Hur det går på föris?

Det är tufft. Både för föräldrar och barn. Signisen då i synnerhet, Adrian verkar ha det hur bra som helst och har fått fina kompisar. Han ville inte till föris efter vi lämnat Arvid på skolan häromdagen men så frågade jag honom vem Oliver i så fall skulle leka med och då sade han att han bara skojade. Han behöver alltså bara en påminnelse om sina kompisar. Sen är det så klart en omställning och mycket nytt för honom med, det ska man inte glömma.

Men Signe då. Hon är för liten för att förstå varför vi bara lämnar henne där hos främlingar. Hon har ju inte ens blivit passad av mormor eller farmor mer än några minuter och nu är hon plötsligt utan oss hela dagar. Ont i hjärtat gör det.

Sen går det väl inte dåligt, men hon är ledsen till och från, särskilt när dörren öppnas och hon tror det är vi. Igår var första gången hon förstod att jag faktiskt skulle gå när jag lämnade henne och hon storgrät och sträckte sig efter mig. Fruktansvärt är det. Men fröknarna vill att man tar ett kort hej då och inte drar ut på det så då får man lita på att det är det bästa.

Första dagen på resten av hennes liv

Så var det premiär idag. Jonas tog pojkarna till skola och förskola och Signe och jag namnade lite och sydde fast hankar som lossnat i regnkläderna. Sen letade vi upp gosedjur i en flyttlåda i källaren. I brevet från föris ville de att man skulle ta med en gose eller snutte vare sig de använder det annars eller inte. Inte i Signes fall, men hon hittade en katt jag tror Ninni gett en av pojkarna en gång som hon lekte några sekunder med så den blev det.

Med en personal sjuk och ersatt av en ung tjej som aldrig varit på småbarnsavdelning tidigare och flera nya barn (bara Signe som skolades in dock) så kan man nog kalla det ganska mycket kaos. Om det varit mitt första barn hade jag nog blivit lite stressad, men nu fokuserade jag mer på hur Signe tog sig an miljön.

Hon kan ju inte gå mer än något steg än och orkar inte gå hållandes i hand alltför långt heller, men hon är snabb som attans ändå så fram kommer hon. Gräva i sandlådan i pluttisdelen av gården var toppen. Så fick Adrian syn på mig (jag hade redan spanat på hans lek) och kom sättandes. När Signe såg honom skyndade hon fram till grinden och de hade något slags konversation där. Gull. Sen när vi var på stora gården ställde hon sig bland några femåringar(?) och lekte med sand efter att ha åkt lite rutschkana. Van vid stora barn var det ja.

Lunch och hon åt gulasch, smöret på mackan och hällde ut allt sitt vatten över mig och golvet. Allt som vanligt alltså. Och sen sovdags. Sådär bra gick det att somna, men till slut tog alla intryck överhanden och hon slocknade i mitt knä. Lilla gullfian.

Och efter lite vila lekte hon fint med duplogubbar innan det var dags att gå ut igen. Nu var de på stora gården och Signe blev smått överfallen av alla Adrians kompisar som ville leka med henne. Kul, men kanske lite väl intensivt.. Ett mellis och så var det dags att hämta brorsorna. Bra första dag blir det sammantagna betyget!

Min bebis börjar föris

Så har vi nått den där milstolpen det är när ett barn ska börja förskolan och starta sitt eget liv. Alldeles för tidigt känner jag. Egentligen hade jag gärna tagit några månader föräldraledigt till nu och låtit Signe börja i början av nästa år istället.

Men det är väl lika bra att dra plåstret och försöka få till lite kortare dagar och någon ledig dag här och där istället. Jag ska gå ner till 90 % nästa vecka för att kunna lämna barnen i rimlig tid i alla fall. Vi har inte flex på mitt jobb så det är en omöjlighet att lämna tre stycken utan att minska på arbetstiden. Jonas börjar tidigare på morgonen och hämtar dem tidigare på eftermiddagen så förhoppningsvis ska dagarna bli ok långa för Signe.

Arvid klagar på att vi hämtar honom på fritids för tidigt som det är, men så är han större och har ett annat behov av socialt sammanhang utanför familjen än Adrian och Signe. Adrian hade gärna varit hemma alltid, men när han är på förskolan har han roligt så det blir bra för honom att få lite av båda världar.

Men förskolestart imorgon alltså. Nyinköpta gummistövlar och en egen mini kånken. Lilltjejen alltså.

Ännu fler premiärer för pojkarna

Det är hela tiden något nytt som händer för killarna just nu så det är inte konstigt att de drömmer läskigheter eller är onödigt utåtagerande till och från. Idag blev Adrians inskolning klar och imorgon är det på riktigt. Arvid har gått på fritids hela veckan, även om han inte förstod att det var fritids först eftersom det är samma barn och samma personal som följer dem då med. Bra har det gått för båda med skola, förskola och fritids i alla fall.

