Förlossningen del 2

Elva säger journalen att krystvärkarna började, men jag skulle nog säga att det var en halvtimme tidigare åtminstone. Och det var här vi stötte på patrull för första gången för värkarna var för svaga och korta så det hände ingenting. Arvid kom inte längre ned hur mycket jag än krystade. De provade med värkstimulerande dropp som gav som enda effekt att hans hjärtljud gick ner medan värkarna kom oftare utan att bli varken starkare eller längre.

Jag minns knappt hur krystvärkarna kändes mer än att de kom tätt och jag inte hann återhämta mig överhuvudtaget mellan dem. Den ökända ”bajsreflexen” infann sig inte och det var svårt att känna var man skulle krysta så jag fick inte riktigt rätt på det. Barnmorskorna, det var en studerande också, kallade på doktorn efter en timme och hon var bättre på att beskriva, men det tog sig ändå inte. Jag blev uppmanad att testa en uppsjö olika förlossningsställningar i förhoppningen att få fart på det, men det gjorde ingen skillnad. Tydligen gör inte alla som de blir ombedda utan stannar kvar i den ställning de är i även om inget händer. Underligt. Man vill ju lite dö när man flyttar sig, men om de som kan saken tror att det kan hjälpa gör man väl det tänker jag.

Det hände som sagt inget ändå så läkaren beslutade om att klocka mig. Jag frågade om de skulle klippa, men det behövdes inte var svaret. Klockan sattes och på en krystvärk drog doktorn, men den lossnade och följaktligen ingen progress. Nu såg jag att de plockade fram en större klocka som såg mer metallig och obehaglig ut. Den blev dock aldrig aktuell utan läkaren frågade om det fanns någon som var bra på yttre press på avdelningen och det var tydligen min ansvariga barnmorska som lade sig över magen på mig. Gjorde det extra ont? Ingen aning, jag var så fokuserad på att det var tvunget att fungera att jag inte graderade i det skedet. Jag var mer orolig att det inte skulle gå så de var tvungna att snitta. Någonstans här blev det klipp också. De sade det inte till mig, inte mycket sades till mig under krystskedet, utan jag tolkade vad de sade till varandra istället. Det är en väldigt svår situation att göra allt man kan och höra dem prata sinsemellan om att inget händer. För hände verkligen inget, rörde han sig inte ens någon millimeter? Jag vet inte. Efter åtminstone två timmars aktivt krystande, klipp, klocka och yttre press kom han i alla fall äntligen ut!

Då var det fem personer i rummet tror jag. Förutom barnmorskorna, undersköterskan och doktorn hade tydligen en barnläkare också kommit in som kollade och godkände Arvid. Jag vet inte om jag märkte när barnläkaren kom in eller ens att hen var där. Det var inte direkt som att jag brydde mig vem som var där i det läget.

Jag minns det inte som att jag kände att Arvid kom ut, men han skrek direkt så det var tydligt ändå. Och Anna, barnmorskestudenten, sade att det var en pojke och lade honom på mitt bröst. En liten, hal klump pojke som var och är det finaste jag någonsin fått. Han kisade mot mig och jag upprepade gång på gång att han var min bebis.

IMG_0009
Kärlek från första stund

Sen skulle moderkakan ut och den hade lossnat i princip direkt så där krävdes ingen vidare insats från min sida, vara bara att dra ut den med en kort krystning. När barnmorskorna därefter kollade mig beslutade de att kalla på doktorn igen. Det visade sig att på grund av den utdragna krystfasen hade mina slemhinnor överbelastats så pass att jag åkt på en sfinkterskada grad fyra, det vill säga fått en bristning hela vägen från slidan in i ändtarmen. Så medan Arvid började försöka hitta bröstet förberedde de för operation och undersköterskan tog bort mitt nagellack. Än en gång var kommunikationen med mig bristfällig och jag är bara glad att jag hade läst på och hade tillräcklig koll att jag förstod genom vad de sade till varandra. Jag blev inte orolig, det kändes snarare tryggt att läkaren kom tillbaka och att de bestämde för operation direkt. Om det är något man vill vid den typen av komplikation är det att den åtgärdas omedelbart.

