Ni vet känslan

när man stiger ut på parkeringen på förskolan i morgonstressen, plockar ut alla nytvättade regn- och skalkläder till barnen inkl nya mössor och vantar. Man är redo för skånskt höst-vinterväder. Hjälper det stora barnet ut ur bilen och knäpper upp den lille och lyfter upp i famnen. Hälsar på pappan till två andra barn på avdelningen på andra sidan parkeringen och gör sig redo att stänga igen bildörren med ett knyck med ändan. Då. Då kräks den lille rakt över sig, en själv och marken.

Den känslan.

Så i måndags var det bara att försöka torka av det värsta så man kunde spänna fast en storgråtandes liten i stolen igen, övertyga en besviken och nu ledsen större kille att gå in i bilen igen och köra hem. Väl hemma fortsatte kräkandet över hela hallen och badrummet och jag var tacksam för ett par saker:

  1. Att det skedde på parkeringen och inte precis när vi kommit in på avdelningen
  2. Att Jonas inte hunnit lämna hemmet så han kunde hjälpa till med saneringen

Sen har han mått bra och idag tänkte vi friskanmäla killarna till förskolan. Jag skulle hälsa på farmor (har inte vågat med smittorisken, en kräksjuka hade hon nog inte klarat) efter att Jonas bytt till vinterdäck på bilen och lagade mat och vek lite tvätt under tiden. Hälften av däcken bytta under noggrann observation av killarna genom vardagsrumsfönstret. Så går vi ut i hallen och då kommer ”Mamma, jag behöver kräkas” med efterföljande kaskader.

Naturligtvis har jag Adrian i famnen så jag inte kan hjälpa honom att styra in i badrummet så hela hallen och badrummet nerdränkta igen. Och Arvid grät. Medan han kräktes var jag tacksam för ett par saker:

  1. Att han inte hunnit tillbaka till förskolan igen
  2. Att Adrian trots allt var i famnen så han inte hamnade i kräkregnet

Att sanera ett barn samtidigt som man håller en ettåring från ett sjölandskap av kräk.. Jo så att. Nu sover den store och Adrian bygger lego i soffan med barntv i bakgrunden.

Och jag kan inte åka till farmor idag heller. Det är så synd att hon är för dålig för att kunna prata i telefon. Det hade ju varit något i alla fall. Det man vill allra minst är att hon ska tro att man inte bryr sig om henne längre. Men det är ju som det är och jag kan inte gärna komma dit med magsjuka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s