Ikväll så var det dags för Arvid att premiärträna med Nike. Runt 60 killar och fem tränare plus lika många hjälptränare/föräldrar. Jag trodde knappt det fanns så många pojkar födda -13 i Lomma, men boll är onekligen stort här. Arvid kämpade på och gjorde mål och tyckte det var kul så nu är han medlem och onsdagar halv sex till halv sju är uppbokade. Måndagarna har han fortfarande kvar Kvarnby, men vi hoppas på att kunna fasa ut det under hösten. Så kul är det inte att åka till Malmö för fotbollsträning. Men vi får se.

Gulliga monsterungarna

Det är så mycket gremlin nu

Lilltjejen jobbar med att skrika hela nätterna just nu. Oklart varför tyvärr, annars hade det varit lättare att lösa. Hon är ledsen och gal vad man än gör och jag får inte sova. Inte Jonas heller för den delen. Sen ligger jag och funderar och kan inte somna helt i onödan också.

Det stora orosmomentet den här veckan var att Signe fick förskoleplats. En bra sak visserligen, men också inte eftersom det var på en annan förskola än den Adrian ska börja på. Jag ägnade därmed alldeles för mycket tid på kvällen och natten åt att fundera över hur man skulle kunna lämna alla barnen och komma i tid till jobbet utan att behöva använda ”obekväm arbetstid”-dagis. Tre ställen för lämning är ganska mycket.

Så både Jonas och jag har försökt nå ansvarig för förskoleplaceringar i Lomma utan att lyckas. Idag var jag dock inställd på att ringa exakt hela tiden tills jag fick tag på henne för att höra om det kunna hjälpa ifall vi sköt på hennes förskolestart eller om inte det hur det såg ut med flyttkön och om syskonförtur funkade där med.

Men så ringde hon mig och hade lyckats få till en plats på Adrians förskola utan att jag behövde vara besvärlig en sekund. Jag blev så omåttligt glad och det lyckades jag nog förmedla i telefon också för hon verkade skina upp lite på sin sida också!

Så nu firar jag med ett glas rött och förhoppningsvis tre pinnar om 90 min.

Förskolestart imorgon

Imorgon börjar alltså förskolan igen och som den goda mor jag är inser jag klockan kvart i sex på morgonen när Adrian stiger upp och jag ligger kvar i sängen att inget är förberett inför en vardag för pojkarna. Så efter att ha legat och funderat på det här i en timme steg jag upp och vaskade min sovmorgon.

Vad som måste ordnas då är lite oklart i stunden, men kläder behöver rimligtvis tvättas och extra ombyten förberedas och tas med. Regnkläder, passar deras stövlar? Alltså stövlar är så meckigt också för det är så svårt att se om de passar eller inte. Har Adrian regnställ som passar? Kan han ta över Arvids gamla? Namnlappar är slut så bara märkta kläder kan användas och tas med tills det är ordnat. Tur att det är ”sommar” fortfarande så man inte behöver inventera varma kläder i alla fall.

Så om man skulle ta och sortera lite tvätt så man kan få ett par maskiner gjorda idag. Hurra.

IMG_2107

Förskolestart för lillen

Den lille söte börjar ju förskolan nästa måndag. Nästa måndag! Vart har tiden tagit vägen? Hur har det här gått till?! Är han verkligen stor nog för det här?

IMG_8958

Svaret på den första frågan är väl att tiden har gått helt enkelt och på den andra att han bara blivit stor nog. Men den tredje frågan är väl själva kärnfrågan: Är han stor nog? Och det är han väl. Han äter med sked hellre än bra och hjälper gärna till med händerna så mat ska han nog få i sig. Lite kladd är de vana vid på förskolan och har såna praktiska långärmade förklädeshaklappar eller vad man ska kalla det så det ska nog gå bra.

Det här med att jag gärna vill att han ska gå till starten är också löst eftersom han under semestern har gjort gigantiska framsteg och nu tar sig fram med fötterna inte lika ofta som han kryper, men det ökar för var dag. Riktigt duktig på att gå börjar han bli. Så det ska nog snart vara ordnat det med.

Det som känns är väl om han är redo att vara utan sina föräldrar hela dagen. Tanken på att han ska bli ledsen och vilja ha oss och vi inte är där.. Och ingen annan han är van vid heller. Arvid kommer ju börja på storbarnsavdelningen så honom kommer han inte kunna gå till heller. Äsch, det kommer ju att gå bra, det vet jag, men ändå..

Arvid har också berättat för Adrian vad man gör på förskolan: ”Man läser bok, leker med lego, leker med bilar och lagar mat.” Sen beskrev han de olika bilarna och leksaksköket för Adrian. ”Det är inte läskigt lillebror.” Bra, då är det avhandlat i alla fall.

IMG_8960