Badbarn

Inte barnbarn, det lär dröja, badbarn. Som ni kanske minns hatade Arvid att bada förr. Duscha gick knappt det heller. Idag är den tiden förbi. Så länge man låter håret vara i alla fall. Adrian gillar inte heller att tvätta lockarna, men får inte den paniken som brorsan får så det är på en högst rimlig nivå där med tanke på att han är ett barn. Att tvätta Arvids hår känns däremot snudd på som ett övergrepp så det sker inte så ofta. Vi har försökt allt möjligt för att han ska vara ok med det, men hittills har inget funkat. Mutor är lönlöst till exempel och hot lär ju knappast hjälpa ett barn som redan har ångest. Det är bara att hoppas att det går över med tiden antar jag. En dag kommer han ju i puberteten och vill vara en snygging så då om inte annat. Hoppas jag..

Att ha en prinsessrumpa

I den här familjen är val av toapapper en viktig sak. Jag tänker som så att om det är mycket papper på rullen är det väldigt praktiskt eftersom man dels slipper byta rulle, dels (egentligen framför allt) slipper köpa hem så mycket papper hela tiden. Nu resonerar inte alla likadant utan detta sätt att se på saken står bara för mig. De andra tycker istället att det viktigaste är att pappret är lenare än en nyfödd kattunge. 

Nu kanske ni tror att jag överdriver när jag menar att de manliga delarna av familjen är fina i kanten med toapapper, men icke. Häromveckan var vi ute och körde på kvällen. Det var en fin kväll och vi tyckte det var mysigt att cruisa runt lite medan barnen somnade i bilen. Eller Adrian gjorde det, Arvid blev akut nödig. Så vi svängde in på ett McDonalds och gick på toa. Sen gnälldes det: ”Mamma, det är inte mjukt, det är inte lambi.” Bortskämd prinsessrumpa den!

Att vilja ha ett par byxor

I fredags var vi ute med jobbet. Innan dess hade jag en timme på stan att göra av med så promenerade bort till Åhléns. Jag hade sett ett par skinnbrallor där innan som jag var så sjukt sugen på så tänkte att jag kunde prova dem och hoppas på att de satt skitdåligt. Det hade ju varit bra om det varit så, men som alla förstår satt de som en smäck. Och det hade väl inte varit hela världen om jag köpt ett par byxor som jag egentligen kanske inte behöver. Om det inte hade varit för den odiskreta prislappen på fyra och ett halvt tusen svenska riksdaler. Det är inte rimligt. Överhuvudtaget.

img_0010

Så jag gjorde det enda rimliga i situationen och gick och köpte mig en trisslott. Det gick sådär. Med betoning på inte alls.

img_0013

Istället köpte jag en tröja som också var alldeles för dyr,men den var på halva priset så då kändes det mer rimligt på något bakvänt sett.

img_0011

Ja, ni ser hur actionfyllt mitt liv är!

Arvids tre bäbisar

Att leka mamma, pappa, barn är väldigt populärt hos vissa i familjen just nu. De vuxna känner av någon anledning inte behovet att leka det dock.. Men Arvid tycker att det är toppen och vill gärna vara mamma. Själv blir man då pappa och Adrian bebisen. Skönt att man får vara vuxen i alla fall.

Jag frågade om de hade svårt att komma överens om vem som skulle vara mamma och pappa när de leker på förskolan och så var det ju. Perfekt ingång för att upplysa om att familjer kan se olika ut och att det kan finnas två mammor eller två pappor lika väl som en mamma och pappa. Nu verkar det som att det bara är traditionella familjekonstellationer på Arvids förskola, känner faktiskt inte till några ensamstående föräldrar ens en gång, för han blev väldigt konfunderad och sen ignorerade han det jag sagt bara.

Arvids tre bebisar:

Att åka på långweekend, del 1 (eller 2 om man tycker bröllopsinlägget är 1 men det kan man ju tycka som man vill om)

Det var ju inte bara bröllop i Birmingham. Vi gjorde det till en långweekend och åkte dit på fredagen och hem på måndagen. Nu var det inte som att det blev så mycket lång av långweekenden eftersom hela fredagen och måndagen gick åt till att resa och lördagen var det fix med present till brudparet och hämta Johannafamiljen vid tåget, vilket var lättare sagt än gjort visade det sig.

