Att vara rädd för spindlar – på riktigt 

Alltså. Jag tycker att jag har varit så duktig med att inte föra över min spindelrädsla på barnen så kommer det här:

”Jag är rädd för spindlar. Inte de stora bara små. De jagar mig. En gång kom det en spindel inne på Eken på tekniken och då blev jag rädd.”

Nu behöver det ju inte vara mitt ”fel”, men risken är påtaglig att jag har påverkat honom i den riktningen i alla fall. För hur noga man än kan vara med att bygga upp olika strategier för att undvika spindelproblem i vardagen och avdramatiserade sätt att kalla in assistans från den i det här fallet normala vuxna i familjen så är det alltid en rädsla som inte går att dölja allra först. 

Det är ju lätt att tycka att jag bara koketterar med mina spindlar när jag säger att de vill äta upp mig eller vad det nu må vara. Men det är ju framför allt ett försvar och ett sätt att ändå avdramatisera dem. 

Och det går ju bra för det mesta nuförtiden. Jag kan ju dammsuga upp dem i många fall, även om jag har lite krångliga och tidskrävande ritualer för det. Om en spindel försvinner kan jag ändå vistas i det rummet senare. Jag kan gå in i rum där Jonas avlägsnat spindlar från. Trädgårdsarbete går bra för det mesta. 

Men, och det finns ett stort men, jag är ju fortfarande väldigt rädd. Hur rädd jag faktiskt är tror jag inte man förstår om man inte varit med när mina strategier fallerat. Det är inte som förr när jag fick panik av en tecknad spindel (sant, jag var vuxen och fick presentkort på spindelterapi och Bo hade låtit en illustration ”pryda” det – inte så lyckat), men det händer fortfarande. 

I höstas hade vi en sådan incident i bilen. Inte jag som körde som tur var. Jag tror och hoppas dock att en annan nivå av överlevnadsinstinkt hade slagit in i så fall. Just bil är så obehagligt eftersom man sitter fast och inte kan fly. För fly är min metod, inte fäkta. Att vidröra en spindel är bland det mest skrämmande jag kan föreställa mig. Även att röra en spindel på bild är oerhört obehagligt. 
Det kryper fortfarande i hela kroppen på mig när jag tänker på händelsen även om jag så klart utifrån kan se att det inte var så farligt. En liten spindel i vindrutan framför mig, problem uppstår, Jonas som inte tar det på tillräckligt allvar (dvs inte gör en riskanalys av sitt handlande) försöker smälla den.

Det är ju flera uppenbara fel här. Ett, om han träffar den och slår ihjäl den, var hamnar den sen? På vad han nu slog med, på instrumentbrädan, på mig eller runt mig? Jag klarar som sagt inte ens att ta en död spindel med papper. 

Nu blev det inget av dessa alternativ, tyvärr får jag säga. Istället träffade han den inte utan den försvann. Jag skrev ovan att jag kan hantera att en spindel försvunnit från ett rum, men i ett stängt utrymme där den är någonstans väldigt nära mig – inte samma sak. Så jag börjar försöka lösa problemet på mitt sätt. Jag ser inte spindeln någonstans. Handväskan åker bak på golvet till barnen och jag undviker kontakt med golvet. Jonas blir sur för att han tycker jag överdriver (och har fötterna på sätet). 

Så långt bra, men det är nu de verkliga problemen börjar. Jag sitter där i min kappa redan uppstressad med fokus på att vi ska komma fram. Då lokaliserar jag spindeln. Svårt att undvika annat då den kryper på mitt ben. Det är ju det att jag är fast i en bil och kan inte fly. Och jag får panik. Hur det exakt yttrar sig vet jag inte eftersom det blir blankt för mig. 

Blankt, alltså som att allt runt en svartnar och det enda som finns är ångesten över spindeln. Det finns inte utrymme får någon rationalitet utan det är basala instinkter där allt kretsar kring hur man ska ta sig ur situationen. 

Vi har precis kommit av motorvägen i alla fall så Jonas svänger in på en busshållplats och jag formligen flyger ur bilen och kastar av mig kappan som jag slår bort spindeln med. Sen står jag där en bit ifrån med armarna om mig och trampar, hoppar -adrenalinpåslaget måste arbetas ur kroppen. Gråter vet jag inte, jag är som sagt inte medveten på det viset. Tårar dock. 

Barnen kvar i bilen och helt ovetandes om mitt drama. Fördel med bakåtvända stolar och bilradio. Till slut undrar Jonas om jag kan försöka komma tillbaka in i bilen. Och det gör jag. Kappan med pincettgrepp in i bakluckan (direkt in i tvättmaskinen när vi kom hem) och jag huttrandes in i framsätet igen. Kan fortfarande inte prata. Jonas kör inom någon hamburgerrestaurang och handlar mat till alla. Jag äter och det känns bättre, men bra kan jag inte säga. Och bara nu när jag skriver om det är det jobbigt och det är flera månader sen nu. 

Så jag hoppas att Arvids nyfunna spindelrädsla är övergående och jag kommer fortsätta hävda att spindlar är snälla och inte farliga till honom, även om jag själv inte kan efterleva det. 

Fedden – en mycket god spindeljägare. 

2 reaktioner på ”Att vara rädd för spindlar – på riktigt 

  1. Pingback: Spindlar.. | kattdagis

  2. Pingback: Årssammanfattning, del 1 – kattdagis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s