Treårskalas!

På fredag fyller Adrian 3, men vi hade en känsla av att just midsommarafton kunde vara en svår dag att samla alla för födelsedagskalas. Plus detaljen att då räknas också min graviditet som fullgången och risken/chansen att det skulle sätta igång av sig självt ökar för varje dag. Så vi hade helt enkelt kalaset igår istället.

Jag var uppe tidigt på morgonen, inte så mycket för att jag hade så mycket att göra även om det var en hel del, utan för att jag sovit så dåligt av fröken bebis som hade kickfest mot mitt revben. Så det var lika bra att stiga upp och röra på sig och hoppas på att hon skulle byta läge. Det gjorde hon endast marginellt och minutvis dock.

De förberedelserna jag hade på min lista tog som en följd av min trötthet och att det gjorde så ont ca dubbelt så lång tid som vanligt. Dubbla tiden eftersom jag inte hade normalt fokus och allt blev misslyckat och fick göras om. Jag hade tänkt garnera med kanderade rosenblad och hittade ett recept i fredags där man lade rosenblad i sockerlag över natten och sen torkade dem på en tallrik i micron. Det började ok, men slutade med att bladen var fasttorkade i tallriken.

Sen visade det sig att jag inte hade så många muffins i frysen som jag trodde så fick ställa mig att baka. Jag gjorde exakt antal som också blev bra. Sen en marängsmörkräm smaksatt med hallonpuré. Och här gick det åt pipsvängen som Ronja hade sagt. Den blev bara en rinnande sörja. Var jag gjorde fel vet jag inte, men det var någonstans mellan att vispa marängen, montera smöret och reda ut morgonens tusende konflikt mellan Arvid och Adrian. Så det var bara att hälla ut. Inget att rädda. Gjorde en ny sats. Som skar sig. Den kunde jag rädda dock.

Här var det stopp dock eftersom jag skulle göra chokladganache och inte hade tillräckligt med choklad efter att jag bränt choklad när jag smält den dagen innan. Så det fick vänta tills Jonas steg upp. Gjorde klart bullarna istället och penslade med sockerlag och hällde på glasyr. Sen fick jag min choklad (och färska hallon) och gjorde de här tjusiga kreationerna.

Tårtan var enkel med pavlovabottnar jag hällt i smält choklad och sen grädde, jordgubbar och mandelspån. 21 personer fick vi plats med på altanen, varav fem barn vid eget bord. Att göra altanen förra sommaren kändes som ett väldigt bra drag. Nog för att vi kunnat sitta på gräset också, men ändå skönt att ha så nära till köket under tiden. Bilder här lite blandad kompott från Johanna, mamma, mig och Emma.

Folk var glada (jag kanske lite grinig, men blir lätt så när man är trött och har ont) och det var ett trevligt kalas. Barnen kunde avlägsna sig från sitt bord och smita iväg och leka som de ville med korta besök tillbaka för påfyllning i sockerdepåerna och de vuxna ta det förhållandevis lugnt. Skönt när barnen är så pass stora. Om inte alltför länge är det två nya bebisar och tre år av mindre organiserat kaos framför oss. Blivande kusiner:

ARz82S32WfwohON7AjQ_thumb_d881

 

Att verkligen gilla klämmisar

Okej hörrni. Jag gillar mina klämmisar/knölisar/smoothies/whatever. Så länge de kommer i en påse med kork som är precis för liten för att vara farlig för oss bebisar som suger i oss de här godsakerna är jag nöjd. Det är till och med så gott att jag får demonögon utan ögonvita av koncentration när jag smarrar loss. Stör mig inte tack.IMG_8104

Nu tyckte jag att vi precis klargjorde regeln om inte störa mig när jag äter det kanske bästa jag vet. Ändå trycker du upp en mobil i huvudet på mig. Då har jag all rätt att bli sur. Så det så.IMG_8105

