Nyårslöften?

Det brukar inte bli mycket av sånt för min del. Vet liksom aldrig vad jag skulle lova. Vill ju inte sätta upp mål jag själv inte tycker är realistiska att nå heller. En del tror ju på makten i att förändra sig genom just nyårslöften, men jag vet inte. 

I flera år satte vi upp motton för året istället, brudarna och jag. De var kanske inte vad gemene man sätter som mål utan vi satsade på lite mer flärd. Jag minns i stunden inte vad föresatserna var, men det var typ ”extravagans”, ”excess”och liknande. Alltså att vi inte skulle begränsa oss utan snarare omfamna sånt som höjde vardagen och oss själva. Mycket sundare än allt trams folk håller på med när de ska räkna kilon, mäta centimetrar, tider de kan springa på etc etc. 

Ett år slog vi på stort och skålade för Värdighet. Men om jag minns rätt var det en egen tolkning av ordet, inte så mycket att följa Ribbings manual direkt. Fabulous är också något Lisa plockar ur minnet, åtminstone som att det varit ett av alternativen något år. Så lite mer självförhärligande och mindre plågeri kan man väl sammanfatta våra föresatser och det är något i alla fall jag planerar att fortsätta med!

Men jag ska inte säga för mycket. Lagom till tolvslaget kanske jag kommit på några löften jag känner att jag måste uppfylla. 

Annonser

Restaurang India – ät någon annanstans istället

Vi skulle äta lunch och Jonas var i vanlig ordning sugen på indiskt. I hans facebookflöde dök det upp rekommendationer till Restaurang India på Amiralsgatan. Alltså inte den restaurangen som inte fick förlängt kontrakt och väl nu nyligen nyöppnat vid Davidshall någonstans utan en annan som bara passade på att använda sig av samma namn.

I alla fall så körde vi dit och jag gick in och beställde medan Jonas och barnen cruisade runt så länge. Lunchmenyn var begränsad, men vi beställde två chicken aloo, en vegetable curry och en tandoorichicken och tog ett nan-bröd på det. Det tog en stund kan man säga, men det gjorde inte så mycket, vi är ju lediga.

Maten dårå. Nja, får jag säga. Oddsen att jag skulle äta därifrån igen är väldigt höga. Det är nog faktiskt så att det är den tråkigaste indiska maten jag fått. Brödet var hårt, kycklingen torr och seg, grönsakerna sönderkokta och såserna smakade absolut ingenting. Jag försökte verkligen hitta smak, men icke. Frågan är hur de ens fått färg och konsistens på den när den inte smakade något. Det enda positiva får väl vara att personalen där var trevlig. Maten får inte mer än en papadum av fem i betyg av mig dock.

Annars då, hur går det undrar ni naturligtvis

Jorå, det går väl bra. Arvid är i en period där allt antingen är topp eller botten. Det finns liksom inga mellanlägen. Det är… utmanande. Men när man lyckas hålla tålamodet och vara pedagogisk och lyssna så brukar det lösa sig hyfsat. Idag blev det totalt sammanbrott när vi skulle åka och handla och Jonas hade tagit mercan. Det var inte enligt Arvids plan. Till slut fick jag fram att problemet var att det var trångt i avensisen tyckte han. Så lösningen fick bli att lova att vi skulle vända på stolen imorgon så han sitter framlänges i den bilen också. Kan man ju förstå att det inte är så kul om man inte sitter bekvämt i den ena bilen.

Adrian då? Jo, hans ögoninflammation is still going strong så att säga. Det är väl bättre tror jag, men inte bra. Förhoppningsvis bara klarnar ögonen upp i ett huj över natten så nyårsplanerna kan hållas intakta. Annars får vi väl ha ett mysnyår hemma, blir bra det med. För två år sen var jag kräksjuk och kunde precis börja äta lite på nyårskvällen. Det var sådär. Arvid som också varit dålig var hemma med mig medan Jonas åkte till Millan och Chrisse på nyårsfest. Det var jag helt ok med dock vill jag påpeka. Jag hämtade hem honom strax före tolvslaget så vi kunde fira det tillsammans i alla fall.

Jonas, näste man på tur. Han är fortfarande i de eviga förkylningarnas grepp. Idag slipar han felaktig färg och tapet från väggarna i källaren. Inte den bästa aktiviteten när krasslig, men han ville så gärna få de värsta väggarna gjorda.

