Baka liten kaka

Så idag har baket påbörjats. Precis som med glöggen jag satte där jag inte kunde få tag på svagdricka utan fick improvisera med en blandning av öl och julmust, saknade jag ingredienser till pepparkaksdegen och fick vara kreativ där med. Så jag jobbar helt enkelt.

Adrians megaförkylning stoppade baket i förväg när han bara ville komma till ro liggandes på mig dock, men några plåtar icke-brända pepparkakor blev det i alla fall. Tunna, riktigt tunna och krispiga som jag vill ha dem. Och knäcken vekar ha blivit hård den med. Bra så.

img_0606

Någon som undrar vad vi gjorde i helgen?

Svaret är att vi gjorde massor exakt hela tiden. Igår till exempel tog Arvid och jag bussen in till stan och det var precis så spännande som ni kan tänka er – om ni är tre år. Därinne tittade vi på julskyltningen och Arvid upptäckte spår av TJUVAR! Ojojoj, spännande spännande. Ena spåret var ett ensamt cykelhjul som var kvar i ett ställ, resten hade en tjuv tagit. Det andra var en bil som gasade upp och sladdade iväg efter ett övergångsställe, typiskt tjuvbeteende.

Vi tittade på karusellen på Gustav och den var spännande och Arvid ville gärna åka, men en annan dag. Adrian skulle vara med så de kunde sitta bredvid varandra i släden. Gulle. Sen hann vi inte så mycket mer eftersom vi skulle fira första advent hos Anita.

God mat med god fika. Glöggpastejerna på bild är höjdare kan jag berätta. De är inte bara snygga inte! Arvid bakade pepparkakor också, en till oss var. Adrian var ett stort fan av dem så han fick nästan hela min.

Tog dagen slut efter det då? Nej, nej, nej. Härefter körde vi vidare till Lomma och firade Bo en stund. Vi hade gått ihop och köpt en vedklyv till honom och han blev så glad att hela han gick ur fokus när Daniel förevigade reaktionen.

img_0590

Lite mat och två övertrötta ungar senare åkte vi hem. Och när barnen kommit till ro tände vi adventsljusstaken och såg ett avsnitt Historieätarna. Så var den helgen slut. En bra helg.

img_0591

Att vara i lampknappsstadiet

Jag minns inte hur många gånger det är ett barn trycker på lampknappen innan det känner sig helt säker i att lampan kommer tändas/släckas och därmed tröttnar, men välidigt många är det i alla fall.

Vi har börjat julpynta så smått, men detaljer som att fixa kabelrännor och sånt är mest överkurs. Vi har inte ens tejpat upp sladdarna än utan allt hänger lite hur som helst. Därmed når Adrian knappen och nu lever han high life.

Jag har närt en bedragare vid min barm

Det verkar alltså inte bättre än så tyvärr. Idag var en sån där trött dag där barnen så att säga inte var på humör. Den med barn vet vad det betyder i konstanta affektutbrott med gråt och skrik och den som inte har det kan nog föreställa sig. Så vi tänkte att vi tar den enkla utvägen med maten och köper hämtpizza. 

Det var ingen enkel väg för Arvid älskar tydligen bara sina gummistövlar. Och de var på förskolan. Hemma fanns bara höstskor och vinterkängor han fått av mormor och Bo. Men de dög inte. Efter en halvtimme av hysteri så man tappar andan kom det fram att han ville ha sina gummistövlar för att de var lätta att ta på. Kan man ju förstå. Men svårt att avhjälpa i stunden. 

Till slut kom han och Jonas iväg i alla fall och jag fick trösta en sjukt besviken lillebror som var kvar med mig. När de kom tillbaka var Arvid så glad man bara kan vara. Han hade nämligen fått fyra klubbor på pizzerian! Hur det kom sig? Jo, pizzabagaren frågade Arvid hur många syskon han hade och han hävdade att han hade två stycken så då fick han till dem med och en extra på det. Som sagt, bedragare. 

Att fira 30 lite senare

Jag fyllde ju 30 typ igår och sen plötsligt hade det gått en bit över fyra år och jag hade fortfarande inte fått min födelsedagspresent av Daniel. Man skulle kunna säga att det gnagde lite hos honom. Men så äntligen kom chansen! Så han hämtade upp mig därhemma efter jobbet och sen fick jag lyxen att han körde oss över bron och man slapp allt trixande med buss och tåg och jidder. Ni ser den där EU-symbolen. Den betyder att vi ska till EU-land. Och eftersom vi är i EU-land och båda länderna är med i Schengen och sen typ fyrtio, femtio år dessutom har passfrihet i Norden var det bara att glida över gränsen. Praktiskt.

img_0436

Så körde vi in i Köpenhamn, parkerade bilen nära Vega och gick in på ett falafelhak för lite mat. Medan Daniel messade med sin donna i väntan på maten tog jag en selfie.

Så var det dags för födelsedagspresenten: Regina Spektor! Och det var precis så bra som man kan tänka sig och lite till. Väl värt fyra års väntan!

img_0440

Efter konserten körde vi hem igen. Och nu var det där praktiska med EU, Schengen och Norden försvunnet igen. Men inte på nivån som om man tar tåget. Då är det ju jobbigt på riktigt med risken att missa tåg medan man är inne och springer på flygplatsen för att byta perronger och det är ingen höjdare om det skulle ske mitt i natten. Sen kommer nästa stopp när man måste hänga i Hyllie i evigheter medan passkontrollanter släpar sig genom tåget. Nej, nu var det bara att langa fram körkortet så kunde man köra vidare. En mer rimlig nivå, men fortfarande så orimlig att man lite känner för att åka över och sakna leg på vägen hem så man får söka asyl eller vad man nu ska göra om man inte har någon som kan hämta id år en.

Jaja, en mycket trevlig kväll och mycket bra födelsedagspresent, om än lite sent. Tack Daniel!

Marginaler 

I lördags fyllde farmor 93 år och det ville jag inte missa trots fullbokad dag i övrigt. Barnen och jag fixade med olika saker på förmiddagen medan Jonas slängde skräp och hjälpte sin bror förbereda en förestående flytt. Sen kl ett skulle vi på Bamsegympa som Bella är tränare för och därefter var tanken att jag lämnade barnen antingen med Jonas eller, om hon kunde, mormor. 

Tjugo över tolv ringde pappa och sade att farmor var riktigt dålig och ville kolla att jag inte tänkt ta med mig barnen och det hade jag ju inte. Solen sken och jag sade något i stil med att om det nu ändå är dags så är det en passande dag. Jonas hjälpte fortfarande Alexander så jag ringde mamma och frågade om jag kunde lämna Arvid  och Adrian där en timme eller två och det gick bra. 

Så spände jag fast barnen och satte mig själv i stolen och då fick jag ett sms.

Halv ett dog farmor och jag missade henne med någon timmes marginal. Tio minuter efter att jag pratat med pappa. Men han var där och höll om henne under hennes sista andetag. Susanna, Lovisa, Daniel och Julian var också med henne de sista timmarna. Så hon var inte ensam, utan omgiven av många av de hon älskade och som älskade henne, och det är det viktigaste.