Att bli helt förstörd av trasigt huvud

Så i onsdags åkte jag på den värsta migränen jag haft på närmare femton år skulle jag uppskatta. Började lite lätt redan på morgonen och ökade gradvis under dagen. Om den slagit till pang bom hade jag bara åkt hem, men nu var det så lite i taget att jag trodde det skulle gå ok ändå. Särskilt som ett par möten var skärmfria så huvudet fick vila lite. Just skärmar är jag väldigt känslig för med migrän. Jag kände redan när det började att det inte var vanlig huvudvärk, men ni vet man lever på hoppet ändå.

Och jag hade ett par viktiga möten jag inte var betjänt av att missa så ville inte lämna för det. När jag väl åkte hem eskalerade det dock snabbt. Jag var nära att stanna längs vägkanten för att jag verkligen trodde att jag skulle kräkas. Gick upp och lade mig direkt efter jag tagit imigran och piller mot illamående medan Jonas fick hämta barnen på föris och fritids. Sen tog jag mig ner när Arvid skulle till fotbollen eftersom framför allt Signe behövde tillsyn, men bad Jonas be mamma skjutsa hem Arvid efter träningen så Jonas kunde komma hem direkt.

Sen satt jag på golvet i badrummet och hävde mig över toastolen lite då och då utan att mer än torrhävningar kom. Jag har ju så svårt att kräkas om jag inte är magsjuk eller väldigt bakfull. Jag tror verkligen att det hade kunnat hjälpa att lätta lite på trycket, men om man inte kan så kan man inte.

När Jonas var tillbaka fick han hjälpa mig upp på ovanvåningen eftersom jag inte litade på att ben och balans skulle hålla. Eftersom imigranen inte gett avsedd effekt (det hade nog hunnit gå för långt) tog jag två bruscitodon (de är helt slut nu så måste väl försöka få en tid på vårdcentralen för nytt recept, önska mig gärna lycka till med det) och gick och lade mig. Och det var den onsdagen. Jobba hela dagen och sen vid fyra gå och lägga mig med nämnda avbrott för Signepassningen och lite senare också äta en selleristjälk så jag fick någon näring i mig, om än inte av större valör.

Och igår var inte på topp heller, men kunde ta mig igenom dagen med receptfri medicin. Gick hem tidigare och tog imigran och tog det lugnt. Åt mat och gjorde mig sen iordning så att jag gick och lade mig med Signe vid sjusnåret. Eftersom jag inte alltid är den mest lågaffektiva människan jag känner, särskilt inte när jag inte mår bra, kan det ha blivit något bråk oss emellan innan hon somnade och jag strax därefter detsamma.

Om jag mådde bra idag? Bättre tackar som frågar. Inga tabletter som förr i tiden var försedda med varningstrianglar, bara lite gammal hederlig paracetamol. Som märkes kan jag till och med skriva lite på datorn så här på kvällskvisten. Jag har därmed full förhoppning om att må som vanligt imorgon igen.

Lärdomar? Jag tänker absolut inte utsätta mig för att stanna kvar på jobbet om jag börjar känna att en attack är på gång igen. Då blir det hellre att ta med datorn hem och jobba efter förmåga (kanske inte alls, eller bara det jag måste om det är viktiga möten etc) med tabletter hemifrån. Och stanna i sängen dagen efter också och vila ut.

Så här glad var jag på min namnsdag som ingen, jag upprepar i n g e n, kom ihåg.

Antingen sjuk eller förgiftad

Jag hade en bra dag igår. Arvid och Adrian var ganska lugna – kan ha hjälpt att de var ute i kylan och sprang av sig en lång stund – och jag fick en hel del gjort. Tvätt i mängd (var kommer alla kläder ifrån?) sorterades, bottenplan städades, frukost, lunch och mellanmål lagades och åts. Jag gjorde till och med egna geléhjärtan vilka pojkarna också hjälpte till med, återkommer om det i annat inlägg.

Sen fick Jonas bilen såld(!) och jag var glad att jag röjt huset när de kom för att skriva papper på eftermiddagen. Lite logistiskt meck med att både Jonas och jag fick köra bort dit köparna bodde för att lämna bilen åt dem, men det gick fint och Signe och Adrian passade på att ta sig en tuppis i baksätet.

Så började jag laga mat och plötsligt kändes det inte lika bra i kroppen. Huvudet och bara allmänt. Tittade mig i spegeln och såg ca fjorton påsar under ögonen och en oroväckande rodnad precis över kinderna. Åt, men mådde lite illa. Tog en citodon efter maten ifall det skulle vara en annalkande migrän.

