En gullebebis

Jag träffade en liten gullis idag. En mini som ändå är stor nu i jämförelse med när han kom för sex (?!) veckor sen. Otroligt att inte ha luktat på honom förrän nu, men så har det varit sjukdomar på alla håll. Idag i alla fall gosade vi och han protesterade inte allt för mycket.

Storasyrran hade lite svårt att låta brorsan vara i fokus bara och attackerade pappas famn sekunden jag lämnade över honom.. Därav viss skepticism hos Theo.

Annonser

Han har så ont

Det är synd om Arvid. Hans vattenkoppor kom inte i en liten snäll variant utan fyller hela hans lilla kropp till den grad att de nästan ligger på varandra. I ansiktet gör de det och det är tungt runt ögonen och munnen.

Lite glass går bra att äta och någon halv macka går ner men annars är det svårt just för blåsorna i munnen. Vi åt en kokos- och jordnötsgryta till middag idag som var mildaste mild, men han ville ändå ha yoghurt på sin. Liten. 

Annars är det händerna som varit värst idag vad jag har förstått. De har gjort ont så ont. Och Adrian som ju var febrig igår fick vara hemma han med idag. Bara det att idag mådde han bra och var helt på gång så Jonas fick svårt att underhålla honom samtidigt som Arvid låg i soffan och hade så ont att han grät. 

Han var ledsen nu på kvällen också och ville absolut inte smörja in sig med moussen som ska svalka bort kli och motverka infektioner. Det kliade nämligen inte hävdade han. Istället ville han väldigt gärna dansa sade han och det innebar i praktiken att han drog rygg och ben mot soffan i misstänkt kliliknande rörelser. Så innan läggning blev det lite mousse ändå. Förhoppningsvis mår han bättre imorgon och är inte lika ledsen framför allt. 

Jag träffade ju en bebis!

Och inte vilken bebis som helst inte, utan Nikolai! Han hade i likhet med alla bebbar jag träffar nuförtiden hunnit bli några veckor, delvis eftersom vi alltid är småsjuka hemma, delvis för att förlossningsvården ser ut som den gör så Krill fick fara fram och tillbaka till sjukhuset mest hela tiden under de första veckorna som mamma.

Men så fick jag äntligen träffa gullungen häromhelgen. Arvid var med och gav adekvat recension av honom: ”Bebisen är lite bråkig” och ”Visst hade bebisen lite för små händer. Den kunde inte ta massor av grejer.” Niko var ju lite gnällig om inte hans far bar runt på honom eller han fick en tutte (inte min dock, det testade vi inte) i munnen och han har ju väldigt små händer, alltså allt sant. Till mamma förklarade Arvid i lördags också att bebisen var liten som en leksak. Också sant. Särskilt som Arvid och Adrian fick nallar som är större än vad som är rimligt (gigantiska) av sin farmor i julklapp.

Folk får ju bebisar

Imorse kom det senaste tillskottet i vänskapskretsen! En liten gullplutt som sussade sött bredvid sin pappa på bilden jag såg. Mysigt! Kan knappt vänta tills jag får träffa honom! Bebisen alltså. Får bli av med den här förkylningen bara. Och de komma hem. Och börja ta emot besökare.

Krills dröjer en månad till på ett ungefär. Bara att hoppas han inte bestämmer sig för att stanna därinne alltför länge. Det verkar lite kämpigt just nu minst sagt. Som det så ofta blir i slutet av graviditeter. Kom bara ihåg att det inte är en sjukdom att vara gravid och helt normalt att få fysiska problem som inte alltid läker ut..

Grannen fick sin kille (som skulle varit en tjej enligt ultraljudet) för ett par veckor sen. Utplockad akut för att han inte växte som han skulle. Ett och ett halvt kilo vägde han. Så liten, så liten var han. Det önskar man inte någon. Deras dotter hade precis fått förskoleplats, men nu blev det att stanna hemma istället. För farligt med infektionsrisken. Usch usch usch. Allt verkar gå bra i alla fall.

Mina barn när de var splajsans nya i världen:

En liten liten plutt!

