Alltså The Jinx

Vi började titta på The Jinx i helgen. Och så bra. Så otroligt bra! Vi brukar inte hinna se mer än ett avsnitt av något om kvällarna, men igår somnade båda pojkarna i bra tid och sen var det så spännande att det inte gick att inte se klart serien. Tre avsnitt på raken – oerhört mycket i vårt småbarnsliv. Men slutscenen alltså. Jag var tvungen att youtuba om den ikväll och kommer göra det minst en gång till. Jag vill inte spoila så säger inte mer än att en sån sjuk jävel.

Så det får vara mitt tips för ikväll, att se The Jinx.

(Annars kan jag meddela att min tand mår bra igen och att polkagrisarna är slut i skåpet. Så nu vet ni det och kan andas ut.)

När man saknar en bit tand

Ja då är det inte då kul. Det är samma fyllning som lossnat två gånger tidigare som är av nu igen. Ett skit är det. Särskilt som jag är listad på Caroli och det är opraktiskt när man bor härute. När jag ringde tandläkaren imorse försökte jag faktiskt först med att lista om mig. Hon jag pratade med var jättetrevlig och menade på att det inte hade varit några problem om det inte varit för detaljen att tre av fyra tandläkare var sjuka idag.. 

Så jag ringde min vanliga tandis där de beklagade att jag inte kunde få min ordinarie tandläkare (Reza?) som om jag nånsin gått till en tandläkare mer än en gång. Eller, jo det har jag så klart. Hela två gånger har jag faktiskt varit hos någon. Annars är det ruljans på dem. 

Så det är statusen på mig. Jag kan bara äta och dricka i ena sidan av munnen och mina polkagrisar jag köpte på mässan ligger och retas med mig i skåpet. Imorgon 07.10 ska tanden fixas i alla fall. Blir förhoppningsvis bra!

Vad vi gör på mässan

Jag vet att ni undrar över den eminenta lunchen jag fick på Black & White på Elmia igår. 99 pix kostade några potatisar, hård pasta, några salladsblad och en svampig macka. Som hittat. Anja fick fläskkarré som inte var genomstekt. Rött och fint fläskkött, härligt det med. Idag kände vi att tack men nej tack och nöjde oss med en macka och lite kycklingpasta som Scania bjöd på i samband med releasen av sin nya lastbil. Mycket bättre. Särskilt med tanke på att mässrestaurangerna idag bjöd våra kollegor på rå kyckling.

IMG_9341

Det här släppet från Scania är det stora som sker på Elmia  Lastbil i år så vi var på plats och lyssnade på bombastisk musik och VD:n som babblade på innan den grandiosa avtäckningen av en lastbil. Mycket mer än så var det inte i våra ögon, men vad vet väl jag.. Sen provsatt vi lastbilen och åt glass. Ja, och så jobbade vi lite också.

Försvunnit från ytan?

Nje, inte riktigt va? Men vi är i Jönköping, Smålands utkant. Mässa. Så vi sliter med Elmias mässervices inkompetens och äter otjänlig mat. Det här med att när man kommer till sin monter och väggarna inte ens är målade, än mindre tapetserade tre dagar efter inflyttningsdatum.. Och när man får betala en hundring för att avnjuta en lunch bestående av potatis och salladsblad. Jo så att.

Morgonstund har guld i mun, eller nej kaffe

Igår sov barnen ända till halv åtta. Jonas ville ha sovmorgon, men jag orkade bara inte gå upp efter att ha varit uppe med barnen vid fem flera dagar och haft minst sagt dömycket på jobbet. Så Jonas tog den. Och så välbehövligt det var. Hade bara varit en jobbig dag om jag stigit upp. Även om jag visste att det var stor risk för alltför tidig imorgon idag. 

Alltså var det då min tur idag. Härligt nog vaknade den lille med bajsblöja vid fem. Efter det fanns det inte en chans att han skulle somna om, även om jag försökte längre än pappan säkert hade önskar. 

Så nu är klockan inte ens åtta och sex koppar kaffe har druckits och ett långpannebröd med gul squash gräddas i ugnen. Alfons går på tv:n och Arvid strösslar komplimanger: ”Mamma, är din morgonrock ny? Den är jättesnygg.”

