Valborg idag alltså

Man har genomlevt både bättre och sämre sådana. Stadsparken i Lund känns väldigt längesen. Och väldigt främmande idag. Den festen verkar svälla för varje år som går, men kändes ganska konstant när det begav sig, men vad vet jag.

De senaste åren, sen barnen, har vi inte gjort något speciellt. Minns knappt ens vad vi hittat på. För fyra år sen vet jag. Då var det fortfarande bål på Bulltofta (kanske att det är i år igen, men i så fall är risken att det är lite för sent på kvällen för våra barn) och vi tänkte väl promenera dit med vår nya Arvid. Så ringde Cissi och berättade att Elias var död. Det kan ha varit dagen innan hon ringde också, men däromkring. Hon hade hittat honom på söndagen och ja, jag har skrivit om det förut. Förstår inte hur man kan ta sitt liv. Och nu finns ingen av dem. Det blev inget firande den Valborg i alla fall.

I år tror jag som sagt inte att det blir något majbål heller, däremot tomtebloss och grill med grannarna på hörnet. Köpte hel fisk på Maxi igår att slänga över glöden med citron och örter och sen tänkte jag svänga ihop dels en sallad på vattenmelon, feta och mynta med balsamvinäger och en skvätt olivolja, dels en på blandad sallad, ärtskott, smulad getost och granatäpple. Måste kolla nån bra tutorial över hur man bäst lossar granatäppelkärnorna så vi slipper att det ser ut som att någon stoppat fingrarna i stavmixern efter massakreringen. Och så tänkte jag göra vitlöksbröd med ost av pizzadeg. Har sett det nånstans, men minns inte var. Kan inte vara så svårt, tänker mig att man brer på generöst med vitlökssmör, häller riven ost över och sen rullar ihop schabraket och gräddar i ugnen. I värsta fall blir det dåligt och det kan jag leva med.

Efterrätt var planen att göra en uppvispad pannacotta med bär och något krisp. Icke så blir det. Jonas respons ”Blä, vad tråkigt” triggade en helt tippad passivt (eh inte alls) aggressiv reaktion som innebär att han får hitta på något bättre. Och roligare. Ska bli intressant.

Valborg i stadsparken 2005:

Spindlar..

Jag var ju lite orolig att jag överfört min spindelrädsla på mina barn. Det är jag inte längre. För ett par dar sen hade Arvid nämligen med sig en teckning hem från förskolan. Motivet var spindlar. Han hade ritat en mammaspindel, en pappaspindel och en Arvidspindel. Men så kom han på att han glömt Adrianspindeln så då tog han med sig den tillbaka till förskolan och ritade honom också. Viktigt att alla är med.

För den som inte är synsk kan jag meddela att på den översta teckningen har vi Adrian längst upp till vänster, ett stort, avlångt spindelskelett bredvid och nedanför hittar vi Arvid. Där till höger, det är Arvids läskiga klor. På teckningen under har han ritat vårt hus och därinne uppe till vänster är jag och Jonas är den andra spindeln.

Så om han verkligen varit rädd verkar han ha kbt:at bort det alldeles utmärkt på egen hand. Bra så.

Fotboll med barn

Det är så många frågor plötsligt. ”Vem är den svarta spelaren?” ”Domaren.””Fick han gult kort nu?” ”Nej, om de bara gör lite dumt blir det bara frispark.” ”Varför har han flagga?” ”Det är en linjedomare, han viftar om något händer.” ”Var är alla mff runtom?” ”De spelar i Kalmar så då är det Kalmar och när de är i Malmö är det ljusblått och mff.” ”Varför är gräset svart?” ”För att planen är dålig och jorden syns.” ”Varför kastar han bollen?” ”För att den hamnade utanför plan.” ”Vem vann?” ”Ingen.” ”Varför klappar de då?” ”För att de tycker att någon gjort nåt bra.” ”De röda försöker hela tiden vinna, visst?” ”Ja.”

Sockerfri vecka

Ja, det har vi just nu. Anja och jag. Alltså, vi har det på jobbet, inte före eller efter. Och inte sockerfritt som i att vi är rädda i socker utan på ett mer normalt vis, dvs vi har inte med oss lösgodis att moffa under dagarna och får inte heller lägga halva lönen på chokladlådan på jobbet. Under en vecka. Fredagsfikan är intakt naturligtvis, vi är ju inte helt galna.

Det kan mycket väl hända att den här veckan förlängs, men vi bestämde att ta det en vecka i taget efter att vi kände hur Karius och Baktus levde rövare i munnen och vi inte orkade trycka ner en tangent utan att ha en liten sockerkick redo. Kändes helt enkelt som läge att bryta det mönstret för ett tag. Renlevnadsmänniskor nu alltså, på ett mycket måttligt vis.

Det här att äta mat

Ja alltså, vi äter mat i vår familj. Ingen chock antar jag. Inte heller att det är jag som tar det största ansvaret för planering, inhandling och tillagning av den. Men så blev jag så förbaskat trött på att det föll på mig hela tiden så med start denna veckan testar vi matkasse varannan vecka och då är det Jonas matvecka. Vi tog Linas flexitariankasse eftersom det istället för rött kött för det mesta är fisk och fågel som komplement till vegdagarna. Tyvärr inte denna vår första vecka, utan idag ska det tydligen till flankstek. Inget problem i och för sig eftersom jag inte skulle varit hemma ikväll, men på grund av anledning ser det ut som att jag är det ändå. Får väl tina lite kyckling eller steka på några vegbitar eller nåt.

