Förskolestart för lillen

Den lille söte börjar ju förskolan nästa måndag. Nästa måndag! Vart har tiden tagit vägen? Hur har det här gått till?! Är han verkligen stor nog för det här?

IMG_8958

Svaret på den första frågan är väl att tiden har gått helt enkelt och på den andra att han bara blivit stor nog. Men den tredje frågan är väl själva kärnfrågan: Är han stor nog? Och det är han väl. Han äter med sked hellre än bra och hjälper gärna till med händerna så mat ska han nog få i sig. Lite kladd är de vana vid på förskolan och har såna praktiska långärmade förklädeshaklappar eller vad man ska kalla det så det ska nog gå bra.

Det här med att jag gärna vill att han ska gå till starten är också löst eftersom han under semestern har gjort gigantiska framsteg och nu tar sig fram med fötterna inte lika ofta som han kryper, men det ökar för var dag. Riktigt duktig på att gå börjar han bli. Så det ska nog snart vara ordnat det med.

Det som känns är väl om han är redo att vara utan sina föräldrar hela dagen. Tanken på att han ska bli ledsen och vilja ha oss och vi inte är där.. Och ingen annan han är van vid heller. Arvid kommer ju börja på storbarnsavdelningen så honom kommer han inte kunna gå till heller. Äsch, det kommer ju att gå bra, det vet jag, men ändå..

Arvid har också berättat för Adrian vad man gör på förskolan: ”Man läser bok, leker med lego, leker med bilar och lagar mat.” Sen beskrev han de olika bilarna och leksaksköket för Adrian. ”Det är inte läskigt lillebror.” Bra, då är det avhandlat i alla fall.

IMG_8960

Rum till pojkarna

Vi har ju lite snålt med rum här hemma. Eller det har vi kanske inte i sig, mer att det är lite snålt med rum som ligger som vi vill ha dem. Vi vill ju sova på samma våningsplan som pojkarna och däruppe har vi bara två sovrum och ett svårmöblerat allrum. Det smidigaste hade varit om de delat vårt nuvarande sovrum och vi tog det mindre rummet som ju också har en balkong. Tyvärr är det rummet för litet för att få in en dubbelsäng och därför går inte det.

En fundering vi har haft är att flytta ut vår säng i allrummet och låta pojkarna få varsitt av själva sovrummen. Det hade varit ett ganska praktiskt sätt att lösa det på, men jag känner ändå att om det är möjligt vill jag sova lite mer privat än så.

Arvids rum är litet, men jag löste det genom att göra allrummet till lite av ett lekrum och sovrummet till ett mer renodlat sovrum. Nu lär det ju bli ett lekrum det med, men ändå rätt skönt att kunna ösa ut leksakerna utanför vid läggning så det är lite mer vilsamt därinne. Tror att det kan bli en ganska bra lösning tills vi funderat klart hur vi ska göra.

Först kommer vi uppför trappan som jag ju målade vit förra försommaren när jag väntade på Adrians nedkomst. Väggarna, både i trappan och i allrummet, målade jag i höstas och är samma greige som i hallen.

IMG_8980

I allrummet har jag gjort en läshörna, ska bara justera hängningen av Littlephant-girlangen nu när jag flyttat runt bokhyllorna. Längs med väggen mot barnens rum står leksaksspisen, skattkistan med tågbanan i, gungälgen och lite annat. En tanke som vi haft innan och som fortfarande lever är att sätta upp en tv på väggen mot murstocken så kan man placera pojkarna där på helgmorgonen så man kan få åtminstone vila lite innan man måste upp.

IMG_8981

Så kommer vi då fram till dörren in till pojkarna. Bokstäverna har killarna fått av sin farmor och de passar ju riktigt fint ihop! Vi har en plan på att byta ut dörrarna mot vita spegeldörrar, men det är lite meckigt eftersom vi inte vill byta ut karmarna och de nuvarande fästena är av gammal ”hänga-på-typ”.

IMG_8978

Själva rummet då till sist. Inte jättemycket plats, men ska nog funka bra för sötnosarna! Adrian var nog lite konfunderad över förändrningen av sovplats eftersom det tog över en timme att lägga honom ikväll och normalt får man det gjort på fem till tjugo minuter..

IMG_8977

Pannkaksladan aka kom och skjut mig men bra ändå

Att göra utflykter med barn alltså… Vi hade en tanke om att åka till Bakken imorse. Vädret kändes lagom och Jonas läste på nätet att de tydligen har rabatterade priser på onsdagar dessutom. Så vi kollade dels med två andra barnfamiljer hur det såg ut för dem. Ingen av dem kunde av olika anledningar. Åka själv då tänkte vi, men så sov Adrian långmiddag och plötsligt kändes det försent att åka dit.

