Jag vet att jag inte är först, men Ronnie alltså

Den här Ronnie Sandahl, som vad jag förstått efter uttalanden i samband med hans debutbok inte kallade folk (kvinnor) för hora när han växte upp utan var en snäll, liten pojke  enligt sig själv och en stor hög andra och därmed förtjänar oerhört mycket kredd för att han i likhet med de allra flesta män inte kallade folk (kvinnor) för hora, är inte mycket till ljushuvud i min bok. Jag har alltså inte skrivit någon bok utan det är figurativt tal. Vad han sade istället för hora vet jag inte. Är inte särskilt intresserad heller. Om det är något jag skulle undra när det gäller honom är varför hans föräldrar valde att döpa honom till Ronnie. Inte bara att det är ett y-namn, utan på det är det ett y-namn som man försökt tuffa till. Ungefär som när Kajsa plötsligt heter Kajza. Underligt.

Ronnie, med ie alltså som inte kallade folk (kvinnor för hora), har skrivit en krönika i Aftonbladet idag.

Förresten, var det inte så att boken hette typ ”Vi som inte sa hora”? Alltså i imperfekt. Säger han det nu? Kallar han folk (kvinnor) för hora i vuxen ålder? Jag vet inte. Kanske borde läsa boken. Kommer inte hända. Såvida den inte är den enda lektyren i en sommarstuga en regnig dag. Kommer alltså inte hända.

Krönikan då. Den handlar om hur dålig han tycker Anja Pärson är som människa. Det är inte ok att säga hora för Ronnie (med ie) , men det är ok att lägga sig i huruvida folk vill diskutera vem de ligger med. Jag vet inte vad det är han vill uppnå. Måste man vara ombudsman för något bara för att det man tror på eller känner inte tillhör normen? Måste alla invandrare arbeta mot rasism? Naturligtvis inte. Det skulle bli jobbigt om Zlatan plötsligt stod upp för det och krönikörerna inte längre kunde skylla på Zlatans ”blod” när han gör något de inte väntat sig.

Men Anja är ju en osolidarisk person som inte tidigare använt sitt privatliv och inte vill göra det nu heller till att arbeta för homosexuellas (jag skulle för övrigt säga att hon är bi eftersom hon gillat män förr, men det verkar vara en bortglömd beteckning i dessa tider, åtminstone så länge det för stunden aktuella könet är samma som ens eget) rättigheter eller unga homosexuellas självkänsla. Dåliga Anja. Tycker Ronnie med ie.

Är jag en S eller XL?

Jag brukar inte tycka att det är en särskilt svår fråga. I regel har jag S och när det inte passar skulle jag säga att det snarare är plagget än mig det är fel på. Det händer att jag går ner en storlek när det gäller byxor eftersom jag har så platt rumpa och klena ben, men bara om det är nördkort benlängd i modellen. Och så klart upp en för strumpbyxor så att benen är långa nog. Det är ju bland det mest irriterande som finns i klädväg att ha strumpbyxor som sakta men säkert hasar sig ner till anklarna. Och folk tittar så konstigt på en när man tar ett grabbatag under kjolen och försöker dra dem rätt. Annars skulle jag nog säga att jag har en ganska bra standard S-kropp för dagens mode.

Iaf. Igår när vi gick vår sedvanliga lunchpromenad,  Camilla och jag, gick vi inom Ica så hon skulle kunna köpa ett par strumpor till sitt Osloorkestrande i veckan. Medan hon valde bland olika nyanser (och köpte sig ett par mörkorangea, anskrämliga saker) fastnade jag framför trossortimentet och blev plötsligt osäker på min storlek. Jag vet inte, det kanske bara är mig det är fel på. Men jag kan inte se vilken storlek som är min på bilderna.

Svenska Fotbollförbundet…

Gerndt, ni vet myskillen som spelade för Hif och spöade sin fru? Han verkar ju vara en så härlig kille. Naturligtvis var det inte alls med mening han tog struptag på henne eller sköt ett skott på henne. Det är helt missförstått. Tanken att han skulle ha gett sig på henne fler gånger är naturligtvis också befängd. I så fall hade det väl funnits bevis? Så det är helt sunt av SvFF att tycka att eftersom det gått så lång tid sen den första domen nu ska han få möjligheten att spela i landslaget igen. Det har ju inte med värderingar att göra, utan bara ev strafftid.

