Fyra saker som gör att vara hemma själv med barnen lite mer sådär

Såja. Då kommer Jonas hem ikväll och jag förstår att ni undrar girigt hur det har gått dessa dagar han har varit borta. Låt mig ge er ett personlighetsdrag jag inte har i överflöd, särskilt inte om jag sovit dåligt: Tålamod.

Eftersom jag är på ett givmilt humör tänkte jag dela med mig av några händelser som har prövat just detta dåliga tålamod. Och låt mig påpeka att jag har sovit uselt den här veckan.

Nummer 1. Adrian sliter ut min sista mårbackapelargon. En blomma jag har lyckats hålla vid liv i tolv år genom att ta sticklingar  och plantera nya när de äldre har torkat till ihåliga pinnar vid flyttar, nypåslagen värme från element etc. När han slitit ut den och jag blir ledsen (jag sade ju att jag inte sovit) tittar han på mig med sina stora ögon länge, länge och ser orolig och ångerfull ut. Sen tar han blomman och knäcker den i två så det inte finns en chans att rädda den.

IMG_1644

Nummer två. Jag städar. Arvid bygger en bajskanon.

IMG_1643

Nummer tre. Ett barn hamnar magiskt bredvid mig i sängen under natten efter att jag burit över honom till sin säng på kvällen. Vid fem väcker han mig med ”Mamma jag har kissar över mig.”

Nummer fyra. Jag lagar mat. Barnen i princip klättrar på mig under tiden. Sen börjar Arvid äta kalkonbacon och Adrian sticker in hela parmesanen i munnen. Jag tar osten från honom. Skrik och gråt. Lägger osten så han inte når. Han är inte ens 90 cm lång, men har uppenbarligen ärvt mina orangutangarmar och har plötsligt oförklarligt munnen full av ost igen. Sen sätter han i halsen och kräks ost och slem.

IMG_1647

Men. Så är de söta små gullungar också så klart. Pelargonen är förhoppningsvis inte helt körd och jag sätter mitt sista hopp till att sticklingarna jag tog från kadavret överlever. Bajskanonen fylldes inte med annat innehåll än gosedjur. Kisset i sängen vaknade han av direkt när han blev blöt i kalsongen för sängen var helt torr. Pastan åt de med glädje båda två och lyxigt nog för mig gillade ingen av dem sparrisen. Och för Jonas är det win med alla dessa saker eftersom de tvingat mig att städa, dammsuga och allmänt fixa efter deras röjande och nedsmutsande.

”Då kommer jag aldrig sova”

Nä, så tufft är det. Om man vaknar innan man somnat av att lillebror hostar till då måste man naturligtvis gå ner till sin arma mor som försöker översätta ett blogginlägg om trotssyndrom. Det är ju lag. Och om man då mot all förmodan skulle lägga sig igen ändå så kommer man aldrig att sova. För det är så det är att vara fyra år. Tuffa pix.

Men medan han ligger i sängen och aldrig kommer att sova igen så tänker jag att jag fortsätter använda mina grå varvat med dagens glamme-avsnitt och eventuell smygätning av godis om jag hittar några rester från helgens kalas.

Om ni undrar över status på den ”sjuka” pojken har jag inte sett några tecken på att han skulle vara annat än frisk så det blir föris för grabbsen imorgon och jag kan dricka kaffe utan spillrisk (nåja, helt oklumpig är man inte som vuxen heller) på jobbet.

IMG_1631

Vabberi, vabbera…

Alltså detta med sjuka barn. Vad är det de säger, är det 200 sjukor de ska gå igenom innan skolstarten? Så nu är vi inne på ännu en här hemma. Eller sjuka och sjuka. Jag blev uppringd från förskolan för en febrig Adrian med hosta. Så jag kom dit och det var fullt ös på honom och hans fröken som var på väg hem sade också att så hade det varit hela dagen. Varför de då tempade honom kan man ju undra.

Konspiratorikern i mig tänker omedelbart att det beror på att ingen ordinarie personal var på plats och de var kort om folk. Jag tror (hoppas) väl inte att det är en medveten strategi, men det har ju hänt mer än en gång att jag hämtat barnen utan att de egentligen varit sjuka när det varit så. Även denna gång när vi kom hem och jag tog tempen på honom så visade den inte mer än 37,2 respektive 37,4. Visst hade han säkert förhöjd temperatur, men det är väl inte annat att vänta om man tar tempen när barnet precis vaknat.

Så i eftermiddag har jag vabbat friskt barn med 110 % energi. Yehey. Jaja, han har lite hosta så det är väl inte helt fel att han vilar lite. Även om att sparka boll och busa hemma kanske inte är så mycket lugn. Imorgon tar Jonas det och mamma hoppar in ett par timmar på slutet där vi har ett glapp mellan att Jonas åker till Stockholm och jag kommer hem från en konferens. Och sen hoppas jag att han är frisk och inte får feber igen!

