Inte mer öron nu

Så Signe har haft tre öroninflammationer sen mellandagarna. Och nu är jag lite orolig att hon kan vara på väg in i den fjärde. För första gången någonsin sade hon igår ajaj och pekade på örat. Annars har hon bara räckt fram fingret att blåsa på när hon haft ont, oavsett var. Men nu var det örat. Det högra. Som väl är det hon haft sina inflammationer i om jag inte missminner mig.

Det var en stund innan läggning och sen när jag skulle natta henne snurrade hon runt och var orolig tills hon började ajaj igen och pekade på örat. En alvedon som hon verkligen inte ville ha och så somnade hon efter en stund. Jag preppade med ipren och temp bredvid sängen, men sen sov hon helt ok tack och lov och var pigg och glad på morgonen så det blev föris.

Vid vilan hade hon klagat på örat och nu vid läggning var hon lite smågnällig också, men det kan hon ju ha varit av hundra andra anledningar också. Så nu håller vi tummar och tår att det här öronontet går över lite snabbt och lätt.

Det finns hopp

Idag så äntligen vände det för Signe. Från att ha haft över 40 graders feber sen i tisdags ingen feber alls. Hon har varit bland det risigaste risiga, sämre däran än någon av pojkarna vad jag kan minnas i alla fall. Så när jag varit hemma med henne har vi mest suttit i soffan och hon har sovit/dåsat framför Bolibompa på två, ipaden, tvn eller alla tre på en gång. Själv har jag då hunnit läsa två böcker. Inga tunga böcker direkt och inte heller någon av de jag fått i julklapp- de vill jag inte behöva avbryta för att torka en deciliter snor var femte minut.

Så det har varit ganska lugna dagar, men nätterna har tyvärr inte varit lika bra. Lilltjejen har vaknat och skrikit gång på gång för att hon haft ont och värktabletterna inte hjälpt tillräckligt. Så man är ganska mör själv ändå. Men nu är det som sagt bättre så nu har jag stora förhoppningar på att bli människa snart igen. Med lite tur kanske vi till och med kan gå på Isabella och Lovisas kalas allihop imorgon. Håller tummarna!

Titta så fräsch jag såg ut i söndags innan det blev sjukstuga hemma. Kan kalla det målbild för också denna söndag.

Ska vi prata vårdcentral och vab igen? Bara för att det är så kul. Typ.

Så att. Mindre än en månad innan Signe fick öroninflammation igen. Jag hoppas innerligt att det bara är en slump och inte något som vi ska behöva kämpa med på regelbunden basis.

Jonas ringde som sagt vårdcentralen igår och försökte få in henne på Arvids tid idag, men fick nej. Imorse ringde jag och fick en tid för henne på förmiddagen. Kom därifrån med ett recept på penicillin och efter ett besök på apoteket var det dags för den alltid lika spännande detaljen att se hur medicinen ta emot av barnet.

Och ja. Kåvepeninet gick ner. Bara det att sekunden efter befann det sig tillsammans med all dryck tjejen fått i sig på sistone på henne, mig och över halva köksgolvet. Sen fortsatte hon hulka upp lite till i badkaret. Hon hade också 39,7 visade det sig så kanske inte så konstigt att kroppen gjorde uppror. En liten uppförsbacke att få ner en ny ml (bad om den koncentrerade varianten), men det gick.

Lite sömn och sen hämta Arvid för hans tid på vårdcentralen. Vi kom till samma doktor som Signe haft och han blev först lite ställd eftersom vi ju träffats bara ett par timmar tidigare. Han menade också att det inte hade varit några problem om barnen kombinerat sitt besök, men men. De har väl sina rutiner som säkert handlar om att få ut pengar per besök eller något. Vad vet jag. Allt var bra med Arvid i alla fall.

Hemma hade Signe lyckats med konststycket att nå 40,2 grader så då var det alvedon i ilfart som gällde. Arvid blev orolig. Han har tydligen hört att det är farligt när feber överstiger 40 så då fick vi prata lite med honom om det. Ändå fortsatte han upprepade gånger prata om hur vi varit tvungna att åka till sjukhuset om Signe varit noll. Liten.

Nej, så det är mest vab och rännande till vårdcentralen den här dagen präglats av. Så kan det också vara.

En liten snufsa

Ibland känns det som att jag lever en konstant upprepning. Signe var som sagt febrig i fredags och låg precis under 38 i lördags. Igår så var det mest snor så kändes rätt lugnt ändå. Mamma och Bo kom och passade barnen ett par timmar framåt kvällen och vi åkte in till Malmö och käkade och hade dejt. Och visst var hon snorig, men det är ju inget ovanligt direkt.

Inatt då vaknar hon och skriker ajaj utan att kunna visa var. Alvedon letades fram, men hon hann somna (oroligt) innan den hittades. På morgonen var hon glad, men med ett ansikte stelt av snor upp i ögonbrynen så kändes mest rimligt att hålla henne hem en dag och vila. Jag gnällde lite på jobbet och konstaterade att jag var lite orolig att det skulle vara öronen igen eftersom hon skrek på det viset då också.

