Vill vara hel

Jag vill skriva något peppigt och glatt och när jag kollar bilder i telefonen har jag ju gjort en massa som kvalificerar dit också. Men jag orkar inte. Jag är så trött. Trött av att inte få sova på natten på grund av revbenskickning. Trött av att man ju blir trött när man har så ont.

Igår provade jag två alvedon. Kände noll skillnad. På natten tog jag en citodon och sen fick jag faktiskt sova ett par timmar. Känns inte som ett rimligt förfarande att ta tabletter varje natt dock. Inte heller vettigt att vara vaken flera timmar varje natt av smärta. Max en månad och en natt kvar. Tack och lov.

Rädd för smärta

Det är något som hänt sen jag fick Adrian. Att ha ont är ju aldrig kul, men nu är min kropp rädd för smärta. I huvudet är det lugnt, men kroppen håller inte med.

Jag var ju hos tandläkaren för en och en halv månad sen något och då undrade de så klart om jag ville ha bedövning. Det ville jag eftersom jag behövde det när jag lagade samma lagning i somras. Nu gillar jag ju inte sprutor från början, men det är ju något man bara får ta. I alla fall, när de lagt bedövningen och jag fick spotta och dricka vatten skakade jag i hela kroppen av stress och troligtvis som jag spänt mig.

När de skulle fixa tanden isade det så mycket att de struntade i att ha vatten rinnande så som de brukar när de borrar. Jag hade ju ingen karies utan skulle bara få dit en ny fyllning så det behövdes inte. Utan vattnet var det lugnt. Men när jag skulle resa mig ur stolen svartnade det för ögonen och jag fick sätta mig igen innan jag kunde göra ett nytt försök och på ostadiga ben ta mig ut till Jonas och Adrian som väntade på mig.

Tandläkaren varken är eller har jag nånsin varit rädd för. Aldrig haft speciellt ont i tänderna heller och när det har varit en lagning har det gått fint det med. Men nu är det tydligen annorlunda. Min kropp reagerar inför möjligheten/risken av smärta och det är inte en positiv förändring. Förhoppningsvis går det tillbaka snart igen. 

  

Måste gaska upp mig

Trött som ett as. Var iväg till Trelleborg för att serva bilen efter jobbet och när jag kom hem gick den lilla luft jag har ur mig. Ganska trångt på lungfronten. Känner huvudvärken komma krypandes också så får köpa alvedon. Ska komma ihåg att lämna in gamla mediciner också. Har dem passande nog liggandes i handskfacket på bilen. Mår illa. Ont som om någon hugger mig med en vass kniv toppad med syra och salt. Med någon menar jag bebisen. Behöver tanka bilen så vi kommer fram till barnmorskan imorgonbitti innan Jonas överger mig för tjänsteresa fram till torsdag. Ser verkligen fram emot att ta hand om Arvid själv i typ tre dar. Verkligen.

Får skaka mig till liv och göra en ansträngning att glömma hur synd jag tycker om mig själv. Ska träffa Ninni och Stella snart så rimligt om jag inte bara gnäller då.

20150525-155614.jpg

Känner mig gnällig (vecka 34)

Ont mest hela tiden och svanken har börjat värka också. Har klarat mig från ryggont fram till nu annars. Mina revben är på nivån att jag i regel ligger vaken några timmar varje natt för att det gör så ont och det inte hjälper att vända på sig. Har provat att gå upp och gå lite och hoppa runt för att få bebisen att flytta sig lite så det blir lite mer plats just där, men icke. Inkilad som sagt.

Illamående är jag också. Inte som i tidigt gravidillamående utan snarare som att man har ätit för mycket så att maten står en upp i halsen. Och det är inte beroende av matintag. Värre ju längre dagen går. Lite svårt att äta då. Har därför börjat göra smoothies till kvällen så kan jag äta lite med Arvid och Jonas till middagen, tycker det är viktigt att alla äter samma sak tillsammans, och sen när Arvid lagt sig suger jag i mig en blandning på avocado, yoghurt, bär och juice/mjölk. Får man i sig vitaminer och bra fetter i alla fall. Och så klart när bebisen inte ligger så där dumt passar jag på och äter så mycket jag kan.