Jonas var ute och fixade med däcken på fiaten och när han kom in hade min blekhet tagit sig gröna toner så jag blev uppskickad att lägga mig. Han förklarade att jag antingen var sjuk eller förgiftad och vila var det därmed som gällde. Strax efter halv sju var klockan då.

Så där låg jag och kände att dagen tagit en trist vändning. Kändes bättre så länge jag låg stilla i sängen och inga problem med att leta och beställa vinterkläder till Arvid. Inget flimmer alltså. När jag reste mig för att borsta tänderna dundrade huvudet till igen och illamåendet ökade så tog en till citodon för att kunna sova. Migrän, ”kul” grej.

Tyvärr har den här dagen inte varit helt topp heller, men så är det för det mesta att det håller i sig ett par dar. Särskilt som jag inte tagit några fler tabletter – av förklarliga skäl är jag så restriktiv jag kan med sånt när jag ammar. Har fått gjort en pepparkaksdeg i alla fall, alltid något.

Vecka 26 – gnällfest

Så närmar vi oss slutet på v 26 och den här veckan känner jag mest gnäll. Fogar som ena dagen är snudd på icke-existerande och nästa på en mer rimlig nivå. I förrgår kunde jag knappt koncentrera mig på jobbet för det gjorde så ont vad och hur jag än gjorde. Igår och idag var det bättre dock. Krill har också lovat att försöka leta rätt på sitt foglossningsbälte så fort de kommit förbi sin kräkfest så det finns hopp på sikt också.

Igår så kunde jag som sagt röra mig bättre, men då slog istället huvudet till igen och jag ägnade dagen åt att längta efter mina citodon. De försenades av att Arvid lekte hos en kompis efter föris, men sen så! Ja ni ser, entusiasm över att få ta värktabletter. Den nivån. Och idag när Anja och jag käkade lunch ute fick jag be om take away-box innan jag ens ätit hälften för att huvudet och därmed påföljande illamående gav sig tillkänna. Men nu är jag hemma och har tagit tabletter så jag kan slänga in en maskin tvätt och annat vardagligt med barnen.

Vad mer har vi på listan då? Jo, urinvägar. Ingen urinvägsinfektion skulle jag säga, men lämnade ett prov ändå eftersom de kändes så tveksamma. Ömma och irriterade inifrån och ut så att säga. Urinblåsan kan ju vara ett resultat av en viss kickande bebis och resten kanske lite preggosvullnad, allmän irritation eller vad som helst. Vad vet väl jag. Lämnade som sagt prov och nu känns det bättre så det ska väl inte vara någon fara.

Man vill ju inte riskera något, särskilt som jag ju också haft så mycket sammandragningar senaste dagarna. Och för den som vill ha för mycket information kan jag berätta att det knådandet av magen inte direkt innebär att man blir förstoppad.

Och Jonas är i Madrid den här veckan så det är livat värre att ha kidsen själv. Går bra dock, de är små klippor för det allra mesta. Sådär har vi status i mående. Magen så:

4g86ZuF5RbGQjYUKEBnaCA_thumb_d54b

Med Arvid resp Adrian:

 

DU är sötnos!

Jag fick den bästa dissen nånsin av Adrian på flyget när vi åkte till Stockholm. ”Är du min sötnos?” ”DU är sötnos!” Bam! Den visste var den tog…

Flyget gick bra också även om Adrian fick ont i öronen på slutet. Ibland undrar jag nästan om det är några egenskaper han inte fått av mig. Jag har ju jättesvårt att tryckutjämna och sitter och gör grimaser och blåser halva flygresan alltid. Snorkla kan jag knappt eftersom jag får ont i öronen bara en halvmeter under vatten. Och lock i vanliga backar eller tunnlar när man kör bil. Förhoppningsvis växer Adrians öron rätt sig så han slipper det när han blir äldre.

Hemma hos Johanna lekte barnen på riktigt fint. Men det var längesen nu som det var några egentliga bråk mellan dem. Skönt. Särskilt som en härlig migrän blommade ut hos mig under förmiddagen.

Jag hade känningar och anade varåt det barkade redan när jag vaknade på morgonen och tog direkt två alvedon. Skulle ju köra bil sen så kunde inte ta citodon. Det hjälpte ju så pass att jag kunde hantera huvudet hos barnmorskan och sen tillräckligt för att köra till Sturup. Väl där en tablett och en timme senare utan effekt en till. Huvudet blir ju inte bra, men man kan vara människa, om än en långsammare, tröttare och mindre tålmodig variant.

Och när barnen somnat tog jag en igen och avvaktade om jag behövde en till för att kunna sova bra och det räckte. Jag hoppas bara det var tillfälligt och inte början på dödshuvudet som jag haft när jag väntat pojkarna. Men det lär vi ju märka hur det blir med det.