Vi kom i alla fall fram till London på fredagseftermiddagen efter en smidig flygning. Våra barn är såna mönsterbarn när det kommer till att flyga. Mycket turligt för oss. Och våra medresenärer. Där skulle vi hämta vår hyrbil, men eftersom bilbarnstolarna vi beställt extra inte var på plats när de skulle hämta upp oss fick de åka tillbaka till Sixt och montera dem innan vi åkte med någonstans. Någon ordning får det vara. Som alltid med biluthyrningsfirmor är allt bluff och båg så bilen som skulle vara motsvarande en Peugeot 308 visade sig vara en Fabia. Viss skillnad i storlek. Särskilt som ju Daniel skulle åka med oss på söndagen och måndagen..

Det gick förhållandevis smidigt att ta sig ut ur London och till Birmingham. Jonas körde (smart nog hade vi sett till att ha automatare) på fel sida av vägen och jag guidade genom google maps. Det är inte ett helt enkelt uppdrag när det finns ca en miljon avfarter åt alla möjliga håll och vägar som går parallellt och över varandra kors och tvärs så man knappt vet vad som är vad på kartan. Nu är jag en ganska god kartläsare även om folk tror att jag är inkompetent bara för att jag inte vet vilket håll jag kom ifrån när jag går ut ur affären. Jag vill bara påpeka att lokalsinne och att kunna läsa mönster (som ju kartläsning faktiskt är) är helt olika saker så det gick alldeles utmärkt.

Väl på hotellet var restaurangen fullbokad, men de ordnade fram ett bord åt oss en halvtimme, trekvart efter att vi kommit fram. Då var det sent och barnen trötta och hungriga. Det blev inte en helt harmonisk stund, men det gick fint. Jonas var fantastisk nog och gick ut med dem med vagnen medan vi väntade på maten också. Då passade jag på att dricka min öl.

Till frukosten på lördagen var personalen gulliga nog att plocka fram kritor och små bilderböcker till barnen. Det var tyvärr enda gången de gjorde det. Hade inte varit fel med lite distraktion till kidsen annars också..

img_9789

Efter frukost gick allt som sagt i ett och det var inte förrän vi var tillbaka på hotellet på natten efter festen som man kunde andas lite igen.

 

Nätterna här hemma

Det här med att sluta amma Adrian, en sån vinstlott det var! Det är två månader sen han fick tutte sista gången och han var så redo för det! Inte så att han hade valt det själv om han fått alternativet, men accepterade det snabbt och lätt. Jag var lite orolig att det skulle bli långdraget med skriknätter och bråk och ledsna miner, så som det blev för Johanna med Elis, men nej, det gick ganska smidigt.

Och en högst oväntad och oerhört välkommen bieffekt var att han plötsligt började sova hela nätter! Morgonpigg som attans är han och kan tycka halv fem, fem är hög tid att stiga upp, men även det börjar ge sig så smått. Nu är det dags att börja dagen någon gång mellan sex och halv sju för det mesta och det kan man faktiskt inte klaga på även om man velat sova lite (mycket) längre än så på helgen. Så Adrian sover fint om natten även om man brukar behöva gå in till honom och leta rätt på nappen eller ge honom Nalle Raff, men det gills knappt.

Arvid däremot. Han har väl inte sovit mer än max fem hela nätter i sitt liv. Borträknat när han sovit hos farmor eller mormor då det tydligen passar att snarka tolv timmar i sträck.. Vi slutade med blöja nattetid i somras också och det har väl inte fallit så väl ut som vi hade önskat, men han är glad att vara ”stor kille” så vi får ta alla extra rundor i tvättmaskinen. Det är liksom inte läge att börja med blöja igen när han själv menar att det bara är bebisar som har det. Jaja, det kommer att ge sig det med och då kanske man äntligen kan få sova en natt ostört hemma. Kanske.