Snor och vikt

Har jobbat hemifrån idag. Suttit i mjukisarna och druckit surt citronte medan jag petat på tangenterna. Ingen oro för förslappning behövs dock eftersom jag regelbundet rest mig för att snyta ut lite fler hjärnceller. Så fantastiskt skönt att ha en arbetsgivare som inte ser det som något negativt att man nyser omkring sina virus hemma istället för på sina kollegor. Har väldigt svårt att se hur arbetsinsatsen skulle bli bättre av att sitta på sin kontorsstol, i synnerhet på sikt med tanke på att man ju ändå får mer vila i soffan.

Är väldigt glad att bebishen ska komma i juni och inte nu. Skönt att slippa förkylningstider där i början med bebis. Nu hade varit väldigt, väldigt dåligt också. Som Stefan, min läkare, sade igår ”Om livmoderhalstappen har påverkats är det ingen pardon, då blir du sjukskriven till v 34.” Även om man kan fantisera om hur härligt det hade varit att vara hemma så hade det ju inte varit det i praktiken för då hade man ju varit orolig för bebishen och dessutom beordrad till i princip konstant sängläge. Sen passar det dåligt med min självbild att vara sjukskriven. Får hoppas man slipper det helt enkelt. 

 När jag satt där i soffan och jobbade och tyckte synd om mig själv funderade jag lite på Johannas kommentar om att min mage var större förra graviditeten än denna när man jämförde vecka 23. Gick och vägde mig och kan konstatera att jag följer förra graviditeten ganska exakt och har nu precis som då gått upp 2 kg. Sen ligger jag 4 kg mindre som startpunkt den här gången så det är kanske det som påverkar. Eller bara att bebishen ligger annorlunda, eller vad som helst som gör att man inte är konstant. 

Är ändå förvånad eftersom jag har bilden av att man går upp snabbare i vikt och i allmänhet blir större tidigare vid andra barnet. Men det är väl för att det är de som gör det som pratar om det. Om det är som förra gången finns väl inte så mycket att diskutera kanske. Vad vet jag. Och det är ju ganska oviktigt så länge bebisen mår bra. Har kompisar som inte vägt sig en enda gång varken före eller under graviditeten för att de inte velat ha någon hets kring vikten. Jag tycker dock det känns bra att hålla koll så vet mycket bättre vad jag väger när jag är gravid än annars.

Ungefär så. 

Kan också meddela att Brämhults juice med rödbetor inte är något att ha. Tveksamt om den faktiskt är nyttigare än vanlig apelsin/blodgrape som jag brukar köpa annars också. Lät bra vid förkylning dock.

IMG_1690
Brukar iofs tycka att Brämhults juicer är överskattade.

 

Vecka 36 – mest gnäll

Jag är trött och jag är ganska sur. Effektiviteten på jobbet är ungefär noll. Liksom svårt att komma till skott när man glömmer vad man tänkte från en sekund till annan. Praktiskt. Det är ju inte som att jag har något att göra direkt. Typ.

Men det är härligt när bebisen inte låter en sova på natten bara för att den övar kicksparkar mot min lever. Verkligen. Det är som om den har monterat in sylar på tårna och hugger med. Varför ska den göra så? Är det trevligt beteende?

Annars har den fixerat sig och verkar må bra. Mitt järn har stigit så nu har jag marginal på normalsidan också.

Igår var vi på föräldrautbildningen. Barnmorskan var i vanlig ordning dömande om man inte skulle passa in i hennes mall. Jag tänker att det måste vara väldigt jobbigt om man av någon anledning vill ha kejsarsnitt när ens barnmorska mer eller mindre förklarar att man är dum i huvudet om man gör det såvida det inte är akut. Också om man inte skulle vilja amma och det enligt henne inte ens finns något alternativ. Att välja var man vill föda är också idioti. Synen är snarast, citat ”om man tvunget ska föda i Lund”. Annars är hon för lavemang när man kommer in, vilket jag inte hört någon annan barnmorska aktivt förespråka på mina kurser eller i litteratur. Någon frågade om man kunde byta barnmorskan om det inte alls funkade. Vanlig fråga har jag märkt, men här var hon den första som inte tyckte man skulle be om det. Eller som hon sade ”frågan är fri”.

