Föräldraledig för den som undrar

Det är ju lätt att fråga sig vad tiden går åt till som föräldraledig. Låt mig så bjuda er på ett dygn ur Signes liv. Det är från ett par veckor sen, på den tiden hon fortfarande sov lite dagtid. Förvånansvärt få blöjbyten den här dagen också, särskilt som hon äter så pass frekvent. Jaja. Håll till godo i alla fall:

  • 08.33 Ledsen, åker bil
  • 09.03 Amning
  • 09.34 Ledsen, amning
  • 10.20 Amning, somnar
  • 11.12 Vaknar
  • 11.15 Blöjbyte
  • 11.26 Ledsen, amning
  • 12.02 Amning, sömn
  • 13.37 Vaknar
  • 14.27 Ledsen ca 20 min, ute med vagnen
  • 14.56 Amning
  • 15.48 Blöjbyte
  • 16.27 Amning, somnar
  • 16.40 Vaknar
  • 17.06 Amning
  • 17.43 Somnar
  • 17.50 Vaknar
  • 18.10 Ledsen
  • 18.34 Amning, sömn
  • 19.04 Vaknar
  • 19.13 Ledsen
  • 19.18 Blöjbyte
  • 19.29 Amning, sömn
  • 19.52 Vaknar, ledsen
  • 19.59 Somnar
  • 20.07 Vaknar, ledsen
  • 20.15 Somnar
  • 22.55 Vaknar, amning, somnar
  • 00.55 Vaknar, amning, somnar
  • 01.18 Vaknar, amning, somnar
  • 01.30 Vaknar, ledsen
  • 03.20 Vaknar, amning, somnar
  • 05.25 Vaknar, amning
  • 05.50 Blöjbyte
  • 06.55 Amning, somnar
  • 07.43 Vaknar

Fyra månader idag!

Tiden går så oerhört fort. Det var ju bara igår jag gick hem från jobbet och nu är Signeliten fyra månader redan. Hon är en mestadels glad bebis som dock varken tror på sömn dagtid eller på att pausa ätande mer än en timme eller i lyckliga stunder två på natten.

Lite magont har hon ibland och det tänkte jag var nytt för mina barn tills jag kom på att jag gick och studsade fram i cirklar med Arvid i sele för att hålla honom på humör. Var väl magen där med kan jag tänka mig.

65 cm och 6,5 kg står Signis på och är därmed en normalbebbe lite på långa sidan. Hon är i en rolig fas (om än väääldigt mammig) där hon tycker det är kul att gripa efter saker och kan ta tag i och föra upp skallror till munnen. Lätt att få att skratta är hon också. Bara att tramsa lite och skratta mot henne så speglar hon snabbt.

Mest av allt är hon min underbara gulltjej som jag älskar så mycket det bara går!

Stockholm tur, på plats, och retur

Jag och kidsen var ju uppe i Stockholm och firade Leias sexårsdag förra helgen. Mina barn är ju reseproffs så det gick hur bra som helst att flyga. Adrian fick lite ont i öronen på väg ner, men det gick över lagom till att vi landade som tur var. Också bra att ta morgonflyg så barnen underhålls med frukost under resan.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_8994

Vi hade lyxen att bli hämtade på Bromma av Johanna (och innan dess lämnade av Jonas på Sturup). Sen hade vi väntan på att kunna hämta Leia som ju var i skolan. Elis och Naomi hade också väntat länge på att vi skulle komma och byggt kojor och polisbilar och allt möjligt under tiden. Att det tog längre tid än de hade tålamod att komma ihåg sina lekar är också en självklarhet.

När Leia äntligen hade blivit hämtad efter att jag tagit hand om fem barn (varav tre mina egna så inte så mycket att gnälla över) var det rimligt med rastning så vi promenerade till lekplats. Alltid ett säkert kort. Eftersom det inte riktigt var de här lyxiga 10-20 graderna vi vant oss vid i oktober och för all del nu november också, fick barnen varm choklad till mellanmålet när vi kom in. Mysungar.

