Trött söndag 

Här sitter jag i soffan och är helt slut. Jag förstår inte varför Arvid alltid vaknar tidigare på helgen än i veckorna. Igårkväll skallade han mig så jag trodde jag skulle gå världens fläskläpp. Slapp jag som tur var, gör fortfarande ont dock. Och då gjorde det så ont att jag började gråta. Ville inte se Arvid heller för jag var arg på honom också så stängde in mig i gästrummet/kontoret. Arvid sträckte ut (in) en hand. 

  

En barndomskompis till Jonas och hans treåring är på besök och nu har de gått ut i trädgården alla fyra. Jag passar på att vila lite. Arvid och Alexander som pojken heter har lekt som galningar och haft så kul att det knappt finns. Det där att leka bredvid varandra som Arvid tydligen fortfarande gör på förskolan sågs inget spår av. Här var det interaktion på hög nivå. 

  

Egentligen hade jag en plan om att åka in till stan en kortis. Ny maskara och trosor tänkte jag. Nu har jag ju hysteriskt mycket trosor egentligen, men i den här graviditeten börjar magen tydligen lägre än förra gången. Så det är plötsligt väldigt begränsat urval underkläder dom gäller. Men jag orkar som sagt inte. En annan dag. 

Att vara trött 

I fredags var jag en smula trött och vid halv nio hade jag borstat tänderna och krupit ner i sängen. Ett par minuter senare snarkade jag sött. Eller om jag snarkade vet jag inte. Ingen var där och bevittnade. Vid tio kom Arvid inspringandes och ville göra mig sällskap. Eftersom han väckte mig var jag måttligt sugen på att stiga upp för att natta om i hans säng så han fick gosa in sig.

Sen har vi ju alla lite olika tider så det var inte med ren glädje jag fyra timmar senare vaknade av att min far skickade sms med inbjudan till födelsedagskalas.. Men efter två och en halv timmes vakentid där mitt i natten somnade jag iaf och hade sovmorgon till strax före nio när jag steg upp efter att ha blivit skriken efter av han som mäter under en meter en halvtimme tidigare.

Ganska mycket sömn ändå, om än inte sammanhängande. Innebar inte att jag inte ville sova middag efter att vi varit en tur till Miljögården för att köpa 30-årspresent och sen lunch på Fiskboden i Lomma. Det hanns dock inte utan dammsugning av huset stod istället på schemat. 

  

Och sen var det plötsligt iväg till Malin på hennes firande (Anita var barnvakt) och jag började gäspa på riktigt vid halv åtta. Lyckades hålla mig vaken till strax före tolv då jag körde hem till grabben som vaknade till och fick sova vidare hos mig. Jonas svirade istället vidare och trillade, bokstavligen, in vid kvart i fyra. 

Så kan en dag också se ut som en trött preggosmåbarnsförälder.

Trött

Inatt var jag så trött att jag drömde att jag behövde sova. Den känslan har hållit i sig hela dagen härligt nog. När jag vaknade inatt/imorse låg Arvid på mig. Mysigt, men inte så ryggvänligt. Förutom att han gärna väcker en med sitt nattsnurrande och bebisen med sina dans-och fotbollslektioner vill även Fedden gärna förgylla mina nätter. Hon har nämligen inte riktigt förstått det där med att när man är kastrerad brukar man inte gå omkring och gala nattetid. Nu är det visserligen inte på nivån när hon löpte på riktigt och satte igång hela nätterna, men det är irriterande nog med en katt som väcker en med att kalla på karlar i tio minuter när man inget hellre vill än att sova.



Världens sötaste kille


Känns som torsdag

Är trött som en gris och ändå inte alls sugen på att lägga mig. Kvällarna blir så korta när Arvid inte vill somna förrän vid halv nio och man sen har allt ”vuxengöra” att ta hand om. Det går liksom inte att betala räkningar när han är uppe och härjar runt. Tänk att man en gång i tiden var uppe till elva och även om man var trött när man skulle upp på morgonen var det inget som på något vis var omöjligt. Om man inte lägger sig förrän då nu är det zombieläge som gäller hela förmiddagen eller om man magiskt kvicknar till där på morgonen så är det eftermiddagen som man är i akut sömngångarläge.

Det hjälper ju inte direkt att Arvid vaknar om nätterna och ska ligga hos oss och det gärna med huvudet på mig och fötterna på Jonas. Det är viktigt att sära på mamma och pappa så mycket det går. Nu har han inte så mycket för det. Vi har ju lyckats få till ett syskon på bakning trots hans ansträngningar. Men det är intressant just hur hemskt han tycker det är om vi kramas eller ligger bredvid varandra i sängen eller soffan. Då måste han dit och avsluta myset med omedelbar verkan.

IMG_1455
Den nyklippta killen. Och min hand.

 

Nej men inget

Trött trött trött. Gnällig. Tjurig. Irriterad. Får höra så mycket dumheter att man knappt kan tro det. Försöker bemöta vettigt.

Gosigt när man kommer hem. Den lille killen skrattar när han ser mig och sen är han glad hela kvällen även om han varit en kinkis under dagen. Mysigt.

Börjar bli dags att boka klipptid. Går mest runt med håret i en fläta ändå så skjuter och skjuter på det. Billigare så också.

Välling är fortfarande fantastiskt enligt Arvid. Det händer inte så mycket här ikväll som ni märker. Vi säger så helt enkelt.

IMG_0141
En byggde, en lekte (rev)

Ett halvår imorgon

Det är otroligt hur fort tiden går! Folk kommer med ”ta vara på tiden”-råd mest hela tiden. Det här med att ta vara på tiden är dock ett ganska slarvigt begrepp för det är ju mycket som ska vara på plats för att det ska funka och för att se till att allt funkar måste man använda tiden. Om han ska ha det lugnt och fint vid matbordet så att matningen ska bli en bra stund krävs liksom att man också tar hand om disk, matlagning och städning av köket. Och då är det svårt att bara ”Åh så härligt det är” när han samtidigt ska ha total uppmärksamhet och skriker så fort man vänder ryggen till. Om han ska ha rena kläder av rätt typ efter väder krävs på samma sätt att tvätten tvättas, torkas, viks och läggs på sina platser. Och att smita ner till tvättstugan är inte gjort på en sekund när han med sitt sjätte sinne inser att man är utom hörhåll fem minuter. Om han ska kunna ligga på mage eller rygg för den delen på golvet eller sitta på detsamma måste det dammsugas regelbundet. Och att dammsuga med bebis i sele blir ganska bristfällig städning. Etc etc.

Så har vi ju det här med sömnen. Om man blir väckt en gång i timmen för att han ska käka kvittar det hur höga oxytocinnivåer man har i kroppen, då handlar det inte om brist på sammanhängande sömn utan bara på sömn. Och efter tillräckligt många nätter blir det omöjligt att vara en glad och lekfull mamma som skojar och busar hela dagen, hur underbart det fortfarande ändå är att vara med honom. När han sen biter en i bröstet (fortfarande utan tänder tack och lov) eller kastar morotspuré överallt hjälper det inte direkt saken.

Samtidigt är han den mest fantastiska person som finns och bara bäst. Och idag håller jag på att bli sjuk och gnäller mest. Och även ickekvalitetstid är tid och den lägger jag allra helst med sötnosen. Bara kolla hur söt han är!