Nej, jag vet inte. Jag är trött och negativ. Nu ska jag gå och köpa någon äcklig lunch eftersom jag inte fick med mig någon hemifrån imorse.

DSC_0341[1]

Det kroppsliga – mjölk till kaffet?

Det är så mycket  med kroppen hela tiden när man är preggo. Är ju ganska ofrånkomligt av någon anledning. Hos barnmorskan förs vikten in i kurvor och man mäter magen för samma sak och sen efter att varenda gång få svara på hur många vitamintabletter och järntabletter man tar om dagen ska det frågas hur magen fungerar. Och jo tack, jag följer anvisningarna och tar mina piller och ja det funkar. Man delger spännande information om att dagarna i regel inleds med en näve linfrön och ett glas juice. Bra bra, kan det kryssas av på listan också.

Sen, inte hos barnmorskan, tänker jag att det kanske fungerar lite väl bra ibland och börjar fundera kring samband. Kan det höra ihop med dagar då jag har mer sammandragningar än andra? Kanske, vad vet jag. Kan ju alltid googla familjeliv.se och få reda på att det beror på att Jonas uppenbarligen har en hemlig familj vid sidan av och att jag försöker skada mitt barn genom att överhuvudtaget arbeta och säkert äta helt fel mat.

Annars sker det andra nya upptäckter. Jag tänkte att man kanske skulle ansa lite i urskogen och plockade glatt fram rakhyveln i duschen. Då insåg jag att när jag tittar ner ser jag min mage och att nästa steg efter det är mina tår. Jaja, det ska väl gå bra att bara fixa till litegrann resonerade jag. Så nu har jag en ”intressant” frisyr. För den som ville veta.

Så igår när jag bäddade hittade jag suspekta fläckar på lakanet. Inte suspekta ur ett sexuellt perspektiv, sånt har både min barnmorska och doktor sagt till oss att hålla oss ifrån. Så kul ska vi inte ha det. De var bara på min sida och för högt upp för att vara kiss och för lågt för att vara dregel. Hmm, skumt tänkte jag och tittade på min kropp. Innan den där magen tar upp hela synfältet har vi ju tuttarna som inte riktigt vill hålla sig till ens hyfsat normal storlek. Högst misstänkta i sammanhanget. Bara att undersöka saken. Kläm kläm på bröstvårtan och jodå om bebisen skulle få för sig att komma ut för tidigt ska det inte vara några problem med mat till den. Eller om någon saknar mjölk till sitt morgonkaffe är det bara att komma hit ska vi se om jag inte kan pressa fram lite. Vet inte hur bra den passar till dock. Dricker ju mitt kaffe svart.

Vecka 24

Jag har kommit på hur man får fart på bebisen i magen: godis. Om jag trycker i mig en lagom mängd godis tar det inte lång stund innan bebisen vaknar till och gör cirkuskonster i magen. Den är ganska pigg annars också nuförtiden, särskilt när det är dags att sova. Det är för övrigt ett illavarslande tecken att bebisen inte respekterar mina sovtider ens nu.

Och apropå att sova så har Jonas börjat med en del konstigheter. Han ligger annorlunda plötsligt. När jag håller om honom känns det bara fel. Han hävdar att det är min mage som är i vägen, men den lätte går jag inte på. Nej, nej. Skärpning på Jonas.

DSC_1297Nu har ni bra koll på hur våra personaltoaletter ser ut om inte annat..

 

 

Vecka 23 – Dagens ungdom

Den här lille typen i magen som börjar bli rätt stor nu, 20 cm från huvud till stjärt enligt min app, den saknar en del social kompetens. Jag har förklarat för Jonas att han måste uppfostra bebisen bättre. Det räcker liksom inte att jag säger till den. Som i söndags. Maria och jag såg Breaking Dawn del 2. Innan dess tänkte vi för övrigt ta en fika och uppsöka ett kafé, men det visade sig vara för mycket begärt klockan fem. För vem skulle vilja ha en kaffe på eftermiddagen? Helt orimlig begäran naturligtvis. Vi fick vårt koffein respektive julmustin i alla fall, även om det kändes hopplöst en stund.