Under isen

Jo, migrän till och från, mest till, senaste veckan. Idag gick jag till slut till vårdcentralen och fick imigran och prepavan utskrivet. Det hjälper, inte perfekt, men bättre. En natts sömn på det så blir det förhoppningsvis ordning på huvudet. 

Igår missade jag en grill hos Danne och Malin med alla barnen för att jag var tvungen att ligga i tyst och mörkt rum hela eftermiddag kvällen. Men de hade det trevligt!

Att ha migrän

Jag har inte så mycket problem med migrän längre, eller vanlig huvudvärk heller för den delen. Inte jämfört med hur det var förr i alla fall. Jag skulle gissa att jag får ont i huvudet ungefär lika ofta som de flesta, kanske lite oftare. Skillnaden är att den är betydligt värre för det mesta. Den kan börja lite lätt som att man är lite trött i nacken eller ett litet tryck inne i huvudet, inget som man behöver medicinera mot, men som ändå ligger där. Det är bara det att om jag inte mer eller mindre omedelbart tar något smärtstillande mot den där begynnande värken kommer den snart att eskalera och kan mycket väl utvecklas till migrän.

Jag kräks inte och har inte heller aura eller så har jag det, definitionerna är så oklara för vad det är egentligen. Jag mår däremot illa, blir yr och får flimmer framför ögonen. Inte så att jag får synbortfall, men så att det blir lite suddigt och får svårt att fokusera. Och så trycket och att det gör ont då. Skärmar undviker jag helst och alltför skarpt ljus. Tröttheten är total också. Det är som att värken förlamar hjärnan, även när man tagit piller.

Kul är det inte och nu har jag det igen bara en vecka sen sist. Hoppas innerligt det är övergående.

 Ni ska slippa fler synd-om-mig-bilder. Här är den store kryparen istället. Han som har tre tänder upptill som håller på att tränga igenom. Kan vara därför han vaknar mycket om natten och därmed även jag vilket helt klart kan vara en bidragande orsak till mitt stackars huvud.  

Så tyst det blev i helgen

Inte ett knyst från mig här. Så kan det bli när man mannen försvinner iväg på svensexa på lördagsmorgonen och inte kommer hem förrän en halvtimme innan vi ska på hans brors 25-årskalas. Särskilt om man har en Bella på besök som man pluggar kemi med och har en grannfest att gå på. Då kan det bli lite mycket på en gång. Lätt hänt. Det var en bra helg i alla fall!

Och nu fortsätter vardagen med migrän (yey), trädgårdsarbete, jobb med Bos böcker, barn som hela tiden vill något och så vidare. Två veckor kvar och sen är jag tillbaka på jobbet igen. Tiden går för fort!!

   
 

Tredagarsfeber för en 33-åring

Så risig jag var förra veckan. Jag fick ju mjölkstockning, men den gick över snabbt och förhållandevis lätt. Redan dagen efter var jag bra igen. Från den i alla fall. Istället åkte jag på migrän och feber. Det var sådär muntert att ha. Lyckades göra lite ärenden som att misslyckas med att öppna bankkonton till mina barn och med bättre flyt köpa de sista grejerna till kalaset.

Allteftersom dagen förlöpte ökade både huvudvärken och febern dock citodon till trots. Så några förberedelse till kalaset i övrigt var det inte tal om. Lade mig före nio på kvällen och somnade som en stock för att vakna mitt i natten och med ett härligt migränillamående ta mig ner för trappan till köket och mitt fina rör brustabletter. Två stycken i ett glas vatten och sen ett glas vatten till och upp till sängen igen. Hjälpte lite efter ett tag och till slut somnade jag om igen.

Lördagen däremot var bara ren misär. Jonas ville jag skulle ta hand om båda barnen så han kunde måla räckena på balkongen. En liten detalj som kommer göra mycket för huset och hade varit fint att ha till kalaset. Så blev det dock inte, utan han fick ta en nyammad nyföding och Arvid och underhålla dem bäst det gick medan jag låg kvar utslagen i sängen. Citodon innehåller ju paracetamol så med dem sjönk febern till dryga 38 grader, men huvudet gjorde de inte mycket effekt på.

På eftermiddagen fick Jonas åka iväg till helgmottagningen med Arvid som fått en infektion i snoppen och jag och lillen var kvar hemma. Då klättrade min feber över 39-gradersstrecket trots att det inte varit så längesen jag tagit tabletter och huvudvärken var lika illa som innan jag tog dem. Då kände jag mig liten och ringde mamma och undrade om jag inte kunde ta något mer. Om det inte varit för amningen har jag koll på vilka piller man kan kombinera ganska väl, men det är ju så noga med vad man får ta och där följer jag råden så gott jag kan.