Adrian 10 månader och lite till

En liten lista om gullbebin just nu:

  • 10 700 g och 76 cm
  • Två tänder i underkäken och tre helt igenom där uppe och en fjärde som ligger och gnager precis på väg att spränga igenom
  • Sätter sig upp från liggande som ingenting
  • Ställer sig upp mot allt och står själv om han håller i sig med en hand
  • Går ett par steg om han håller i sig
  • Kryper fort som attans
  • Tycker yoghurt är alldeles för surt
  • Dricker plötsligt välling
  • Säger mamma, pappa, titta och en hel del oklart babbel
  • Börjar dansa så fort det kommer på lite musik eller man sjunger något
  • Skrattar mest hela tiden
  • Tycker fortfarande att tutte är livets goda
  • Vill helst ha napp och Nalle Raff när det är sovdags
  • Somnar alltid i sin egen säng men flyttar över till oss på natten
  • Skrattar så han kiknar när jag kommer hem från jobbet
  • Säger tja farsan och sätter av utan att titta tillbaka på öppna förskolan
  • Stoppar allt han kommer åt i munnen
  • Tycker inte bara att det är rimligt utan hög tid att stiga upp vid sex
  • Har en pipa av sällan hörda nivåer 
  • Spanar in allt idolen brorsan gör

Lo and behold! Här kommer det: Namngivningskalaset!

Bättre sent än aldrig, här kommer inlägget! Det var ju lite knöligt där innan när jag blev sjuk och inte frisknade till förrän på dagen. Allt gick dock vägen och jag tänker inte vara självkritisk eftersom det ju blev över förväntan oavsett omständigheterna.

Precis som när Arvid hade sitt namngivningskalas strålade solen och det var varmt och härligt. Jag hade lagat massor av mat. Eller jag tyckte det var massor även om nästan allt gick åt, men det väljer att tolka som ett tecken på min fenomenala matlagningskonst. (Om man klickar på en bild kan man se alla i fullstorlek.)

Likaså vad gäller tårtan. Den åts upp i ett nafs. Anita hade köpt en spettekaka dagen till ära så om man inte redan var sockerchockad av kakorna blev man det av den!

Folk kom det också. Poppis kille.

Pappa spelade några låtar under äppelträdet. Jättefint, tack pappa!

När vi hade fest för Arvid planterade vi ett plommonträd och nu blev det ett bigarråträd till Adrian. Kalaset var på en av sommarens ytterst få soliga dagar och ovana vid sol hade vi missat att vattna det stackars trädet tillräckligt så det slokade. Någon dag senare hade det tagit sig dock.

Fler bilder på själva festföremålet som vandrade från famn till famn.

Det var en jättefin dag och så här två och en halv månad senare vill jag än en gång tacka alla som kom och firade vår underbara lilla älskling Adrian Lennart Anver!

Fotona är tagna av Alexander, Camilla & Chrisse och Emily.

Surt sade jag om körsbären

När Arvid hade sitt namnkalas planterade vi ett plommonträd. Victoriaplommon var det. Hur lätt som helst att få tag på. Bara att åka inom närmsta plantskola (nåja, kedja) och köpa ett. Denna gång inte lika lätt. Det råkar ju vara så att Adrians namnkalas inföll en och en halv månad senare på säsongen än Arvids så det var inte välja och vraka som gällde direkt.

Vi hade bestämt oss för ett bigarråträd med svarta, stora frukter. Första försöket var på Blomsterlandet här i krokarna, men där var det obehagligt tomt i just det facket. Istället fanns det hur många andra sorters sur- och sötkörsbär som helst. Till och med någon sort de kallade bigarrå som dock såg ut att ha lika små och ljusröda bär som de flesta andra. Jag började ana oråd.