Vi såg filmen, men medan slutet började närma sig kände jag hur kissnödigheten gjorde sig mer och mer påmind. Det började bli så man funderade ut nödlösningar för hur man skulle ordna det innan man kom hem. Det är ju ett inte helt ovanligt otyg biograferna sysslar med, att man slängs ut på gatan utan att få passera toalett sekunden eftertexterna sätts igång. Jag konstaterade dock att det nog skulle lösa sig. Om inte annat finns ju ett Burger King man kan köpa något äckligt på för att få kod till toaletten. Vad gör bebisen då när jag börjar slappna av igen? Jodå, med sina uppenbara fotbollsgener intakta siktar den gång på gång mot det mest bolliknande den kan hitta i min arma kropp och går till attack mot min urinblåsa gång på gång. Inte uppskattat. Var är uppfostran? Respekten för sin mammas kropp och kissnödighet? Ingenstans.

När jag reste mig flyttade bebisen lite på sig i alla fall och trycket lättade och det var inga problem att ta sig hem. Det krävdes tydligen att säga till den på skarpen.


2 kg upp och magen syns, särskilt om man som jag passar på att svanka lite extra på bild.

Att bli eller inte bli gravid

Jag har aldrig räknat med att det ska vara lätt att bli gravid. Nog för att jag snudd på halva livet knaprat piller varje dag för att undvika att bli det, men tanken att det kan vara svårt har också varit där. Man vet ju inte förrän man försöker och innan man bestämt sig för just det är det av naturliga skäl inte optimalt att ”bara testa” för att se.

Sjukvården (eller representanter för den) gör regelbundet kampanjer där de skuldbelägger kvinnor för att de väntar allt längre med att skaffa barn och därmed löper större risk att drabbas av ofrivillig barnlöshet. Men männen då? Vem säger att det bara är kvinnorna som bestämmer om en sån sak? Det kanske är männen de skulle attackera, att de ev tvingar in sina kvinnor i ofrivillig barnlöshet bara för att de vill vänta. Eller att spermiekvalitén försämras med åren? Nej, det är lättare att klaga på kvinnor för det är så man har gjort i alla år, skyllt på kvinnorna så fort något inte går som tänkt med reproduktionen eller barnen. (Och nej, jag tror inte de gör det för att vara elaka, utan av någon missriktad omtanke/budgetfråga som snarare resulterar i just skuldbeläggning.)

Lobbyism riktad mot politikerna verkar inte vara aktuell, trots att det i många fall är rådande politik som försenar folks föräldraskap. Själv är det inte förrän nu, 30 år gammal, som jag har rätt till föräldrapenning så som systemet är tänkt. Tidigare hade det fått bli ett pusslande med inkomster från allehanda ströjobb, korttidsanställningar, inhopp, säsongsarbeten, eget företag etc. Jag hade alltså knappt kunnat förutse min kommande ekonomi överhuvudtaget när jag gick på föräldraledighet och ännu mindre kunnat räkna med att ha jobb varken under graviditeten eller efteråt.

Visst det hade säkert funkat på ett eller annat vis med lägstanivån i kombination med bostadsbidrag och ev familj som hjälpt till, men det kanske inte är så man helst väljer att gå in i föräldraskapet. Ekonomisk trygghet är en förutsättning för många. Inte för de styrande politikerna dock.  För dem är det ju en ren vinstaffär om folk skaffar barn innan de har en fast inkomst. Att betala ut 5400 kr eller det fyrdubbla? Lätt vad de föredrar. Att det kostar med ivf och utredningar är en bisak. Det ligger ju i en annan pott och att se saker i ett större perspektiv är farligt – det kan ju visa sig att ens modell inte fungerar så bra. Bättre att göra det bakvägen och få folk att må dåligt av att de varit själviska som väntat och sen hoppas på att det ska fungera som avskräckande exempel för andra som också bara tänker på sig själva.

