Tillbaka i löparskorna

Så igår tog jag tag i löpningen igen. Har ju fortfarande målet att springa milen före årsskiftet, även om det inte känns, lika självklart efter att ha varit tvungen att pausa så länge nu pga mina stackars knän. Men med nya skor och en god inställning ljög jag för min app och hävdade mig kunna springa fem kilometer utan problem (var nog närmare tio år sen jag gjorde det sist och då på löpband) och att jag sprang sammanlagt minst 10 km i veckan. Jaja, så kan det bli.

Naturligtvis innebar de här siffrorna att jag plötsligt skulle springa just 5 km i lugnt tempo från start. Och det gick! Stjärna i kanten till mig. Idag plingade appen att jag skulle ge mig ut för en sexkilometersrunda, men det var knepigare. Kom hem sent och skulle äta mat och sen var det mörkt och barn skulle läggas etc. Mest handlade det nog om en ihärdig huvudvärk som inte lättats på hela dagen förrän nu när mina kära immigran börjat kicka in. Får bli imorgon istället.

Dags att knipa

Det har varit lite klent här i veckan. Ibland händer det saker som påverkar en och man blir så trött inombords att all lust bara går ur en. I onsdags kanaliserade jag i alla fall den känslan genom att springa fem kilometer. På löpband bara, men det är bra nog för mig. Och första gången jag sprang överhuvudtaget på x antal år om man man bortser från de där småvarven när jag var på jympa för några veckor sen.

När jag var på just nämnda jympapass och också nu när jag sprang insåg jag att jag nog varit lite väl styv i korken när jag jag pratade med Millan för några veckor sen. Då pratade vi om kroppen efter att ha fått barn och jag var tacksam över att inte ha fått några problem med att hålla tätt. Visst kanske knipa lite extra om man nyser, lyfter tungt och sådär, men inte annars.

Så gick jag så på det där passet och där kom jag på att jag inte ansträngt mig fysiskt sen jag fick Arvid. I slutet när det var jättemycket hopp och grejer kände jag att nehej, det här gör jag inte alla hoppen på om jag vill fortsätta vara torr i trosan. Och när jag sprang och ville öka hastigheten den sista kilometern var det bara att kapitulera och springa med mer modest fart.

Så när ni minst anar det när ni pratar med mig så sitter eller står jag och jag gör knipövningar. Bra påminnelse det där att träna.

En ledbruten kropp redan nu

Det är gnälligt från min sida ikväll. Jag tränade och nu har jag ont i hela kroppen. Det bådar inte gott inför imorgon. Jag har redan meddelat Anja att jag misstänker att hon får lyfta kaffekoppen åt mig imorgon..

Men annars så gick det bra att träna. Det var ju sex år sen jag var på jympa sist, men det gick bättre nu än när jag började för allra första gången två år dessförinnan. Jag har ju inte världens bästa koordination och hade allra helst fått alla rörelser uppskissade på ett papper innan för att hänga med bättre, men nu kom kroppen ihåg en hel del ändå. Sen är jag ju antingen eller när det gäller sånt så jag kan ha gått all in och nu får jag sota för det. Men det är väl bra ändå antar jag. Ändå stackars mig.

img_1377

Lite skryt bara

Inget häftigt skryt eller så, men jag har tränat idag. Inte på mitt eget initiativ, den kredden får jag ge min mor som låg på och fortsatte föreslå tider och pass tills jag sade ja. Men ändå, nu har jag tränat för första gången sen jag var på gravidyoga och gravidvattengympa med Arvid för fyra år sen och innan dess var det nog något år innan jag simmade och ytterligare en tid innan jag tränade aktivt. Så nu är jag igång. Lite iaf. Och lite är väldigt mycket mer än inget. Det firade jag med att smälla i mig en påse ostbågar.

Annars har jag haft ont i huvudet hela dagen utan att värktabletter hjälpt. Får bli starkare piller imorgon om det inte ger sig.

img_1350

Sommarlov

Jag har haft sommarlov från min träning i snart ett år nu. Det har varit några återfall i somras och vintras, men inte på någon högre nivå direkt. Man ska ju vara försiktig med sånt, att göra saker som ligger utanför ens personlighet. I mitt fall träna alltså. Nej, normaltillståndet är att vara en slappetask så långt det bara går och inte röra sig en millimeter om man inte måste. Och med måste menar jag att ta mig till affären för chips och godis eller systemet för ädlare varor. Sån är jag och ni älskar mig för det. Men nu råkade jag visst säga att mitt lov snart ska ta slut. Aj då! Inte bra! Bemärk dock mitt ordval: snart. Om ett sommarlov kan vara i ett år finns det ingen gräns för hur vitt tiden kan sträcka sig för ett litet snart.