Själv? Jo, jag har inte alltför mycket att klaga på. Matthias var förbi med en bonusjulklapp: Hela Game of Thrones-bokserien! Han gillade själv inte böckerna så gav gladeligen vidare dem till mig istället för att de skulle ta plats i hans bokhylla! Win win för mig! Och om inte alltför lång stund ska jag dra på mig ytterkläderna och ta bussen in till stan och käka med Ninni och Stella. Ni ser en sån bra dag!

Gullpluttarna på Jamaica i mars:

img_6765

Inget storslaget firande idag

Idag skulle Cissi ha fyllt 40 år. Stort kalas.En fest att slå alla tidigare fester. Planerat sen länge. Bubbel i mängd, glas som seglar genom havet av folk från när och fjärran, från nu och då, spektakulära klänningar där man dagen efter undrar var alla fläckar kom ifrån, mat, spellistor som aldrig tar slut när dansen bara fortsätter, en natt som går över i morgon och aldrig tar slut.

Istället tog det slut två år tidigare.

dsc01840

Inte ett öga torrt

Förkylningar och hostor har det varit gott om hemma. Tröjärmar som antar en annan textur en kort stund efter att de dragits på. De där hårda, stela partierna orsakade av torkat snor. Vardag i en småbarnsfamilj och inget att stressa upp sig över. Man har ju tvättmaskin. 

Men så kommer en plutt med lite gegg i ögat. Vad är väl lite gegg? Inget att hetsa upp sig över. Sen blir det lite mer och ögonvitan har inte färgmässigt längre så mycket gemensamt med sitt namn. Och även om han är obesvärad och inte ens kliar sig i ögonen vet man att han automatiskt blivit paria. 

På förskolan säger de stopp i dörren vid ögoninflammation oavsett hur opåverkat barnet är eller hur liten inflammationen är. När Arvid hade det för två år sen var han bara lite ljusrosa i ögat, men det var nog för att han inte skulle få vara där. Efter dryga veckan blev vi smått desperata och gick till vårdcentralen för antibiotikakräm. De var sura för att de inte tyckte man ska behandla sånt smått och att det inte är något att hållas hemma för. Men det var inte våra regler så vi fick utskrivet och snart kunde han leka med sina kompisar igen. 

Nu är ju Adrian ledig ett bra tag till så ska förhoppningsvis friskna till av sig själv. Snabbt också gärna. Vi ska ju på nyårsfest med barnen på lördag och hoppet är inte ute för att han ska vara bra igen till dess. Alla tummar hålls!

Och så var det julafton hos mormor med

Våra julaftnar är ju uppdelade i ett enda stackatofirande med start hemma och sen Riseberga för att avslutas i Lomma. Någon dag senare kommer jul hos morfar också för att få till ännu ett firande. De åren Johannafamiljen är i Stockholm blir det ännu värre höll jag på att skriva, men det är ju inte jobbigt i sig, mer lite hackigt och mycket intryck på en enda dag (och dagar) för pojkarna.

Adrian somnade i bilen på väg till Lomma så vi tog en tiominuters extrarunda och tittade på upplysta hus längs gator vi gärna skulle bo medan jag försökte knyta en fluga åt Jonas. Det gick riktigt dåligt, men till slut hade jag en rosett han kunde stoppa innanför skjortkragen. Ja, ni förstår nivån på min knytkonst.

Framme högg Leia Arvid innan han ens hunnit tänka tanken att skorna skulle av. Efterlängtad alltså. Jag sökte upp en mugg glögg, förra årets earl grey som smakade riktigt bra i år tyckte jag. Förra året var jag inte imponerad så antingen mådde glöggen bra av ett års lagring eller så hade det bara att göra med att det var den första vinglöggen jag drack i år.

Bo hade fullt upp med att ordna med den årliga ankmiddagen och alla andra pysslade runt de med. Johan var med för första gången på ett antal år. Annars har han jobbat kvällsskiftet så att han precis gått när vi kommit. Bättre så här. Och apropå middagen. Fyra barn i åldern ett och ett halvt till fyra år. Behöver jag säga mer? Maten var god och när barnen fått nog av att äta och försvann iväg för att leka andades man lite lättare.