Lördag var kalasdag – den nybakta sexåringen skulle ju firas! Jag bakade exakt inget. Det är något med att ha en bebis som inte kan sitta och möjligheterna att hjälpa till.. Erik stod däremot för pumpan och spindeln på tårtan. Allt var trevligt och gott precis som vanligt. Leia hade haft barnkalas helgen före så nu var det också ett mer rimligt antal barn på plats. Efteråt gjorde vi det lätt för oss och beställde pizza. Barnen fick ha ”picknick” på en filt framför tvn medan de vuxna plus bebisar placerade sina ändor i köket och kunde lyxa till det med lite rödvin också.

Nästa morgon fick Johanna och Erik sovmorgon medan jag var uppe med barnen alldeles för tidigt. Det här med att ställa om klockan förstår ju inte barn tyvärr.

Och sen var resten av dagen lite smått kalabalik. Eller till och med frukost gick bra, det var sen barnen satsade på kaos. Det snöade ute och mina barn hade inga mössor med sig så vi traskade iväg till Vällingby centrum för att åtgärda detta. Det gick dåligt för att uttrycka det milt. Det är något med när barn springer omkring överallt, vägrar titta på mössor och bara vill ha i bebisstorlekar (”den passar”) och åker nerför rulltrappor utan godkännande när man har en bebis i sele och inte kan hålla samma tempo.

Sen blev vi hemringda för att Leia lyckats välta ett glas när hon hoppade hopprep med ett morgonrocksskärp och skar upp tån. Så då fick vi skynda hem igen utan mössor och mötte ledsna och rädda barn. Det gav sig när de fick mat och jag övertygat dem om att det inte var någon fara med Leia och att hon skulle komma hem med Johanna och Erik snart. Medan de hängde på närakuten passade jag på att dammsuga lägenheten och torka upp blod lite varstans. Så det var fint när de kom hem. När mamma och Bo dök upp en stund senare syntes knappt några spår av den städningen dock.

Om ni undrar vad som händer på den sista bilden så är det Erik som äter ostbågar med pinnar på kvällen när barnen somnat. En sjuk människa.

På måndagen märktes det än tydligare att barnen inte varit ute och sprungit av sig. Det gick liksom inte att gå ut när Leias fot skulle vila. Hon och Elis skulle nämligen till Seychellerna med Sven och sin farmor på fredagen så det gällde att tån och hoptejpningen höll så det läkte. Låt mig säga som så att den dagen hade inte gjort något om den bara raderades ur historien. Leia lyckades också med en tejphållare skära upp hakan som fick tejpas ihop med steristrips. Yey. Adrian och Elis var glada och fina till den här bilden dock. Och det var säkert fler bra stunder också, men när dagen präglas av totalt kaos glöms det lätt.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_891a

Sen eftermiddag fick vi skjuts till flyget och vi var i bra tid och om det inte varit för att Bromma är Sveriges sämsta flygplats hade mitt stresspådrag troligtvis hållit sig på en betydligt mindre omeoprazol-krävande nivå. Inget oväntat egentligen, men när man knappt ens kommer genom ingången till toaletterna med två barn (ett till i sele på kroppen), en väska och ett babyskydd börjar det inget vidare. Men så behövde ju Adrian naturligtvis kissa så fort vi skrivit ut bagagetaggarna.

Sen har de ju en stenhård policy som går ut på att inte hjälpa till överhuvudtaget. Arvid fick där med steppa upp och hjälpa mig få ner babyskyddet i plastpåsen. Det gick efter en liten stund, men sen fick vi vänta i dryga tio minuter innan någon behagade komma och hjälpa till med specialbagaget. Rimligt tycker tydligen dem. Inte jag.

Säkerhetskontrollen var som säkerhetskontroller är, det vill säga meckiga. Mannen framför i kön hjälpte till med att ge mig backar till alla våra jackor och min väska. Sen skickade jag igenom pojkarna genom bågarna och det var dags för mig och Signe. Att jag inte fick ha henne i selen på mig var jag förberedd på, men inte på att de inte skulle vilja hjälpa till att hålla henne medan jag tog av mig selen. Det gjorde de till slut efter att jag förklarade att jag inte gärna kunde lägga henne varken på golvet eller röntgenbandet medan jag tog av mig. Och då brukar jag tycka att säkerhetskontrollen är enda stället de är bra på på Bromma.