IMG_1621

Barnkalas

Vi hade barnkalas igår och jag tog exakt noll bilder. Jag hade fokus på kalaset istället, bättre det. Arvid hade som sagt bjudit sina bästisar med syskon och föräldrar så det var sju barn han bjudit och med medföljande syskon blev det 13 barn och sen ett gäng föräldrar på det. Rätt mycket folk alltså.

Solen sken så vi bestämde att vi inledde kalaset utomhus med såpbubblor, fotbollsmål och bollar och andra trädgårdsleksaker. Gick hur bra som helst även om något barn var lite blygt och inte vågade ta för sig sådär i början. Jonas grillade korv och jag hämtade filtar att sitta på när vi åt. Men så frös Arvid av någon outsäglig anledning som kan ha stavats att han vägrade stänga sin jacka så vi gick in och placerade alla ungarna runt bordet.

En av tjejerna ville hjälpa till att duka och det fick hon förstås. Ställde ut alla bamsetallrikar, servetter, muggar och sugrör vid varje plats. Bamsevimplar hängde över bordet också. Arvid fick syn på det här Bamsekalassetet som också innehöll pappåsar till godiset när vi var på Maxi och handlade till kalaset så det fick det bli.

Tre sorters korvar: vanlig gris, kyckling och soja. Inget spännande, men funkade fint för alla barnen. Och de vuxna när barnen var klara. Griskorv har vi bra kvar av i kylen nu om någon skulle vara sugen och ha vägarna förbi..

Sen spred barnen ut sig i huset och vårt sovrum fick leksaksspisen inflyttad och förvandlades till kök och affär och i Arvid och Adrians rum lektes det med duplo men också familjelekar såg jag när Arvid skulle lägga sig och en Pippidocka och Pippihäst bäddats ner i hans säng.. Det gick väldigt bra i alla fall utan bråk, gråt eller konflikter vad jag kunde se eller höra.

Istället för tårta satsade vi på glass och strössel som vi lade i strutar och bullar och kakor. En av pojkarna är mjölkallergiker så alt var mjölkfritt så slapp man fundera över det. Eller glassen var vanlig glass, men det fanns annan också, men tydligen gillade han inte glass (eh va? ett barn som inte gillar glass?) så den stannade i frysen.

Så avslutades kalaset med att barnen lekte vidare inne en liten stund innan de ville ut och leka i trädgården igen. Vi höll det alltså enkelt och de få aktiviteter som planerats blev det inget av med. Fiskedamm blir mest meck om man har utomhus (Arvid fick en egen fiskedamm sen på kvällen därinne) och disco med dansstopp som Arvid också önskade sig hanns inte heller med. Men så länge barnen hade roligt och vi vuxna kunde få lite kaffe i oss och ha trevligt vi med så var det ju inget att klaga på. Skoj med kalas!

IMG_1603

Dags att knipa

Det har varit lite klent här i veckan. Ibland händer det saker som påverkar en och man blir så trött inombords att all lust bara går ur en. I onsdags kanaliserade jag i alla fall den känslan genom att springa fem kilometer. På löpband bara, men det är bra nog för mig. Och första gången jag sprang överhuvudtaget på x antal år om man man bortser från de där småvarven när jag var på jympa för några veckor sen.

När jag var på just nämnda jympapass och också nu när jag sprang insåg jag att jag nog varit lite väl styv i korken när jag jag pratade med Millan för några veckor sen. Då pratade vi om kroppen efter att ha fått barn och jag var tacksam över att inte ha fått några problem med att hålla tätt. Visst kanske knipa lite extra om man nyser, lyfter tungt och sådär, men inte annars.

Så gick jag så på det där passet och där kom jag på att jag inte ansträngt mig fysiskt sen jag fick Arvid. I slutet när det var jättemycket hopp och grejer kände jag att nehej, det här gör jag inte alla hoppen på om jag vill fortsätta vara torr i trosan. Och när jag sprang och ville öka hastigheten den sista kilometern var det bara att kapitulera och springa med mer modest fart.

Så när ni minst anar det när ni pratar med mig så sitter eller står jag och jag gör knipövningar. Bra påminnelse det där att träna.

Elis 2!

Idag är det den här gullungens 2-årsdag! Grattis Elis!

Arvid och Leia har verkligen en jättefin relation trots det geografiska avståndet och jag hoppas verkligen att Adrian och Elis också får det. Det är ju en härlig grej med kusiner. Familj som alltid finns, men som man slipper de vardagliga bråken och konflikterna med. Jag har aldrig haft några kusiner när jag vuxit upp, men har alltid tyckt att det verkat så kul. Och nu har mina barn kusiner i samma ålder till och med. Yey på den!