Vecka 26 – gnällfest

Så närmar vi oss slutet på v 26 och den här veckan känner jag mest gnäll. Fogar som ena dagen är snudd på icke-existerande och nästa på en mer rimlig nivå. I förrgår kunde jag knappt koncentrera mig på jobbet för det gjorde så ont vad och hur jag än gjorde. Igår och idag var det bättre dock. Krill har också lovat att försöka leta rätt på sitt foglossningsbälte så fort de kommit förbi sin kräkfest så det finns hopp på sikt också.

Igår så kunde jag som sagt röra mig bättre, men då slog istället huvudet till igen och jag ägnade dagen åt att längta efter mina citodon. De försenades av att Arvid lekte hos en kompis efter föris, men sen så! Ja ni ser, entusiasm över att få ta värktabletter. Den nivån. Och idag när Anja och jag käkade lunch ute fick jag be om take away-box innan jag ens ätit hälften för att huvudet och därmed påföljande illamående gav sig tillkänna. Men nu är jag hemma och har tagit tabletter så jag kan slänga in en maskin tvätt och annat vardagligt med barnen.

Vad mer har vi på listan då? Jo, urinvägar. Ingen urinvägsinfektion skulle jag säga, men lämnade ett prov ändå eftersom de kändes så tveksamma. Ömma och irriterade inifrån och ut så att säga. Urinblåsan kan ju vara ett resultat av en viss kickande bebis och resten kanske lite preggosvullnad, allmän irritation eller vad som helst. Vad vet väl jag. Lämnade som sagt prov och nu känns det bättre så det ska väl inte vara någon fara.

Man vill ju inte riskera något, särskilt som jag ju också haft så mycket sammandragningar senaste dagarna. Och för den som vill ha för mycket information kan jag berätta att det knådandet av magen inte direkt innebär att man blir förstoppad.

Och Jonas är i Madrid den här veckan så det är livat värre att ha kidsen själv. Går bra dock, de är små klippor för det allra mesta. Sådär har vi status i mående. Magen så:

4g86ZuF5RbGQjYUKEBnaCA_thumb_d54b

Med Arvid resp Adrian:

 

DU är sötnos!

Jag fick den bästa dissen nånsin av Adrian på flyget när vi åkte till Stockholm. ”Är du min sötnos?” ”DU är sötnos!” Bam! Den visste var den tog…

Flyget gick bra också även om Adrian fick ont i öronen på slutet. Ibland undrar jag nästan om det är några egenskaper han inte fått av mig. Jag har ju jättesvårt att tryckutjämna och sitter och gör grimaser och blåser halva flygresan alltid. Snorkla kan jag knappt eftersom jag får ont i öronen bara en halvmeter under vatten. Och lock i vanliga backar eller tunnlar när man kör bil. Förhoppningsvis växer Adrians öron rätt sig så han slipper det när han blir äldre.

Hemma hos Johanna lekte barnen på riktigt fint. Men det var längesen nu som det var några egentliga bråk mellan dem. Skönt. Särskilt som en härlig migrän blommade ut hos mig under förmiddagen.

Jag hade känningar och anade varåt det barkade redan när jag vaknade på morgonen och tog direkt två alvedon. Skulle ju köra bil sen så kunde inte ta citodon. Det hjälpte ju så pass att jag kunde hantera huvudet hos barnmorskan och sen tillräckligt för att köra till Sturup. Väl där en tablett och en timme senare utan effekt en till. Huvudet blir ju inte bra, men man kan vara människa, om än en långsammare, tröttare och mindre tålmodig variant.

Och när barnen somnat tog jag en igen och avvaktade om jag behövde en till för att kunna sova bra och det räckte. Jag hoppas bara det var tillfälligt och inte början på dödshuvudet som jag haft när jag väntat pojkarna. Men det lär vi ju märka hur det blir med det.

Under isen

Jo, migrän till och från, mest till, senaste veckan. Idag gick jag till slut till vårdcentralen och fick imigran och prepavan utskrivet. Det hjälper, inte perfekt, men bättre. En natts sömn på det så blir det förhoppningsvis ordning på huvudet. 

Igår missade jag en grill hos Danne och Malin med alla barnen för att jag var tvungen att ligga i tyst och mörkt rum hela eftermiddag kvällen. Men de hade det trevligt!

Att ha migrän

Jag har inte så mycket problem med migrän längre, eller vanlig huvudvärk heller för den delen. Inte jämfört med hur det var förr i alla fall. Jag skulle gissa att jag får ont i huvudet ungefär lika ofta som de flesta, kanske lite oftare. Skillnaden är att den är betydligt värre för det mesta. Den kan börja lite lätt som att man är lite trött i nacken eller ett litet tryck inne i huvudet, inget som man behöver medicinera mot, men som ändå ligger där. Det är bara det att om jag inte mer eller mindre omedelbart tar något smärtstillande mot den där begynnande värken kommer den snart att eskalera och kan mycket väl utvecklas till migrän.

Jag kräks inte och har inte heller aura eller så har jag det, definitionerna är så oklara för vad det är egentligen. Jag mår däremot illa, blir yr och får flimmer framför ögonen. Inte så att jag får synbortfall, men så att det blir lite suddigt och får svårt att fokusera. Och så trycket och att det gör ont då. Skärmar undviker jag helst och alltför skarpt ljus. Tröttheten är total också. Det är som att värken förlamar hjärnan, även när man tagit piller.

Kul är det inte och nu har jag det igen bara en vecka sen sist. Hoppas innerligt det är övergående.