Innehållet i kassen såg väl trevligt ut, men jag känner ändå att jag måste påpeka att vi hade nästan exakt allt av det hemma i skåpen redan. Men problemet här hemma är ju inte brist på ingredienser. Sen när jag kollar den här kassen och recept från andra tidigare kassar så är det väl att det är en hel del halvfabrikat som stör mig mest. Antar att det är för att säkra att allt smakar ok även för de som inte är så haja på att smaka av och förbättra när det blir lite trist. Inget fel på halvfabrikat i sig alltså, men att betala så mycket extra för sånt som redan är dyrare på grund av halvlagat, jag vet inte. (Och så är jag lite snobb samt gillar att veta exakt vad som är i maten.)

Annars åt vi vietnamesiska sommarrullar här hemma i helgen. Och sen gjorde jag en wok på resterna. Mycket bra.

Rena ytligheter

Jag tycker jag ser så tråkig ut mest hela tiden nu och kan inte riktigt komma på något kul att göra för hotta upp mig heller. Håret vill jag ju ha som alltid mer eller mindre och jag ser ju ut som jag ser ut så då är det ju så. Men så skulle jag klä på mig imorse och insåg att min garderob är kanske världshistoriens tråkigaste just nu och på stan var allt tantvarning. Eller det är väl att det är ett ganska damigt och gubbdamigt mode som gör att i alla fall jag mest känner mig trist. Så nu går jag tillbaka i tiden och kör på svart helt enkelt, gärna lätt genomskinligt. Är snyggt till röda läppar också och det gillar jag. Och trassligt hår får det bli för jag vill ha det utsläppt nu när det inte fryser till istappar om det skulle vara fuktigt när man går ut och jag orkar inte blöta det hela tiden så då får det vara svintovarning istället. Där har ni alltså min vårlook presenterad.

Apropå röda läppar var jag sjukt sugen på att köpa ett rött läppstift när jag var i stan med Lisa innan idag. Mitt helmatta röda från mac älskar jag ju, men det har ju sina begränsningar så fort man är minsta lilla narig om läpparna så jag tänkte något lättare rött som man kan smeta på och känna sig trygg i att inte se ut som en clown med om man inte har någon spegel tillgänglig eller bara är lat och inte orkar kolla i spegelfunktionen i mobilkameran. Men så gjorde jag inte det ändå eftersom jag köpte ny hudvårdserie från lamcôme och inte är gjord av pengar tyvärr.

Och hudserien, jag köpte alltså inte helt ny, bara de delar som håller på att ta slut från min clinique. Jag tycker inte min hy håller måttet nuförtiden och har hållit mig trogen clinique i över tio år nu så det kanske inte är så konstigt att den inte funkar som förr när min hy med största sannolikhet inte längre är som när jag var 25 direkt. Men det blir ju sanslöst dyrt om man ska köpa alla delar på en gång, särskilt som jag har en oöppnad 400 ml tonic hemma också. Om någon vill köpa/idka byteshandel med den (2-serien) så hojta.

Och om vi kommer tillbaka till läppstiften igen så var jag glad att jag inte köpte ett till när jag kom hem och inventerade mina röda stift:

Renovering – trappan och gröna hallen

Så fin tapeten var i den gröna hallen och trappan! Jag älskade den från start, men allt eftersom tiden gick tvingades jag lyssna på Jonas och inse hur sliten den faktiskt var. Helt sönderblekt på sina ställen, hål, märken etc. Till slut var det bara att acceptera fakta och måla över. Och så bra det blev sen! Hela hallen blev mycket ljusare och så mycket behagligare att vara därinne. Trots att jag egentligen inte ville måla om.

Trappan jobbade jag med i slutet av graviditeten med Adrian. Målade några trappsteg om dagen, två strykningar tills det blev klart. Innan var det vita grönt, en grön färg som även gällde på lister och element i gröna hallen. Mycket underligt var det. Tapeterna var samma som i gröna hallen och lika skadade de. På trappstegen var en riktigt härlig grå-grön-melerad plastmatta med gråa plastlister som omslöt kanten av varje steg. En fröjd  att blicka upp i den trappan alltså.

Men för två år sen drog vi bort all plast och kämpade bort det sega, rödgeggiga limmet så att golvsliparen kunde fixa till stegen också. Sen målade jag som sagt och det blev något så förbenat bra i jämförelse med ursprungsläget och riktigt bra oavsett det också. Tänker det när jag är hemma hos folk som antingen vitlackat hela trappan eller slipat fram den, att det för det allra mesta i alla fall är så mycket snyggare med kombon vitt och trä. Tycker jag då.

När jag sen målade om väggarna också (inte det lättaste att komma åt allra högst upp när man inte har en trappstege) och lät den som sagt alltför slitna tapeten gå hädan blev det bara ännu bättre. Win på alla sätt helt enkelt. Färgen i hallen, trappan och allrummet däruppe är densamma, en greige väldigt levande färg. Beroende på ljus och möbler etc varierar den i nyans och kan se allt från vanligt grå till mer beigerosa ut. En bra färg måste jag säga.