Mer på gnälltapeten är att jag blivit förkyld. Började med ett munsår på söndagsmorgonen och sen har det gått utför. När jag kom till jobbet i måndags undrade min vikarie varför jag inte stannat hemma. Snor och host och den där vaga ont-i-kroppen-känslan. Och sen nu jätteont i bröstet så man knappt kan hosta ens. Ingen röst heller. Det är väldigt synd om mig. Så ni vet.

Förra vecka 34.

Har du varit ute och sprungit eller? (vecka 33)

Ehm nej, det hade jag inte vid tillfället jag fick frågan av Jonas. Däremot hade jag varit i tvättstugan och fyllt en maskin och det är ansträngning nog för att jag ska flåsa en bra stund efter. Det där med ergonomi och tvättmaskiner är inget vi jobbar på i den här familjen. I så fall skulle man väl ha en toppmatad antar jag. Det hade vi faktiskt när vi flyttade in, men så gick Jonas mormors sönder så då fick hon vår och vi tog över en annan av en av Jonas kompisar. Så var det med det.

Bebishen gör mig inte bara andfådd utan verkar ha en agenda mot min sömn också. Precis som Arvid hade. Om det inte räckt med att vakna av sammandragningar och huvudvärk (migränen har bättrat sig sen jag jobbar mindre) så har jag ju den där tjatiga revbensproblematiken också. Nu gör det verkligen ont ont ont mest hela tiden. Svårast är det när man inte kan ligga på något sätt eftersom foten sitter välplacerad i revbenet och det är inget att rekommendera. Kanske därför Arvid hade svårt att komma ut, för att foten fastnat i revbenet..

Nu ska det inte vara något problem med just att komma ut för bebishen. När man läser om ”problem” vid kejsarsnitt dock kommer det ofta upp att det kan vara svårt/svårare att komma igång med amningen. Jag är inte orolig. Här läcks det mjölk sen en vecka tillbaka så det ska nog reda sig ut problem. Inga större mängder alltså, men visst är tuttarna redo för bebis. Så ni behöver inte känna er stressade över det.

Mördarhuvud sen i lördags

Leka med överspeedad tvååring hjälper inte kan jag berätta. Inte att arbeta framför en skärm heller så när citodonen inte hjälpte tillräckligt, småflimret framför ögonen blev jobbigt, illamåendet inte lade sig, yrseln lurade och jag började känna mig allmänt risig och insåg jag hade gåshud på armarna åkte jag hem från jobbet. Snäll kollega skjutsade mig. Köra känns varken bra med migrän eller citodon i kroppen. Jobbade visserligen hemma också, men det är lugnare i soffan och betydligt bättre med dagsljus från fönstren än lysrör. Och man kan gå upp och promenera runt lite i huset då och då, något som mitt huvud tydligen gillar. Blev blommorna vattnade på köpet.

Hoppas imorgon blir bättre. 

  

Napp!

Skrikmaraton. Sådär skoj. Men ett enda stort wää har varit dagens melodi. Vi var en sväng till Ylvar och Olle i Häljarp och Arvid var inte på värsta skrikhumör, men knappast på bästa heller.

IMG_0699
Lite obekväm med att hålla Arvid

På vägen hem somnade han i bilen i vanlig ordning, men i ovanlig ordning vaknade han och gallskrek de sista tio minuterna. Och så fortsatte han hela eftermiddagen och kvällen med stopp för maratonätningar (ja, mina bröst gör ont nu, ajaj-ont).

Så efter ett antal timmar av ledsen Arvid bestämde vi att det var dags att testa napp. Tanken att något skulle sänka decibelnivån i hemmet var oerhört mer lockande än den om att akutinköpa hörselkåpor eller riktigt bra öronproppar. Och det funkade!

IMG_0702
Mycket nöjdare bebis