På eftermiddagen hade hon plötsligt över 39 grader och pillade sig lite i örat. Jonas ringde vårdcentralen som inte hade några tider idag och omöjligen kunde trycka in henne på Arvids tid som han har imorgon för uppföljning av halsen. ”Ring imorgon” jo tack.

Efter maten var det ett snäpp från 40 så då fick det bli febernedsättande och nu sover hon omväxlandes halvt på mig och halvt i soffan och vaknar till och gnäller ibland. Lillsnuttan.

Öroninflammation på lilltjejen

Hon hade ju feber igår Signisen. Idag jobbade jag halvdag och sen hade jag en tid hos tandis innan jag kom hem. Allt hade varit bra och alla var glada när jag kom hem. Jonas åkte iväg och slängde återvinningen efter julen och jag skulle spela tv-spel med barnen.

Så lyfte jag upp Signe och tyckte hon luktade lite konstigt så gjorde en inspektion. Och ena örat var ett enda geggigt inferno. Hon lekte och hade ingen feber så tänkte att det nog var lugnt, men ringde ändå 1177 för att få lite tips. Ca en halv minut in i samtalet blev jag uppmanad att kontakta vårdcentralen.

Så då gjorde jag det och fick en tid direkt trots att de inte hade några tider kvar. Tydligen är varande öron något som tas allvarligt på. Packa ihop barnen och ge sig iväg. Jonas skyndade hem och tog över killarna när vi gick till vc.

Hon somnade på vägen dit och fortsatte sova när jag tog upp henne ur vagnen, satte oss i väntrummet, gick in till doktorn, han tittade långt och länge i öronen och lyssnade på lungor och hjärta. Sen fick jag kämpa för att väcka henne så han kunde titta henne i halsen också.

Öroninflammation var föga förvånandes domen. Han kunde inte se någon trumhinna så den hade nig spräckts. Fullt med var inne i örat var det i alla fall. Så nu är vi igång med penicillin (igen) och örondroppar med antibiotika. Signes första kur dock så nu håller vi tummarna att hon inte brås på mig och är allergisk. Stackars lilltjejen.

Sjuk grabb

Man har ju hört att barn blir sjuka när de börjar på dagis, men Arvid har varit sällsynt exemplarisk i det och hållit sig till korta som sjukskov över helger fram till det sista. Först var han ju hemma med munhåleinflammationen och igår blev det dags att vabba igen.

Fröknarna på dagis hade sagt att han varit ledsen och gråtit flera gånger under onsdagen och tagit sig lite på örat ibland så jag slog en kik in i ett illrött öra framåt kvällen. Alvedon i rumpan så det onda förhoppningsvis skulle ge sig lite så han kunde sova. Det gjorde han så klart inte eftersom han haft världens jättehosta. Istället var det vakna av hostanfall var femte minut fram till tolv något och sen börja igen vid fem. Lillkillen.

Så var det till vårdcentralen med honom på morgonen för Jonas. De hade inga tider att boka samma dag så det blev att vänta i två timmar på akuttiden. Och de där sjuksyrrorna som jobbar på Husie vårdcentral. Jag vet inte. När jag var där med Arvid tyckte de ju inte att hans munhåleinflammation var något att bry sig om och att han skulle gå på dagis som vanligt medan läkaren bestämt sade att han skulle vara hemma hela veckan. Den här gången läste de fel på tempen och skrev 37,2 istället för 38,2 och tyckte inte det såg ut som någon öroninflammation. Ingen fara med grabben enligt dem. Doktorn konstaterade sprucken trumhinna och halsinfektion och läskig hosta. Så det blev lite fler prover och då såg de ju att han hade feber ändå. Penicillin tre gånger om dagen i fem dagar med sig hem.

Penicillinet tyckte jag var lite obehagligt just eftersom jag själv ju inte tål det och inte ville riskera att han skulle bli dålig av det när Jonas åkt till jobbet med bilen, men det gick bra. Arvid är inte lika töntig som jag. Och det tog inte mer än en timme så var hostan mycket bättre. Skönt för honom.

Så får man också så dåligt samvete som helt missat att han varit sjuk. För jag tänkte, men brukar man inte ha lite mer rejäl feber vid öroninflammation? Så slog det mig att han ju varit dålig i helgen, men tagit sig på söndagen igen. Så troligtvis fick han sin öroninflammation då. Och halsen. Kvällen innan hade han inte velat äta sin fisk, men bälgat i sig vällingen. Då tänkte vi att han kanske ätit mycket på förskolan. Men det var ju troligen bara för att det gjorde ont i halsen att svälja.

Och att han måste haft så ont i örat innan trumhinnan sprack.. Folk frågar om han inte varit gnällig och det har han väl egentligen. Det är bara det att stämningen ju har varit låg och ledsen här hemma så vi har tänkt att hans extrema mammighet berott på att han känt av det. Jag har aldrig haft öroninflammation vad jag vet/minns så det är inget jag tänker på heller. Och hostan då också. Stackars lille Arvid.