Istället tog vi sikte på Höganäs och tänkte köpa ett par nya tallrikar på outleten. Det primära målet var dock Pannkaksladan som jag fick upp när jag googlade barnvänliga ställen i Skåne och som Jonas sett att folk gillat i hans facebookflöde. Inte för att något av det garanterar någon kvalitet, men vi tänkte att det kunde vara värt ett besök.

Vi hade alltså våra misskänningar redan innan vi åkte. Eller det är kanske inte rätt sätt att uttrycka det. Men vi anade att det skulle vara mycket folk och noll kvalitet, men gjorde det som en kul grej med förhoppningen att barnen skulle tycka det var toppen. Och som Adrian älskade pannkakor! Jag försökte ge honom kyckling först, men han stenvägrade när han såg mer spännande saker på tallrikarna. Så hans lunch bestod primärt av chokladpannkakor med chokladsås och lite grädde. Sen passade inte det heller utan han blev inte nöjd förrän han fick smågodis som vi tagit som topping. Det har han aldrig fått förut, men verkade ha full koll på vad det var. Arvid var mer rimlig och ville ha en kycklingklubba förutom pannkakor och godis. Bra där.

Sen gav vi oss på resten av stället. Det fanns massor av aktiviteter som hoppborg, bilar och segways om man hade ett gäng tiokronor liggandes i fickan. Det hade inte vi så Arvid fick bara åka traktor. Resten han provade var ”manuellt”. Och så tittade vi på djuren vilket var toppen så klart.

Sen var det skrik och gråt och inte vilja åka hem. Och därefter in på Iittala outlet för tallrikarna, men det var lång kö och barnen bara skrek så vi gick tillbaka till bilen med oförrättat ärende. Yey.

Så en bra dag som var sjukt jobbig och gnällig mot slutet. Pasta med köttbullar till middag så var både barnen glada igen och sen tog det en härligt lång timme att få Adrian att somna och nu ska förhoppningsvis Arvid somna sekunden huvudet träffar kudden, men det har ju aldrig hänt hittills så..

En superhärlig dag igen! Eller tråkig.

En riktig toppendag har vi haft igen! Social som tusan och det är nog den parametern som gör att i alla fall jag tycker att det blir högsta betyg. Ett litet samband jag har märkt. Vi var först iväg till Saxtorp till Jonas mammas kusin och hans fru som vi annars träffar hos Jonas mormor ungefär en gång om året. De har bosatt sig i familjens gamla sommarstuga där och göttar sig mest hela dagen som jag förstår det. Eller med tanke på hur välvårdad deras trädgård är så är det frågan om hur mycket tid de har för slappande i och för sig..

Där var vi och blev bortskämda med massor av mat och sen paj med glass. Eller som i Adrians fall, hysteriska mängder glass. Barnen busade runt med deras cocker spaniel som var ungefär så snäll som en hund kan vara. Han gjorde inte ett ljud när Adrian petade in sina små fingrar i hans nos och vred om. Två gånger. Sen lärde han sig att vända bort huvudet när Adrian blev för närgången.

Anita, Alexander och Annie var också med så det var full uppmärksamhet och hela tiden någon att leka med, Sven och Gullbritt inkluderade. Adrian gick all in bokstavligen och promenerade rekordlångt på sina små tjockisben, fyra meter något skulle jag gissa. Sen stannade han upp och bara stod en stund innan han satte sig ner för att plocka några gula bolltagetes. Då var hans mamma himla taskig och bar iväg honom. Fy för mig.

När vi skulle hem, flera timmar senare än jag hade beräknat blev Arvid helt ifrån sig eftersom han ville stanna kvar och fortsätta leka. Att åka hem fanns överhuvudtaget inte på kartan så kul som han hade. Inte ens när vi kört i kanske tio minuter och lyssnat en bit in i Pannkakstårtan var han glad igen. Istället satt han och dramaqueen-småsnyftade i baksätet. Så då bestämde vi oss för att köra inom Lomma och hälsa på Leia som kom dit med hela familjen igårkväll.