 Ni ska slippa fler synd-om-mig-bilder. Här är den store kryparen istället. Han som har tre tänder upptill som håller på att tränga igenom. Kan vara därför han vaknar mycket om natten och därmed även jag vilket helt klart kan vara en bidragande orsak till mitt stackars huvud.  

Så tyst det blev i helgen

Inte ett knyst från mig här. Så kan det bli när man mannen försvinner iväg på svensexa på lördagsmorgonen och inte kommer hem förrän en halvtimme innan vi ska på hans brors 25-årskalas. Särskilt om man har en Bella på besök som man pluggar kemi med och har en grannfest att gå på. Då kan det bli lite mycket på en gång. Lätt hänt. Det var en bra helg i alla fall!

Och nu fortsätter vardagen med migrän (yey), trädgårdsarbete, jobb med Bos böcker, barn som hela tiden vill något och så vidare. Två veckor kvar och sen är jag tillbaka på jobbet igen. Tiden går för fort!!

   
 

Tredagarsfeber för en 33-åring

Så risig jag var förra veckan. Jag fick ju mjölkstockning, men den gick över snabbt och förhållandevis lätt. Redan dagen efter var jag bra igen. Från den i alla fall. Istället åkte jag på migrän och feber. Det var sådär muntert att ha. Lyckades göra lite ärenden som att misslyckas med att öppna bankkonton till mina barn och med bättre flyt köpa de sista grejerna till kalaset.

Allteftersom dagen förlöpte ökade både huvudvärken och febern dock citodon till trots. Så några förberedelse till kalaset i övrigt var det inte tal om. Lade mig före nio på kvällen och somnade som en stock för att vakna mitt i natten och med ett härligt migränillamående ta mig ner för trappan till köket och mitt fina rör brustabletter. Två stycken i ett glas vatten och sen ett glas vatten till och upp till sängen igen. Hjälpte lite efter ett tag och till slut somnade jag om igen.

Lördagen däremot var bara ren misär. Jonas ville jag skulle ta hand om båda barnen så han kunde måla räckena på balkongen. En liten detalj som kommer göra mycket för huset och hade varit fint att ha till kalaset. Så blev det dock inte, utan han fick ta en nyammad nyföding och Arvid och underhålla dem bäst det gick medan jag låg kvar utslagen i sängen. Citodon innehåller ju paracetamol så med dem sjönk febern till dryga 38 grader, men huvudet gjorde de inte mycket effekt på.

På eftermiddagen fick Jonas åka iväg till helgmottagningen med Arvid som fått en infektion i snoppen och jag och lillen var kvar hemma. Då klättrade min feber över 39-gradersstrecket trots att det inte varit så längesen jag tagit tabletter och huvudvärken var lika illa som innan jag tog dem. Då kände jag mig liten och ringde mamma och undrade om jag inte kunde ta något mer. Om det inte varit för amningen har jag koll på vilka piller man kan kombinera ganska väl, men det är ju så noga med vad man får ta och där följer jag råden så gott jag kan.

Snyftade lite i telefonen gjorde jag också. När man är sjuk utan några symptom och mår uselt blir det lätt så. Särskilt om man har allt kvar att göra inför ett namnkalas dagen efter. Mamma rådfrågade fass och den där andra tjänsten som sjukvårdspersonal har tillgång till och jag fick ta en ipren. Fantastiskt effekt på den var det. Tog inte lång tid förrän jag fungerade igen. Inte på topp, men tillräckligt för att lösa de mest kritiska momenten.

Och sen sov jag och vaknade som vanligt, men sliten och kunde få tillräcklig ordning på kalaset och viktigast av allt behövde inte ställa in. Nu är jag klen igen, men det är en förkylning så det är inga konstigheter.

Hudkräm i armhålorna? Jomenvisst! (vecka 32)

Jag har ju beklagat mig över böjveckseksem här innan. De kommer och går. Att man blir kliig om kroppen som preggo är inte heller konstigt. Men nivån på kliet i mina armhålor på sistone är imponerande. Jag använder Vichys parfymfria deo just för att den är skonsam mot klen hud, men nu märks inget av det av. Det är bara kli kli kli. Och för den som undrar kan jag meddela att rakhyveln har fått långledigt sen det började klia så ingen irritation på grund av rakning.

Nu är jag inte en svettig person i mig själv utan svett brukar vara symptom på att något inte står rätt till i kroppen, såvida jag inte anstränger mig eller det är 30° varmt och jag ligger i solen vill säga. Jonas brukar också säga att det är onödigt att jag ens använder deo, men av någon anledning vill jag inte gärna testa bara sådär. Nu blev det liksom nödvändigt. Och för att boosta huden (som inte känns torr när man rör vid den) kletade jag in rejält med hudkräm och sen gick jag deolös hela dagen. Gick alldeles utmärkt och kliet minskade också lite. Så nu ingår det i min efter-dusch-rutin att smörja in armhålorna också. Det känns lite fel, men så får det helt enkelt vara tills jag blivit normal igen.

Annars då? Jo, jag tycker att sammandragningarna inte är lika frekventa eller gör lika ont sen jag blev halvtidssjukskriven så det är positivt. Min livmoder är mer eller mindre konstant lite småhård, men det i sig är ju ingen fara. Bebishen stångas ibland så det strålar ut i hela härligheten, inte mysigt alls. Migränen fortsätter och min barnmorska tyckte jag skulle överväga att öka på sjukskrivningsgraden om det inte blev bättre snart. Det är jag dock inte sugen på såvida det inte blir värre.

Förra vecka 32. Tycker jag är större nu än då, men mitt sf-mått är bara 1 cm större nu och jag väger 3 kg mindre än då så det är nog snarare en kombination av klädsel och att magen kanske satt sig lite mer som en kula den här gången.