Så vi har det mysigt ändå. Lite trötta bara. Jag och Adrian då. Arvid snarkade (som den killen kan låta när han sover!) betydligt längre än oss. Om man skulle koka lite mer kaffe. 


Det eviga begränsandet av kvinnor i det offentliga rummet

Alltså. Jag. Blir. Så. Trött. På hur kvinnors kroppar alltid ska vara så laddade. Antingen är det stor debatt om huruvida kvinnor ska få klä sig som män, det vill säga vara bara eller ej på överkroppen eller som nu i Frankrike att de inte ska få täcka sig alls. Min åsikt är inte helt överraskandes att det bästa väl alltid är att låta folk (kvinnor) få välja själva.

Det blir ju bizarrt när småflickor som är flera år från puberteten anmodas täcka sina exakt likadana överkroppar som sina jämnåriga kompisar med snopp. Men det är ju konstigt annars också att olika regler gäller även för vuxna. Det är ju inte som att det finns några hygienska skäl att skyla brösten.

Så det är ena polen i frågan. Motpolen blir när kvinnor inte får lov att ha på sig kläder på stranden. Nice är ju senast i raden med det. Det ”är inte förenligt med franska ideal” tydligen. Jag var tvungen att leta reda på om det verkligen var så det var sagt för det lät så underligt uttryckt, men Le Monde skriver det så det stämmer väl.

Ideal alltså. Suck. Väldigt talande för hur man ser på kvinnor och deras kroppar, att de ska in i ett ideal. Sen pratar de om att det handlar om att man kan härleda burkini till islamism. Jo, det kan man kanske. Men man kan också se den som ett första steg för kvinnor som inte annars tillåts bada att göra det. Och nej, det ska inte vara en fråga om att få lov att göra något så basalt, men så är det uppenbarligen för många.

Det är som att folk glömmer att dit vi kommit idag inte skedde över en natt för att någon plötsligt kom på att kvinnor skulle ”få” visa upp sina kroppar. Snarare skulle jag säga att folk tycker att det är konstigt om en kvinna bär baddräkt i stället för bikini, att det då förutsätts att hon har oerhörda komplex för sin kropp.

Nej, jag blir bara så trött. Och undrar om det är tillåtet att vistas på stranden i långbyxor/kjol och långärmad tröja i fortsättningen. För det har hänt många gånger att jag har gjort. Eller om problemet bara är att håret och i vissa fall delar av ansiktet täcks. För i så fall har det inget med badkläder att göra utan är en accessoarfråga.

De gifte sig till slut!

Till slut och till slut kanske någon som inte var på bröllopet tänker. Men så får man väl säga när det visar sig att brudgummen lämnat kostymen hemma och har över en timmes körning enkel väg och lika lång tid tills vigseln ska ske? Jaja, det löste sig och han var klädd när det var dags att säga ja, även om allt blev försenat.

Bröllopet stod i Jonstorp i en lada där jag var på bröllopsfest för Rebecca och Oscar för fyra år sedan. Christina hade inte samma problematik med kläder som Julian utan hade tre eller om det var fyra ombyten som hon gick igenom under kvällen. Inte en fläck på någon klänning heller berättade hon dagen efter.

Under själva vigseln fick jag torka ögonen lite med min sjal och undvika att titta på Julian som var rörd av situationen och verkade ha svårt att hålla tårarna borta han med. Fint var det och gifta blev de. Daniel var toastmaster och löste uppdraget med bravur. En extra poäng för att han engagerat Carita i att spela lite dragspel inför varje tal!

Och tal var det en hel del, men inte för många eller långa. Roliga, fina och kärleksfulla tal som sig bör vid såna här tillfällen. Johanna och jag höll ett tillsammans där vi välkomnade Christina till familjen.

Mat och tårta och glada miner. Dans och uppträdanden och bara härligt.

Det är dåligt med bilder på brudparet, men de hade engagerat en fotograf så det blir nog ordning på riktiga foton där. Det är ju ofta så på bröllop att dem det handlar om, de har ju allas uppmärksamhet hela tiden så man får inte till några bilder. Särskilt inte om man själv har ett glas bubbel i handen..