Tre barn som alla varit två månader

Man ska inte jämföra sina barn sägs det ibland. Och det kan ju stämma, men beror också på sammanhanget. Signe är ju för liten för några större jämförelser, men lite kan vi!

Två månader gammal mätte Arvid 59,5 cm, exakt samma som Signe. Adrian mättes tydligen inte då, men två veckor tidigare var han 58 cm och två senare 62 cm så vi kan nog uppskatta att han höll sig kring samma längd som sina syskon. Viktmässigt var Adrian tungviktaren av dem med hela 6235 g. Arvid mer modest med 5505 g och Signisen är minst med 5285 g.

Sen frågan om hur lika de är syskonen.. Titta och bedöm!

Arvid två månader:

Adrian två månader:

Signe två månader:

Signes namnkalas

Så gick Signes namnkalas av stapeln och hon fick sitt namn som Arvid såg det. Innan dess har hon tydligen varit märkligt namnlös, sitt namn och registrering hos skatteverket till trots. Skönt då att vi tog tag i att göra det officiellt..

Som synts på insta har jag ägnat senaste veckan åt att baka och dagen innan åt att laga mat. Så vad bjöds då? Lime-ört- och honungsmarinerad kycklingfilé, sallad med fetaost och granatäppelkärnor, röror på cream cheese med örter resp soltorkade tomater och sesambröd som Daniel köpte med sig från Möllan. Instavänlig mat konstaterade Anja.

Men kakor dårå. Det bidde Stockholmskakor (ett slags mördegssyltkaka med ägg i degen som farmor önskade till sin 90-årsdag och jag då letade över halva internet efter) som Adrian sprang iväg och hämtade Alfonsboken med kakorna hos farmor och konstaterade att det var Alfonskakor, kokosdrömmar, chokladmuffins med hallonmarängsmörkräm på ganache av vit choklad, bullar med kokos och rosenvatten och slutligen mandeltårta med vit chokladkräm och hallonmousse. Och sen hade Anita som till pojkarna köpt en gigantisk spettkaka till Signisen.

Nu var det inte bara mat och kakor utan också massor av gäster. 47 pers tror jag vi blev till slut med bebisar. Några stycken. Så vi hoppades på att kunna vara utomhus, men vädergudarna spelade lite spel med oss. Tjugo minuter innan kalaset skulle börja öppnade sig himlen och det fullkomligt vräkte ner. Tio minuter senare sprack himlen upp och solen torkade upp tillräckligt för att vi skulle kunna duka upp där ute trots allt!

Så folk kom och åt och socialiserade. Det är kul nu när alla har träffats vid ett antal tillfällen så även om gästerna inte umgås med varandra annars känner de eller är åtminstone bekanta med varandra och det märks i hur mycket mer avslappnat och trevligt det är. Också att det är hundra barn som springer omkring nuförtiden.

Foton från själva kalaset tog jag noll, vilket väl syntes ovan där tårtan inte ens är färdig på bilden. Alexander hade med sig kameran dock så det kommer fler bilder senare. Här är tre som Bo tog i alla fall:

Signisen fick massor av fina presenter av väldigt snälla gäster också! Tack så mycket! Till exempel fick hon ett armband graverat med #signeftw av Julian och Christina och det nämner jag mest för att förtydliga att ftw primärt står för ”for the win” och inte ”fuck the world” som det visserligen också är en förkortning för. Dock är jag (eller Signe) kanske inte så tuff att jag använder fuck i samband med min dotter..

Sammanfattningsvis tack till alla som kom och firade vår lilla sötnos!

Signe två månader

Kärleken till ens barn, den är så fantastisk. Och den är så extra påtaglig när man har en så liten som Signe. Allt man gör är för henne. Äta så hon ska få mat. Sova så man ska orka bära henne. Städa så man inte ska snubbla på leksaker och tappa henne. Tvätta så hon ska ha kläder. Etc etc.

Så är det ju med de större barnen också, men inte på samma sätt. Kärleken är lika stor, men självständigheten, både ens egen och barnens, är också större. De klarar sig ju själva och vill ofta inte alls bara kramas och gosa, inte en längre stund i alla fall.

Med Signe får man såna ögonblick av total intensitet, där uppmärksamheten verkligen är helt fäst på varandra som när hon halvligger/sitter i ens knä och skrattar mot en bara för att man är där. Underbart är det.

Mitt hjärtas gull

Jag måste säga att tre år är en väldigt bra ålder att bli storasyskon. Nu är det ju så klart olika med personligheter, tryggheten i att ha sin storebrorsa och även vår inställning, men om man jämför med när Arvid blev storebror vid två mot Adrians tre är det stor skillnad.

Självständigheten (och jakten på den.. ”Kan själv!” ”Inte!” ”Nej mamma!”), den egna önskan att sova borta eller bara hänga med mor- eller farföräldrarna ett par timmar (Adrian blir sur när det är dags att komma hem igen) är bara två saker som förenklar väldigt. Man behöver inte ha lika dåligt samvete för att man inte har samma tid för pojkarna nu heller eftersom de båda förstår och är ok med att lillasyster har första tjing på mamma nu. Arvid var så klart också en jätteduktig storebror från start, men ett år gör onekligen skillnad (bara att slippa två blöjbarn samtidigt).

Sen får man ju inte glömma bort de stora pojkarna heller. Arvid blev så himla glad och somnade lugn och mysig när jag första kvällen efter Signe kom nattade honom med bokläsning och lite prat om dagen som varit. Nu går ju inte det att lösa varje kväll utan hänger på Signe och hennes humör, vakenhet etc, men bara man får till det ibland (och förhoppningsvis betydligt oftare efterhand) är värt fantastiskt mycket. Adrian och jag åkte och handlade lite snabbt en kväll också och han var så glad hela tiden. Det krävs liksom inte så mycket, bara att de blir sedda för sig själva också, även om Signe oftast hänger på armen då med, men uppmärksamheten är på dem.

Att tycka om sin syster

Många frågar hur det går med Arvid och Adrian mot Signe. Och hittills har det gått väldigt friktionsfritt. Jag har i alla fall inte sett några tendenser till svartsjuka eller tjurigheter över att hon sitter som ett plåster i min famn 23 av 24 timmar. Snarare då att de kommer fram och vill klappa, leka och bara pilla på henne.

De är stora nog att förstå att hon måste ha uppmärksamhet hela tiden (hjälper säkert att jag ammar eftersom det då blir mer av en självklarhet att hon måste vara vid mitt bröst) plus då så klart att de har varandra att leka med och att de ju är vana vid att dela på uppmärksamheten med varandra redan.

Sen blir man ju alldeles varm i hjärtat av att se hur de tittar på henne:

Barn överallt hela dagen

Inte mycket bättre natt inatt tyvärr, men ändå varit piggare idag – tack sol och värme! Bara att hoppas att Signe rättar till nätterna snart, särskilt med tanke på höstens snara antågande.

Det har varit fullt upp idag i alla fall. Jenny och Lanja hälsade på på förmiddagen och vi drack kaffe, höll efter ettåringen och Signe åt och slumrade en liten stund. När de gått hoppades jag på att få vila ögonen ett ögonblick åtminstone innan hämtning av brorsorna, men det var tydligen att önska för mycket.

Istället kokade jag massor av kaffe till att Johanna och Erik och deras hundra ungar kom (nåja, tre barn). Som genom ett under lekte alla barn fint och blev inte stungna av getingar trots glass i hela ansiktet och konstant bortglömda skor när de gick i gräsmattan. De till och med åt bra när det var dags för middag. Inte utan att man undrar vad som hände.. Skönt med såna dagar också!