Eller förlåt. SvFF lade ju till en rad där de förklarar sin syn på våld:

Svenska Fotbollförbundet tar avstånd från all form av kvinnomisshandel i allmänhet och hustrumisshandel i synnerhet.

De lägger alltså en värdering i civilstatus. En gift kvinna har högre värde än en ogift och det är följaktligen värre att misshandla henne än den ogifta. Kan vara bra för Gerndt att veta i fortsättningen att han ska akta sig för att gifta sig om han vill slå sina kvinnor i fortsättningen.

Det enda positiva i det hela är väl att Gerndt varit så förbenat dålig på sistone att det inte borde finnas någon chans för honom att bli uttagen.

Döda ett finger = dåligt

Det finns mycket man kan göra här i världen. En av dem är att vara så uppe i varv att man slinter med kniven och skär några fina millimeter in till nageln på sitt pekfinger när man lagar mat. Det tillhör inte det bästa. Jag har med Jonas hjälp egenhändigt tejpat ihop blodbadet och med lite tur blir det inte infekterat. Planen på att tvätta håret gick i stöpet. Allt man normalt gör som inbegriper ett finger får också räknas bort. Bra gjort. Verkligen.

Nu undrar jag bara hur länge jag ska ha detta tryckhopdragna plåster. Och egentligen om jag borde gå till vårdcentralen med det också. Men det tror jag inte. Vi fick ihop det så att det inte blött igenom och fingret har inte svullnat under tejpen. Det gör dock fortfarande förbannat ont två timmar senare. Spännande.

Nyckellösa

Det finns en del saker man inte skämtar om. Den första april tror folk i allmänhet att det är fritt fram att ljuga om vad som helst. En del hävdar att de ska börja hålla på andra lag, en del blir gravida, en del låter sina ungar fara i backen så det blir akut till sjukan, en del blir plötsligt religiösa etc. Tramsigt och osmakligt om vartannat.

Mina syskon och jag brukade som små och för det mesta också som stora alltid fira påsken i Skillinge med farmor och farfar. Om första april sammanföll med detta inledde farfar alltid dagen med att öppna gardinerna och hävda att det snöade. Det gjorde det ibland varpå man skulle kunna säga att vi blev dubbellurade eftersom vi först trodde honom, sedan kom på att han ljög och till slut insåg att han talat sanning. Sånt internt som är roligt i en familj, men inte för så många andra.

Första april i år började dock som ett aprilskämt. Ett mindre lyckat sådant. Vi var på bröllopsefterfest för Danne och Malin i Svedala den sista mars. Trevligt kalas på alla sätt. Det var mat, det var vin, det var dans. Allt som sig bör helt enkelt. Så tog vi taxin hem. Det kan eventuellt ha varit så att en del alkohol valsade omkring i blodet. Särskilt hos en i sällskapet, den som hade ansvar för nycklarna eftersom den andra bara hade med sig en kuvertväska som inte rymde några. Det gick i alla fall alldeles utmärkt att ta sig hem till vh. Det var när vi skulle in i byggnaden vi stötte på problem. Någon, fortfarande inga namn nämnda, kunde nämligen inte hitta nycklarna. Den spännande var-kan-nycklarna-vara-leken var i full gång. Leta i byxorna, leta i innerfickan på kavajen, leta i innerfickan på rocken, leta i de vanliga fickorna på kavajen. Utan resultat.

Inga nycklar alltså. Vem hade snott våra nycklar i natten? Vem ville sova hemma hos oss? Någon som ville träffa Fedden på småtimmarna? Så många frågor. Konstigt, konstigt. Men det fanns naturligtvis en förklaring. Den där någon hade nämligen inte tagit sin egen rock utan en annan persons på festen. Det blev ett par samtal till festen i försök att få rocken till Malmö. Det gick sådär.

Så det blev att med måttligt nöjda steg sätta den ena klackbeklädda foten framför den andra Västra Varvsgatan upp till hotellet mittemot Maxi. Förnedringen i att personalen skulle tro att vi hookat upp på fyllan och checkade in på hotell för att vara hemliga mot våra respektive uteblev dock. Den ena av oss stod nämligen som ett åskmoln och vägrade tilltala personen med fel rock. Ett sådär roligt aprilskämt alltså. Icke att upprepas.