Arvid kanske fångade upp det för sen hade vi en minst sagt jobbig eftermiddag. Det var ju något alldeles fantastiskt roligt att springa omkring i affären och känna på alla växter och saker. Små plast(?)prydnadshundar skulle flyttas i all oändlighet och jag fick därmed flytta tillbaka dem i all oändlighet. Till slut fick jag ut honom därifrån genom glassmuta. Arvid älskar 88:an och jag har absolut inget emot en nogger en solig eftermiddag så det kändes som en hyfsad win.

Om vi bara hade kunnat åka hem därefter hade det inte varit några problem. Nu var det inte så dock för Arvid tyckte det var så fantastiskt roligt att hänga på parkeringen och titta på alla bilar som körde förbi på gatan. Efter 45 minuters kamp att hålla Adrian som jag hade i sele eller om det var sjal undan solen var mitt tålamod minst sagt slut. Det var ju inte som att lillgrabben hade någon mössa heller, vi skulle ju bara in och köpa ett träd och sen hem igen. Så jag fick helt enkelt ta Arvid under armen och böra in honom i bilen och efter ett mindre slagsmål satt han fastspänd och vi kunde åka hem under spänd stämning.

Nästa trädförsök ett par dagar senare fick alltså inte Arvid följa med på, men resultatet var likadant. Det tredje och fjärde försöket med. Då började jag misströsta i min feber. Det var ändå fredag och kalaset skulle hållas på söndagen. Med killen hemma från förskolan var det inte heller så aktuellt att åka till fler plantskolor. Det finns gränser för hur mycket man orkar riskera behöva kämpa om man inte ens får med sig ett träd hem.

Jag började istället ringa runt till alla ställen jag kunde komma på och fick till slut napp på Vellingeblomman. Två träd hade de kvar. Vis av erfarenhet med att be personal ställa undan saker oss så vi kan hämta nästa dag (vi förlorade en vagga på så vis i våras) packade jag in barnen i bilen och körde direkt feber och migrän till trots. Och sen gick det så himla smidigt och snart var vi på väg hem med ett träd som nu är planterat och allt!

IMG_3744

Att vara en månad och förkyld

Det är inte lätt att vara en liten nyföding. Han kändes i och för sig väldigt stor igår när vi var på bvc och en alldeles färsk bebis också var där. Och ganska stor är han också: 56,5 cm och 4990 g. Men han är ändå väldigt liten och ny. Lätt att glömma när det känns som han varit här alltid och jag aldrig jobbat.

Vad jag vill komma till är i alla fall att han nu är inne på sin tredje förkylning sen han föddes. De andra har gått över ganska fort och inte varit så farliga. Nu är det däremot hosta som plågar honom. Snörvel och ögonklet med, men det är hostan som ställer till det. Han hostar så han måste skrika för att få luft och sen kräks han upp slem. Stackars lillkillen.

Koksaltsdroppar, snorsug, ligga på magen när vi är med på dagen och massera ryggen lite lätt på honom när han hostar var bvc-sköterskans råd. Och att åka till barnakuten om han närmar sig 38,5° två gånger i rad eller hostan förvärras. Tydligen är det inte vanliga vårdcentralen man ska till med såna små. Hade kanske inte gjort något om de skrivit i brevet man fick hem från Region Skåne om vilken vårdcentral Adrian listats på. Samma dag fick vi för övrigt också brev om vilket bvc och vilken tandläkarmottagning han automatiskt tilldelats. Fullt rimligt med tre olika brev för det.

Nu är det väl ingen fara med honom, mer att det är jobbigt för honom (och oss) när han är dålig. Svårt att ta bröstet när han inte får luft har han periodvis också. Det innebär naturligtvis inte att han ger upp om maten. Så funkar det inte för matvrak som honom. Det som inte går ena stunden tar man igen senare när näsan klarnat lite för en stund.

Förhoppningsvis ger det sig snart och han blir lite gladare igen. Nu är det mycket ledsna miner när han är vaken och vankande med honom halvliggandes över axeln för oss.