Gullkusiner

Jag har dåligt med kusiner. Eller jag har ju fyra stycken, men kan inte påstå att jag har någon kusinrelation med dem. Det kan ju bero på viss åldersskillnad och geografiskt avstånd. De är väl ca 15-25 år yngre än mig och Sundsvall ligger inte direkt nästgårds med Malmö. Så kan det bli ibland. De är släkt i alla fall och om jag träffade dem oftare än någon enstaka gång per decennium och lärde känna dem skulle det säkert bli skillnad.

Mina barn har däremot lyckats tajma bättre med sina kusiner. De har alla varsin jämnårig i sina kusiner. Arvid och Leia pratar ofta om att den andra är en av deras bästa kompisar trots att de nuförtiden inte ses mer än några gånger om året. All tid de spenderade tillsammans som småttingar har helt enkelt grundat deras relation ordentligt. Adrian och Elis är inte lika nära, men de senaste gångerna de setts har de lekt fint och det kommer säkert bara bli bättre med åren. Så har vi de allra minsta, Signe och Gry. Jag kan inte med bästa vilja påstå att de ens har uppmärksammat den andras existens, men kan inte tänka mig annat än att de blir bästisar när de blir större.

Fint är det i alla fall att barnen har kusiner och lekkamrater som är självklara genom släktbanden. Det är också härligt hur nära man kan känna sig någon annans barn som sina syskons. Synd bara att Johanna ska bo så långt bort. Trevligare då att man fick en extragosstund med dem förra helgen när de kom förbi på en födelsedagsfika hos Johanna trots att det var pappadag!

Vi hade finbesök förra veckan

Vi har ju släkten på min sida utspridd ganska väl över landet. Lite mindre sen Rolf lämnade Dalarna för Varberg för ett par år sen. Nu hade man kunnat tro att vi skulle träffa Rolf och Gullvi oftare efter att de slutat sitt uppdelade boende och skaffat gemensamt, men icke. Trots planer och vilja har det inte blivit av någon träff sen vi var uppe i Vikarbyn för fem år sen. Men så förra veckan kom de och hälsade på oss äntligen!

Vi fikade och snackade och de fick träffa barnen som skämdes bort med både massor av böcker och pengakuvert. Johan var också med som bonus. En trevlig eftermiddag som vi får göra om snart. Så här långt mellan träffarna kan vi inte ha det!

Elis 2!

Idag är det den här gullungens 2-årsdag! Grattis Elis!

Arvid och Leia har verkligen en jättefin relation trots det geografiska avståndet och jag hoppas verkligen att Adrian och Elis också får det. Det är ju en härlig grej med kusiner. Familj som alltid finns, men som man slipper de vardagliga bråken och konflikterna med. Jag har aldrig haft några kusiner när jag vuxit upp, men har alltid tyckt att det verkat så kul. Och nu har mina barn kusiner i samma ålder till och med. Yey på den!

En helg går så fort 

Man tycker att veckorna går i rasande takt, men det är inget mot helgerna. Denna förlängdes i och med att Arvid och jag var hemma i fredags, men ändå är det som att fredagen var igår. Så vad gjorde vi då i helgen?

Jo, på fredagen åt vi charkisar från Ingelsta och tittade på ett några veckor gammalt På spåret med Arvid. Arvid och jag hade bakat både kladdkaka och bröd under dagen så vi hade tillbehör fixat. Riktigt duktig var han när vi bakade och rörde och tyckte det var kul. Och chokladsmeten var helt oväntat också en hit..

img_1276

På torsdagen hade jag budat hem ett nytt matbord så på lördagen hämtade vi det.

img_1285

Annars inleddes lördagen minst sagt i moll när jag skulle sätta på kaffe och upptäckte att det fanns mindre än en skopa kvar i burken och inga fler paket i skafferiet. Det blev jobbig stämning. Som tur var lyckades jag leta rätt på lite pulverkaffe från Jamaica som nödlösning. Det är ju inte samma sak, men när alternativet är inget alls så..

En ganska lugn dag ändå där jag till och med fick badat en stund på eftermiddagen och sen ville Arvid också bada! Ni ser, de där badfärgerna jag köpte har alltså visat sig vara en riktig succé när han spontant vill bada med dem. Under tiden han lekte i badet med sin far i sällskap gjorde jag smördegspaket med  skivad kalkonskinka, spenat och fetaost till middag och sen cyklade jag hem till Kristin för häng med henne, Niko och Lisa. Simon var av lite tröttare sort och somnade i en sittpuff framför hockeyn. Nu anar jag att det finns förhoppningar om söt bebisbild, men jag tog bara en och den var mer tutte än bebis. Lite beskärning så får ni ett fjunigt huvud bara.

Så söndag idag. Jag sov länge och sen har det mest varit mys och lek med grabbarna. Fick sålt det gamla bordet och stolarna, eller köparen lämnade deposition och ska hämta det på lördag. På bilden nedan tror ni kanske att Arvid knappt fyra år gammal redan kan stoltsera med en fjunmustasch. Icke. Det är bara spår från den varma chokladen barnen fick när vi hade lekt ute i trädgården.

img_1288

Och nu ska jag ta och bada tänkte jag och vem vet, jag kanske slår på stort och tvättar håret också. Ibland så.