IMG_0012
Så liten

Arvid hann aldrig hitta bröstet innan han blev överlämnad till Jonas och jag ivägrullad och nedsövd. Det tog bara en halvtimme från jag fått min lille pojke tills jag skickades vidare. Så medan jag blev sydd både inom och utom och fram och bak fick Arvid spendera sina första fyra timmar med Jonas. Och det gick ju bra det med, men det var oerhört skönt att få honom i sin famn igen när jag rullades tillbaka, fast nu till familjerum istället för förlossningsrum, från uppvaket.

IMG_0026
Bara underbart även om det gjorde överjävligt ont

De hade väntat med att väga och mäta honom tills jag kom tillbaka vilket var fint. Jag ville också se moderkakan, vilket Jonas hade lite svårare att förstå, så det fick jag då också. Jag tyckte det var intressant att se vad Arvid hade livnärt sig på/genom under så lång tid.

IMG_0040
Lisa skickade blommor och nalle

Trots problemen med krystningen och skadan som ställt till det en del i efterhand skulle jag säga att förlossningen gick bra och över förväntan. Det var ju bara krystningen som ställde till det, själva öppningsskedet gick smidigt. Men rent fysiskt är det klart betydligt besvärligare nu efteråt. Jag är rörlig nu, men i början kunde jag inte ens lyfta ett ben utan hjälp. Jag har doktorns order på att jag inte får anstränga mig ens på nivån att dammsuga förrän efter efterkontrollen hos henne i maj någon gång. Och det är klart oerhört frustrerande att varken kunna eller få göra vanliga, vardagliga saker. Bära på Arvid får jag, men inte mycket mer. Det gör jag ändå så klart, man skulle ju bli knäpp om man inte ens tömde diskmaskinen eller slängde in en omgång tvätt ibland. Och nu, fem veckor senare, känns det för det mesta inte som något större problem heller, men jag ser naturligtvis oerhört mycket fram emot att vara helt läkt och inte behöva oroa mig när jag gjort något som kan ha varit på gränsen i ansträngningsnivå.

DSC_0653
Världens naturligtvis rent objektivt sötaste sötnos

Magsammanfattning

På vintervåren bestämde vi oss för att det här med en bebis, det skulle vi satsa på! Men först skulle det fyllas 30.IMG_4608Vecka 17 var det mässa i Göteborg och jag var egentligen ganska måttligt road av att stå i monter hela dagarna..

DSC_1154

Vecka 18 och här tyckte jag det syntes hur tydligt som helst att det huserade en till liten person i magen..DSC_1172

Vecka 19 DSC_1181 Vecka 20 DSC_1233

19+6DSC_1243

20+3DSC_1246

Vecka 22

DSC_1262

Vecka 23DSC_1272

Vecka 24DSC_1297

Vecka 25DSC_1336

DSC_1335Vecka 26 DSC_1343

Vecka 27wpid-DSC_0080-1.jpg

Jag hittade en klänning som fortfarande passade till nyår

Vecka 281376053006 Vecka 29

Jag 28+0

Vecka 30

DSC_0233[1]

wpid-DSC_0239.jpg wpid-DSC_0238.jpg

Vecka 311342301710

Vecka 32DSC_0257

Vecka 33DSC_0276Vecka 34

DSC_0299_

Vecka 35wpid-DSC_0319.jpg wpid-DSC_0316.jpg Vecka 36 DSC_0341[1] Vecka 37DSC_0359 Vecka 38DSC_0376[1]

37+5. Sista bilden med en mage. Lite suddigt, men här någonstans började verkligheten också bli det.IMG_0007

Arvid

En sån liten. Med mammas öron utom örsnibbarna som helt klart är från pappa. Venantkinesögonen. Elvénamorbågen. Pappas näsa och näspetargen. Alla rörelser som är så bekanta inifrån magen. Att få se vad det är han faktiskt gör när han sparkar till med benen eller buffar med fina rumpan. Det mjuka håret på huvudet. Ögonen som tar in allt han förmår. Långa, små fingrar som greppar om ens egna. Naglar som behöver filas ned. En mun som helst av allt bara suttar tutte både vaken och i sömnen. Rejäla tag varvat med smackande. Långa orangutangarmar som mamma, men som ser ut att ha pappas muskelförutsättningar. En liten perfekt en.