Hur liten kan man vara? På riktigt alltså? Vi var och hälsade på det senaste tillskottet i Stellafamiljen i fredags. En sån liten sötnos alltså! Eller liten och liten, det var kött på benen på den lilla så att säga när hon föddes, men när man är van vid en ettåring kändes Lydia ändå som den pyttigaste lilla plutt. Vägde gjorde hon inte alls och man inser hur snabbt man glömmer.

IMG_9048

De ”stora” barnen lekte fint också. Praktiskt med helt instängd trädgård och ett gigantiskt uterum med bara glasväggar så man kunde se barnen hela tiden oavsett var de var. Ändå imponerande hur smidigt det gick med tanke på att det var fyra ungar à 0, 1, 2 och 3 år. Arvid ville inte åka hem och Malte gillade också sina besökare. Så den dejten får vi göra om!

Att aldrig göra rätt – amning

Ja, ni vet hur det är. Folk kritiseras i rasande fart om de flaskar sina barn, ammar utanför hemmet, inte ammar offentligt, ger tillägg, slutar amma för tidigt, ammar för länge etc etc etc. 

Jag kan nu meddela att jag efter 13 månader har slutat amma! Fem nätter helt fria från tutte och inte farligt mycket skrik heller. En del bråk, gråt och galande får man räkna med, men det har gått över förväntan. Lite hjälper säkert att Adrian är äldre än Arvid som var tio månader. Med honom var det riktig hysteri om natten och man var minst sagt nära att ge upp ett antal gånger.

Nu är i alla fall amningen över. Men det är inte som att ingen kommenterat om hur länge den varat. Det började så smått redan när Adrian var nio, tio månader. Då har ju den magiska sexmånadersgränsen passerats med en bra bit. Många tycker att sekunden barnet, bebisen, fått ok från de allmänna rekommendationerna att börja med mer mat än smaka på fingret så är det lika med att stänga mjölkkranen illa kvickt. Som att det plötsligt är något dåligt eller icke önskvärt att ge bröstet längre. 

Allt det som gör att ersättning är ”dåligt” är plötsligt bortglömt och nu är det bara konstigt att fortsätta amma. Jag har med båda barnen haft ambitionen att delamma fram till året så jag har inte brytt mig om alla ”Fortfarande?”  Men jag kan helt klart undra hur folk orkar bry sig och varför de tycker det är något fel att fortsätta tills det blir mer av ett naturligt avslut där barnet faktiskt klarar sig ganska bra själv. Man undrar som sagt. 

Att fylla ett och ha fest

Det var ju födelsedagskalas, ettårskalas, för min lille gullpluttiga sötenöt. En molnig, blåsig dag med regnet hängandes i luften. Klassiskt svenskt sommarväder helt enkelt. Nu firade vi ju på midsommarhelgen så det var en decimerad skara (nåja) som kunde komma på kalaset så det hade varit ok att vara inomhus.

Vi hade förberett så mycket det gick på ett ungefär innan så det var en förhållandevis lugn förmiddag innan kalaset började. Ni minns bullarna jag bake off-förberedde? Lysande funkade det! Det tog nog drygt två timmar från att jag tog ut dem ur frysen och lade upp på plåten tills de hade tinat och jäst och kunde skjutsas in i ugnen. Det är alltså ingen metod för att alltid ha nybakade bullar vid oväntat besök, men för att förbereda smidigt i god tid hur bra som helst.

Tårta hade jag bakat två stycken också. Likadana praktiskt nog. Fraisier fast med fläderblomsmousse istället. Så himla bra blev den! En del meck, framför allt med moussen som inte direkt tillät småbarnsnärvaro vid lagandet. Lite kakor, kaffe och saft så var allt på plats.

Det var ju det här med det klassiska svenska sommarvädret. Vi avvaktade så länge som möjligt, men till slut började Jonas duka inomhus. När jag var ute och plockade jordgubbar till garneringen  av tårtan började det lätta upp lite och vi ändrade planen. Och tur var väl det att vi flyttade ut för det klarnade upp ordentligt och blev en riktigt strålande fin dag!