För att inte göra det för lätt för oss och undvika att barnen fick den korv med bröd jag planerat köpa till dem i väntan på flyget bytte de gate när vi kom in och den lilla vänthallen blev ett hav av oreda. Varsin banan var vad som hanns med till middag istället. Var redig nog att messa Jonas att möta upp med mat på Sturup sen dock. Flyget gick som tur var fint och barnen var mycket nöjda med sejouren i Stockholm. Tur det med tanke på att jag hade behövt en veckas sömn efteråt..

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_891f

Vad som återkommer

Vi var i Stockholm och firade Leia i helgen. Låt mig återkomma om det när jag har mer energi än ett svagt blinkande hjärta i ett 8-bitarsspel.

Imorgon har vi Halloween-firande med barnfamiljerna på gatan plus en kompis till Arvid från förskolan. Det var ”god” planering av mig. Återkommer om det med.

Jag såg matchen igår (större delen, missade början pga ovanstående tripp till kusinerna). Den vill jag inte återkomma om.

Det var en stor polisinsats precis vid barnens förskola imorse. När jag lämnade barnen ingenting, tio minuter senare tre polisbilar, två piketer och en vad jag gissar flyktbil. Sen mötte jag två civilare med blåljus misstänkt på väg dit. På BVC-gruppen hade en kvinna sett en kraschad polisbil på en bärgningsbil också i krokarna. Sånt här vill jag inte ska återkomma.

Signe sover fortfarande väldigt lite dagtid. Jag önskar att lugnt sussande längre än fem, tio minuter ska återkomma.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_88f0

I Stockholmo dårå

Vällingby befinner vi oss i närmare bestämt barnen och jag. I denna stund fem barn och jag medan Erik är på jobbet och Johanna hämtar det sjätte barnet i skolan.

Flyget upp gick bra tackar som frågar. Signe var lite ledsen ett par minuter och Adrian fick ont i öronen på vägen ner, men det redde upp sig. Fick också credd av en medelålders man för att jag klarade alla barnen så bra. Men så uppförde de sig fint också. Vi blev upphämtade på flygplatsen vilket är skönt med hundra barn och två ton packning (nåja, en resväska och ett babyskydd).

Nu har Signe och jag tillfälligt retirerat till de vuxnas sovrum medan barnen varvar att titta på tv, spela innebandy, bråka och skvallra på varandra. Gäller att försöka fånga de lugna minuterna när kaoset sätter in regelbundet..

Att gå en vecka på en dag

Idag har jag gått över 17000 steg. Sjuttontusen. Jag förstår att ni inte tror mig. Det är ju vad jag uppskattningsvis fått ihop på en vecka senaste många månaderna. Inte har jag gjort något särskilt heller. Millan var här när pojkarna var på föris och vi tog en promenad på Bulltofta. Eftersom jag är jag ledde jag oss naturligtvis fel så det blev längre än tänkt. Lätt hänt.

Sen hämtade jag killarna med vagnen eftersom jag lovat Adrian det på morgonen. Dock glömde jag ståbrädan hemma, men Adrian trampade på bra ändå. Vi gick först till Trädgårdslekplatsen där det blev mellis – det hade jag kommit ihåg i alla fall. Pojkarna lekte som galningar och hade jättekul tills ett fritids kom och med dem stora barn som inte tog hänsyn till små. Så Adrian blev rädd och började gråta och vi gick vidare.

En lekplats var vi bara på en kort stund och den tredje som ligger närmst oss lite längre. Där uppmärksammade Arvid klotter/konst på ett barn som han undrade över. Jag fegade ur/orkade inte ta den diskussionen då. Vi har pratat övergripande om sex i samband med hur barn blir till så det hade inte varit konstigt i sig, men på en lekplats med kinkig bebis lät jag det bero. Lär komma fler tillfällen.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_88a9

Medan pojkarna lekte tog jag bebisen som toktröttnat på vagnen och lade henne bland löven på marken. Gulligt.

Så gick det till när jag kom upp i för mig sanslöst många steg på en dag. Tack iPhone för räknandet.