Måndagar

Måndagar är tuffa dagar för de allra flesta. Vardagen är igång igen och eventuella sovmorgnar är definitivt att glömma, man förväntas prestera i skola eller på jobb och det är fem dagar till helg igen. Som föräldraledig är det ju inte riktigt likadant och med en två och ett halvtåring på det infaller ”ledigheten” när det stora barnet är i förskolan. Det är då man kan andas ut lite och koncentrera sig på att få den lille att sova ikapp den sömn hen förvägrats av sitt storasyskon.

Arvid är ju lite så att han har svårt att låta Adrian vara någonsin så sömnperioderna blir inte så långa och sammanhängande som han kanske hade önskat egentligen. Och det kan vara ganska jobbigt för en som förälder också. Det blir ett evigt vaggande och vyssjande av den lille samtidigt som den store behöver uppmärksamhet och fokus. Att försöka resonera à la om du låter lillebror vara så han får sova kan vi leka utan att han stör bara du och jag funkar liksom inte.

Sen är ju Arvid sjukt uttråkad på en när måndagen kommer. Han har ju förskola tisdag till torsdag så måndagen är fjärde dagen som han bara har sina päron att hänga med, och då bara ett av dem dessutom. Den tråkigaste till råga på allt, hon som bara ammar och byter blöja på lillebror hela tiden. Så måndagar kan lätt bli en kamp från början till slut från alla håll.

Idag var en både-och-dag, men på det stora hela en bra dag. Vi fick handlat utan bråk och sen åts lunch glatt innan Arvid till och med sov middag i rimlig tid. Och när han vaknade hade farmor kommit och jag städat hela nedanplan med lillebror sussandes i sjalen. Tre miniyoghurtar senare och han ville inte ens ha kaka när vi skulle dricka kaffe.

På kvällen ”jobbade” han. Det är viktigt det här med att ”jobba” för Arvid. Det finns inte att en av hans föräldrar gör det utan att han ska vara med. Att jobba kan vara alltifrån att ta hand om tvätten till att renovera fönster eller klippa gräset. Laga mat tycker han inte är inbegripet i det dock. Inte heller rensa ogräs. Så han verkar ha förstått klassiska könsrollsuppdelningar hyfsat bra redan (förutom tvätten då, men där handlar det nog mer om att det är spännande att gå ner i källaren). Idag fick han dock verkligen jobba när han hjälpte Jonas måla listerna på ett av blyfönstren. Färg på kinden och allt hade han efteråt. Blev han mycket stolt när han upptäckte.

DSC00162

Annonser

Besök på akuten

Jag skrev ett inlägg i måndags om ungefär ingenting som jag aldrig kom att publicera. Istället åkte vi in till akuten med Arvid efter att han hade trillat med världens duns från vår säng. Otäckt var det. Han var ledsen och groggy, ville inte titta, och inte ens ha kaka så vi ringde 1177 och de sade till oss att åka in så det gjorde vi. Väl där fick jag ett samtal om en vän som inte mår bra alls och som också var på väg in.

När Arvid hade blivit okejad av doktorn (ingen fara alls, han vaknade till och var nästan som vanligt lagom till läkaren) mötte vi upp våra vänner i väntrummet som kommit för henne. Det är en konstig situation när man samlas av oro för en vän. Alla är ledsna och liksom förvirrade och vet inte riktigt vad man ska säga. Allt som sägs är varianter på samma sak, mest bara upprepningar.

Förvirringen blev inte mindre av att sköterskan som skulle ge oss besked hur det var med vår vän blandade ihop henne med en annan och med en polis i sällskap började prata om att hon var gripen och att vi inte skulle få träffa henne eller ha någon som helst kontakt med henne och att vi minsann visste varför. Sjukt otrevlig. Vi var oroliga och rädda för vår vän och så blir vi i princip utskällda på grund av deras bristande professionalitet. Missförståndet reddes ut när poliserna som varit med tidigare på kvällen kom ut och vi kunde fråga dem vad det var frågan om.

Man blir så ledsen och utmattad på alla plan när någon man är nära skadar sig sig själv. Det är så lite man kan göra i slutändan. Det är bara att göra sitt bästa och försöka vara ett stöd och hoppas att man hjälper.

 

Är det månne en paprika?

Ni vet känslan när man vet att man kanske inte får eller borde, men bara inte kan låta bli? Det kan vara den (de) där sista ölen på krogen, chipspåsen i korgen på ica, föremålet på utställningen det står ”rör ej” på eller när man går upp för trappan och riskerar att väcka barnet.

Jag misstänker att det var en situation av den typen som utspelade sig i vårt hem på midsommar. Ninni var här med sina barn och de lekte fint i vardagsrummet med Arvid. Så plötsligt kommer Vilda springandes och håller sig för öronen. Ingen förstår riktigt vad det är frågan om först. Till slut får Ninni ur henne att hon ätit en ”paprika”.

Jag får omedelbart dåligt samvete och skyndar fram med yoghurt och bröd till tjejen. Sen blir jag lite orolig att det ska ligga en habanero någonstans som Arvid kan få i sig. Vilda hävdar att hon ätit hela, men det känns inte så troligt. Jag hittade de utspottade bitarna i vardagsrummet dock.

Och då börjar undra hur hon fick tag i chilifrukten? Jag hade ju skördat plantan så den var tom på frukter och de var lagda att torka i en korg i ett smalt, liggande fönster högt upp i vardagsrummet. Hon hade alltså klättrat sig upp dit och tagit en.. Lite skylla sig själv på det. Mitt samvete var gott igen.

Ninni frågade henne vad hon lärt sig och hade en tanke om att få ett svar i stil med att man inte skulle ta mat hos andra utan att fråga. Istället var lärdomen enligt Vilda att ”man ska inte äta paprika”.

 IMG_0248

Barn är inte så fräscha

Jag var hos Ninni i söndags. Vilda och André var på dop så det var bara Viran hemma av barnen. Vi byggde duplo. Det är inte lätt att leka med lego med en ett och ett halvtåring för de förstår inte grundläggande saker som att lek inte är ekvivalent med att riva ner det den andra bygger. Men det är olika. Men vem vet, Viran kanske kommer jobba med att riva hus en dag? Då vet jag att hon har god träning i det i alla fall.

Viran var så som många barn också är väldigt givmild med sina saker och erbjöd mig både att dricka ur hennes nappflaska och att smaska på hennes banan. Jag kan inte påstå att jag gjorde någotdera, men låtsades för att hålla god min. Man vill ju inte göra henne ledsen bara för att hon gillar äckliga saker.

Image

Och det här med äckliga saker är något hon excellerar i när det kommer till bordsskick. Höjdpunkten för henne när vi åt middag var att doppa potatisen i vattenglaset tills vattnet blev så pass grumligt att det inte gick att se igenom. Mysigt redan det. När hon sen drack av vattnet tittade Vilda på henne som om hon inte kunde förstå att de var systrar. Tydligen händer det att Vilda ber om att få lämna bordet för att hon inte vill kräkas så äcklig Viran är.

Image