Sen var det tomtedags här med. Han hade nämligen inte kommit till Lomma än! Det enda problemet var att ingen hade tänkt på att tomten kunde behöva lite hjälp med sin utstyrsel. Det funkar liksom inte att bara knyta håret under hakan som Johanna gjort andra år. Bomull eller fetvadd fanns inte heller. Och efter kl sex på julaftonskvällen är det inte som att man bara kan pipa iväg till närmaste snabbköp och akutinhandla en mask heller. Lösningen? Mamma klippte itu ett fårskinn och vips hade vi ett riktigt snyggt skägg att klä tomten med. Det i kombination med mammas glasögon och man såg knappt vem som gömde sig därbakom.

Sven vill av oklar anledning inte att hans barn ska tro på tomten så han har fört en kampanj mot hans existerande, men det har Leia inte trott på för fem öre. Nu när han påpekade att Daniel ju varit borta under tomtandet blev han också överbevisad av sin dotter eftersom Leia visste att Daniel faktiskt hade varit där hela tiden..

Förra julen bestämdes det att vi vuxna inte skulle ge varandra julklappar i fortsättningen, ett beslut jag inte var delaktig i utan fick kastat på mig vid ankomsten till Lomma. Nu visade det sig dock att Tomten var en mer givmild och trevlig person än min familj och visst hade ett paket till mig! Ni förstår glädjen! Fortfarande sjukt nöjd. Det var Elis också med sina presenter.

 

Tyvärr blev det dåligt med bilder från julfirandet i Lomma eftersom jag lyckades vara av med min telefon större delen av kvällen. Jaja, så kan det gå. Bättre att vara av med telefonen några timmar än att som vissa andra vuxna i familjen tappa bort bilnyckeln så vi fick låna mammas bil när vi skulle åka hem. Detaljer det med.

Julaftonen tog sin andra del

När barnen sovit var det dags att ge sig iväg till gammelmormor Annie som bor precis i krokarna av oss. Jag hade köpt fina marinblå kostymer till pojkarna och det var med blandad respons de togs emot. Arvid ville hellre ha på sig sin pyjamas, men där gick liksom gränsen. En skelettpyjamaströja och udda pyjamasbyxor kändes helt enkelt inte rätt. Men efter lite mindre god stämning, något emot sig måste man ju ändå ha och om det var det enda så får man vara nöjd skulle jag säga, kom vi iväg och var till och med i tid. Jag blir lika imponerad varje gång det händer.

Jag bidrog med gravad lax till julbordet. Vanligtvis gör jag ungefär 1,2 kg så blir det en bit till julbordet, en bit till farmor och sen lite kvar till oss hemma också. Farmor började jag göra till, naturligtvis efter hennes recept, när hon inte själv orkade grava längre. I år tänkte jag att det kunde vara fint att ha lite mer till oss så gravade 2 kg. Då tänkte jag inte på att farmors bit inte längre har någon mottagare.

Slog en hovmästarsås/gravlaxsås gjorde jag också, även om jag själv inte tycker om det. Bra blev den i alla fall.

Annars var det ett klassiskt julbord med mat i överdåd. Lite anpassningar efter mig så jag fick kalkonprinskorv och några skivor kalkon också. Annars var det vanlig skinka, ägg, hemgravade sillar – alltid samma tre: senap, äpple/purjo och curry, köttbullar, prinskorv, olika sorters bröd, ostar, risgrynspudding, ost-, ägg- och räktårta, makrill, ål och säkert något mer som jag inte kommer på just nu.

Barnen höll sig hyfsat lugna även om Arvid mest ville springa till fönstret och spana efter tomten.. Nu kommer ju som vi alla vet inte tomten förrän efter Kalle Anka när det har börjat skymma så det var ett fåfängt springande till fönstren och också ut och kontrollera  redskapsboden.

img_0833

Med allt tecknat som finns nuförtiden var det inte en självklarhet att Arvid skulle tycka att Kalle Ankas jul var något att ha, men vi jobbade på att sälja in det och det gick hem.

Så plötsligt strax efter att Feldreich sjungit så vackert hörde vi något. Vi letade runt efter källan till ljudet, men så plötsligt kom det en knackning på dörren, och vem stod där om inte tomten själv!

Paket till alla, stora som små, var bara Alexander som missade utdelningen som vanligt. Otur alltså. Arvid var så otroligt spänd på tomtens ankomst som också syns på bilden ovan, men när han skulle gå hade han bättre saker för sig än att säga hej då…

Det var en riktigt mysig, lugn och fin jul hos Annie och precis lagom innan det var dags för nästa anhalt hos mormor. Men det tar vi i ett eget inlägg. Någon måtta får det vara!