Jag är oerhört glad att jag blev gravid direkt vi började försöka. Vi hade pratat om det en tid och eftersom jag ville garantera champagne på min 30-årsdag och stort kalas dan efter så väntade vi till dess. Jonas tänkte att det skulle gå direkt så jag förklarade att man nog inte ska vara så säker och han började googla och kom även han fram till att det kanske man inte skulle och ställde i likhet med mig in sig på att det nog var mer realistiskt med en sommarbebis och inte en våris. Det var väl bara Lisa som trodde det skulle gå fort. Sekunden hon kände till våra planer började hon räkna med en väldigt lugn semestertripp till Mallis, vilket hon visade sig göra rätt i.

Att det går så fort första gången innebär dock inte att det gör det om vi skulle vilja ha ett till barn framöver. Där har man också vänner som varit, som har fått ett barn utan problem och sen när det varit dags för det andra har det sagt stopp. Och då hamnar man i samma fålla som de som inte lyckas från första början, att folk ska lägga sig i. De flesta menar säkert väl, men det hjälper knappast individen. Att få höra att barn är meningen med livet och att ens erfarenheter inte är lika värda för att man inte har barn är knappast stödjande för någon som försöker förgäves. Eller om man försöker få syskon att man missunnar sitt barn när man inte skaffar en bror eller syster till det. Sen finns ju alla de som ska ”hjälpa till” med välmenande råd som att det bara är att slappna av eller kanske ta det lugnt med mat/alkohol/aktiviteter/ha ett liv.

Sedan kommer vi till de som funderar på adoption eller tar klivet dit. Också en lång sträcka där folk tycker att de har saker att säga till om. Till att börja med måste man tydligen reda ut om de har IVF:at och i så fall hur många försök. Det är för den delen också viktigt att reda ut vems ”fel” det är att det inte funkat (och förutsätta att det är tjejens) och gärna lägga till att kvinnan får skärpa sig om hon tyckt behandlingen varit jobbig ”för det är ju ingen rättighet att få barn”. Därefter ska man också reda ut hur barnet kommer att se ut för det är ju viktigt det där om paret ska få en blekfis eller är kolsvart eller var någonstans på skalan det kommer hamna.

Jag är som sagt glad att det funkade utan problem och hoppas att det fortsätter på den banan. Jag har hellre huvudvärk i fyra månader till än tvingas gå igenom vad så många andra gör.

Vecka 22 – Bli av med din bukfetma

Ny vecka och fortfarande inte någon prominent mage att skryta med. Jag har dock kommit fram till att det mest måste bero på mina oerhört vältränade magmuskler! All chipsätning och mitt gedigna vindrickande innan minin kom till har satt sina spår på magen så att den nu hålls inne lite mer.

Fast det är ju inte alla som tycker det. Jag brukar inte få spam till min mail så jag får anta att det mail jag fick från Elsa Larsson imorse var i all välmening. Hon tycker att jag har blivit tjock och att det just är magen som är problemet. Som tur är har hon en bot – piller för viktnedgång.

Nu vet jag inte hur de ska tas, men det börjar kännas som att en dosett kan vara på sin plats snart. Å andra sidan vet jag inte hur länge jag behöver trilla hennes mediciner, jag har ju inte gått upp mer än kanske 1,5 kg och det borde ju gå ganska fort att arbeta bort tycker man. Fast nu när jag tänker mer på det kan det ju vara så att hon vill att jag ska ner under 18 i BMI så att jag garanterat är underviktig. Nu är jag ju på skyhöga drygt 20. Så då har jag plötsligt mer att jobba på, 7 kg något. Kan vara svårare. Särskilt som bebisen kommer kräva mer efterhand. Jag kanske ska maila henne och fråga hur hon menar, hon har ju alldeles klart inte varit tydlig nog.


Aj aj aj mitt lilla huvud.