Snyftade lite i telefonen gjorde jag också. När man är sjuk utan några symptom och mår uselt blir det lätt så. Särskilt om man har allt kvar att göra inför ett namnkalas dagen efter. Mamma rådfrågade fass och den där andra tjänsten som sjukvårdspersonal har tillgång till och jag fick ta en ipren. Fantastiskt effekt på den var det. Tog inte lång tid förrän jag fungerade igen. Inte på topp, men tillräckligt för att lösa de mest kritiska momenten.

Och sen sov jag och vaknade som vanligt, men sliten och kunde få tillräcklig ordning på kalaset och viktigast av allt behövde inte ställa in. Nu är jag klen igen, men det är en förkylning så det är inga konstigheter.

Hudkräm i armhålorna? Jomenvisst! (vecka 32)

Jag har ju beklagat mig över böjveckseksem här innan. De kommer och går. Att man blir kliig om kroppen som preggo är inte heller konstigt. Men nivån på kliet i mina armhålor på sistone är imponerande. Jag använder Vichys parfymfria deo just för att den är skonsam mot klen hud, men nu märks inget av det av. Det är bara kli kli kli. Och för den som undrar kan jag meddela att rakhyveln har fått långledigt sen det började klia så ingen irritation på grund av rakning.

Nu är jag inte en svettig person i mig själv utan svett brukar vara symptom på att något inte står rätt till i kroppen, såvida jag inte anstränger mig eller det är 30° varmt och jag ligger i solen vill säga. Jonas brukar också säga att det är onödigt att jag ens använder deo, men av någon anledning vill jag inte gärna testa bara sådär. Nu blev det liksom nödvändigt. Och för att boosta huden (som inte känns torr när man rör vid den) kletade jag in rejält med hudkräm och sen gick jag deolös hela dagen. Gick alldeles utmärkt och kliet minskade också lite. Så nu ingår det i min efter-dusch-rutin att smörja in armhålorna också. Det känns lite fel, men så får det helt enkelt vara tills jag blivit normal igen.

Annars då? Jo, jag tycker att sammandragningarna inte är lika frekventa eller gör lika ont sen jag blev halvtidssjukskriven så det är positivt. Min livmoder är mer eller mindre konstant lite småhård, men det i sig är ju ingen fara. Bebishen stångas ibland så det strålar ut i hela härligheten, inte mysigt alls. Migränen fortsätter och min barnmorska tyckte jag skulle överväga att öka på sjukskrivningsgraden om det inte blev bättre snart. Det är jag dock inte sugen på såvida det inte blir värre.

Förra vecka 32. Tycker jag är större nu än då, men mitt sf-mått är bara 1 cm större nu och jag väger 3 kg mindre än då så det är nog snarare en kombination av klädsel och att magen kanske satt sig lite mer som en kula den här gången.

Fusk eller faktiskt inte alls 

Jag blev ju halvtidssjukskriven i torsdags. Samtidigt som det var skönt så klart, kändes det också lite som att jag fuskar. Det stämmer liksom inte med min självbild att inte kunna prestera fullt ut.

Men så igåreftermiddag strax efter att mamma, Bo och Daniel som kommit på besök åkt slog migränen till igen. Dum som jag är fattade jag det inte först heller utan kände mig mest risig och lite illamående. Sen eskalerade det snabbt och bara tanken på mat gjorde att jag var nära att hänga över toastolen.

Och citodonen hjälpte inte något att tala om. Eller det gjorde den väl mot just själva smärtan, men mat eller kunna göra något av det jag tänkt för kvällen var uteslutet. Några vindruvor fick jag i mig innan jag gick och lade mig för en usel natts sömn. Fyllde på med piller mitt i natten också.

Morgonen bättre men inte bra. Och då var jag bara hänvisad till alvedon eftersom jag skulle köra bil. Jobbade lite på halvfart eftersom huvudet av naturliga skäl inte hängde med.

Lättnaden när klockan blev tolv och jag kunde åka hem sen. Fantastiskt. Gick och lade mig och sov ett par timmar. Sen småpetade jag kryddlandet i solen  en stund och kände mig bättre igen innan jag hämtade Arvid på förskolan.

Arvid var gullig och hjälpte mig laga fläskpannkaka (med kalkon) och rårörda lingon. Jag åt ikapp allt jag inte kunnat få i mig senaste dygnet. Och det var tur det för efter de här senaste timmarnas full rulle med grabben (Jonas har restaurangdejt med sin bror) känner jag hur migränen jobbat sig tillbaka i full kraft.

Så citodon tillbaka i systemet igen och bara att hoppas att det hjälper så jag kan tvätta någon maskin innan jag lägger mig. Och jag känner inte för en sekund att den här halvtidssjukskrivningen är fusk. Snarare en livlina om jag ska kunna jobba alls.