Sagt och gjort så åkte vi dit och sen stannade vi kvar på mat också och barnen lekte som riktiga galningar innan det blev dags för snyft- och gnällfest igen när vi skulle hem. Arvid ville inte alls åka även om vi lovade att de skulle ses snart igen. Om inte annat på torsdag när han och Leia ska följa med mormor och Bo till Zoo i Köpenhamn och sen sova över helt själva utan jobbiga päron och småbröder.

Så till rubriken för inlägget, att dagen var tråkig. Det var nämligen det sista Arvid sade innan han totalslocknade i sängen för natten.. Jo, jättetråkigt verkade han ha haft, verkligen.

Blåslagen grabb

Adrian. Den lille söte som jag kallar honom bland annat. Han har en benägenhet att skada sig exakt hela tiden. Det är inte många dagar han är fri från skrapsår, bulor eller blåmärken. Igår var han det dock så det var väl inte så förvånandes egentligen att han idag skulle trilla på stenläggningen på altanen och slå upp totalt mellan ögonen så det blödde och vätskade sig. Samtidigt också skrapa hela kinden och pannan. Galltjut och skrik och gråt efter mamma som fick lämna vikning av hundra maskiner tvätt och ta honom i min famn från Jonas och trösta vidare. Tur han är så liten så det läker fort. Stackars gullungen. Här är i alla fall två bilder från igår som Millan tog. Där är han fortfarande hel och fin.

Såna dagar man borde ha fler av

En sån har det varit idag. Började lite väl tidigt kanske, men vad göra när lillen har sovit HELA natten och vill upp strax före sex. Bara att bita i det sötsura äpplet och koka kaffe respektive välling. Sen kolla ikapp några avsnitt Glamour. Den som har koll vet att jag följt det i 18 år något nu. Inte slaviskt och bitvis i perioder, men på det stora hela följt det. Nu ser jag det på play när tillfälle ges. Och imorse var det ett sådant tillfälle eftersom Arvid fortsatte långsova och tv:n därmed var min. Samtidigt röjde jag i vardagsrummen och lekte med Adrian tills Arvid skyndade ner för trappan.

Efter lite mer städ, till exempel badrum och kök (yey) kom Jonas upp och vi bestämde oss för att möta upp Danne och Malin som hade barnledigt, det vill säga Leia var iväg med sin farmor och bara lilltjejen var hemma. Sibbarp blev det och vi hängde några timmar och fikade och jagade barn och badade knappt innan det blev hem och nästa sociala aktivitet.

Den var att Millan och Chrisse hade med sig sitt yrväder Lova hem till oss och vi grillade och drack rosé mellan att rädda barn från grillen, att trilla nerför trappan, riva upp sig på hallonbuskarna etc etc.

Så härliga människor vi umgåtts med hela dagen. Folk som man inte känner minsta behov att ställa in sig hos eller anstränga sig mer än normalt hyfs. Man bara umgås och låter livet man har vara just livet man har. Perfekt dag i mitt tycke (även om lite sovmorgon inte hade skadat..)!

Att aldrig göra rätt – amning

Ja, ni vet hur det är. Folk kritiseras i rasande fart om de flaskar sina barn, ammar utanför hemmet, inte ammar offentligt, ger tillägg, slutar amma för tidigt, ammar för länge etc etc etc. 

Jag kan nu meddela att jag efter 13 månader har slutat amma! Fem nätter helt fria från tutte och inte farligt mycket skrik heller. En del bråk, gråt och galande får man räkna med, men det har gått över förväntan. Lite hjälper säkert att Adrian är äldre än Arvid som var tio månader. Med honom var det riktig hysteri om natten och man var minst sagt nära att ge upp ett antal gånger.

Nu är i alla fall amningen över. Men det är inte som att ingen kommenterat om hur länge den varat. Det började så smått redan när Adrian var nio, tio månader. Då har ju den magiska sexmånadersgränsen passerats med en bra bit. Många tycker att sekunden barnet, bebisen, fått ok från de allmänna rekommendationerna att börja med mer mat än smaka på fingret så är det lika med att stänga mjölkkranen illa kvickt. Som att det plötsligt är något dåligt eller icke önskvärt att ge bröstet längre. 

Allt det som gör att ersättning är ”dåligt” är plötsligt bortglömt och nu är det bara konstigt att fortsätta amma. Jag har med båda barnen haft ambitionen att delamma fram till året så jag har inte brytt mig om alla ”Fortfarande?”  Men jag kan helt klart undra hur folk orkar bry sig och varför de tycker det är något fel att fortsätta tills det blir mer av ett naturligt avslut där barnet faktiskt klarar sig ganska bra själv. Man undrar som sagt.