Och så var det julafton hos mormor med

Våra julaftnar är ju uppdelade i ett enda stackatofirande med start hemma och sen Riseberga för att avslutas i Lomma. Någon dag senare kommer jul hos morfar också för att få till ännu ett firande. De åren Johannafamiljen är i Stockholm blir det ännu värre höll jag på att skriva, men det är ju inte jobbigt i sig, mer lite hackigt och mycket intryck på en enda dag (och dagar) för pojkarna.

Adrian somnade i bilen på väg till Lomma så vi tog en tiominuters extrarunda och tittade på upplysta hus längs gator vi gärna skulle bo medan jag försökte knyta en fluga åt Jonas. Det gick riktigt dåligt, men till slut hade jag en rosett han kunde stoppa innanför skjortkragen. Ja, ni förstår nivån på min knytkonst.

Framme högg Leia Arvid innan han ens hunnit tänka tanken att skorna skulle av. Efterlängtad alltså. Jag sökte upp en mugg glögg, förra årets earl grey som smakade riktigt bra i år tyckte jag. Förra året var jag inte imponerad så antingen mådde glöggen bra av ett års lagring eller så hade det bara att göra med att det var den första vinglöggen jag drack i år.

Bo hade fullt upp med att ordna med den årliga ankmiddagen och alla andra pysslade runt de med. Johan var med för första gången på ett antal år. Annars har han jobbat kvällsskiftet så att han precis gått när vi kommit. Bättre så här. Och apropå middagen. Fyra barn i åldern ett och ett halvt till fyra år. Behöver jag säga mer? Maten var god och när barnen fått nog av att äta och försvann iväg för att leka andades man lite lättare.

Sen var det tomtedags här med. Han hade nämligen inte kommit till Lomma än! Det enda problemet var att ingen hade tänkt på att tomten kunde behöva lite hjälp med sin utstyrsel. Det funkar liksom inte att bara knyta håret under hakan som Johanna gjort andra år. Bomull eller fetvadd fanns inte heller. Och efter kl sex på julaftonskvällen är det inte som att man bara kan pipa iväg till närmaste snabbköp och akutinhandla en mask heller. Lösningen? Mamma klippte itu ett fårskinn och vips hade vi ett riktigt snyggt skägg att klä tomten med. Det i kombination med mammas glasögon och man såg knappt vem som gömde sig därbakom.

Sven vill av oklar anledning inte att hans barn ska tro på tomten så han har fört en kampanj mot hans existerande, men det har Leia inte trott på för fem öre. Nu när han påpekade att Daniel ju varit borta under tomtandet blev han också överbevisad av sin dotter eftersom Leia visste att Daniel faktiskt hade varit där hela tiden..

Förra julen bestämdes det att vi vuxna inte skulle ge varandra julklappar i fortsättningen, ett beslut jag inte var delaktig i utan fick kastat på mig vid ankomsten till Lomma. Nu visade det sig dock att Tomten var en mer givmild och trevlig person än min familj och visst hade ett paket till mig! Ni förstår glädjen! Fortfarande sjukt nöjd. Det var Elis också med sina presenter.

 

Tyvärr blev det dåligt med bilder från julfirandet i Lomma eftersom jag lyckades vara av med min telefon större delen av kvällen. Jaja, så kan det gå. Bättre att vara av med telefonen några timmar än att som vissa andra vuxna i familjen tappa bort bilnyckeln så vi fick låna mammas bil när vi skulle åka hem. Detaljer det med.

Älskade farmor

Farmor begrovs idag. En ovanligt lång, men också den finaste gudstjänst som jag har varit på. Prästen var gammal vän till pappa och vävde en berättelse igenom ceremonin. Det var inte den där standardiserade mallen som man upplever att en del präster använder sig av, utan han bjöd på personbeskrivningar med verkliga exempel och berättade också hur han själv träffat och bekantat sig med henne för många år sen. En personlig, vacker stund med de som varit farmor nära. Och oerhört sorglig.

Det var så annorlunda nu mot när farfar gick bort för fem och ett halv år sen. Då var det också en stor sorg, men med farmors frånfälle sattes det punkt på ett helt annat sätt. Så länge en av dem fanns kvar levde den andre i någon mån fortfarande. Nu rensas hela deras gemensamma liv ut och är inte mer. Det är bara våra minnen av dem som lever kvar. Deras ting som vi tagit över blir en del i vår vardag. Allt flätas samman samtidigt som hålen är större än nånsin.

Dödlandet

Medan jag väntade på att Jonas skulle komma hem efter jag ringt honom när jag fått veta att farmor dött försökte Arvid förstå vad som hade hänt. Han tänkte att min farmor var i Dödlandet och där menade han på att han också hade varit. Dödlandet sade jag att jag inte visste om det fanns, men att det var en fin tanke. Det senare om att han själv skulle varit där som han också sade gick jag dock inte med på.

Han är ju för liten för att förstå döden fullt ut, men tyckte ändå att han var mer med på vad det innebar än jag väntat mig. Jag tror ju inte på att dölja hur man känner för barnen heller (i rimlighet alltså) så var ledsen. Och där ser man hur fin kille han är. Han ville trösta mig och bara vara där och försöka förstå varför jag var ledsen. Och det tyckte han inte var konstigt, att jag var ledsen att jag aldrig skulle få träffa min farmor igen. Han hade en lösning också, jag kunde få hans farmor. Vi kunde ha henne båda två. Gullunge.

Hummer på 90-årsdagen:

img_2077