om för på natten ges inte tillräckliga möjligheter för drömmande, men så är det och kommer väl ge sig det med vad det lider. Vad som däremot är väldigt positivt vad gäller sömn är att hon börjat sova lite på dagarna också. En halvtimme på förmiddagen och en på eftermiddagen något. Det kanske låter lite för den som har barn som sover, men när man är van vid max tio minuter en eller två gånger om dagen är det himmelriket.

Pratar gör hon gärna och mycket även om det inte är mycket som är så uppenbart vad hon menar. Mamma, pappa, Arvid, Adrian, titta, där, gröt, tack sägs många gånger om dagen i alla fall. Eller kanske inte gröt så himla ofta – vi ger ju henne mat så det är inte som att hon gal efter det hela tiden. Mest på morgonen när hon stiger upp. Välling dricker hon en liten eller stor slurk om hon är sugen, men det är helt beroende på dagsform.

En söt tjej är hon som jag älskar så mycket att det inte finns annat!

Min älskling 11 månader

Ni kanske undrar om Signe inte blev en månad äldre den här månaden? Jo, så var det visst, men bloggen har liksom legat högt upp på icke-priolistan på sistone. 11 hela månader är hon nu, inte alls långt kvar till året. Tiden går för fort. Alldeles för fort. Tänkte på det bara innan idag, att jag hade velat ha tillbaka tiden när Arvid var så liten.

Det är svårt att njuta av det när man är mitt uppe i det, men jag tror nog att man (eller jag i alla fall) blir bättre på det för vart barn. Med Signe är det inte alls lika stressande att tvingas upp i ottan när man verkligen hade behövt den där extra timmen sömn för att komma upp i åtminstone sex, sju timmars avbruten sömn.

Jag har inte alls lika bråttom att hon ska bli stor och testa allt nytt som ska komma för henne. Där är man alldeles för snart ändå. Nu reser hon sig upp mot precis allt och försöker stå själv ibland, men tveksamt resultat. Gå runt bord är inget att snacka om tycker Signis. Och apropå att prata så säger hon gröt när hon är sugen på morgonen. Fortfarande tackar hon artigt, så det var nog inte inbillning trots allt. Pappa är hon väldigt bra på att säga. Inte mamma än dock, även om jag gärna vill tro att det är det hon försöker få fram när hon säger babba eller mabba. Pappa kommer nämligen med ett tydligt p. Jaja, det blir mamma sen också.

Maten tuffar på. Hon äter stora bitar och ingen är gladare än hon om hon hittar en torr brödbit att gnaga på när hon kryper omkring. Tutte ska det dock vara på natten och kvällen och kanske allra viktigast när jag kommer hem från jobbet.

Stor tjej alltså, och snart året gammal som sagt. Vansinne.

Inskolningen klar!

Jag måste säga att jag är imponerad av Lomma kommun när det gäller skola och förskola. Arvid fick sitt antagningsbesked (eller placering kanske man säger) två månader innan Malmö. Inte långt senare kom inbjudan till föräldramöte och planeringen för inskolning i maj. Så himla skönt att veta vad som gäller i god tid och tryggt för barnen som inte behöver fundera och oroa sig en hel sommar.

Arvid har nu varit i skolan två förmiddagar. Den första var det bara de nya barnen med lärarna och de fick berätta om sig själva, se skolan och få en känsla för platsen och förståelse hur det kommer vara i hösten. Andra tillfället var i onsdags. Då blev barnen tilldelade var sin fadder från den nuvarande förskoleklassen, som de ju också kommer gå tillsammans med som F-1. Det gick hur bra som helst och Arvid var mycket nöjd med sin fadder som också hette Arvid!

Signe har vi fått veta avdelning och är inbjudna på inskolningsmöte före midsommar där vi får se lokalerna, träffa fröknarna och gå igenom hur inskolningen funkar där. Älskar att man gör den här planeringen!

Bara Adrian vi ska få närmare besked om, men det tror jag nog vi får när som helst. Så himla bra skött allt!