DSC_0427

Jag är spindelmannen

Det här med sömn som är så överskattat. Eller? Personligen har jag alltid tyckt att det är gött att få vara utvilad. Det tycker varken min kropp eller bebisen just nu verkar det som. Inatt låg jag vaken mellan fyra och sex ungefär. Och störde trevligt nog Jonas sömn också.

Sen när jag somnat igen drömde jag att jag fick en bebis, en flicka som fick ett av namnen vi planerat. Jag minns att jag vaknat till flera gånger av att jag haft ont inatt, kan ha varit då, men också tidigare och då anledningen till att jag inte kunde somna om vid fyra. Vem vet. Bebisen hade mörkt hår, men knappast en Leiaman.

I samma dröm hade Jehovas vittnen tagit över världen och var ute och patrullerade gatorna. Jag var Spindelmannen och hade både den svarta och röd-blåa dräkten. Det var någon jag var tvungen att bevisa det för som inte trodde mig också.

Kinesiska barn som inte såg ut som kineser i sju till tioårsåldern fick asyl här och bodde på barnhem för att deras ögon var lite mindre än normalt. Det var alltså skyddsskälet. På barnhemmet var det en unge som hette Daffy (inte kines) som krälade över vår bebis. Daffy var några veckor gammal. Senare upptäckte mamma något fel på bebisens armar och jag fick jättedåligt samvete för att Daffy krälat över den men sen var det ingen fara ändå.

Ja, ungefär så. Sen var jag tvungen att ta mig upp ur sängen och gå till jobbet. Yey.

Bilder på bebisen!

32+5 idag och det var dags för tillväxtultraljud. Jag är ju inte en tävlingsmänniska och inte Jonas heller så naturligtvis har vi inte gissat vikt.. (Jag 3250 g och Jonas 3200 g)

Bebisen låg likadant som den gjort sen före jul med fötterna fint parkerade mot min lever. 2014 g uppskattades den till idag och 3400 g när den ploppar ut. Vi får se vem som kommer närmst..

DSC_0297I början låg bebben och vilade så fint.

DSC_0296Sova sova sova.. Uppenbarligen trött efter nattens kickboxande/breakdance i magen.

DSC_0295Kanske en tanke om varför det bökades slog bebben, vad vet jag?

 

DSC_0294Sen blev det väl mycket bökande och följaktligen sura miner. Någon som inte var jag menade på att den uppenbarligen har fått mitt temperament.. Hmpf.

 

Bebisförberedelser

Bebisens ankomst börjar närma sig och det börjar så smått bli klart för den här hemma också! Jonas och Alexander lägger golv i bebisrummet i detta nu. Det är viktigt så att bebisen kan få lite välförtjänt egentid sen med sin rök/brajbalkong… Spjälsäng och skötbord, Troll Lux, är bokat och kommer i lager igen troligtvis nästa vecka. Jag har beställt skötdyna och de finaste sängkläderna till sängen och vagnen, ljusgrå prickar, lamm och moln och från Färg & Form. Om jag lyckas hålla mig från att köpa matchande kläder i samma serie återstår att se..

Vagnen står redo på sin plats i hallen och bilbarnstolen är så ny att vi inte packat upp isofixen ens. Inte för att vi just nu har någon bil där vi kan använda isofix.. Skrotis är inte så pålitlig att vi känner oss trygga med att låta bebisen åka i den. Det är såna detaljer som att vindrutetorkaren bara gick att använda om man höll in den häromdagen och att passagerardörren allt som oftast inte går att öppna utifrån. Så en bil att ha fram tills mercan blir tillgänglig behöver fixas.

Kläder behöver minin också och vi har köpt lite:

2217212947

1241242891 1375854860

Gosleia

Det var en helg med betoning på roadtrip. Malmö-Sthlm på lördagen och retur på söndagen. Lite slitigt för kroppen, med det gjorde inget eftersom träsmaken lätt kompenserades av den gosigaste lilla Sötleia.

En liten Sovfia för det mesta.


Stolta och trötta föräldrar.


Äldsta morbrodern.

Svärmorbrodern.


Liten.


Förmiddagsgos.


Koncentration inför Allsvenskans (i efterhand snöpliga) upplösning.