Vaccin

Signe vaccinerades för andra gången igår. Jag förrådde henne alltså än en gång, även om jag snarare skulle se det som det motsatta förhållandet. Tror inte Signisen såg det så dock. Det gick bra i alla fall. Hon skrek och blev ledsen, men inte lika så som förra gången.Jag har ett antal gånger skrivit om hur själviskt det är att inte vaccinera sina barn, förutom de rena riskerna man utsätter dem för då. Vad jag inte visste var hur långvariga en del av de här sjukdomarna är.

Vi tittade på det gamla Alfons-avsnittet där han är så uttråkad efter julen eftersom han inte ”har något att göra”. Anledningen till detta är att Viktor i sjuk i kikhosta och därför inte får leka på sex veckor.

SEX VECKOR! Det är ju helt sjukt länge. Tänk om man skulle först vabba ett barn i sex veckor och sen mitt i insjuknar nästa och sen nästa. Man skulle få anställa ambulerande kikhostevikarier på arbetsplatsen om man inte vaccinerade barnen.

Så att vaccinera handlar inte bara om barnens hälsa utan likväl ens egen. Tänk att vara hemma med uttråkade barn i typ två månader och då inte ens kunna gå till biblioteket eller mataffären för smittorisken. Jag hade behövt lugnande utskrivet om det var jag..

Ledsen tjejja

Jag försöker få några minuter att skriva eller bara sitta, men det går sådär. (Nu har jag henne över axeln och går runt och skriver med vänstran.) Signe är en ledsen liten bebis. Om det är lite mage, bieffekt av dagens vaccination eller en kombination vet jag inte, men något är det.

Vi fick ju ställa in sprutorna förra veckan när Adrian kräktes, men idag blev det av efter föräldraträff på bvc. Och det var ju bra att en ny tid kunde ordnas så fort eftersom det sägs bli en kikhostevinter (källa: min mor).

Signisen grät när hon blev stucken i låren och tyckte väl att jag förrådde henne som tillät detta våldsgrepp. Sockerlösningen hjälpte exakt noll utan hon bara skrek och ville inte ens ta bröstet. Liten.

Sen blev hon glad i alla fall tills nu ikväll då. Jaja, förhoppningsvis sover hon bra inatt även om det känns oroväckande just nu.

Små fina lår som punkteras

Den lille söte vaccinerades och var duktig som få. Knappt något skrik alls. Eller så var det det, men att man blivit döv för det för att jämförelsen är när han skrikit i smått panik en halvtimme i sträck medan man rengjort och smort in vecken. Jag tror dock att han inte tyckte det var så farligt. Gullungen. 

Växt hade han också. 64,5 cm lång denna gång. Vikten planade av lite, troligtvis eftersom han ätit dåligt när han haft så ont. 7230 g visade vågen i alla fall. Fortfarande en tjocksmock i förhållande till längden och det fanns en anledning så ingen fara på taket. 

 

Stora killen

Igår var grabben och jag på BVC för ett och ett halvårskontroll. Tiden var alldeles perfekt lagd precis när de äter lunch på förskolan.. Men vad göra.

Han hade växt sig till 85 cm lång och vägde 12,4 kg den lille storkillen. Och fick beröm för sina lockar. Fick jag av en mamma på förskolan häromdagen också. Något vi har gemensamt Arvid och jag, håret.

Sen skulle vi in till doktorn. Måttligt intresse när det ju fanns både spis och ugn och kastruller och stekpannor med mera. Ett veritabelt paradis enligt Arvid alltså.

Barnläkaren kollade testiklarna som vanligt och lyssnade på hjärta och lungor och allt var bra. Färdigheterna som skulle uppvisas dock.. Stapla klossar? Varför göra det när man kan ställa dem på rad? Rita med en kulspetspenna när det finns en färgglad skallra på skrivbordet? Peka på magen när man får syn på en boll på golvet? Jaja, jag vet vad han kan ändå, behöver ingen doktor för det.

Och vaccinationen.. Nu har Arvid också fått den där mässling, påssjuka, röda hund-sprutan jag tog i våras. Så ledsen han blev snutten. Ville inte ens välja klistermärken. Men när vi gått ut ur rummet och han fick syn på spisen var allt lugnt igen..

IMG_0557.JPG

Stora lillkillen

I torsdags fick vår lille store kille sin andra vaccination. Jag förklarade precis som förra gången att det inte var jag som var dum utan den taskiga tanten så att han inte skulle sätta mig i samband med sticket. Funkade bra och han grät bara en liten stund. Arvid alltså, Jonas lyckades hålla sig på den torra sidan även om det var nära att han trillade över. För det är ju hemskt med det där riktigt ledsna skriket.

Efter förra vaccinationen sov han hela eftermiddagen, men den här gången var det snarare hyperaktivitet som gällde, kanske för att hålla koll så inte den där finlandssvenska sköterska skulle komma med sprutan igen.

Annars växer han på som bara den och är nu en åttakilosklump på 67 cm.

arvid
Foto: Millan

 

Vaccination..

Igår vaccinerades den lille skrutten. Jag är ju en nålmes så det sade jag till om när det var dags. Och jag tittade inte heller. Bra tyckte sköterskan. Och Arvid skrek alldeles hjärtskärande båda gångerna låren punkterades. Sen bytte vi blöja och ammade och han glömde traumat.

Idag sover han. Naturligtvis inte så att jag kunde somna om, hur skulle det se ut? Nej, han vaknade och var pigg och glad lagom länge för att motverka det. Jag vet inte om han sover så mycket mer än vanligt i och för sig. Vi brukar ju gå ut och gå vid den här tiden, men det är något med regnet och blåsten som gör att jag hellre stannar inne när han ändå sover självmant.

Jag ska lämna tillbaka en klänning jag tänkt ha till Emma och Matthias bröllop på lördag. Mina tuttar minskade plötsligt två, tre storlekar på en vecka så nu har jag klänningsalternativ hemma redan. Praktiskt. Och underligt. Det där med att kroppen gör som den vill under en graviditet och sen tydligen under amningen också..

Jag har fortfarande inte fått rätt på Sony Bridge for Mac. Sjukt irriterande. Nästa telefon får kanske bli en iFån igen ändå. Någon nära mig som har en pc jag kan föra över lite bilder via?

IMG_0929

IMG_0930

IMG_0984